Relationer i socialt arbete

I detta avsnitt kommer empiriskt material avseende relationens betydelse i socialt arbete samt digitaliseringens påverkan på relationsskapandet att behandlas. Materialet kommer att analyseras utifrån begreppen

handlingsutrymme och professionellt förhållningssätt för att förstå hur professionella inom myndighetsutövningen anpassar sitt arbete för att upprätthålla en god relation gentemot klienter även vid en digitalisering.

5.2.1 Relationens betydelse

Sjögren (2018) betonar att relationen mellan professionell och klient ofta framställs som grunden i hur ett professionellt och framgångsrikt arbete ska bedrivas. Det finns tydliga indikationer på att professionella inom det sociala arbetet anser att relationen till klienter är ett viktigt verktyg och ofta

avgörande för att förändring i klientens livssituation ska se. Detta bekräftas

av samtliga intervjupersoner, vilka ger uttryck för att relationen mellan professionell och klient har stor betydelse för att det sociala arbetet ska fungera. IP4 exemplifierar:

Jag tänker att relationen är väldigt viktig, oftast har jag oroliga föräldrar som kommer till mig, föräldrar som är rädda för att jag ska ta deras barn, det är oftast grundkänslan när man kommer till mig för ett möte. Man är nervös, så jag tänker att relationen är jätteviktig och att få föräldrar och barn att känna sig trygga med mig (IP4).

I citatet förklarar IP4 vikten av att som klient känna en trygghet med den professionella. Relationen är därför av betydelse då klienten tenderar att bli mer mottaglig för stöd och hjälp om det finns en känsla av att

socialsekreteraren och klienten befinner sig på samma sida och arbetar tillsammans mot problemet. Detta bekräftas av Sjögren (2018) som menar att relationen mellan professionell och klient har en avgörande roll avseende interventioners resultat. Om relationen mellan professionell och klient är bristfällig tenderar samarbetet att försvåras. IP6 uttrycker följande om betydelsen av en god relation till klienter:

Den [relationen] har stor betydelse. Det handlar ju och en ganska tydlig relation, en ganska inramad relation, den går ut på vissa saker och är på förhand ganska definierad [...]. En relation betyder inte att den är

oproblematisk, jag menar det ingår i mitt jobb att ifrågasätta och det är ju inte populärt, så en god relation betyder inte att den är smidig alla gånger (IP6).

De tankar som tar sig i uttryck i ovanstående citat är att relationen mellan professionell och klient skapas utifrån olika på förhand definierade roller.

Rollerna innebär olika maktaspekter där socialsekreterarens arbete innebär kontrollerande inslag i klientens liv. Enligt Sjögren (2018) kan detta ha en negativ påverkan på relationen mellan professionell och klient då den

professionella kan behöva fatta beslut som inte alltid är vad klienten hoppats

på. Dessa maktaspekter ställer krav på socialsekreterare som Holm (2009) beskriver det att anamma ett professionellt förhållningssätt, vilket innebär att hålla en yrkesmässig distans gentemot klienten men samtidigt agera

medmänskligt. Genom att den professionella visar intresse, anstränger och engagerar sig i klientens behov skapas förutsättningar för både tillit och samarbete. IP4 beskriver detta arbete som en slags gränsdragning och påtalar även vikten av att bekräfta klientens känslor:

Jag tänker att man behöver vara tydlig med att man har förståelse för att de [klienterna] har hamnat där de har hamnat och man får inte vara dömande även om det har skitit sig helt. Sen tänker jag också att man måste vara tydlig med att även om jag förstår att det kan bli så här så är det inte okej, utan man får vara noga med var gränserna går. Men på ett respektfullt sätt (IP4).

Det IP4 belyser i citatet tydliggör den professionellas makt att definiera och sätta gränser för vilket beteende som är acceptabelt och vilket som inte är det. Här behövs reflektion hos professionella över makten att definiera vad som är normalt och avvikande. Både IP4 och IP5 betonar också vikten av att ha tilltro till klienten för att ha möjlighet att etablera en relation. Detta innebär enligt Holm (2001, 2009) att den professionella behöver ha en empatisk förmåga, vilken är en viktig del i ett professionellt förhållningssätt och avser att ha en förståelse för klienten och agera utifrån denna förståelse i bemötandet och i valet av intervention. Lyhördhet och uppmärksamhet för klientens känslor bekräftar Ebsen och Mackrill (2018) som en bra strategi för att visa empati och förståelse för klientens situation och för att upprätthålla ett professionellt förhållningssätt. Det empiriska materialet visar också på att om den professionella skapar en god relation till klienten så underlättas arbetet avseende att motivera klienten till att förändra sin situation. IP5 uttrycker:

Desto bättre relation, desto tryggare känner sig klienten. Många gånger går människor in med förutfattade meningar om vad socialtjänsten är, vi är sådana som tar barn från familjer. Att framföra att vi är här för någon typ av stöd för en familj eller för ett barn tror jag absolut kan hjälpa att trygga kontakten med oss (IP5).

