RÅ 2001 ref. 21 I

I avgörandet ställdes frågor kring hur en omvänd konvertibel och avkastningen från den skulle hanteras skatterättsligt. Konvertibeln gav förvärvaren en fordran på emittenten som innebar att emittenten på slutdagen skulle utge ett inlösenbelopp bestående av kontanter eller aktier.

Konvertibeln representerade ett visst antal aktier i två olika bolag, antalet aktier fastställdes utifrån respektive akties pris på emissionsdagen. Slutdagens inlösenbelopp samt dess form, alltså om det utbetalas i aktier eller kontanter, var till viss del knutet till aktiernas värdeutvecklingen under konvertibelns löptid. Utöver inlösenbeloppet betalades även en fast procentuell avkastning ut på slutdagen. Den fasta avkastningen baserades på det nominella beloppet.

Ett antal frågor ställdes till HFD, varav en av frågorna gällde den fasta avkastningen och huruvida denna skulle klassificeras som ränta eller kapitalvinst/förlust.

I HFD:s yttrande inledde rätten med att diskutera ränta inom skatterätten och förde där samma resonemang som domstolen i målet RÅ 1997 ref. 44.⁶¹ I detta fall kom HFD fram till att den fasta avkastningen var att betrakta som ränta då den beräknades utifrån låneavtalet. Detta motiverades utifrån det faktum att avkastningen kunde beräknas utifrån det nominella beloppet vilket gjorde att HFD ansåg att avkastningen var förutsebar. Vissa invändningar fanns eftersom den fasta avkastningen bestämts med hänsyn till risken att borgenären ej skulle få full återbetalning. Enligt den definition som HFD i domslutet hänvisade till ska räntan beräknas utifrån kredittid och kreditbelopp och alltså inte utifrån kreditrisken. HFD bortsåg från detta faktum och valde trots detta att behandla den fasta avkastningen som ränta.

60 Lewander, A., Den skatterättsliga gränsdragningen mellan ränta och utdelning, s. 175.

61 Se avsnitt 4.2.2.

22 4.2.5 Kommentarer till RÅ 2001 ref. 21 I

I detta fall valde HFD att godkänna den fasta avkastningen som ränta trots riskaspekten i avtalet.

Detta ställningstagande kan ses som ett steg bort från den snäva definitionen av ränta som traditionellt sett inte innehåller en riskkomponent.⁶² Beräkning av risk vid fastställande av avkastning brukar vanligtvis karaktärisera mer riskfyllda värdepapper, som aktier exempelvis.⁶³ Grönlund menar att detta fall kan tolkas som att HFD fastställer att klassificeringen av avkastning eller en kostnad i första hand bör utgå från förutsebarheten. Alltså att all förutsebar avkastning eller alla förutsebara kapitalkostnader utgör ränta medan all icke förutsebar avkastning eller alla icke förutsebara kapitalkostnader utgör kapitalökning respektive kapitalminskning.⁶⁴ Vidare menar Grönlund att detta innebär avtalets utformning därmed är av mindre betydelse.⁶⁵

4.2.6 HFD 2014 ref. 10

Frågan som ställdes i HFD var hur ett företags utbetalningar för ett utställt skuldinstrument skulle klassificeras. Bolaget hade gett ut en konvertibel vilket enligt 11:4 aktiebolagslagen (ABL) är ”en skuldförbindelse som har getts ut av ett aktiebolag mot vederlag och som ger innehavaren, viss man eller viss man eller order rätt eller skyldighet att helt eller delvis byta sin fordran mot aktier i bolaget”. Enligt redovisningsstandarden som bolaget använde, IFRS och mer specifikt IAS 32, skulle skuldinstrumentet redovisas som eget kapital.

Under skuldinstrumentets löptid skulle en årlig ränta erläggas, företaget kunde dock välja att inte betala ut räntan och istället kapitalisera den upplupna ränta. I de fall företaget valde att kapitalisera räntan utgick dröjsmålsränta. Dessutom hade företaget ensidig rätt att konvertera konvertiblerna till aktier som då skulle ges ut till innehavarna.

Bolaget ansåg att avkastningen som betalas ut till innehavare av konvertibeln utgjorde ränta i civilrättslig mening. De ansåg att denna utgjorde ränta oavsett om företaget valde att betala ut räntan eller kapitalisera den och de ville därför få avdragsrätt för denna ränta. Bolaget avsåg att redovisa konvertiblerna som eget kapital i balansräkningen, alltså inte som en skuld. Detta gjorde man i enlighet med IAS 32 vilket för företaget utgjorde god redovisningssed.

