Vad är innebörden i meningar och meningsskapande?
Meningsskapande är ett medel vi människor tar till för att överleva i en värld som utan meningsskapande skulle te sig obegriplig, ogripbar, kaotisk och osäker. Därmed är meningsskapande lika viktigt för människan som syre. Detta menar Geertz som citeras av Salzer (1994:18):
”The drive to make sense lies in the very human nature, just as various biological needs. We cannot live in a world we do not understand, and sensemaking is how we try to give the world form and order.”
Med hjälp av meningsskapande processer har vi skapat oss mängder av kunskaper och meningar såsom: Vad man gör med en cykel, med bokstäver, med tändstickor, med en spis, med ett salladshuvud, och så vidare. Sådana kunskaper och meningar tar många människor av vår tid och i vår del av världen tar för given, men de inte var lika tagna-för-givna för människor för några hundra år sedan eller för människor som idag lever i urskogssamhällen. De har i stället skapat andra meningar och andra kuns-kaper som de tar för givna men som troligtvis inte är lika självklara för oss.
Människor har alltid, och kommer troligtvis alltid, att i varje socialt sammanhang skapa meningar. Detta sker i intersubjektiva, meningsskap-ande processer mellan föräldrar och barn, lärare och elever och kollegor och gängkamrater emellan. Ja, alltid och överallt deltar vi människor i socialt meningsskapande, när vi tillsammans med andra skapar mening om sådant som inträffar runt omkring oss och som berör oss. I vardagen reflek-terar vi sällan över vardagens tagna-för-givna meningar. Men de är ändå kontextbundna och föränderliga, hur bergfasta, allmängiltiga och sanna de än må te sig.
Meningsskapande sätts inom ramar
Karl Weick (1979, 1995) är en socialpsykolog inriktad på organisering som kommit att bli en viktig källa för många företagsekonomer som valt att fokusera på meningsskapande.14
Weick talar om att det i vardagligt icke-rutinmässigt arbete, där produktutvecklingsarbete framstår som ett exempel, är viktigt för männis-kan med ramverk som männis-kan att ge struktur åt vardagens meningsskapande.
Weick ser ideologi som ett sådant ramverk och ideologi definieras som en relativt enhetlig samling delade och känslomässigt laddade trosatser, värderingar och normer som för människor samman och som hjälper dem att göra världen meningsfull, utifrån vissa gemensamma ramverk. Jag ser likheter med de ramverk som system som ramar in och som bidrar till att överföra kunskap som jag redogjorde för tidigare i avsnittet, men de tidigare refererade kunskapsorienterade forskare använder inte ideologi som analytiskt begrepp för sina ramverk. De talar i stället om traditioner och institutioner. Weick redogör även för ramverket att människan är beroende av att samspelet och samverkan med andra fungerar i vardags-livet. Därmed blir det väsentligt att människor som deltar i samma sammanhang kan godta och förstå varandras meningar, såsom på bussen, i familjen, bland kollegor eller klasskamrater. Förstår vi inte eller accepterar vi inte meningar som andra hanterar som väletablerade och tagna-för-givna då kan vardagslivet bli synnerligen komplicerat.
Enligt Weick byggs meningsskapande upp av individers kunskaps- och tankeelement men även av deras känslor, handlingar, personliga önskemål och motiv. Individens personliga process samverkar med kollektivets försök att via social samverkan och kommunikation nå en samstämd förståelse för det som sker. En individs personliga meningar skapas därmed inte helt fritt utifrån egna och personliga infall och idéer. Weick är tveksam till om det överhuvudtaget är möjligt att urskilja meningsskapande som antingen en individbunden en social process. Med min förståelse samexisterar de båda processerna och de påverkar varandra ömsesidigt i vardagens organiserande där individen påverkar kollektivet och kollektivet påverkar individen i ömsesidiga, växelverkande processer.
14 När jag i detta stycke refererar till Weick kommer tankarna från hans bok ”Sensemaking in Organizations” från 1995,om jag inte uttryckligen anger 1979.
Meningsskapande handlar om rimlighet och tro
Meningsskapande handlar inte om att människor har i sikte att finna en sanning i objektiv bemärkelse, eller att nå en exakt riktighet. Istället hand-lar meningsskapande om tro, rimlighet, pragmatism, förnuftighet, kreativi-tet och uppfinningsrikedom, som Weick (1995:60) uttrycker det:
”What is believed as a consequence of action is what makes sense.
Accuracy is not the issue.”
Eftersom ingen har fullständigt tolkningsmaterial i vardagens menin-gsskapande processer, skapar människor helt enkelt meningar de ser som attraktiva, tilltalande, rimliga, och passande för egna motiv och målbilder.
