Renpopulationen i Sverige har varierat mellan 180 000 och 300 000 renar under de senaste drygt 100 åren (Figur 60, Moen & Danell 2003), med ett högt antal renar runt 1890, 1930, 1955 och 1990. De kraftiga nedgångarna i antal renar under slutet av 1930-, 1950- och 1990-talet berodde troligen på besvärliga vinterförhållanden med blötsnö som fryser in i mark vegetationen (Moen & Danell 2003). Men antal renar påverkas även av många andra fakto- rer som t.ex. skogsbruk, vattenkraftsutbyggnad, betesresurser, rovdjur, klimat- förändringar, renförvaltning och företagsekonomi (Pape & Löffler 2012).
Antal renar 350 000 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 0 1880 1900 1920 1940 1960 1980 2000 2020 År
Figur 60. Antal renar i vinterhjorden (efter slakt) i Sverige 1985–2016 (från Moen & Danell 2003, Uboni m.fl. 2016, www.sametinget.se/statistik).
Storskaliga och samtidiga förändringar i olika renpopulationer kan tyda på externa gemensamma faktorer som påverkar populationsdynamiken, t.ex. väder. En studie som analyserade dynamiken hos 17 renpopulationer (9 vilda och 10 tamrenspopulationer i Europa och Asien) fann att tillväxttakt och samvariation inte kunde förklaras av variation i vädret (Uboni m.fl. 2016). Samvariation mellan populationerna var inte heller relaterad till avstånd mellan populationerna trots att närliggande populationer bör vara utsatta för liknade väderförhållanden och därför borde samvariera mer än populationer på stort avstånd från varandra.
En analys av renars populationsdynamik i svenska samebyar under perio- derna 1945–1965 och 1995–2012 visade inte på några större skillnader i populationstillväxt mellan dessa två perioder (Bårdsen m.fl. 2017). Den bio- logiska bärförmågan för de olika samebyarna hade inte heller förändrats mellan perioderna och man fann inte heller någon samvariation mellan ren- populationer i olika samebyar.
Båda studierna ovan (Uboni m.fl. 2016 och Bårdsen m.fl. 2017) analyserade hur antalet renar förändrats mellan olika år, utan att ta hänsyn till att slakt- uttag av tamren eller jaktuttag av vildren kan ha varierat mellan åren. Båda studierna drar också slutsatsen att variation i slakt- och jaktuttag kan dölja effekter av andra faktorer som väder, markanvändning och predation.
Två olika studier använde officiella svenska respektive norska data på antal renar efter slakt, slaktuttag och förekomst av rovdjur, för att beskriva effekterna av rovdjur för renskötseln (Hobbs m.fl. 2012, Tveraa m.fl. 2014). I båda dessa studier togs hänsyn till slaktuttaget för att beräkna tillväxt- takten från ett år till nästa. Det innebär att man kunde mäta effekterna av olika slaktstrategier som anpassats till år med t.ex. dålig reproduktion eller områden med många rovdjur. En låg tillväxttakt kan kompenseras med ett lågt slaktuttag. Man kan därmed försöka hålla renpopulationen på en rela- tivt konstant nivå, vilket kan vara en viktig förvaltningsstrategi. Genom att ta med slaktuttaget i beräkningarna av tillväxttakten ökar möjligheten att mäta effekterna av olika faktorer som påverkar renens populationsdynamik. Om andelen av renpopulationen som slaktas varierar mycket kan betydelsen av övriga faktorer som påverkar populationsdynamiken döljas, om inte effek- terna av dessa främst sker efter slakten (Boyce m.fl. 1999, Tveraa m.fl. 2014). I den svenska studien (Hobbs m.fl. 2012) fann man att tillväxttakten hos renpopulationen, och därmed det möjliga slaktuttaget, minskade med ökad täthet av renar. Tillväxttakten minskade norrut, och var också lägre efter besvärliga vinterförhållanden med blötsnö som fryser in i markvegetationen, och i områden med högre täthet av lodjur och järv.
Den norska studien visade att tillväxttakten i renpopulationen ökade med kroppsvikten hos vajorna och minskade med sen start på våren (Tveraa m.fl. 2014). Studien fann ingen effekt av järvtäthet på populationens tillväxttakt, medan lodjurstäthet hade en mycket svag effekt.