62 Lewander, A., Den skatterättsliga gränsdragningen mellan ränta och utdelning, s. 178.

63 A.a., s. 178.

64 Grönlund, J., Avkastning på sammansatta instrument, s. 615.

65 Grönlund, J., Kommentar till förhandsbesked avseende aktieobligation med årlig utbetalning, s. 589.

23 Utifrån förutsättningarna tvingades HFD ta ställning till om konvertibeln skulle behandlas som en skuld i enlighet med ABL eller som eget kapital i enlighet med företagets redovisning. HFD konstaterade att det skatterättsligt ej går att klassificera konvertibeln och att det därför är naturligt att i sådana fall utgå från redovisningen. Det faktum att lånet redovisas som eget kapital för företaget medförde enligt HFD att lånet borde ses som eget kapital och således kunde ej avdrag för ränta medges. Ränta är kostnaden för främmande kapital i bolaget och kapitalkostnaden för eget kapital kan därmed inte vara ränta. Bedömningen om vad som är eget kapital respektive främmande kapital bör enligt HFD utgå från den redovisningsmässiga klassificeringen vilket i detta fall medförde att lånet skulle anses utgöra eget kapital. HFD tillade i detta resonemang att även om det är naturligt att låta redovisningen styra beskattningen där det saknas uttrycklig reglering i IL så måste bedömningen ske från fall till fall. HFD anförde dessutom att konvertibeln i detta fall avvek från en normal skuldförbindelse. Delvis p.g.a. att den redovisades som eget kapital. Delvis eftersom det saknades skyldighet för bolaget att återbetala lånet med egna medel vilket i sin tur innebar att lånet inte innebar någon belastning på företagets tillgångar.

Ytterligare en anledning till det nekande svaret var av mer skattetekniska skäl. HFD menade att

”sambandet mellan beskattad inkomst och utdelningsbara medel väger tungt vid gränsdragningen mellan skuld och eget kapital”. Detta skulle innebära att inte avdragsgilla vinstdispositioner kunde dras av som ränta eftersom skulden redovisades som eget kapital.

4.2.7 Kommentarer till HFD 2014 ref. 10

Utfallet från HFD är ett tydligt exempel på hur redovisningen kan användas då uttrycklig skattereglering saknas. I detta fall saknades en skatterättslig bestämmelse kring hur konvertibeln skulle klassificeras och därför valde HFD att se till redovisningen för att bestämma hur klassificering skulle ske. HFD motiverade detta bland annat genom att fastställa att

”bolagets redovisning förutsätts återspegla den faktiska och ekonomiska innebörden av genomförda transaktioner och ge en rättvisande bild av hur bolagets resultat och ställning har utvecklats under året”. Uttalandet ger visst stöd åt Bjuvbergs argument för att redovisningen bör kunna påverka skatterätten då de beskriver samma verklighet.⁶⁶

66 Bjuvberg, J., Skattemässig hantering av ”tvingande” konvertibler – en rättsfallskommentar, s. 156.

24 Genomgående i domen är att HFD är försiktiga med att göra anföranden som ger allt för stor makt åt redovisningen att avgöra skatterättsliga frågor, domstolen menar att dessa situationer bör bedömas individuellt och poängterar att domen är in casu betonad. Trots detta ger domen ändå visst stöd åt att det är möjligt att se till redovisningen i skatterättsliga klassificeringsfrågor.⁶⁷

Ytterligare en aspekt av domen är hur den bör tolkas i ett större sammanhang. HFD menar att redovisningen av instrumentet bestämmer hur avkastningen ska klassificeras, eftersom instrumentet i detta fall redovisas som eget kapital kan ej instrumentet ge upphov till någon ränta. En negativ tolkning av detta uttalande skulle innebära att alla finansiella instrument som redovisas som skulder automatisk leder till att kapitalkostnaderna är ränta.⁶⁸

Den huvudsakliga slutsatsen som kan dras av detta fall är att redovisningen av finansiella instrument kan påverka hur avkastningen av instrumentet klassificeras skatterättsligt. I och med HFD:s försiktighet i sitt uttalande bör innebörden av utfallet ej överskattas men visst stöd för denna slutsats kan dock utläsas.

4.2.8 HFD 2021 ref. 62

Avgörandet från HFD handlade i huvudsak om hur ränteinkomster ska beskattas vid överlåtelse av portföljer bestående av förfallna fordringar. Det förvärvande bolaget, som ansökt om förhandsbesked, köpte förfallna fordringar till ett pris som understeg fodringarnas nominella belopp. Att priset understeg fordringarnas nominella belopp berodde på osäkerheten i fordringarna samt pengars tidsvärde. Vid köpet redovisade bolaget portföljen till upplupet anskaffningsvärde vilket baserades på effektivräntemetoden. Effektivräntemetoden innebär att portföljens redovisade värde motsvarar nuvärdet av alla förväntade framtida kassaflöden.

