Resultatet av studien presenteras utifrån studiens tre forskningsfrågor: 1) Hur konstruerar förskollärare begreppen undervisning, utveckling och lärande samt anknytning? 2) På vilka sätt konstruerar förskollärare betydelsen av barns anknytning i relation till undervisning? 3) Vilka konstruktioner har förskollärare kring anknytningens betyd else för barns utveckling och lärande?
6.1 Hur konstruerar förskollärare begreppen undervisning, utveckling och lärande samt anknytning?
Nedan beskrivs förskollärares konstruktioner av undervisning, barns utveckling och lärande samt anknytning.
6.1.1 Undervisning
Förskollärarna konstruerar undervisning som något som sker både spontant och planerat.
6.1.1.1 Planerad undervisning
Förskollärarnas beskrivningar om undervisning visar att det finns en konstruktion av att undervisning är något som förskolläraren gör medvetet för att utmana barnen i deras utveckling och lärande för att förbereda dem inför skolan. Förskollärare beskriver att undervisning ska vara målstyrt, genom att aktiviteter planeras och följs upp: ”När man har ett mål med aktiviteten, och man har alltså ändå planerat det och man följer upp… lite fånga upp vad de behöver och var de är och så klart vad jag vill att de ska få med sig…”. Förskollärare menar att samlingar och projektarbete är något som räknas som planerad eller styrd undervisning: ”Och en undervisning kan ju vara styrd också. Till exempel, ibland har vi samlingar och då har vi bestämt att…nu jobbar vi med *****-projektet”. Denna konstruktion visar på att alla situationer på förskolan inte inryms under begreppet undervisning utan att undervisning har vissa kriterium som behöver uppfyllas.
6.1.1.2 Spontan undervisning
En konstruktion som kan tolkas ur förskollärarnas beskrivningar är att undervisning är något som sker hela tiden i förskolan och kan uppstå i alla situationer. En förskollärare säger: ”Men undervisning är ju i alla situationer tycker jag…utifrån att vi ska möta barnen i deras tankar och intressen och därifrån kan man…utmana dem och då blir det ju undervisning för att du hör vad de tänker…”. Genom detta citat synliggörs det att undervisning handlar om spontana situationer där barnens tankar tas till vara på i stunden.
I dessa spontana situationer krävs det precis som i planerad undervisning att pedagogen är medveten om vilka mål som står i fokus.
Man kan inte kalla allt för undervisning, jag menar ’undervisning gör vi hela tiden i hallen’ och allt. Men du kanske inte gör det, du kanske bara sitter och pratar med din kollega eller du kanske säger nu tar vi på skon för sjuhundrade gången, klart att ungen vet att det är skon (förskolläraren skrattar) …Varje tillfälle kan ju vara undervisning, men det behöver inte nödvändigtvis vara det utan det där att du måste vara medveten och målmedveten.
Förskollärare beskriver att alla situationer inte kan kallas för spontan undervisning, utan det krävs att pedagogen syftar den spontana undervisningen till något specifikt lärande.
6.1.2 Utveckling och lärande
Utveckling och lärande konstrueras av förskollärarna på tre olika sätt: Utveckling och lärande samt undervisning hänger ihop, Utveckling och lärande är något som barnen gör och skapar inom sig, samt En närvarande pedagog.
6.1.2.1 Utveckling och lärande samt undervisning hänger ihop
Förskollärarna konstruerar utveckling och lärande som nära betingat med undervisning och lärande: ”De går lite ihop, det är svårt att separera dem” säger en förskollärare om begreppen.
Detta tyder på att det finns en viss osäkerhet kring skillnaden mellan begreppen undervisning samt utveckling och lärande och dess betydelse.
6.1.2.2 Utveckling och lärande är något som barnen gör och skapar inom sig
Utveckling och lärande konstrueras även som det barnen gör och skapar inom sig. En förskollärare beskriver att barnen kan ”…lära sig av varandra och då är det ingen som undervisar dem. Till exempel hur man tvättar händer…det behöver inte jag undervisa om, det kan de titta på en annan kompis och se hur man gör”. Barn är därmed inte beroende av en undervisande förskollärare för att kunna utvecklas och läras.
6.1.2.3 En närvarande pedagog
En tredje konstruktion förskollärare har av utveckling och lärande är att det är viktigt att verka nära barnen för att kunna stötta dem i deras utveckling och lärand e. En förskollärares beskrivning:
Ja, det är ju det, är du med barnets livsvärldar och därifrån, är du medagerande och nära barnen och så…är det ju lättare att utveckla dem. Men finns du inte, är du inte i närheten, så kan du inte utmana dem för att du vet ju inte riktigt var du ska börja heller, för då möter du ju inte dem i deras livsvärldar.
