Rationaliteter för styrning

Begreppet rationaliteter för styrning kan definieras som en inställning till, en idé om vad människor är och hur de ska styras. Exempel på så- dana rationaliteter är talet om vad ett barn är och vad ett barn behöver, vilket byggs in i praktiker som handhar barn, till exempel förskolan och familjen. Rationaliteter för styrning är en inställning, en mentalitet till det som ska styras, en mentalitet som implicerar maktrelationer. Det handlar inte om en enkel uppdelning mellan de som har makt och de

som inte har det. Det är istället fråga om styrning som formar, vägleder, administrerar och reglerar människors uppförande. Avsikten är att vär- na om befolkningens välfärd, att identifiera dess behov och tillgodose dem (Foucault, 1994). På så sätt är det en produktiv makt som vill ut- vinna kraften och nyttan ur medborgaren och som syftar till att skapa människor som upplever sig som fria, aktiva och självstyrande (Hult- qvist, 2000). Denna betoning av friheten ingår som en komponent i de politiska styrningsrationaliteter som Rose (1995) kallar liberal styrning. Med liberalism avses inte en politisk ideologi. I det här sammanhanget syftar liberalism på en form av styrning som betonar friheten och de fria subjekten. Denna betoning på frihet ska inte förväxlas med anarki. Det handlar långt ifrån om frihet utan styrning. Den liberala styrningens frihet är av en välreglerad och ”ansvarsgjord” sort (Barry, Osborn & Rose, 1996).

Som två komponenter i liberalismen finns dels relationen mellan politisk styrning och kunskap, dels subjektet som aktivt i sin egen styr- ning (Rose, 1995).

3.2.1 Relationen mellan makt och kunskap

En annan komponent i den liberala styrningen är relationen mellan makt och kunskap. Kunskapen om det eller dem som ska styras, inte minst den vetenskapliga kunskapen, har stor betydelse för att styrning- en ska blir effektiv och rationell (Foucault, 1994). Utgångspunkten är att vetenskaplig kunskap inte kan kallas objektiv i det avseendet att den står fri från maktförhållanden. Tvärt om ingår kunskap och makt i en relation där de förutsätter varandra (Foucault, 1980a). Makten efterfrå- gar en viss kunskap om människors beteende, en kunskap som produce- ras och omvandlas till ”sanningar” om människans natur. Dessa ”san- ningar” bidrar till att stärka maktrelationerna. Som exempel har vissa vetenskapliga kunskaper om barns utveckling bidragit till hur barn och ungdomar undervisas i förskolor och skolor. Därmed har ”sanningen” om barns utveckling bidragit till maktrelationernas möjligheter att ver- ka på barn och unga. Kunskapen kan därför i det här sammanhanget sägas utgöra ”en apparat för att framställa, sprida, ackumulera, auktori- sera och realisera sanningar” (Rose, 1995, s.49).

Vi är underkastade den kunskap som betraktas som sann i den be- märkelsen att det är ”sanningen” som skapar diskurserna6, och som i sin tur avgör den effekt makten kommer att ha (Foucault, 1980b). Detta innebär inte att det är diskursen som skapar makten. Snarare är det så att diskursen och makten är integrerade i varandra. Det är genom dis- kursen som makten kan verka samtidigt som det är maktrelationerna som skapar kunskapen och de diskurser som av samhället betraktas som sanna (Foucault, 1980a). Att ett område kunnat ringas in av veten- skapen beror på att maktrelationer pekat ut det som ett möjligt och rik- tigt område att ta tag i. Maktrelationer tar i sin tur tag i sådant som for- mulerats av vetenskapen. Det är därför i diskurserna som makt och ve- tande kopplas samman (Foucault, 2002).

Diskurser, och den maktutövning de möjliggör, är verksamma på alla nivåer; på förskoleavdelningen, i lärarutbildningen och på statlig nivå uttryckt i styrdokument. Diskurser uppstår, är verksamma en tid och ersätts av andra. Ett exempel på det är barnpsykologin som har haft stort inflytande på förskolan. Denna syn på barn har ersatts av en an- nan, baserad på sociala och kulturella teorier, och fått genomslagskraft i Lpfö 98. Det hindrar inte den gamla diskursen från att lokalt leva vidare parallellt med den nya diskursen.

3.2.2 Det självstyrande subjektet

I den liberala styrningsformen finns alltså betoningen på det fria sub- jektet. Foucault (1982) påpekar att det egentliga föremålet för hans stu- dier inte var makten utan subjektet så som det skapas genom maktrela- tioner. Målet har varit att beskriva de olika sätt ”på vilka människan objektiverats och blivit till subjekt, det vill säga hur människan stude- rats och därmed blivit synlig (objektiverats) och hur dessa kunskaper sedan använts för att forma individer, grupper och befolkningar” (Bildtgård, 2002, s. 37). Makten skapar alltså ett visst sätt att se på människan som uppfattas som ”sådan är hon”.

Det som individen uppfattar som sin personlighet är byggd av kon- struktioner. Människor tvingas att se sig själva på ett visst sätt och att

6

Med diskurs avser Foucault en mer eller mindre systematisk utsaga om hur vi ska tänka om världen, inte hur den är (Foucault, 1993).

underordna sig en viss sanning om sig själv. Genom maktrelationer skapas subjekten och det är också genom dessa relationer som indivi- den förstår vem hon är (Foucault, 1982).

Att vara ett subjekt är alltså att formas efter de särskilda sanningar som erbjuder vissa sätt att vara, medan andra sätt diskvalificeras och blir omöjliga att antaga. Sådana särskilda sanningar är till exempel fö- reställningar kring barndom, vad det innebär att vara barn och hur den ”goda” barndomen bör se ut. Själva talet om barndomen är en teknologi som tillverkar barn och som erbjuder dem vissa sätt att vara. Dagens barn ”är, kan och bör vara” ett kompetent och aktivt barn som inte en- bart reproducerar kunskaper utan är medkonstruktör av sin egen kun- skap (se Lpfö 98; Lenz Taguchi & Dahlberg, 1994; Sommer, 1997). Att betrakta de här beskrivningarna av barnet mot bakgrund av ovanstående resonemang kring styrningsrationaliteter innebär att denna beskrivning av barnet inte kan uppfattas som att vi nu har kommit fram till den san- na kunskapen om barnets natur. Istället kan beskrivningarna ses som uttryck för ett tänkande som strävar efter att skapa den fria och självsty- rande människan. Det är i detta förhållande mellan makt och kunskap som sådan här ”sann kunskap” produceras (Popkewitz, 1998).

Syftet är att forma och vägleda människor men också att verka för att människor styr och reglerar det egna jaget i riktning mot välordnade och ansvarstagande människor. Styrningens syfte är inte att förtrycka friheten utan att skapa fria subjekt som ”utövar en reglerad frihet och ta till vara på sig själva” (Rose, 1995, s. 46). Det är en reglerad frihet vars mål är att förmå de ”fria” subjekten att välja det goda och därmed med- verka till sin egen styrning (Rose, 1995). Det är en mycket begränsad frihet som dels är obligatorisk, dels förpliktigar medborgarna att leva ut den på ett sätt som ryms inom givna ramar. Friheten är således en del i styrningsmentaliteten.

Att påstå att politisk styrning går till på det här sättet är inte att påstå att vår frihet är hyckleri. Snarare är det så att det är de möjligheter och begränsningar som styrningen erbjuder som vi har lärt känna som vår frihet (Rose, 1995).