Nuvärdet beräknas genom att diskontera alla förväntade kassaflöden med den effektivränta som fastställs vid förvärvet av portföljen. Dessa förväntade kassaflöden består av betalningar av amorteringar, upplupna räntor och diverse avgifter som förväntas erläggas av gäldenären och motsvarar förväntad nettoavkastning på investeringen. Redovisning av inkomsterna enligt effektivräntemetoden är godkänd av Bokföringsnämndens allmänna råd om årsredovisning och koncernredovisning. Frågan bolaget ville få svar på var om intäkterna som redovisades enligt effektivräntemetoden och som enligt god redovisningssed är ränta, ansågs vara ränta vid

67 Lewander, A., Den skatterättsliga gränsdragningen mellan ränta och utdelning, s. 204.

68 A.a., s. 204.

25 beräkning av bolagets räntenetto enligt bestämmelserna i IL kapitel 24. Bolaget frågade även om svaret på frågan var annorlunda om de valde att redovisa ränteintäkterna som en del av bolagets finansiella poster istället för att redovisa de som en del av bolagets nettoomsättning.

Ytterligare en fråga som ställdes till rätten var om den avtalade räntan utgjorde ränteinkomster enligt bestämmelserna i 24 kapitlet IL i det fall svaret på den första frågan var nekande.

I HFD:s bedömning refererade domstolen till prop. 2017/18:245 där det framgår att räntedefinitionen bör ta sikte på ränta i ekonomisk mening. Med detta menas att räntekostnader motsvarar ”kostnader för alla former av skulder, andra kostnader som ekonomiskt motsvarar ränta och kostnader som uppkommer i samband med införskaffande av kapital. Det anges vidare att med ränta avses det belopp som låntagaren ska betala till långivaren utöver kapitalbeloppet som ersättning för att låna pengar, oavsett den beteckning som avtalsparterna har valt att ge ersättningen”. Enligt räntedefinitionen är ränteinkomster samma som de ränteutgifter som finns hos gäldenären vilket innebär att motsatsen till de uppräknade utgifterna utgör ränteinkomster enligt 2019 års räntedefinition.⁶⁹ Domstolen anförde att under förutsättningen att ett bolags redovisning har gjorts i enlighet med god redovisningssed så ska redovisningen ge en rättvisande bild av den ekonomiska innebörden av bolagets transaktioner. Domstolen nämnde även det faktum att det i förarbetena till ändringen i IL har anförts att god redovisningssed bör användas som utgångspunkt för att bestämma om en inkomst respektive utgift ska anses vara av räntekaraktär eller inte.

HFD fastställde att intäkterna som redovisats enligt effektivräntemetoden är ränteintäkter enligt god redovisningssed. Vidare nämnde domstolen att inkomsten som beräknas med hjälp av effektivräntemetoden består av samtliga betalningar som gjorts av gäldenären vilka bland annat består av amorteringar och avgifter. Därför, menade domstolen, att inkomsten inte endast består av gäldenärens kostnader för kredit vilket betyder att motsvarande utgift ej hade ansetts bestå av enbart ränta. Ytterligare ett skäl till HFD:s bedömning var att en del av de ränteinkomster som redovisats enligt effektivräntemetoden består av upplupna ränteintäkter som ursprungligen hänförts den tidigare borgenären. På grund av detta menade HFD att inkomsten ej utgjorde ränta enligt bestämmelserna i 24 kapitlet IL.

69 Von Bahr, S., Ränta vid överlåtelse av låneportfölj, s. 533.

26 Gällande den andra frågan, om avtalad ränta utgör ränteinkomster hos bolaget, slog HFD fast att dessa inkomster utgjorde ränteinkomster. Motiveringen till detta beslut var att förvärvet av fordringarna endast utgjorde ett borgenärsbyte. Avtalsvillkoren var fortfarande samma och räntan utgjorde därför fortfarande en kostnad för kredit för gäldenären.

4.2.9 Kommentarer till HFD 2021 ref. 62

Den huvudsakliga frågan i detta mål är om ränteinkomster som enligt effektivräntemetoden utgör ränteinkomster också utgör ränteinkomster enligt de nya bestämmelserna i 24:e kapitlet IL. Svaret från HFD var nekande. Orsaken till det nekande svaret var i huvudsak två anledningar, den första anledningen var p.g.a. att en del av räntan enligt effektivräntemetoden utgjordes av diverse avgifter samt amorteringar från gäldenären. Den andra anledningen var p.g.a. att en del av räntan bestod av upplupen ränta. Denna ränta gällde alltså kreditkostnader mellan tidigare borgenär och gäldenär men eftersom räntan fortfarande var obetald inkluderades den även i det förvärvande bolagets fordringar på gäldenären.