Detta visar att förskollärare kan uppleva en känsla av att besitta ett ansvar att hela tiden syfta till barns utveckling och lärande genom att befinna sig i barnens livsvärldar och därifrån se vad barnen behöver stöttning i.
Utveckling och lärande uppfattas därmed både som något barnen kan stötta sig själva i, men även kamrater samt att pedagoger hela tiden behöver vara lyhörda för att upptäcka vad de kan hjälpa barnen med i deras utveckling och lärande.
6.1.3 Anknytning
Förskollärarna har tre olika konstruktioner av anknytning: Tidskrävande anknytningsprocess, Individanpassad anknytning, samt Anknytning som grunden för trygghet i förskolan.
6.1.3.1 Tidskrävande anknytningsprocess
Förskollärares beskrivningar tyder på att det finns en konstruktion av att anknytningsprocessen är tidskrävande och att det tar lång tid för barn att knyta an till en ny vuxen.
…Att någon har jättejätte viktigt att jag har en vuxen här som hela tiden, som jag känner mig supertrygg med och någon är ’wow, här har de så roliga grejer och pussel, spel’ och att man inte är så beroende av att ha den vuxna. Och för de som verkligen behöver det är det viktigt att vi finns där.
Detta visar även på att anknytning är något som alla barn behöver och är viktig för dem alla.
Barn har olika behov av anknytning och det kan utspela sig på olika sätt.
6.1.3.2 Individanpassad anknytning
Det visar sig att förskollärare konstruerar anknytning som individanpassad och inte utifrån barnets ålder: ”…det här barnet behöver mycket trygghet, mycket famn…och det kan ju vara äldre barn det också, en tre- eller fyraåring, spelar ingen roll, alltså de är olika”. Citatet visar att barn i olika åldrar har ett närhetsbehov som kan visa sig genom att barnet vill sitta i förskollärarens famn och att det inte endast är de yngsta barnen som visar sitt närhetsbehov på det sättet. Vidare framkommer det från förskollärares beskrivningar att barnen måste mötas i deras individuella anknytningsbehov och allt efter som barnen utvecklas.
Utifrån förskollärarnas beskrivningar framkommer det att barns sätt att visa att de är i behov av trygghet är att de vill ha kroppskontakt. Att sitta i famnen som nämns ovan är ett sätt till kroppskontakt och förskollärare beskriver även att: ”…ibland vill de hålla handen…för att de ska känna sig trygga”. Närhet är något som beskrivs som ett tecken för trygghetssökande hos barn.
6.1.3.3 Anknytning som grunden för trygghet i förskolan
Anknytning beskrivs som grunden för arbetet på förskolan. Det framkommer att det är lättare att ställa krav på barn efter att det etablerats en trygghet mellan förskolläraren och barnet jämfört med innan en anknytning skapats.
Ja men som när jag då har börjat ny, så var ju mitt prio-ett att lära känna barnen, bjuda på mig själv för att de ska få förtroende för mig, och lära känna mig och då hade jag väl inte lika höga krav…det kändes viktigt att de skulle känna sig trygga med mig innan jag kan vara lite hårdare eller tuffare mot dem.
Av citatet ovan görs tolkningen att det är av betydelse att anknytning skapas innan barnet får krav ställda på sig eftersom det annars kan ha en påverkan på relationen. Det tyder på att relationen mellan förskollärare och barn blir starkare om det i början av relationen fokuseras mest på relationsskapandet framför fostran eller att ”vara lite hårdare eller tuffare” mot barnen.
Trygghet, förtroende, relationer och närhet är begrepp som tolkas som centrala: ”…jag tror att närhet och trygghet…är väldigt viktigt för alla barn…det är ju anknytning också, att de känner att vi är i närheten…”. En annan viktig aspekt för anknytningen enligt förskollärarna är första tiden tillsammans med barnen, både under inskolning och som ny personal på avdelningen.
Under inskolningen visar förskollärares beskrivningar att barn främst behöver knyta an till en enda pedagog till en början innan barnet kan gå vidare till de övriga i arbetslaget: ”…jag tror att det är viktigt att en person knyter an först…och sen kan man släppa det för barnet börjar
’okej nu är jag trygg med den här fröken då kanske jag kan gå till de andra också’”. Anknytning konstrueras därför som något som genererar trygghet till barn.
