Sammanfattande resultat, diskussion och slutsats

Syftet med föreliggande uppsats var att genom ett professionsperspektiv få en ökad förståelse för betydelsen av digitala verktyg inom det sociala arbetet när det gäller påverkan på kvalitet i arbetet samt relationsskapandet mellan professionell och klient. Avsikten var att bidra med kunskap om hur socialt arbete inom myndighetsutövningen påverkas då det utförs på en alltmer digital arena. Studiens frågeställningar berörde digitaliseringens betydelse för det sociala arbetet, för relationen och relationsskapandet mellan

socialsekreterare och klient samt digitaliseringens påverkan på det sociala arbetets kvalitet. Våra teoretiska utgångspunkter var handlingsutrymme och professionellt förhållningssätt. De frågeställningar som ställdes upp anser vi har besvarats genom studien. Samtliga intervjupersoner beskrev att

digitaliseringen påverkat deras arbete och haft betydelse för

relationsskapandet och arbetets kvalitet, såväl i positiv som negativ riktning.

När det gäller kvalitetsaspekten respektfullt bemötande och

relationsskapandet ansåg de flesta av intervjupersonerna att det var

försvårande på flera sätt att skapa relationer med klienter på en digital arena.

Som exempel nämndes begränsningar vid genomförandet av ett första möte då socialsekreteraren ska sätta sammanhang och förmedla trygghet för det fortsatta samarbetet. Ett annat exempel var att vid digitala samtal inte kunna se och uppfatta samt vara lyhörd för lika mycket av klientens uttryckssätt och annan kommunikation utöver den verbala. Samtidigt framkom det att digitala verktyg kan underlätta för professionella att skapa relationer med en del klienter, exempelvis ungdomar, vilka är tillgängliga på den digitala arenan.

Beträffande tillgänglighet som kvalitetsaspekt framgick det av

intervjupersonernas svar att de anser att tillgängligheten har ökat i och med digitaliseringen. Samtidigt pekade intervjupersonerna på att en ökad

tillgänglighet också skapade förväntningar och därmed innebar ökad belastning på socialsekreterarna avseende att ständigt vara möjliga att nå, vilket upplevdes som en stressfaktor. Vi ser här att ökad tillgänglighet anses kunna innebära en försämrad kvalitet gällande delaktighet och rättssäkerhet.

Detta kopplat till att brist på tid definierades som negativt av flera intervjupersoner när det gäller möjlighet att utreda klienters behov i tillräcklig omfattning för välgrundade beslut.

När det gäller kvalitetsaspekten delaktighet menade intervjupersonerna att digitaliseringen för vissa klienter möjliggjort ett ökat engagemang och därmed ökad delaktighet. För andra klienter med sämre förutsättningar för deltagande i digitala möten minskade delaktigheten, ansåg de.

Intervjupersonerna beskrev också att nyanser kunde falla bort i underlaget och vår reflektion är att klientens inflytande riskerar att bli mindre i bedömningar av komplexa situationer.

Även avseende rättssäkerhetsaspekten framgick det av intervjupersonerna risker för att professionella inte på samma sätt skulle kunna kommunicera och inte heller få samma underlag för förståelse av situationen i de digitala samtalen. Vi menar att ett sämre underlag för behovsbedömningar påverkar kvaliteten i beslut inom myndighetsutövningen och också begränsar det professionella förhållningssättet och handlingsutrymmet.

En annan reflektion vi gör är att tillgänglighet till och kompetens för att använda digitala verktyg inte bara berör klienterna utan också de

professionella. Intervjupersonerna lyfte de professionellas behov av rätt stöd

för att använda digitala verktyg. Vi ser det också som angeläget att tekniken i sig och användandet av denna fungerar smidigt för att inte ytterligare

försvåra samspelet på den digitala arenan.

Intervjupersonernas svar tydde också på att kvalitet i sig skulle kunna vara ett utvecklingsområde i verksamheterna då organisationens policy beskrevs som otydlig. Samtidigt hade professionen klara uppfattningar om kvalitet

avseende det sociala arbetet och professionen hade en stor inverkan på den kultur inom vilken det operativa arbetet utfördes, vilket också märktes när det gällde att anpassa arbetet på den digitala arenan. Detta menar vi kan problematiseras utifrån att det finns risker med professionens

handlingsutrymme på en delvis ny arena som den digitala, om de professionella skapar en kultur på operativ nivå, utan att kvaliteten säkerställs på den organisatoriska nivån.

Flera av intervjupersonerna lyfte maktaspekten i det sociala arbetet. Både vi och Mattsson (2005) betonar nödvändigheten av att kritiskt reflektera över sin egen maktposition vilken är central i det sociala arbetet. Det framgår i vår studie att digitala verktyg kan bidra till att upprätthålla dessa maktstrukturer, vilket de professionella behöver ha en medvetenhet om. Utifrån

maktaspekten valde vi att lyfta in den rumänska forskningsstudien (Mihai et al. 2016), då vi ansåg att den har relevans även i Sverige där de ekonomiska klyftorna ökat. Digitala verktyg kan å ena sidan underlätta för klienter att ha kontakt med socialtjänsten men å andra sidan finns det risker för ett socialt utanförskap vilket även en svensk studie pekar på (Svensson & Larsson 2018). I undersökningen av Svensson och Larsson (2018) framgick det att det kan vara svårare att som socialsekreterare balansera makten i mötet med klienter på en digital arena. Det blir därför centralt enligt vår uppfattning att den professionella kan använda sitt handlingsutrymme (Lipsky 2010) för att göra olika anpassningar i förhållande till vem klienten är, det vill säga göra

en bedömning av när fysiska möten blir mer nödvändiga. Detta var även något som flera intervjupersoner nämnde i exempelvis arbetet med barn. Det framkom också att socialarbetare tar sitt handlingsutrymme i anspråk

avseende att bedöma hur digitaliseringen ska tillämpas även om riktlinjerna har varit att bedriva arbetet digitalt i möjligaste mån under pandemin.

Handlingsutrymmet kan samtidigt problematiseras baserat på de omständigheter som nu drivit fram en snabbare utveckling av digitala verktyg. Det framkom i studien att professionen getts fortsatt

handlingsutrymme även under pandemin, att träffa klienterna i fysiska möten. Under en pandemi kan professionens handlingsutrymme innebära etiskt svåra överväganden. Ett dilemma här är att å ena sidan utsätta både klienter och sig själv för ökad risk att drabbas av allvarlig ohälsa genom fysiska möten och att det å andra sidan kan finnas allvarlig problematik som blir mer svårupptäckt när möten inte genomförs på plats. Även här menar vi att dialogen mellan individuell- och organisatorisk nivå blir nödvändig för att professionella inte enbart ska hänvisas till eget omdöme, men inte heller bli alltför snävt reglerade av riktlinjer.

Är digitala verktyg här för att stanna även efter pandemin? Studiens resultat visar på att så troligtvis är fallet med en förhoppning om att det tillför kvalitet. Vår slutsats utifrån den här studien blir att socialsekreterarna och även professionen i vidare mening, genom att använda sitt handlingsutrymme och professionella förhållningssätt kan göra sin bedömning avseende

användandet av digitala verktyg. Denna bedömning görs utifrån medvetenhet om möjligheter och begränsningar i förhållande till klienters olika

förutsättningar och på grundval av vaksamhet för maktaspekter samt

beaktande av det som kan underlätta relationsskapande och tillföra kvalitet i det sociala arbetet.