Det kan vara lämpligt att börja med en sammanställning av de fem pedagogernas definition av aggressivt beteende: Det är när ett barn är fysiskt våldsamt mot andra barn och vuxna t ex skriker, slåss, sparkar, kastar saker, drar i håret och välter saker. Det kan också handla om att ett barn är hotfullt i sitt tal och när ett barn inte tål tillrättavisningar, sätter sig på tvären, inte lyssnar och gör tvärtemot. Det kan vara när ett barn är opålitligt och farligt för andra, ger sig på andra, är utåtagerande.
Förekomst:
Pedagog 1,3 och 4 har den uppfattningen att i grupper på förskolan och i lågsta- dieklasser under deras yrkesverksamma tid har det i genomsnitt funnits ett till två barn som haft ett aggressivt beteende. Pedagog 2 har knappt haft ett barn i varje klass. Pedagog 5 som sedan 1991 arbetat som specialpedagog har i den yrkesrollen knappt haft hand om några barn med aggressivt beteende utan det har övervägande varit barn med läs och skrivsvårigheter. Något enstaka barn som har haft en ADHD-diagnos har förekommit. I hennes tidigare roll som klasslärare finns ett exempel på en klass med många barn med aggressivt bete- ende som slogs mycket sinsemellan men annars har det inte funnits många barn med aggressivt beteende. Orsaken till att det funnits få barn som uppvisar ag- gressivt beteende i de tidigare klasserna som hon haft hänför hon till att hon då arbetade i ett mycket lugnt landsortsområde.
36
Pedagog 1, 2, 3 och 4 anger att de just nu i sin klass har ett barn vardera som uppvisar aggressivt beteende. Pedagog 5 har inte något barn med aggressivt be- teende i sina nuvarande grupper.
Samtliga fem pedagoger uppfattar det som att det nästan bara är pojkar som har haft ett aggressivt beteende. Det har funnits någon flicka men det är övervägan- de pojkar som har uppvisat ett aggressivt beteende.
Det är fler pojkar måste jag säga även om jag inte vill säga det. Visst har jag råkat ut för aggressiva flickor, men det är vanligare hos pojkar.
Pedagog 5 har upplevt att det funnits flickor på högstadiet och på skoldaghem som har varit aggressiva och de har varit svåra att ha att göra med.
Påverkan:
Här vill vi kort återge vad varje pedagog har för upplevelser av hur ett aggressivt beteende påverkar både vuxna och barn.
Pedagog 1 berättar att hon känner sig maktlös och frustrerad och mår fysiskt då- ligt. Det ger mycket oro hos andra barn de vet inte hur de ska tackla barn med ett aggressivt beteende. Svaga barn kan lätt fångas upp av barn med aggressivt be- teende. Barn med aggressivt beteende kan bli som kungar i gruppen. Hon upple- ver att barn med aggressivt beteende kan spoliera en hel lektion.
Pedagog 2 menar också att det påverkar de andra barnen, de kan inte lita på ett barn med aggressivt beteende. Själva verksamheten fungerar inte säger hon för man kan inte göra som man har tänkt sig.
Ibland hade jag önskat att jag hade haft en lucka i golvet att krypa ner ochgömma mig i.
Pedagog 3 säger att hon tycker att det är väldigt krävande för den vuxna och för barnen runtomkring, det är väldigt utmattande när man har något barn med ag- gressivt beteende. Det kan förstöra en hel lektion. Hon upplever det som frustre- rande innan hon eventuellt får kläm på vad hon kan göra åt det.
Pedagog 4 berättar att det påverkar henne så att hon måste vara på sin vakt, hur hon förhåller sig till barnet och gruppen. Hon blir inte så naturlig och hon försöker bemöta aggressionerna innan något händer. Det är ansträngande för de andra barnen för de måste ju varje dag vara i närheten av barnet med ett aggres- sivt beteende och hela tiden vara på sin vakt. Hon som är vuxen kan ju gå undan i personalrummet och beklaga sig för sina kollegor, men de andra barnen måste vara där hela tiden. Hon tycker att det påverkar verksamheten så att man måste vara klarare och tydligare och mer förberedd än man annars måste vara. Det spontana försvinner.