Meningsskapande är därmed inte några rationella eller logiskt deduktiva processer. Inte heller är de grundade i objektiv sanning eller fullständighet.
Dess resultat, delade meningar, är lika lite några objektivt sanna meningar, men av olika skäl väljer människor ändå att acceptera och sälla sig till vissa meningar, att inte acceptera eller att inte tro på andra, och att negligera en del.. Men i samma stund gör kanske andra människor, t ex. några kollegor, helt andra tolkningar och skapar helt andra meningar av samma händelse.
Icke-delade meningar och gemensamma handlingar, går det ihop?
Meningar har, enligt Weick en tendens att stabiliseras i lokala samman-hang men han påstår också att människor inte nödvändigtvis behöver dela meningar för att förmå samordna sina handlingar. Czarniawska-Joerges (1989:4, 1993:123) exemplifierar samma företeelse med att människor visst kan lyfta ett bord tillsammans utan att dela varandras meningar tillfullo. Men hon lyfter även fram att vissa meningar som har med själva bärandet att göra, måste delas; såsom hur bordet skall bäras och vart det skall bäras. Hon argumenterar för att delade erfarenheter är mer väsentligt än till fullo delade meningar i vardagen meningsskapande. Men vad händer då med meningsskapandet i produktutvecklingssammanhang som många gånger är multilokala? Dvs sammanhang som involverar deltagare från flera skilda lokala sammanhang; från skilda funktioner, professioner, kunskaper och roller och där aktörerna inte alltid eller kanske snarare tämligen sällan, delar varandras vardagliga erfarenheter?. Vad händer med de delade erfarenheterna när produktutveckling bedrivs i projektform, dvs i samman-hang där människor samverkar på temporär basis och därmed inte alltid delar varandras vardagliga erfarenheter initialt, och kanske inte heller
kommer att dela varandras erfarenheter i någon större utsträckning varken under eller efter projektet? Vad krävs för att lyckas med gemensamma strävanden, såsom att på ett ”smidigt sätt lyfta ett bord” i ett sådant temporärt och multi-lokalt sammanhang? För att illustrera vad jag menar: På Vingresor framstod det tydligt i vardagens produktutvecklingsarbete att det fanns en stark dynamisk kraft i det faktum att människor via en lång och gemensam historia delade mängder av upplevelser och erfarenheter, inte minst kring hur vardagens produktutvecklingsarbete ”borde” bedrivas. På SOL saknades denna förenande historia och erfarenhetskraft i vardagen, likaså saknades större portioner av vardagligt erfarenhetsutbyte ”över osynliga gränser”.
Människan har svårt att hantera tvetydiga och motstridiga meningar Samtidigt som Weick argumenterar för att delade meningar inte är en förutsättning för gemensamma handlingar, visar han på att människor har svårt att hantera ovisshet, tvetydighet och motstridighet som t ex kan upp-stå när skilda meningar konfronteras och frotteras i vardagen. Därför kan divergerande och samexisterande tolkningar behöva synkroniseras, fastslår Weick vidare.
I ovissa, tvetydiga och motskridiga situationer är mer information det minsta människan behöver, hävdar Weick. Istället behövs tydliga värde-ringar, prioritevärde-ringar, och en klarhet eftersom detta är element som kan underlätta för människor att tolka, att välja och att ta ställning i den pågående meningsskapande processen. När en känsla av ordning och klar-het, förr eller senare skapas i lägret kan tolkningsprocessen avslutas. Hur
”sanna”, ”falska”, eller ”orimliga” de skapade meningarna än må te sig, är de nu etablerade och ruckas inte förrän nästa meningsskapande process kanske försöker utmana dem. Något som kan ske snabbare än anat, eller kanske inte på mycket länge.
Chefsroller i vardagens meningsskapande
Gray m fl (1985) hävdar att det är ledares uppgift att skapa ett mönster av mening och klarhet i sammanhang och förhållanden som annars skulle vara otydliga och oklara i vardagens meningsskapande processer. Författarna redogör för några medel för att nå därhän: Ledare kan introducera begrepp, informera om sina värderingar, och belysa vissa aspekter. Salzer-Mörling (1998) framhåller likaledes att det ledare sysslar med är att fabricera, styra
och leda meningar. Hon visar på att medlemmar i organiseringssamman-hang väljer att upplåta detta ansvar till ledare, för att på så sätt få hjälp att nå den klarhet och tydlighet, dvs. den ordning och reda som mänskligheten tycks behöva i vardagen (Salzer, 1996). Men upplåter människor verkligen frivilligt makten över meningen till sina chefer, och är de alltid villiga att göra så? Salzer-Mörling( 1998) ställer sig frågan om medarbetarna har något val. Jag undrar detsamma, men jag frågar mig samtidigt om ett enkelriktat meningsfabricerande från ledningens sida är en fiffig ledningsmetod i det kunskapsintensiva samhälle vi lever i?