6.2 På vilka sätt konstruerar förskollärare betydelsen av barns anknytning i relation till undervisning?
Nedan redovisas förskollärarnas tre konstruktioner av anknytningens betydelse för undervisning: ’Anknytning både är och inte är en förutsättning för undervisning’, ’Anknytning ger möjlighet till bättre undervisning’ samt ’Första tiden är kritisk’.
6.2.1 Anknytning både är och inte är en förutsättning för undervisning
Förskollärarnas beskrivningar visar på att det finns en konstruktion av att anknytning både är och inte är en förutsättning för undervisning. En beskrivning som ges är att: ”…anknytningen måste först till oss pedagoger och att barnet blir tryggt innan man kan börja utmana dem eller lära dem saker och undervisningssituationer…”. Detta visar att en trygghet genom anknytning behöver skapas innan förskolläraren går vidare till att utmana och undervisa barnen, vilket gör att anknytning ses som en förutsättning för undervisning.
Förskollärare anser att trygghet är en förutsättning för det lärande som sker i samband med undervisning. Det innebär således att trygghet mellan barn och förskollärare är en förutsättning för att barnen ska kunna ta till sig undervisningen.
Förskollärare anser även att anknytning inte är en förutsättning för att bedriva undervisning.
…vi säger att de går på en annan avdelning var de inte ens känner och så är det något jättespännande som händer där, så kan de ju visst lära sig jättemycket och liksom det beror helt på vad de är för slags barn…
Citatet visar att förskollärare anser att barn kan ta in undervisning av okända förskollärare om barnet har en annan, större känsla som driver dem att vilja lära sig, där barnets osäkerhet inte tar över barnets förmåga att utvecklas och läras. Däremot framkommer det att det beror på barn till barn, där vissa barn behöver ha anknytning för att lära sig medan det inte är en förutsättning för andra barn.
6.2.2 Anknytning ger möjlighet till bättre undervisning
Förskollärarna konstruerar att anknytning ger möjlighet till bättre undervisning. De lyfter fram att om relationen är bra kan det resultera i att förskolläraren blir medveten om vilka olika behov barn har för och under lärandet. Detta gör att förskolläraren vet vilken undervisningsstrategi som ska väljas: ”…att man lär känna barnen och då vet man också vilka undervisningsstrategier som funkar på dem och så nog tror jag att med en god anknytning blir en bättre undervisning”.
Anknytning ses av förskollärare som viktig för hur undervisningen kommer att utformas och hur barnen kan bli utmanade. Förskollärarna menar att anknytningen gör att förskollärarna vet hur barnen ska utmanas för att lärande ska ske. Det framkommer även att en god anknytning skapar större förutsättningar för barnen att ta in det som det undervisas om: ”…trygga barn tar ju till sig undervisningen bättre. Så det är ju bra om det finns en bra anknytning”.
Förskollärare ser därmed att anknytningen har en betydelse för undervisningen, på så sätt att det är lättare att planera och genomföra undervisningen om förskolläraren har en nära relation till barnen och känner barnen och deras behov. En förskollärare berättar att: ”…det är klart att om jag har den där långa relationen och har den där anknytningen så vet ju jag också mycket vad du behöver och på vilket sätt du lär…”.
Långvariga relationer ger därmed möjligheter för förskollärare att under en längre tid lära känna vilka undervisningsstrategier som fungerar på varje enskilt barn, vilket blir till en fördel för barnens inlärning under undervisningen.
6.2.3 Den första tiden är kritisk
En konstruktion förskollärarna gör är att den första tiden med barnen är kritisk eftersom det avgör hur relationen mellan förskollärare och barn kommer att bli.
… jag tror att man behöver ha en medvetenhet om att det kan vara väldigt viktigt för vissa barn och att man behöver vara där och man behöver vara nära och man behöver lägga krutet i början när de är nya och lära känna dem…
Anknytning ses som något som tar lång tid att bygga upp: ”det tar ju tid att knyta an till en ny vuxen för ett barn…”. Detta visar att det är viktigt att lägga tid på anknytningsarbetet eftersom det tar tid att bygga upp en värdefull relation. Tryggheten ska enligt förskollärarna skapas i början av relationen och då krävs det att förskolläraren är hängiven till att skapa en anknytning direkt under inskolningen.
