Skiljedoms ogiltighet i synnerhet – ska talan kunna föras två gånger?

I avsnittet ovan har rättsläget avseende rättskraftens utsträckning sammanfattats. Där fram-går att rättskraftens utsträckning bestäms av rättsföljden och omfattar såväl samma rättsföljd, som alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder. Om vi utgår från dessa kriterier när vi bestämmer rättskraften av en ogiltighetsdom råder det ingen tvekan om att saken är den-samma i den första och andra processen.185 Rättsföljden, dvs. skiljedomens ogiltighet, är ju densamma i de båda processerna. En skiljedom är antingen ogiltig, eller inte ogiltig. Det går inte att ogiltigförklara samma skiljedom mer än en gång.

Dessutom har, som nämnts ovan i avsnitt 4.8, Högsta domstolen fastslagit att talan om klander av en skiljedom avser hela skiljedomen. Saken vid talan om klander är alltså den-samma, oavsett på vilken grund talan förs. Reglerna om ogiltighet är dock, som har be-handlats ovan i avsnitten 5.2.2, 5.3.1 och 5.3.4, motiverade av andra hänsyn än reglerna om 182 Däremot skulle skadestånd enligt samma paragraf vara att anse som kumulativt. Se

formuleringen ”[k]öparen har dessutom rätt till ersättning för skada […]” i 4 kap. 19 § första stycket, andra meningen JB (min kursivering).

183 Se beslut 2021-01-15, aktbilaga 2 i mål nr. Ö 2576-20.

184 Målet handlar om en småhusentreprenad där entreprenören först stämt in köparna och yrkat på ytterligare betalning för det slutförda arbetet. Köparna invände bl.a. i denna första process att priset var oskäligt enligt konsumenttjänstlagens (1985:716) 36 § och att de hade en kvittningsgill

motfordran motsvarande avhjälpandekostnaden på grund av fel i det utförda arbetet.

Entreprenörens talan ogillades för att de inte kunnat visa att priset var skäligt. Domstolen menade då att det saknades skäl att pröva köparnas övriga invändningar. Sedan domen vunnit laga kraft har sedan köparna stämt in entreprenören och yrkat ersättning för avhjälpandekostnader på grund av fel i entreprenaden. Frågan är nu om denna talan ska avvisas som res judicata på grund av den ogillande domen i den första processen. Tingsrätten valde att avvisa talan medan hovrätten ansåg att talan kunde tas upp utan hinder av rättskraften.

185 Hur vi ska se på saken om den första processen endast avser ogiltighet av en del av skiljedomen är möjligen en annan fråga, jfr. 33 § andra stycket LSF.

klander. Frågan är om ogiltighetsreglerna har en sådan karaktär att det finns anledning att anta en mer ändamålsenlig och mindre rigid syn på rättskraften.

Först kan diskuteras om det faktum att ogiltighetstalan saknar talefrist utan vidare leder till slutsatsen att det bör tala för att inte tillåta en andra prövning av skiljedomens ogiltighet. Både Svea hovrätt och Bellander drar denna slutsats. Att en part som vill föra en ogiltighets-talan kan ”bida sin tid och företa nödvändig utredning innan ogiltighetsogiltighets-talan väcks”186, som hovrätten uttrycker det, är enligt min mening ett förenklat sätt att se på saken. Förvisso är det korrekt att avsaknad av en talefrist gör det formellt möjligt för part att avvakta med att väcka ogiltighetstalan. Å andra sidan kommer ju den vinnande skiljeparten att snarast möjligt försöka verkställa skiljedomen. Om skiljedomen hunnit verkställas kan det uppstå betydande hinder att senare få tillbaka dessa medel om skiljedomen i ett senare skede ogiltigförklaras. Detta gäller kanske särskilt om skiljedomen i huvudsak (eller uteslutande) verkställts utom-lands.187 Det kan därför ifrågasättas hur lång tid den part som vill göra gällande ogiltighet verkligen har på sig. Möjligheten att ”bida sin tid” innan ogiltighetstalan väcks är därför i realiteten inte till någon tröst, det kan tvärtom vara mycket bråttom för att kunna förekomma att domen verkställs. Det är därför förståeligt att den part som upptäckt omständigheter som kan föranleda ogiltighet fokuserar sin undersökning, och sin talan, till att avse dessa omstän-digheter. Först i ett senare skede kan det komma till partens kännedom att det förelegat ytterligare omständigheter som också kan föranleda ogiltighet.