37
Pedagog 5 anger att som pedagog blir man påverkad för man känner en osä- kerhet över hur man ska agera, man ska hitta sin strategi, det finns ingen regel- bok för hur man ska göra. Det påverkar verksamheten.
Det är viktigt att man kan behålla ett lugn, även om man är nervös och osäker är det vik- tigt att man inte visar det för barnet utan håller sig lugn. Andra barn blir oroliga och nervösa och otrygga. Det påverkar undervisningen. De kanske sitter där och är oroliga för vad som kan hända och kan inte ta in något av undervisningen. Det kan också finnas barn som speedar igång och sitter och väntar på att någon ska gå igång, att något ska hända.
Tidsperspektivet:
Pedagog 1 upplever att det har funnits fler barn med aggressivt beteende de se- naste 10- 15 åren. Hon har funderingar på att det är strömningar i samhället som ligger bakom detta. De barn vi har nu och har haft de senaste åren har oftast för- äldrar som är födda på 70- talet när den ”fria uppfostran” var i ropet. Då fick man inte säga till barnen eller begränsa dem och de har själva blivit dåliga på att sätta gränser för sina barn. Pedagog 2,3,4 och 5 har inte noterat att det är någon skillnad i antalet aggressiva barn under de senaste ca 30 åren. Ungefär ett till två barn med aggressivt beteende i varje klass eller förskolegrupp har alltid funnits.
Jag har inte mött ett större antal aggressiva barn nuförtiden. Men när man läser i tid- ningen så läser man om aggressiva barn och lärare som blir påhoppade. Det kanske är så att man skriver mer om det nu! Jag personligen har inte råkat ut för det mera nu än jag gjorde tidigare.. Det beror nog på vad jag har jobbat i för område, eller om det är slum- pen. Jag har ju inte haft klass på länge, men jag hör kollegor som talar mer om det nu.
Orsaker:
En sammanfattning av de fem pedagogernas uppfattning av orsakerna till ag- gressivt beteende bland barn och ungdomar innehåller några olika aspekter. Samhället av idag nämns som en orsak med ett otryggt klimat för många vuxna med t ex arbetslöshet. Samhällsklimatet påverkar familjerna som är stressade och inte får tiden att räcka till, man har inte tillräckligt med tid för varandra. En del barn har inte fått en riktig trygghet i familjen, de har inte blivit sedda och fått tillräckligt med positivt bemötande. Många föräldrar idag är dåliga på att sätta gränser för sina barn. En hel del barn lever i mer än en familj vilket ibland kan skapa en otrygghet hos barnen. Media med våldsamma filmer och datorspel på- verkar också.
Trivseln i den grupp i förskola/skola som man tillhör är viktig. I försko- lan/skolan kan det finnas många otydliga vuxna. Med otydlig menas här att man inte är riktigt närvarande. Det kan också vara genetiskt betingat vid t ex diagno- ser som DAMP och ADHD.
38
Bemötande:
Pedagog 1 tycker att det är viktigt med gränssättning, att man är tydlig och inte velar. Föräldrarna behöver involveras så att man arbetar likadant. Pedagog 1 be- rättar att i den klass hon nu arbetar i så har pedagogerna prövat med en metod för gränssättning som kallas 1-2-3 Magic. Barnen ska göras införstådda med vil- ka regler som gäller. Bryter de mot någon regel får de en ”anmärkning”, de får en etta. Nästa gång de bryter mot en regel får de en tvåa och vid tre anmärkning- ar får de gå ifrån och sätta sig någon annanstans. De får sitta där lika många mi- nuter som de är år och de ska sitta på något tråkigt ställe. Denna modell utgår ifrån att människan är en social varelse och vill vara med i gruppen. Det är en modell för en tydlig gränssättning och den besparar pedagogerna mycket tjat och att behöva bli arga.