Det första skälet till nekandet, att effektivräntan bestod av intäkter utöver ersättning för krediten, leder inte till några egentliga oklarheter då det av 24:2 IL framgår att ränta utgörs av

”ränta och andra utgifter för kredit samt utgifter som är jämförbara med ränta”. Amorteringar kan således inte anses utgöra ränta. HFD:s andra skäl, att en del av räntan var hänförlig till det ursprungliga kreditavtalet kan dock diskuteras. HFD menar att om räntan fick beaktas av det förvärvande bolaget skulle detta leda till att räntan tas upp två gånger vilket skulle leda till en skattemässig asymmetri. HFD:s resonemang exemplifieras av Von Bahr, ”En nominell fordran på 100, vara 25 avser upplupna räntor, 15 avgifter och 60 kapitalbelopp, kan exempelvis vid överlåtelsen värderas till bara 20. Med en proportionell fördelning av denna köpeskilling – det avtalade priset uppgår bara till en femtedel av det nominella värdet – kan 5 antas belöpa på räntor, 3 på avgifter och 12 på kapitalbeloppet. Med HFD:s synsätt ska säljaren ta upp beloppet 5 som ränteinkomst varav antas följa att samtliga räntor avseende kredittid före Intrums förvärv har behandlats som ränteinkomst.”⁷⁰ Kritik mot detta resonemang framförs då detta kräver att den upplupna räntan värderas av den ursprungliga gäldenären vid försäljningen av fordringarna, samt att värderingen är korrekt för att reciprociteten ska upprätthållas.⁷¹ Dessutom utgör ränteinkomsten egentligen ingen ränteinkomst för den ursprungliga borgenären då någon räntebetalning ej sker från gäldenären. Ersättningen sker från den nya borgenären och har

70 Von Bahr, S., HFD och begreppet ränta, s. 144.

71 A.a., s. 145.

27 snarare karaktären av en räntekompensation.⁷² Begreppet räntekompensation återfinns i 42:8 IL där en räntekompensation behandlas som ränta. I lagen står att ”Räntekompensation som förvärvaren av ett skuldebrev betalar till överlåtaren för upplupen men inte förfallen ränta behandlas som ränta.” vilket betyder att räntekompensationen hade behandlats som ränta inom inkomstslaget kapital. 42 kapitlet IL gäller dock ej för inkomstslaget näringsverksamhet och blir därför ej tillämpbar vid reglerna kring räntenetton i näringsverksamhet. Genom att tillämpa bestämmelserna analogt hade dock reciprociteten mellan gäldenärernas avdrag och borgenärernas inkomster kunnat uppnås.⁷³

Av de uttalanden som görs av HFD kan det fastställas att ränta enligt effektivräntemetoden ej utgör ränta skatterättsligt, vilken metod som bör användas för att redovisa ränta istället för att denna ska godkännas skattemässigt uttalar sig HFD dock inte om. Det framkommer också att räntekompensation inte anses utgöra ränta även efter införandet av den nya definitionen.

4.3 Slutsatser

Av ovan presenterade rättsfall kan ett antal slutsatser dras kring vad som enligt praxis kännetecknar ränta. Nedan kommer allmänna principiella slutsatser utifrån praxis presenteras.

Avtal har i tidigare praxis setts som en viktigt aspekt för att ränta ska föreligga, framför allt i RÅ 1997 ref. 44 då avtalet ses som en förutsättning för att ersättningen ska utgöra ränta. Utfallet av RÅ 2001 ref. 21 I kan dock ses som ett avsteg från tidigare gällande princip att räntan endast ska beräknas på grundval av kredittid och kreditbelopp eftersom man i fallet använder risken för att beräkna räntan. Frågan är dock hur avtalsinnehållet kommer bedömas efter räntedefinitionens införande. Av propositionen till lagändringen framkommer att ”med ränta avses det belopp som låntagaren ska betala till långivaren utöver kapitalbeloppet som ersättning för att låna pengar, oavsett den beteckning avtalsparterna har valt att ge ersättningen”.⁷⁴ I det senaste och enda fallet som avgjorts i HFD sedan ändringen förs ingen utförlig diskussion kring avtalets innehåll och någon slutsats kring vad som gäller angående avtal idag är således svårt att dra.