Både studierna visar alltså att flera olika faktorer påverkar tillväxt- takten och därmed möjligt slaktuttag ur renpopulationen. Båda studierna visar att täthet av ren och väder påverkar populationens tillväxttakt. Den svenska studien visade en starkare effekt av lodjur än den norska studien, samt en effekt av järv som inte hittades i den norska studien. Skillnaderna i effekten av lodjur och järv på renpopulationen kan möjligen förklaras av skillnaderna i täthet av ren och tätheterna av lodjur och järv mellan Sverige och Norge. Den totala renpopulationen i Sverige efter slakt är ungefär 250 000 renar och i Norge är den ungefär 240 000 renar (Uboni m.fl. 2016). Renskötselområdet i Sverige är ungefär 230 000 km2 och i Norge ungefär
140 000 km2. Den genomsnittliga tätheten blir därmed ungefär 1.1 renar/
km2 i Sverige och ungefär 1.7 renar/km2 i Norge, d.v.s. 55 % högre i Norge.
Under studie perioden hade man i genomsnitt 135 familjegrupper av lodjur i renskötselområdet i Sverige, och i genomsnitt 30 lodjurs familjegrupper i ren- skötselområdet i Norge (Tovmo m.fl. 2016). Under samma period hade man i genomsnitt 64 järvlyor i renskötselområdet i Sverige och i genomsnitt 27 i renskötselområdet i Norge (Persson & Brøseth 2011). Inventeringsresultaten
visar att det fanns ungefär 4.5 gånger fler lodjur och ungefär 2.4 gånger fler järvar i Sverige än i Norge, medan renpopula tionen var ungefär lika stor i Sverige och Norge.
Högre täthet av ren i sämre kondition i Norge (Pape & Löffler 2012) kan leda till att predationen från rovdjur i högre grad blir kompensatorisk, d.v.s. predationen har mindre påverkan på renpopulationens tillväxttakt. Färre rovdjur i relation till antalet bytesdjur kan också förväntas ha mindre effekt på tillväxttakten för bytesdjuret, speciellt om predationen i högre grad är kompensatorisk. Skillnaderna mellan länderna, med lägre täthet av ren och högre täthet av lodjur och järv i Sverige än i Norge, skulle kunna förklara skillnaderna i effekter av lodjur och järv på tillväxttakten i renpopulatio- nerna (Hobbs m.fl. 2012, Tveraa m.fl. 2014).
Renpopulationen har under de senaste 100 åren haft några kraftiga minsk- ningar som ibland har kallats populationskollapser (Bårdsen m.fl. 2017). I en nationell jämförelse av renpopulationer i olika samebyar i Sverige under två perioder (1945–1965 och 1995–2012) fann man inte någon stark nedåt gående trend i antalet renar och därmed inte något som tyder på en generell kollaps av antalet renar. Däremot ansåg man att det inte går att utesluta kollaps hos enskilda renpopulationer (Bårdsen m.fl. 2017).
I en annan studie definierades en populationskollaps som en renpopula tion med ingen eller väldigt låg tillväxttakt under en lång period, som omöjlig gör slaktuttag Åhman m.fl. (2014a). Där jämfördes populations utvecklingen i två renhjordar som utnyttjade olika vinterbetesområden inom samma sameby. En av renhjordarna ökade medan den andra minskade. De fann också att över- levnaden var sämre i renhjorden som minskade. Däremot var det ingen skill- nad i kroppsvikt mellan renhjordarna. Åhman m.fl. (2014a, b) drog slutsatsen att predation från lodjur och järv var den troligaste skillnaden i överlevnad mellan de två renhjordarna. De beräknade också att den ökade dödligheten leder till att renhjorden minskar och att det inte kan kompenseras med ett lägre slaktuttag. Om den ökade dödligheten beror på predation har man enligt Åhman m.fl. (2014a) en populationskollaps då predationstrycket är lika stort som produktionen. Stien & Tveraa (2014) anser dock att skillnader i preda- tion mellan de olika renhjordarna inte har fullt stöd i data.
Renpopulationer påverkas alltså av många olika faktorer, t.ex. täthet av renar, betesresurser, väder, predation, sjukdomar och markanvändning. Effekten av de olika faktorerna påverkas i sin tur av andra faktorer. Effekten av täthet blir starkare efter en för renarna besvärlig vinter med blötsnö som fryser in i markvegetationen, och en sen vår. Effekten av predation kan bli större vid lägre täthet av renar och högre täthet av rovdjur. Flera av dessa faktorer påverkar i sin tur möjligheterna till slaktuttag, vilket i sig har stor betydelse för utvecklingen av renpopulationens storlek och struktur.