IP5 uttrycker i citatet att det kan finnas förutfattade meningar om vad socialtjänsten är och att relationen mellan professionell och klient har betydelse för att klienten ska känna sig trygg. Detta då det enligt Sjögren (2018) finns klienter som upplever kontakten med myndigheter som obehagliga eller påtvingade. IP3 poängterar att det därför är viktigt att socialarbetaren upprättar en god relation så att klienten känner sig bekväm med att kontakta den professionella för att möjliggöra en dialog avseende klientens situation. Återigen framgår här betydelsen av en ständig reflektion avseende på vilka grunder ingripande beslut i klienters liv fattas av de professionella. Mattsson (2005) belyser även behovet av en kritisk granskning av det sociala arbetet utifrån intersektionalitet.

5.2.2 Digitaliseringens inverkan på relationsskapandet

Samtliga intervjupersoner är överens om att det fysiska mötet har en stor betydelse avseende relationsskapande i socialt arbete då de genom dessa kan uppmärksamma viktiga faktorer och aspekter. Ebsen och Mackrill (2018) beskriver att en digitalisering av socialt arbete såväl kan förbättra som försämra de professionellas förutsättningar för att bygga upp relationer till klienter. I empirin framkommer det dock att intervjupersonerna i huvudsak anser att upprättandet av betydelsefulla relationer försvåras när en fysisk interaktion inte finns. IP1 uttrycker det så här:

Den direkta kontakten med människor, att de har ett ansikte på en, försvinner när allt ska ske digitalt. Det blir mycket mer opersonligt. Jag kan även ibland känna att vi kanske inte alltid har utrymme och tid för att lyssna när klienterna ringer (IP1).

Av citatet går det att utläsa att det finns en oro bland professionella avseende att digitaliseringen kommer att försvåra relationsskapandet. Barfoed (2018) menar att denna oro delvis kan grunda sig i att en digitalisering riskerar att medföra mer administrativt arbete och mindre tid för relationsbyggande till klienter. IP3 förklarar att en annan möjlig orsak till att relationsskapandet kan försvåras vid en ökad användning av digitala verktyg är svårigheten att fokusera och skapa engagemang genom en skärm:

Vi har enhetsmöten, det vill säga gruppmöten, digitalt varje vecka och jag har i alla fall svårt att fokusera vid ett digitalt möte som pågår i tre timmar, jag kan inte ta till mig den informationen på samma sätt som om man hade haft ett fysiskt möte (IP3).

Även om IP3 i citatet ovan uttrycker svårigheten att fokusera på mötets innehåll i enhetsmöten går det att tänka att konsekvenserna riskerar att bli liknande vid digitala klientmöten. Detta påtalas av IP6 som menar att

professionella genom digitala klientmöten riskerar att bli mindre fokuserade, vilket kan bidra till att relationer blir ytliga och kortvariga. Enligt Holm (2009) behöver professionella anamma ett professionellt förhållningssätt och därmed visa engagemang och förståelse för att skapa förutsättningar för att bygga upp relationer till klienter. Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) betonar de professionellas handlingsutrymme och deras möjlighet att anpassa arbetet utifrån klientens behov. Av empirin framgår det att både

handlingsutrymme och professionellt förhållningssätt kan begränsas vid digitala möten genom att engagemang och förståelse försvåras. IP3 uttrycker det så här:

Alltså att träffa en människa, det är ju en helt annan sak. Jag tänker att det borde vara samma sak för klienter också, att bara få ett telefonsamtal ’hej jag är din socialsekreterare och jag har några frågor till dig’. Eller liksom träffas

och mötas och gå igenom allting, de ser vem jag är och jag ser vem de är. Jag tror att det väldigt negativt från båda håll att inte ha det här första fysiska besöket (IP3).

