I antropologiskt orienterade metoddiskussioner (Van Maanen, 1988;
Salzer 1994, 1998) diskuteras begreppet ”going native”. Jag själv försökte aldrig ”go native”. Människorna i organisationen hade sina roller och jag hade min forskarroll, de kunde sina saker och jag kunde mina. I och för sig kändes vissa intervjuer och samtal bitvis som relativt privata och jag uppfattar det som att rollerna som forskare och privatperson samman-flätades emellanåt. Men det gäller ”Att samtidigt vara både vän och främling. Att närma sig för att i nästa stund distansera sig och slutligen skapa ordning i en till synes kaotisk verklighet, som aldrig stannar upp tillräckligt länge för att i lugn och ro låta sig observeras och analyseras”
skriver Ehn och Löfgren (1996:123). Den ledstjärnan försökte jag följa, men att ”go native”, det försökte jag aldrig göra. Författarna resonerar vidare kring att en forskare kan ha svårt att berätta om vissa saker som brukar förekomma under fältstudier:
”Känslor av frustration, misslyckande och ångest som det här sättet att forska kan ge, rädslan inför andra människor, för att bli ogillad och avvisad, utsattheten - att själv som främmande fågel vara objekt för andras granskning - och våndan inför sin egen okunnighet om det som de andra tycks vara så insatta i..Ensamheten och utanförskapet kan också vara plågsamt...”
Ehn och Löfgren (1996:122)
Sådana känslor upplevde jag inte under mina fältarbeten. Troligtvis hade jag tur för jag kände mig välkommen och jag kände att medarbetarna ofta var intresserade av att prata med mig. Dels för att få veta vad jag gjorde och vad jag tyckte om saker och ting, men också för att ge uttryck för deras egna föreställningar, tankar och idéer. Generellt upplever jag det som att medarbetarna i fältföretagen var öppna och ärliga mot mig. Jag har emellertid en känsla av att de gement var mer skeptiska till mig och min roll i början av fältstudierna, än vad de var ju mer tiden led. På SOL trodde t ex någon i ett tidigt skede att jag var släkt med företagets personalchef eftersom vi bär samma efternamn, men så var inte fallet. På Vingresor undrade någon i början av min fältstudie vems ledband jag gick i. Efter hand tror jag de förstod att jag gick i mina egna, forskningssinnade ledband.
Förtroendefrågan ser jag som ytterst viktig i forskningsmetoder som bygger på mellanmänskliga möten, interaktioner och relationer mellan forskare och andra människor. Ur den aspekten ser jag närvararande och deltagande i en viss forskningsmiljö under en längre tid som en väsentlig styrka. Ekman (1999) redogör för liknande erfarenheter.
Kan en forskare verkligen förstå hur andra förstår?
Kan någon forskare ha en rimlig chans att förstå och tolka vad människor i utvalda fältmiljöer egentligen upplever, tänker, och tycker, och hur olika kulturella uttryck egentligen uppfattas? Detta ser jag som svåra frågor. Men utifrån min subjektiva verklighetssyn anser jag inte att en forskare med säkerhet kan veta om denne har förstått och tolkat ord och handlingar på ett korrekt sätt. Forskaren kan missuppfatta, människor kan manipulera, och människor har olika bakgrunder och erfarenheter vilket gör att man kanske inte uppfattar saker och ting på samma sätt och menar samma sak med det som uttrycks. Det en forskare kan göra är att: Försöka vara medveten om sådana förhållanden; Att inte ta saker och ting för allsmäktiga och för självklara; Att inta en avvaktande skepticism till vardagens intryck, samt att inte glömma bort målsättningen: - Det handlar
om att göra rimliga och troliga tolkningar ur utvalda perspektiv, infallsvinklar och intryck (Alvesson och Köping, 1993).
Det jag ser som en styrka, utifrån ovan nämnda bryderi, är mitt val av metod. Fältarbetsmetoden med vardaglig närvaro dag in och dag ut, månad in och månad ut har givit en möjlighet att deltaga i samma kulturella sammanhang och i samma flöde av meningar och symboler som de människor som stått i fokus för min studie. Sannolikt tolkar vi många gånger olika kulturella mönster och uttryck på vitt skilda sätt, inte minst på grund av att vi har olika bakgrunder, referensramar, uppgifter och intressen, men detta är, som sagt, oundvikligt i sociala sammanhang. Det jag ytterligare ser som en styrka med fältarbete som metod är möjligheten att direkt kunna fråga och följa upp kring funderingar och reflektioner med de människor som deltog i, eller på annat sätt berördes av något jag försöker tolka. Denna möjlighet har jag utnyttjat många gånger.
