Regeringen och Finansdepartementet

Promemorians förslag: Regeringen beslutar i frågor om tillämp-

ningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt EU-förordningen. Regeringen ska samråda med Riksgäldskontoret vid fastställandet av huruvida villkoren för tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen är uppfyllda i fråga om

• tillämpningen av återstående resolutionsverktyg inte skulle räcka för att undvika betydande negativa effekter på det finansiella systemet, och

• tillämpningen av återstående resolutionsverktyg inte skulle räcka för att skydda allmänintresset, om den centrala motparten tidigare har beviljats extraordinärt likviditetsstöd från centralbanken.

Regeringen ska utöva det behöriga ministeriets funktioner enligt EU-förordningen i fråga om

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

92

• att godkänna en åtgärd som kan få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till budget- effekter (artikel 3.9),

• den information Riksgäldskontoret ska förse det behöriga ministeriet med enligt artikel 8.3 och bedömningen av om föremålet för oenighet inom resolutionskollegiet om resolutionsplanen innebär ett intrång i det statsfinansiella ansvarsområdet (artikel 14.7).

Promemorians bedömning: Finansdepartementet bör utöva det

behöriga ministeriets funktioner enligt EU-förordningen i den mån funktionerna inte kan utövas av regeringen istället.

Skälen för promemorians förslag och bedömning

Enligt EU-förordningen ska medlemsstaterna utse ett ministerium, vilket i Sveriges fall är ett departement, som ska ansvara för det behöriga ministeriets funktioner enligt förordningen (artikel 3.8). På motsvarande sätt som gäller vid krishantering av kreditinstitut och värdepappersbolag bör Finansdepartementet utses till behörigt ministerium (jfr prop. 2015/16:5 s. 187). Det bör ske i föreskrifter meddelade av regeringen.

I Sverige gäller den konstitutionella principen om kollektivt beslutsfattande i ärenden som avgörs av regeringen (7 kap. 3 § regeringsformen). Regeringsärenden kan alltså, med vissa få undantag, inte beslutas av ett enskilt statsråd utan avgörs istället kollektivt vid regeringssammanträden. När det gäller de närmare funktionerna som Finansdepartementet ska ha ger förordningen medlemsstaterna viss flexibilitet.

Statliga stabiliseringsverktyg

I fråga om tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt artikel 45 i förordningen där det behöriga ministeriet har en funktion att fylla kan funktionen i stället fullgöras av regeringen. Enligt förordningen får de statliga stabiliseringsverktygen endast tillämpas i en mycket exceptionell situation med en systemkris som

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

en sista utväg och under ledning av det behöriga ministeriet eller regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten eller under ledning av resolutionsmyndigheten (artikel 45.1). Statliga finansiella stabiliseringsverktyg ska anses tillämpas som en sista utväg under vissa angivna förhållanden bl.a. om det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutionsmyndigheten fastställer att tillämpningen av återstående resolutionsverktyg inte skulle räcka för att undvika betydande negativa effekter på det finansiella systemet eller för att skydda allmänintresset, om den centrala motparten tidigare beviljats extraordinärt likviditetsstöd från centralbanken (artikel 45.3 a och b). Regeringen kan av konstitutionella skäl inte fastställa villkoren för tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen tillsammans med Riksgäldskontoret, en till regeringen underställd myndighet. Enligt promemorians mening bör kravet på att villkoren ska fastställas av regeringen och resolutionsmyndigheten tillsammans tolkas utifrån skälen i förordningens ingress. I skäl 14 anges att förordningen, när det gäller frågor som rör användningen av statligt stöd som en sista utväg, inte ska stå i strid med den fördelning av kompetens som gäller mellan behöriga ministerier eller regeringen och resolutionsmyndigheten i medlemsstaternas rättssystem. Denna lydelse innebär att regeringen kan, och enligt promemorian bör, fastställa villkoren för tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt artikel 45.3 a och b. Med beaktande av förordningens lydelse bör dock en bestämmelse om samrådsskyldighet med Riksgäldskontoret införas vid tillämpningen av de aktuella bestämmelserna. Av bestämmelsen bör framgå att samrådsskyldigheten med Riksgäldskontoret gäller utöver den skyldighet regeringen har att samråda med Riksbanken och Finansinspektionen enligt förordningen (artikel 45.3 a). En bestämmelse med innebörden att regeringen beslutar i frågor om att tillämpa de statliga stabiliseringsverktygen (t.ex. beslut om ett kapitaltillskott) bör också införas i den kompletterande lagen.