I ovanstående citat ger IP3 uttryck för att det är svårare att skapa en

förståelse för klienten när fysiska möten ersätts av digitala alternativ, vilket kan bidra till att relationsskapandet försvåras. Även IP4 och IP6 påtalar problemet med att digitala möten tenderar att bli mer anonyma och att det både för klienten och den professionella kan vara viktigt att se personen för att känna ett förtroende. IP4 uttrycker det så här:

Relationen påverkas ju genom att jag inte kan se ansiktsuttryck och

kroppsspråk. Man kan inte läsa det som finns mellan raderna utan man har bara det som är där, jag har det du säger att gå på, men jag kan inte se om du himlar med ögonen samtidigt (IP4).

Av citatet framgår det att de nya formerna av digital kommunikation inom socialtjänsten riskerar att medföra risker som kan störa och försvåra samtalet och relationsskapandet mellan professionell och klient. Baker och Ray (2011) beskriver också avsaknaden av kroppsspråk som ett problem när det traditionella fysiska mötet istället genomförs med digitala verktyg, vilket IP1, IP4, IP5, IP6 bekräftar och här exemplifierar IP5:

Relationen kan absolut påverkas om kontakten sker via digitala verktyg istället för fysiska möten. Jag skulle säga att det nästan alltid gör det. Speciellt i ett första möte, om man har det via telefon förlorar man halva kommunikationen genom att man bara har den verbala kommunikationen, man förlorar all icke-verbal kommunikation i ett telefonsamtal. Även i ett möte över någon form av videochatt förlorar man mycket utifrån att man sitter och kollar på en datorskärm istället för att prata med en människa. Det är svårare att

upprätthålla ett möte överhuvudtaget och därmed svårare att bygga vidare på någon typ av relation (IP5).

Även om intervjupersonerna, likt det IP5 uttrycker i citatet, upplever att digitaliseringen i huvudsak försvårar relationsskapandet med klienter, finns det vissa positiva aspekter. IP1 och IP3 förklarar att digitala verktyg kan vara ett bra alternativ i de fall då det inte finns tid och utrymme för att

kontinuerligt upprätthålla en fysisk kontakt med klienter. IP3 uttrycker:

Det kanske är positivt för en liten grupp som hade varit så pass obekväma med att komma hit och som aldrig hade varit aktuella om de hade varit tvungna att komma till kontoret. Så för en liten grupp människor så kanske det är positivt och inte ha fysiska möten (IP3).

I ovanstående citat ger IP3 uttryck för att en ökad digitalisering kan

underlätta kontakten och ge fler möjligheter att skapa relationer till klienter som det annars är svårt att nå ut till. Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) menar att fler möjligheter leder till att den professionella får ett större handlingsutrymme, vilket IP4 uttrycker så här “man kan bygga upp relationer även på distans. Jag har en utredning nu som jag ska köra helt på distans. Så det går” (IP4). Som framgår av citatet kan socialsekreterarens

handlingsutrymme användas som ett verktyg eller ses som en lösning för hur relationer ska kunna bibehållas i samband med en digital utveckling. Detta med förutsättning att den professionella agerar utifrån ett professionellt förhållningssätt. IP4 för ett liknande resonemang och beskriver att digitalisering inte behöver stå vägen för att bygga relationer, utan att professionella med sitt handlingsutrymme, kan vara kreativa och komma med lösningar utifrån klientens individuella behov. Det blir tydligt att IP4 ser möjligheterna med digitaliseringen av det sociala arbetet. Ställt i relation till att fysiska möten eventuellt inte alls kan genomföras under en pandemi så kan kreativitet som kanske aldrig annars hade utvecklats ges ett utrymme och belysa möjligheterna på en digital arena.

5.2.3 Sammanfattning

Det framgår av empirin att intervjupersonerna ser relationella och mänskliga aspekter mellan professionell och klient som centralt inom

myndighetsutövningen och de betonar att digitaliseringen inte får avlägsna dessa. Intervjupersonerna påtalar samtidigt att digitaliseringen kan medföra positiva effekter som kan effektivisera myndighetsutövningen och gynna relationsskapandet till klienter. Samtidigt betonar de att det fysiska mötet i vissa fall är nödvändigt, det är därför av vikt att professionen använder sitt handlingsutrymme och professionella förhållningssätt för att avgöra vilka mötesformer som blir lämpligast i den specifika kontexten.