Att ogiltighetstalan saknar talefrist skulle i stället kunna tolkas så att dessa mycket grund-läggande krav som ställs på skiljedomen redan är effektivt begränsade av hur ogiltighets-grunderna är utformade. Ogiltighetsreglerna har redan ett mycket begränsat tillämpnings-område och därför behövs ingen ytterligare begränsning av möjligheterna att ogiltigförklara en skiljedom.188 Att skiljedomar ogiltigförklaras utomordentligt sällan stärker denna stånd-punkt.189

186 Ur Svea hovrätts beslut 2020-03-09 i mål nr T 12462-19.

187 För att sedan få tillbaka medlen i de olika rättsordningarna måste parten ansöka om detta i var och en av de olika jurisdiktionerna.

188 Lindskog har angående restriktivitet i tolkningen av ogiltighetsreglerna menat att det inte finns någon anledning att tillämpa ogiltighetsreglerna restriktivt. Detta eftersom behovet av restriktivitet redan har tillgodosetts av lagstiftaren vid utformningen av reglerna, att ytterligare höja ribban anser han vara obefogat, se Lindskog, Skiljeförfarande V:33§-3.7.

189 En undersökning avseende åren 2004–2014 av Johan Munck och Helga Hullman visade endast ett fall av ogiltigförklaring och då för att en rättelse inte var undertecknad, SvJT 2015 s. 151 f. En annan undersökning avseende åren 1999–2009 visade totalt två fall av ogiltigförklaringar under tidsperioden, se Elofsson JT 2010/11 s. 737.

Det går också att hävda att det är logiskt koherent att låta ogiltighetstalan föras igen. Som har konstaterats i avsnitt 5.3.4 så är en skiljedom som har sådana brister som leder till ogiltig-het egentligen av sig själv ogiltig, ipso jure. Att domstolen då ogillar en ogiltigogiltig-hetstalan som förs på vissa grunder skulle då inte leda till att undanröja ogiltighet som föreligger på andra grunder. Styrkan av ett sådant resonemang är i och för sig inte särskilt imponerande.

Om en oprövad grund för ogiltighet inte kan göras gällande i en ny rättegång är det vägen över resningsinstitutet som återstår. Högsta domstolen har dock i NJA 1984 s. 733190 ifråga-satt om det är lämpligt att använda resningsinstitutet för att pröva omständigheter som över-huvudtaget inte varit föremål för prövning i den lagakraftvunna domen. En sådan ordning riskerar att resningen tar sikte på omständigheter som ligger långt från de som prövats genom den lagakraftvunna domstolsdomen. Som Högsta domstolen konstaterar i det rättsfallet kan det ifrågasättas om det ligger i linje med resningsinstitutets allmänna karaktär. Fördelen med att dessa omständigheter behandlas först i ett resningsärende är dock att Högsta domstolens prövning är fokuserad på huruvida det föreligger skäl för resning, dvs. om omständigheten, beviset eller bådadera sannolikt skulle ha lett till en annan utgång och parten gjort sannolikt att denne inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset tidigare eller haft giltig ursäkt att inte göra det. En annan fördel med att frågan först behandlas i resningsinstitutet är att mot-parten inte behöver yttra sig och därmed ådra sig kostnader. Mot bakgrund av vilka starka allmänna hänsyn som ligger bakom ogiltighetsreglerna kan det dock ifrågasättas om pröv-ningen av sådana omständigheter bara ska kunna göras med de snäva kriterier som gäller för beviljande av resning.