6.3 Vilka konstruktioner har förskollärare kring anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande?
Under denna rubrik visas vilka två konstruktioner förskollärarna har av anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande: ’Anknytning kommer före utveckling och lärande’
och ’Långvariga relationer är en fördel’.
6.3.1 Anknytning kommer före utveckling och lärande
Förskollärarna konstruerar att anknytning kommer före utveckling och lärande. De beskriver att anknytning behöver skapas innan barnen kan läras och utvecklas. Förskollärarna beskriver vidare att barn inte är i tillstånd till att lära sig och utvecklas om de är ledsna och behöver tröst, eftersom de just då behöver närhet och känna trygghet. Detta menar dem innebär att barnen behöver ha anknytning innan de kan lära sig nya saker.Trygghet och anknytning beskrivs som viktigt för barns utveckling och lärande.
…att man kan möta barnen och göra dem trygga och sånt där, för att jag tror att det har enorm betydelse, just för deras lärande och utveckling och allt som vi ska lära dem under den här tiden när de är i förskolan.
Förskollärarna har en enad bild om att anknytning är viktig för barns utveckling och lärande.
De menar att ju tryggare barnen är desto mer kan de utvecklas och lära sig. Denna konstruktion visar även på att barn som inte fått en anknytning och är otrygga inte kan lära sig om de hela tiden behöver bli tröstade eller söker trygghet: ”…om de aldrig får en anknytning kanske de aldrig blir trygga och då ska de på något vis leta det hela tiden istället för att ägna sig åt lära sig nya saker”. Detta kompletteras med en liknande utsaga: ”…då vill man ju bara trösta dem för att de ska känna sig trygga och så och då kan de ju inte koncentrera sig på någon aktivitet eller så för att då är de ju så ledsna så att inte kan de lära sig något…”.
Citaten ovan tyder på att anknytning är en förutsättning för att barnen ska kunna koncentrera sig på utvecklande aktiviteter, utan istället fokuserar barnen på att leta trygghet på förskolan.
Förskollärarna beskrivs även som viktiga sekundära anknytningspersoner till barnen.
Förskollärarna menar att vårdnadshavarna är barnens primära trygghet och att förskollärarna måste erbjuda barnen trygghet i form av anknytning för att barnen ska må bra på förskolan.
Du måste knyta an till barnet för att det ska utifrån det kunna lära. För att det här barnet ska lära sig saker, måste man känna sig trygg först, annars kan de ju, jag menar hur kan det här barnet
lära sig saker om det är ledsen hela tiden och längtar efter mamma och pappa…vi måste jobba med tryggheten först och sen ser vi när barnen blir trygga då kan vi utmana dem därifrån.
Som nämns tidigare uppfattas anknytning som grunden för arbetet i förskolan och att det måste arbetas med först innan fokus läggs på annat.
6.3.2 Långvariga relationer är en fördel
Förskollärarna konstruerar långvariga relationer som en fördel. De beskriver det som någonting positivt för barns utveckling och lärande. Förskollärarna ser sig som bättre pedagoger för barn som de har en stark relation till.
…det är inte en förutsättning men det är helt klart en fördel tror jag. Framför allt om relationen är bra. För jag tänker med barn som har en förskollärare som de inte alls trivs med är det väl bara bra om det avslutas…jag känner ju själv att de här barnen som man följer från det att man skolar in tills de går till förskoleklass, känner jag att jag är en bättre pedagog för dem än för de här som jag bara har i ett år kanske…
Detta visar på att denna konstruktion innebär att anknytning är ett resultat av långvariga relationer och att det är lättare att tolka barns känslor ju djupare anknytningen är. En tolkning som görs är att ett barnperspektiv är lättare att inta om barnet har en anknytning till förskolläraren jämfört med om anknytningen inte finns. Förskollärarna anser att en långvarig relation mellan förskollärare och barn har stora fördelar för barnens möjligheter till utveckling och lärande. Det framgår även att långvariga relationer är främjande för barnen eftersom förskollärarna kan följa barnens lärprocesser under en längre tid och därmed kunna utmana dem mer.
…för oss är det ju mycket lättare när vi vet att första året vi har följt barnen och då är de trygga kanske och då kan vi utmana dem ännu mer…då kan man lära dem enormt mycket under förskoletiden, för att du kan följa dem hela tiden.
Citatet visar att det finns en uppfattning om att trygghet skapas under en lång tid, under det första året tillsammans. Detta innebär att anknytningsarbetet är tidskrävande för en förskollärare.