Föräldrarna kan vara kritiska till denna modell till att börja med, men brukar bli positiva när de ser att den fungerar. Någon annan modell känner jag inte till säger hon.
Pedagog 2 framhåller vikten av att framförallt hålla sig själv lugn och sätta ramar för barnet, detta tycker hon är det viktigaste. Ibland har hon lyckats bemö- ta barn med aggressivt beteende och det har fungerat, men ibland har hon miss- lyckats och barnet har flyttats till någon annan skola berättar hon vidare. Hon känner inte till någon specifik modell att bemöta aggressivt beteende.
Pedagog 3 menar att man försöker ju göra på bästa sätt, det som passar bäst för det enskilda barnet. Hon tycker också att närkontakten är viktig, att ta barnet för sig själv och försöka lugna ner det.
Hon har prövat en metod för gränssättning berättar hon som kallas 1-2-3 Ma- gic (se ovan) och den tycker hon har fungerat bra. Hon fick också förslag av skolpsykologen att pröva en modell med utvärdering. Någon vuxen som arbeta- de med barnet med aggressivt beteende satte sig ner i slutet av dagen och utvär- derade tillsammans med barnet hur dagen hade varit. Barnet skrev och den vux- ne skrev i en liten bok. Detta fungerade inte särskilt bra utan det rann ut i sanden efter ett tag. Skolpsykologen föreslog också ett belöningssystem som gick ut på att barnet fick ett märke om en dag hade förflutit bra och för varje bra dag kunde barnet få ett märke. Detta fungerade inte heller.
Pedagog 4 framhåller att hon tror att hon bemöter ett barn med aggressivt be- teende olika, ibland extra strängt, ibland är hon för snäll. Hon tycker att man får försöka se det positiva hos var och en. Hon tycker också att det oftast finns ett bakomliggande problem, om det inte är någon diagnos, men ofta är det ju inte det, säger hon.
Det har saknats trygghet och de har inte blivit sedda och uppmuntrade och fått veta att de duger med sina fel och brister. Så trycker man ner dem när de kommer till skolan också.
39
Hon tycker ändå att man jobbar bra med det här i förskolan och skolan så länge grupperna hålls i en vettig storlek och personalen är fast och trygg. Blir grupper- na för stora då är det svårt. Hon känner inte till någon specifik modell utan dags- formen får avgöra.
Man kan inte göra likadant med två aggressiva barn. Jag andas djupt, tar barnet avsides så att det får prata av sig. Jag är säkert väldigt dålig på det här ibland. Jag känner mig otillräcklig, men jag skulle vilja bli bra på det. Jag försöker ta det lugnt och har en liten plan på vad barnet ska tänka på, hur andra barn kan känna sig.
Hon har även ett annat förslag där man kan ha en liten bok där man skriver upp vad barnet ska tänka på för att inte bli så arg, och att det kanske ska tänka på att vara extra trevlig mot någon. Det kan bli som en liten läxa barnet får. Sedan kan man träffas igen och utvärdera hur det har gått. Då blir ju barnet dessutom sett och lyssnat på, säger hon. Vi är ju jättebra på att lägga upp verksamheten, men vi behöver kollegor att diskutera med, tycker hon. Det är lätt att man känner sig trött och misslyckad som pedagog och tar på sig skuld för att det fungerar dåligt. Pedagog 5 berättar att hon inte använder sig av någon specifik modell utan använder sunt förnuft. Hon tycker också att det finns mycket bra litteratur om t ex ADHD och DAMP som man kan läsa. På frågan om hur hon tycker att hon lyckats med att bemöta aggressivt beteende svarar hon att hon ibland lyckades bemöta vissa saker, men ibland misslyckades hon och kände sig tillspillogiven.
Ingen av de fem pedagogerna kände till någon annan specifik modell förut- om de ovan nämnda.