Kan man tro på människors ord?
En problematik är överensstämmandet mellan ord, föreställningar och handlingar. Alvesson och Köping (1993) menar att problematiken finns där och att man som forskare bör vara medveten om den, även om man inte kan lösa den. Ett alternativ för den forskare som inte vill nästla sig in i ovan nämnda besvärligheter, är att välja en metod som stannar vid att ge en ytlig beskrivning av en studieföreteelse. Sådana studier är vanliga och de är inriktade på att t ex att identifiera vilka arbetsuppgifter som ingår i ett produktutvecklingsarbete, snarare än att penetrera hur vardagens arbete organiseras uppfattas och upplevs av olika aktörer. Många gånger är det nämligen enbart chefer som får uttala sig i forskningsundersökningar, vilket leder till att det är deras perspektiv, föreställningar och ord som gestaltas.
Jag håller med Alvesson och Köping som lyfter fram att de anser att forskare ofta på ett tämligen lättvindigt sätt tolkar utsagor från kvantitativa undersökningar eller flyktiga intervjuer som sanna och allmängiltiga representationer av faktiska och objektiva förhållanden. För hur kan en forskare veta att en respondent som svarat med vissa ord på en enkät handlar i likhet med orden i faktisk handling? Och hur kan en forskare veta att en respondents uttryckta ord överensstämmer med dennes inneboende föreställningar? Kanske skulle bilden förändras om undersökningen kompletteras med andra medarbetares meningar och föreställningar? I vardagens organisering samexisterar nämligen alla medarbetares perspektiv, ord och meningar i ett och samma sociala sammanhang.
I detta avhandlingsarbete har jag valt att göra ett försök till att penetrera produktutveckling lite djupare än att stanna vid ytskiktets aktivitetsnivå. Jag har också försökt att lyssna på, tolka och förstå flera medarbetares meningar och föreställningar om produktutveckling, än enbart chefernas.
Diskursiv mångfald och polyfoni?
I företagsekonomiska studier är det, som sagt, osedvanligt ofta chefer som får komma till tals i empiriska material. Men vad vet chefer om hur produktutveckling de facto går till i vardagen? Vad vet de om hur produkt-utvecklare och andra upplever produktutvecklingsarbetet? Och vad vet de om vilka föreställningar som är djupt förankrade i vardagens organiserande av produktutvecklingsarbetet? De vet en hel del ur sina egna perspektiv men de har definitivt inte hela bilden. Ingen kan i och för sig ha hela bilden över ett socialt fenomen, men icke-chefers bilder och berättelser ser jag som lika väsentliga som chefernas bilder eftersom dessa i stor utsträckning bidrar till vad som produktutvecklas, hur produktutveckling går till, samt vilka som involveras i vardagens arbete.
Under fältarbetet har jag stävat efter polyfoni (Hazen, 1993), eller som Alvesson och Köping (1993) uttrycker det; diskursivt mångfald. För mig har polyfoni och diskursivt mångfald fått innebörden att försöka lyssna på, observera och samtala med många olika människor. Människor från olika grupper, funktioner och befattningar, och människor med olika synsätt och erfarenheter. Därför har jag samtalat med produktutvecklare och chefer, men även med säljare, säljsupport, personalmänniskor, tekniker, marknads-förare, sekreterare, kunder och kundservice personal. Det står inte produkt-utvecklare på deras visitkort, men de deltar, ur ett kulturskapande och meningsskapande perspektiv, i den vardagliga mellanmänskliga process som ständigt pågår när människor är i färd med produktutveckling.
Produktutvecklingsarbete blir ur ett sådant perspektiv en social och interaktiv process med många involverade och berörda människor.
Att försöka spegla vardagslivets polyfoni i själva skrivarbetet ser jag som mer än mer problematiskt och det är en utmaning jag brottats mycket med. När jag lyssnat på de många bandade intervjuerna och när jag läst alla fältanteckningar om och om igen har jag slagits av hur många kloka och insiktsfulla föreställningar och tankar jag fått ta del av. Jag skulle vilja citera så mycket för att sprida väsentliga insikter vidare till läsarna, men problemet är att utrymmet inte räcker till. Jag har här funnit mig sittande i en fälla där jag känt mig tvingad att reducera omfånget i mitt material, vilket betyder att
jag behövt abstrahera, eliminera, slå ihop och gruppera människors röster.