Produktutveckling ser jag som ett exempel på ett arbete som är bero-ende av många människor engagerat och motiverat delar med sig av sina kunskaper och handlingar, för att kunder skall erbjudas ett högt värde-skapande. Kan det då vara riktigt att säga att chefer ”bör” ta på sig uppgif-ten att enväldigt fabricera, leda och styra meningsskapandet kring produkt-utveckling? Och vilka meningsskapande processer sätts egentligen igång hos kunskapsbärande medarbetare om ledare fabricerar meningar som medarbetarna inte accepterar därför att de inte ser dem som trovärdiga, attraktiva, lämpliga och ”riktiga”? Vad händer i meningsskapande processer där meningar, handlingar och föreställningar divergerar stort mellan t ex ledare och medarbetare? Dessa frågor har jag inte funnit diskussioner kring för texter fokuserar snarare på att enighet och delade meningar är komp-onenter i vardagens meningsskapande processer
Senge (1995) lyfter också fram vikten av att ledare styr och fastställer företagets riktning och visioner. Men han framhåller samtidigt att det erfordras stora kunskaper hos ledarna för att skickligt förmå föra dialog och diskussion med personalen. Han ser denna kunskap som en nödvändigt att besitta för att ledarnas budskap inte skall mötas av motstånd och ses som propaganda. Han framhåller också vikten av att ledarna hör, uppfattar, värderar och tar del av kollegornas idéer, kunskaper och erfarenheter, med hjälp av dialog och diskussion och att detta material används när företagets riktning och visioner sätts. Om Senges tankar betraktas ur ett menings-skapande perspektiv, tolkar jag det som att enkelriktade meningsmonologer från ledningens sida inte är att förespråka.
Meningsförhandlingar – på vems villkor?
Harmon (1990) belyser att kärnan i organisering är att förhandla menin-gar. Förhandling innebär att intressenter möts, med mål att nå en lösning som kan accepteras av alla involverade parter – ”en win-win-situation”
(Fisher och Ury, 1991). Dialog, diskussion och samtal ser jag som väsentliga medel för att nå därhän, för hur förhandlas annars? Salzer-Mörling (1998) hävdar att meningsskapande har starka inslag av makt och politik, vilket även mina fältstudier ger många illustrationer av. Hur går makt och politik ihop med förhandling? Handlar det om förhandling på lika villkor, eller på dirigenternas villkor?
För att lyckas i ett gemensamt starkt och värdeskapande produkt-utvecklingsarbete tolkar jag, utifrån Weicks tankar om den goda menings-skapande processen (se nedan), att man måste förhandla med utgångs-punkten att syfte och bärande meningar skall kunna accepteras av alla.
Harmons (1990) rekommenderar skapandet av arenor, forum, strukturer som kan främja dialog och förhandling för att underlätta meningsskapandet, men vad händer i vardagens utvecklingsarbete om ledningen dirigerar meningar och syften som inte accepteras av produkt-utvecklande medarbetare, trots att formella arenor och forum kanske har skapats för kommunikation? Senge (1995) diskuterar i termer av att tillväxthämmande strukturer kan uppstå om polariseringar, motstånd och oenighet frodas i vardagen och han ser bristande dialog och diskussion som en orsak till sådana problem.
Hur en väl fungerande meningsskapande process kan te sig
Weick (1995) redogör för viktiga element i en väl fungerande menings-skapande process. Det väsentligaste menar han är att i ständigt notera led-trådar i omgivningen, att handla utifrån de ledled-trådar man noterar och att ständigt uppdatera sig. Ledtrådar fungerar som bränsle till den menings-skapande processen och bara processen får bränsle att starta, tenderar den att vara självgenererande. Jag ser stora likheter mellan den scanningprocess jag tidigare beskrivit och denna del av sensemakinsprocessen.
Weick (1995:54) beskriver en väl fungerande meningsskapande pro-cess med hjälp av ett exempel där en grupp soldater, som tappat orien-teringen under en övning i ett vintrigt alperna ändå fann sitt läger med hjälp av en karta som senare visade sig vara en karta över Pyrineerna. Att solda-terna lyckades nå sitt mål förklaras ur ett meningsskapandeperspektiv med att gruppens medlemmar:
• hade ett gemensamt syfte (komma tillbaka till lägret)
• handlade och var aktiva
• skapade sig en bild av var de befann sig och vart de skulle
• förflyttade sig och uppmärksamma på ledtrådar längs vägen
• ständigt uppdaterade sina sinnen om var de var