Det måste även beaktas att lagstiftaren har delat upp de brister som kan förekomma i ett skiljeförfarande respektive skiljedom i sådana som leder till ogiltighet och sådana som föran-leder upphävande genom klander. Det har i förarbeten gång på gång poängterats att ogiltig-hetspåföljden är motiverad starka allmänna hänsyn. Därför har ogiltighetsgrunderna, till skill-nad från klandergrunderna, inte någon talefrist. Uppdelningen mellan omständigheter som föranleder ogiltighet å ena sida och klander å andra sidan innebär att avvägningen mellan strävan efter skiljedomars slutlighet och skyddet av allmänna intressen redan gjorts av lag-stiftaren. Ogiltighetsreglerna är alltså ett uttryck för denna avvägning och måste förstås i ljuset av detta. De omständigheter som ska leda till ogiltighet är också sådana att det kan

ifrågasättas om myndigheter och domstolar oavsett rättskraft över huvud taget ska medverka till deras verkställighet.191

Avslutningsvis vill jag klargöra att inget av det som anförts ovan betyder att jag anser att hovrätten i fallet med Kazakstan borde tillåtit en ny ogiltighetstalan. Jag har inte heller för avsikt att uttala mig om detta tillämpningsfall.192 Det jag vill framföra är att jag inte håller med hovrätten i bedömningen att ogiltighetstalan på en grund alltid utsläcker andra grunder till ogiltighet. På grund av (i) de särskilt starka allmänna hänsyn som ligger bakom reglerna om ogiltighet, (ii) det oerhört snäva tillämpningsområde dessa regler redan har, samt (iii) den begränsade möjligheten till resning menar jag, i motsats till hovrätten och Bellander, att skäl kan finnas att tillämpa rättskraftsregeln på annat sätt vid talan om ogiltighet.

191 SOU 1994:81 s. 169 ff.; Prop. 1998/99:35 s. 137 och 140; Prop. 2017/18:257 s. 44 ff.

192 Eftersom jag inte tagit del av det material som Kazakstan menade skulle leda till ogiltighet kan jag heller inte uttala mig om rättskraften i just detta fall.

Käll- och litteraturförteckning

Offentligt tryck

Prop. 1942:5 med förslag till Rättegångsbalk

Prop. 1986/87:89 om ett reformerat tingsrättsförfarande Prop. 1998/99:35 Ny lag om skiljeförfarande

Prop. 2017/18:257 En modernisering av lagen om skiljeförfarande

SOU 1938:43 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk del I SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk del II SOU 1994:81 Ny lag om skiljeförfarande

SOU 2015:37 Översyn av lagen om skiljeförfarande

Litteratur

Bolding, P O, Skiljedom: Studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet, P. A. Norstedt & Söners Förlag 1962

Ekelöf, P O, Edelstam, H, Rättegång: Första häftet, uppl. 8, Norstedts Juridik 2002 Ekelöf, P O, Boman, R, Rättegång: Andra häftet, uppl. 8, Norstedts Juridik 1996 Ekelöf, P O, Edelstam, H, Pauli, M, Rättegång: Andra häftet, uppl. 9, 2015

Ekelöf, P O, Bylund, T, Edelstam, H, Rättegång: Tredje häftet, uppl. 7, Norstedts Juridik 2006

Ekelöf, P O, Edelstam, H, Bylund, T, Pauli, M, Andersson, S, Bellander, H, Rättegång: Tredje häftet, uppl. 8, Norstedts Juridik 2018

Heuman, L, Skiljemannarätt, Norstedts Juridik 1999

Kvart, J, Olsson, B, Tvistlösning genom skiljeförfarande, uppl. 3, Norstedts Juridik 2012 Lindell, B, Civilprocessen: rättegång samt skiljeförfarande och medling, uppl. 4, Iustus 2017 Madsen, F, Commercial arbitration in Sweden: a commentary on the Arbitration Act (1999:116) and the arbitration rules of the Arbitration Institute of the Stockholm Chamber of Commerce, Jure 2016

Nordh, R, Processens ram i tvistemål: om yrkande och grunder, ändring av talan m.m., uppl. 3, Iustus 2012

Nordh, R, Processens ram i tvistemål: om yrkande och grunder, ändring av talan m.m., uppl. 4, Iustus 2019

