Råd eller föreläggande?

Genom att meddelande av råd inte finns i MB som ett särskilt begrepp27 finns det anledning att från effektivitets och rättssäkerhetssynpunkt närmare överväga valet mellan föreläggande och information/rådgiv- ning28. Ett föreläggande visar tydligare vilka krav myndigheten ställer och kan överklagas av den enskilde. De särskilda formella krav som kringgärdar ett föreläggande tvingar många gånger fram ett bättre un- derlag inför beslut. Det är dock alltid de samlade omständigheterna i det enskilda fallet som bör avgöra valet.

Till 26 kap. 1 § MB

Tillsynsmyndighetens rådgivning och information kan riktas till grupper av enskilda eller grupper av verksamhetsutövare. Myn- digheten bör använda skyldigheten att rådge och informera som komplement till, men inte som ersättning för, skyldigheten att kontrollera lagefterlevnaden och vidta åtgärder.

Tillsynsmyndigheten kan även ge verksamhetsutövare informa- tion och råd i enskilda fall. Då bör myndigheten ge sådana besked som tydligt förmedlar MB:s krav. Myndigheten bör inte bistå verk- samhetsutövaren i detaljer, t.ex. med att identifiera vilka åtgärder och rutiner m.m. som är mest lämpliga.

När en tillsynsmyndighet informerar eller ger råd till en enskild verk- samhetsutövare bör den inte uppmana, anmana eller anmoda en verk- samhetsutövare att göra något. Sådana formuleringar som av verksam- hetsutövaren kan uppfattas som att myndigheten menar att denne är skyldig att följa uppmaningen bör undvikas. I stället bör myndigheten

88

3. Ingripanden,

tvångsåtgärder

och sanktioner*

* Vad som här sägs om verksamhetsutövare gäller även den som vidtar åtgärder.

27 _{Jämför Miljöskyddslagens 39 §.}

i såväl muntlig som skriftlig information använda orden ”bör” eller ”kan”.

Till 26 kap. 9 § MB

Tillsynsmyndigheten kan förena ett föreläggande om rättelse med ett förbud mot fortsatt drift av en anläggning eller en del av den när en överträdelse orsakats av tekniska problem som inte kan åtgärdas snabbt. Förbudet bör då gälla tills felen är avhjälpta. I stället för att förbjuda driften kan myndigheten förena beslutet om rättelse med en begränsning av den.

Om sådana skyddsåtgärder som är en förutsättning för att verk- samheten ska få bedrivas inte fungerar, bör tillsynsmyndigheten vanligen förbjuda verksamheten eller en del av den. Undantag från detta kan gälla då det inte är tekniskt möjligt eller skulle kunna medföra större olägenheter för miljön eller människors hälsa om verksamheten förbjuds, exempelvis att stänga ett avloppsrenings- verk medan avloppsvatten forstätter att rinna. Ett annat skäl kan vara om fortsatt drift är en förutsättning för att orsaken till de tek- niska problemen skall kunna klarläggas eller för att en brist skall kunna åtgärdas. I det sistnämnda fallet bör tillsynsmyndigheten hellre förelägga om tillfälliga krav för att motverka olägenheter eller för att problemen inte skall orsaka ohälsa eller allvarlig skada på miljön medan de åtgärdas. Ett sista datum för då problemen skall vara åtgärdade bör anges samtidigt.

Sådana råd eller information enligt MB:s bestämmelser som avses i det- ta avsnitt, anger en möjlig lösning, olika möjliga lösningar eller olika vägar att gå för att uppnå krav t.ex. i en paragraf, medan ett föreläggande eller förbud anger en tvingande lösning. Informationen utformas lämp- ligen så att den visar för adressaten hur denne kan eller bör förfara i en viss situation. Det står emellertid adressaten fritt att välja en annan lös- ning för att nå det önskade resultatet.

Är det inte helt uppenbart vilken lösning som i ett enskilt fall krävs för att uppfylla en viss bestämmelse, bör myndigheten alltid se till att verksamhetsutövaren föreslår en lösning. Det gäller oavsett om myn- dighetens reaktion på förslaget blir information om att inte ingripa om förslaget genomförs, råd om att fortsätta enligt förslaget eller ett föreläggande. Felaktig eller bristande myndighetsutövning kan leda till skadeståndsansvar vare sig den bestått av att ge råd, lämna information eller vidta tvångsåtgärder.

Ett föreläggande kan kombineras med vite och kan bli föremål för 89 3 . 1 R Å D, F Ö R E L Ä G G A N D E E L L E R F Ö R B U D

tvångsåtgärder om adressaten inte rättar sig efter beslutet. Beslut om föreläggande eller förbud kräver därför rent allmänt en bättre precise- ring än information och måste ofta föregås av en mer utförlig utredning om t.ex. vilka tekniska lösningar som kan vara möjliga.

Det finns några förhållanden som särskilt bör beaktas i samband med valet av ingripandeverktyg, se även AR till 26 kap 9 § under avsnitt 2.1.2. Det är t.ex. miljörisken i det enskilda fallet, vilka tidsaspekter som är relevanta, dvs. om det krävs brådskande åtgärder eller ej samt om det är angeläget att något genomförs på visst sätt. Även andra omstän- digheter bör beaktas, t.ex. om det finns risk för tredska.

För att underlätta investeringsbeslut kan det bl.a. i större företag vara en fördel att krav meddelas på ett bindande sätt. Är det fråga om inves- teringar eller om det finns ett tydligt intresse från sakägarna i ett ärende eller finns anledning att tro att åtgärderna inte blir genomförda bör ett föreläggande alltid ges.

Det bör understrykas att det inte, som tidigare enligt hälsoskyddsla- gen, finns krav på att ett föreläggande ska ha föregåtts av råd. Inte heller finns krav på att föreläggande måste förenas med vite eller verkställig- hetsförordnande, se avsnitt 2.6.6 och 2.6.10 angående dessa frågor.

Några regler om vilken form råd eller information ska ha finns inte. De kan ges skriftligt eller muntligt beroende på ärendets art och situa- tionen i övrigt. Ges muntlig information eller råd bör detta dokumente- ras genom tjänsteanteckning.

Ger myndigheten ett råd bör det inte lämnas genom hänvisning till 26 kap 1 §. I stället bör information lämnas om vilken kravregel som aktualiserat rådet. Skriftlig rådgivning eller information bör inte heller ha karaktären av beslut eller formell kravförmedling. Råden ska kunna uppfattas som icke bindande för adressaten.

Myndigheten bör vara försiktig med att lämna information som inne- bär att dess opartiskhet kan sättas i fråga, t.ex. om att anlita ett visst kon- sultföretag eller en viss leverantör. Likaså bör myndigheten undvika att ge information som i praktiken får till följd att myndigheten tar på sig ett ansvar som rätteligen åligger verksamhetsutövaren, t.ex. i fråga om att välja mellan olika handlingsalternativ som alla leder till regel- eller villkorsuppfyllelse.