72 Von Bahr, S., HFD och begreppet ränta, s. 145.

73 A.a., s. 146.

74 Prop. 2017/18:245, s. 210.

28 Förutsebarheten har genomgående i praxis setts som en grundläggande del i att definiera ersättning som ränta. Förutsebarheten verkar i praktiken vara starkt sammankopplad med att det mellan gäldenär och borgenär finns ett avtal. I samtliga fall som refererats till i tidigare avsnitt har det mellan parterna funnits ett avtal vilket domstolen använt som utgångspunkt för att bestämma om avkastningen ska anses vara förutsebar eller inte. Ett exempel som tydliggör avtalets vikt i att fastställa ersättningen som förutsebar kan hämtas från RÅ 1997 ref. 44. I fallet bedömdes ersättning ej utgöra ränta då det saknades ett avtal mellan parterna och ersättningen ansågs därmed ej som förutsebar. Avsaknaden av avtal gjorde att rätten bedömde ersättningen som inte förutsebar trots att den i praktiken var tämligen förutsebar.

Av HFD 2014 ref. 10 kan utläsas att redovisningen av ett finansiellt instrument även kan påverka hur avkastningen betraktas skatterättsligt. HFD kommer i fallet fram till att eftersom instrumentet redovisas som eget kapital kan avkastningen ej anses vara ränta. HFD är i sin utläggning försiktig med att ge redovisningen för stor betydelse varför detta möjligt ej kan sägas gälla generellt vid fastställandet av avkastningens karaktär. HFD anför fler skäl för sin bedömning och menar att helhetsbedömningen gör att instrumentet avviker från en skuld.

Således är det ej helt klart om redovisningen är en del av helhetsbedömningen eller om detta är en konkret nekande till att avkastningen från instrument som redovisas som eget kapital kan utgöra ränta.

HFD argumenterar i två av fallen för rent skattetekniska skäl. I RÅ 1997 ref. 44 argumenterar man för att låta avkastningen vara ränta då obligationen byter ägare under löptiden och sedermera hålls till inlösen. Argumentet för att låta avkastningen utgöra enbart ränta är för att det är svårt rent tekniskt att dela upp avkastningen i ränta och kapitalvinst och för att uppnå reciprocitet mellan gäldenärens räntekostnader och borgenärens ränteintäkter. I HFD 2014 ref.

10 nekar HFD ränta med hänvisning till det starka sambandet mellan beskattad inkomst och utdelningsbara medel.

Av fallet HFD 2021 ref. 62 kan ett antal slutsatser dras kring vad som i nuläget definieras som ränta. Effektivräntemetoden förefaller enligt HFD:s bedömning inte vara en godkänd metod för att redovisa ränta för att den redovisade räntan ska accepteras som ränta skatterättsligt. HFD menade att beräkningsmetoden inte endast beaktade räntekomponenten utan även amorteringar och avgifter. På så sätt verkar de tidigare resonemang som först kring ränta i viss mån vara giltigt, alltså att räntan ska utgöra kostnad för kapital och inget annat.

29 Ytterligare en slutsats som kan dras från HFD 2021 ref. 62 är att räntekompensation inte godkänns som ränta även efter räntedefinitionens införande. Detta utfall kan ifrågasättas utifrån propositionen som menar att kostnader som ekonomiskt motsvarar ränta bör omfattas av räntedefinitionen⁷⁵, vilket rimligtvis kan antas innefatta räntekompensation. En förklaring till HFD:s slutsats skulle kunna vara att de inte vill gå emot tidigare praxis där räntekompensation nekats som ränta, exempelvis en av situationerna i RÅ 1997 ref. 44.

5 Den ekonomiska innebörden av ränta

5.1 Inledning

I propositionen till införandet av räntedefinitionen menar regeringen att räntebegreppet bör utgå från ränta i ekonomisk mening samt att utgångspunkten bör vara ränta enligt god redovisningssed. Begreppen som används i propositionen är svårdefinierade och kan på intet sätt sägas ha en entydig betydelse. Detta kapitel avser därför att utreda begreppen i syftet att i någon mån klargöra innebörden av dessa. Som ovan nämnt är ett av dessa begrepp god redovisningssed som därför kort kommer redogöras för.

Begreppet god redovisningssed används förutom i IL i både bokföringslagen (BFL) och årsredovisningslagen (ÅRL). Av dessa lagar framkommer att bokföring samt årsredovisning

Begreppet god redovisningssed används förutom i IL i både bokföringslagen (BFL) och årsredovisningslagen (ÅRL). Av dessa lagar framkommer att bokföring samt årsredovisning