Nordh, R, Rättegångshinder: om forum, talerätt, åtalsrätt m.m., uppl. 2, Iustus 2019 Olivecrona, K, Rätt och dom, P.A. Norstedt & Söners förlag 1960

Welamson, L, Munck, J, Rättegång: Sjätte häftet, uppl. 5, Norstedts Juridik 2016 Westberg, P, Civilrättskipning, uppl. 2, Norstedts Juridik 2013

Artiklar

Bellander, H, Fråga om rättskraftens objektiva utsträckning, särskilt vid ogiltighetstalan, JT 2020/21 s. 492–502

Ekelöf, P O, Yrkandet, talan och saken, SvJT 1950 s. 521–546 Ekelöf, P O, Ändring av talan, SvJT 1957 s. 305–327

Elofsson, N, Klandrade skiljedomar mellan 1999 och 2009 – särskilt om skiljemäns uppdragsöverskridanden och handläggningsfel, JT 2010/11 s. 732–746

Heuman, L, Översyn av lagen om skiljeförfarande, JT 2014/15 s. 439–466 Lindskog, S, Om att gå över ån — en replik, SvJT 2012 s. 587–590

Munck, J, Hullman, H, Mål om klander av skiljedom i hovrätterna, SvJT 2015 s. 141–157 Nordh, R, Är endast olika rättsföljder som är likvärdiga samma sak?, SvJT 2001 s. 655–665 Nordh, R, Är det sak samma om saken är densamma eller inte?, SvJT 2002 s. 12–25

Olivecrona, K, Om civildomens rättskraft enligt Processlagberedningens förslag, SvJT 1940 s. 180–194

Pauli, M, Preklusion av icke framställda alternativa yrkanden samt förhållandet mellan RB 13:6 och 14:3, JT 2001/02 s. 394–404

Pauli, M, Föreligger litispendens när omfattningen av en framtida doms rättskraft är osäker?, SvJT 2009 s. 734–747

Pauli, M, Edelstam, H, ”Över ån för att hämta vatten?” – en analys av ett HD-avgörande om ändring av talan, SvJT 2012 s. 474–487

Pauli, M, Edelstam, H, ”Över ån…” – en duplik, SvJT 2012 s. 760–764

Elektroniska källor

Fitger, P, Sörbom, M, Eriksson, T, Hall, P, Palmkvist, R, Renfors, C, Rättegångsbalken m.m., JUNO version 88 2020-04-01, Norstedts Juridik 2020

Gregow, T, Millqvist, G, Persson, A H, Walin, G, Utsökningsbalken, JUNO version 5, Wolters Kluwer 2017

Lindskog, S, Skiljeförfarande, JUNO 2020-05-01, Norstedts Juridik Thornefors, C, Rättegångsbalk, Lexino 2016-09-01 (JUNO)

Rättspraxis

Nytt Juridiskt Arkiv NJA 1965 s. 94 NJA 1971 s. 317 NJA 1973 s. 239 NJA 1977 s. 618 NJA 1981 s. 1201 NJA 1982 s. 195 NJA 1984 s. 733 NJA 1984 s. 807 NJA 1989 s. 47 NJA 1991 s. 453 NJA 1992 s. 55 NJA 1994 s. 23 NJA 1994 s. 306 NJA 1995 s. 610 NJA 1996 s. 751 NJA 1998 s. 189 NJA 1999 s. 520 NJA 1999 s. 656 NJA 2003 s. 460 NJA 2005 s. 295 NJA 2006 s. 657 NJA 2011 s. 718 NJA 2015 s. 433 NJA 2015 s. 438 NJA 2016 s. 737 NJA 2017 s. 659 NJA 2018 s. 323

EU-domstolen

Eco Swiss China Time Ltd mot Benetton International NV, domstolens dom den 1 juni 1999 i mål C-126/97, ECLI:EU:C:1999:269

Ej publicerade rättsfall

Svea hovrätts dom 2016-12-09 i mål nr T 2675-14 Svea hovrätts beslut 2020-02-03 i ärende nr ÖÄ 7709-19 Svea hovrätts beslut 2020-03-09 i mål nr T 12462-19