Samtidigt har jag sett att intressanta föreställningar och tolkningar fått stryka vid foten. Det har varit ledsamt att erfara att en del av den spännande polyfoni jag upplevde i mina fältmiljöer tynat bort, men kanske är det bara att konstatera att en text aldrig kan bli lika intressant som den verklighet den är ämnad att beskriva. Å andra sidan tillbringade jag som forskare många månader på mina fältföretag, och vem kan och vem vill tillbringa lika mycket tid med att läsa en avhandling? Patton (1990:429) talar om våndan i att utelämna, jämte våndan i att besluta om vilka beskrivningar, citat och tolkningar som skall få utrymme i texten. Fokusering, klingar hans rekommendation till skribenten. Jag har försökt följa hans råd men det har varit en knepig dimension av avhandlingsarbetet.
Det jag gjort är att jag försökt låta samstämmighet, men även oenighet och mångfald få komma tilltals genom att återge citat som är representativa för många, likväl som citat som är unika eller avvikande. På samma sätt har jag försökt att i mina egna tolkningar beakta både sådant som är samstämt, men även sådana föreställningar och handlingar som divergerar och avviker.
Citaten är för det mesta exakt återgivna från band eller från anteckningar. I vissa fall har jag tagit mig friheten att redigera innehållet för att anpassa dem till skriftspråkets form. I andra fall har jag redigerat för att bunta ihop likartade uttryck för sådant jag tolkar som uttryck för samma föreställningar.3 Jag har genomgående ändrat namn, och ibland har jag använt funktionsbeteckning som etikett i stället för individnamn i syfte att försöka säkra den anonymitet jag lovade när vi bandade intervjuerna. I vissa fall har jag i texten gjort för egna tolkningar av någons föreställningar eller handlingar, eller så redogör jag för t ex VDs ”offentligt” uttryckta meningar via media, interntidning eller möten men då dessa textelement inte härrör från direktcitat från bandade intervjuer hoppas jag att ingen skall anse att jag brutit mot några löften om anonymitet.
Att tolka, analysera och skriva om den bångstyriga vardagen
Ehn och Löfgren (1996:136) ser det som forskarens uppgift att ”genom tolkning och analys omvandla människors uppfattningar, erfaren-heter och upplevelser till illustrationer av teoretiskt valda teman och problem.” De belyser också att trots att den färdiga vetenskapliga texten många gånger ser bedrägligt enkel ut är det plågsamt tydligt att tolkningar och strukturering av
6 Här har jag tagit inspiration från sociologen Zuboff (1988) som gick tillväga på samma sätt när hon skrev boken ”In the Age of the Smart Machine”.
materialet måste arbetas fram steg för steg (sid 144). Vad det handlar om är att med ständiga frågor, med reflektion, fantasi, inlevelse, tolkningsförsök och jämförelser med annan forskning locka fram trovärdiga och hållbara analyser av sociala och kulturella mönster.
Precis så som Ehn och Löfgren beskrivit processen, har jag jobbat. Den senare fasen av avhandlingsprocessen, där det handlat om att ”få till den färdiga berättelsen” har jag upplevt som den svåraste och mest mödo-samma i hela avhandlingsarbetet. Van Maanen (1988) och Salzer (1994) beskriver samma problematik. Denna del av processen har innehållit så många trassliga trådar, bestående av tematisering, tolkning, reflektion, analys, ifrågasättande, tolkningsförsök, läsande, och koppling till andra texter, som allt har behövts redas ut och falla på plats. Fy vad svårt det varit när jättegarnnystanet tett sig som en riktig trasselsudd. I denna senare fas av forskningsprocessen jobbade jag utifrån etnologernas metodläror på så sätt att jag läste fältanteckningar och lyssnade på intervjumaterialet om och om igen. Som Ehn och Lövgren (1996) skriver höll jag på tills det att jag nästan kunde materialet utantill. Under processen försökte jag både tolka, förstå och reflektera kring materialet i en process där jag samtidigt sammanställde teman, eliminerade material och tolkningar, döpte om och reviderade teman, fyllde på med material och kärnpunkter, ändrade och tolkade om. Allt skedde genom att jag i en väv- och tolkningsprocess mentalt konfronterade egna reflektioner, insikter, idéer och tankar, med andras ord och texter. Det framstod tydligt att jag intog en meningstolkande och meningsskapande redaktörsroll under denna process (Van Maanen, 1988).
Det relativt öppna syftet formulerades tidigt i avhandlingsprocessen.
Men val av referensramar och tolkningar, infallsvinklar och formulering av forskningsfrågor växte stegvis fram under arbetets gång. Under arbetet med redigering, modifiering och vidareutveckling av tolkningar, reflektioner, belysningar, tematiseringar och kapitelindelningar förblev allt efterhand mer och mer fixerat och på så sätt har garnnystandet vävts ihop till denna berättelse.