Budgetpåverkande åtgärder

Enligt förordningen ska resolutionsmyndigheten, om myndigheten inte är det behöriga ministeriet, få det behöriga ministeriets godkännande innan beslut genomförs som kommer att få direkta

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

94

budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter (artikel 3.9). Det är av avgörande betydelse att regeringen har möjlighet att motsätta sig beslut som är direkt eller indirekt budgetpåverkande. Det finns därför ett behov av att regeringen utför det behöriga ministeriets funktion enligt artikel 3.9.

Som nämns ovan anges i skäl 14 att förordningen, när det gäller frågor som rör användandet av statligt stöd som en sista utväg, inte ska stå i strid med den fördelningen av kompetens som gäller mellan behöriga ministerier, regeringen och resolutionsmyndigheten i medlemsstaternas rättssystem. Beslut som kommer att få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter är emellertid ett vidare begrepp än frågor som rör användandet av statligt stöd som en sista utväg. Förordningen kan, enligt promemorians mening, inte tolkas på annat sätt än att regeringen ska kunna motsätta sig genomförandet av ett myndighetsbeslut som det behöriga ministeriet, enligt förord- ningen, kan motsätta sig genomförandet av. En bestämmelse med skyldighet för resolutionsmyndigheten att överlämna en fråga om en åtgärd som kan få sådana direkta eller indirekta budgeteffekter som avses i förordningen till regeringen infördes i lagen om resolution vid genomförandet av den till artikel 3.9 motsvarande bestämmelsen i krishanteringsdirektivet (prop. 2015/16:5 s. 180–183). Mot denna bakgrund bör regeringen utöva det behöriga ministeriets funktion vid tillämpningen av artikel 3.9.

Kravet på att Riksgäldskontoret ska inhämta regeringens godkännande innan beslut genomförs som kommer att få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter ersätter inte i något fall Riksgälds- kontorets prövning av förutsättningarna för den aktuella åtgärden. Det ligger i sakens natur att regeringen bör pröva frågan om åtgärden kan godtas skyndsamt.

Det behöriga ministeriets övriga funktioner

Förordningen innehåller en bestämmelse om s.k. bindande medling för det fall enighet om ett beslut avseende en resolutionsplan inte kunnat nås i resolutionskollegiet. Bedömer resolutionsmyndigheten

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

eller det behöriga ministeriet att föremålet för oenigheten inkräktar på den egna medlemsstatens statsfinansiella ansvarsområde, ska resolutionsmyndigheten i den centrala motpartens hemmedlemsstat (dvs. den medlemsstat som den centrala motparten är auktoriserad i) inleda en omprövning av resolutionsplanen (artikel 14.7).

Resolutionsmyndigheten ska enligt förordningen förse det behöriga ministeriet med all information avseende beslut eller åtgärder som kräver underrättelse till, samråd med eller godkän- nande av det behöriga ministeriet (artikel 8.3).

Regeringen bör vid tillämpningen av artikel 14.7 och 8.3 i förordningen utöva motsvarande funktion som den regeringen bör utöva med anledning av artikel 3.9.

Av förordningen följer vissa andra funktioner som måste utövas av det behöriga ministeriet, exempelvis vissa underrättelser och visst informationsutbyte. Detsamma gäller för det samarbete som ska ske i resolutionskollegiet (artikel 4). I sådana fall bör Finans- departementet ansvara för det behöriga ministeriets funktion (jfr prop. 2015/16:5 s. 187). I den mån det aktuella ärendet berör flera departements verksamhetsområden bör ärendet beredas gemensamt i enlighet med 15 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet.

6

Ingripandeåtgärder och