Kompetens:
Ingen av pedagogerna säger sig ha fått någon kunskap om barn med aggressivt beteende under sin lärarutbildning. Pedagog 3 som arbetat kortast tid fick ut- bildning om barn med diagnoser. Pedagog 4 menar att det var under praktiken under utbildningen som man lärde sig något om hur man förhåller sig till barn med aggressivt beteende genom att titta på dels hur de riktigt duktiga pedago- gerna gjorde dels genom att se på de som var riktigt dåliga. Pedagog 5 säger att det var under utbildningens praktik som man lärde sig ett visst förhållningssätt till olika barn och att hon lärde sig om barn med diagnoser och barn med sociala och känslomässiga problem under Specialpedagogutbildningen.
Alla fem pedagogerna önskar mer fortbildning både i form av litteratur och föreläsningar. Samtliga menar att den fortbildning som skolan ger är bristfällig. Det behövs kontinuerlig påfyllning.
Pedagog 1 och 3 efterlyser en bättre kontakt vid övergången från förskola till skola. Nu får man i skolan oftast inte den information man skulle vara betjänt av att få för att kunna bemöta barnet bra från skolstarten.
40
Flera av pedagogerna efterlyser mer stöd från skolledningen. Inte bara i form av akut utryckning utan ett kontinuerligt visat intresse och stöd i arbetet. Ett an- nat önskemål är att ibland få tillgång till en assistent för avlastning, så att man hinner med de andra barnen bättre och barnet som uppvisar aggressivt beteende får extra stöd. Pedagog 1 uttrycker resursbehovet på följande sätt:
Det tar alldeles för lång tid innan det sätts in resurser på de aggressiva barnen, det tar minst två till tre år innan något händer. Vad för resurser som behövs varierar från barn till barn. Framförallt personalen behöver ett enormt stöd och man behöver titta till vad barnet behöver, om det behövs en assistent, och kanske en mindre grupp. Det tror jag är en stor orsak till att så många av personalen går in i väggen, att de inte orkar längre. Det är nerslitande.
Skolpsykologen är en annan stödperson. Det behövs någon som kommer ut och ger praktiska råd. Pedagog 3 uttrycker följande:
Vår nuvarande skolpsykolog har annars kommit med bra ideér, men det är ibland sådant som han fått under sin utbildning och det kan vara svårt att genomföra i en klass med många barn, det är inte riktigt verklighetsförankrat.
Ett annat starkt önskemål förutom stöd från skolledning och skolpsykolog är att inte ha för stora grupper, max 20 barn i en grupp. Att ha fler små rum så att man kan dela upp barnen under arbetet är också önskvärt. Barn med aggressivt bete- ende kan må väl av att placeras i mindre grupper. De ska emellertid inte vara helt ensamma då de behöver träna sig i att umgås. Att ha flera barn som uppvisar aggressivt beteende i samma grupp är inte heller bra.
Verksamheten:
Vad tycker pedagogerna är viktigt när man organiserar en skolverksamhet som ska fungera bra för så många som möjligt? Här redovisas några av pedagogernas funderingar.
Pedagog 1 tycker att fortbildning är jätteviktigt och att man minskar på grupperna. Det är också viktigt att ta tag i problemen så tidigt som möjligt och att skolan och dagis får bättre kontakt med varandra så att skolan får information om barn. Samarbetet med familjerna är viktigt.
Pedagog 3 anser att det inte finns riktigt det stödet pedagogerna hade behövt. Det skulle finnas litteratur på skolan så att man kunde läsa på själv. Om hon fick önska skulle grupperna vara mindre och det skulle finnas fler små rum att dela upp barnen i. Kontakten med föräldrarna är mycket viktig, det är A och O. Hon tänker också på övergången från förskola till skola. Det finns mycket viktig in- formation om barnen som pedagogerna i skolan hade haft nytta av att få, så att de hade kunnat bemöta barnen på rätt sätt. Nu får de oftast inget veta. Skolled-
41
ningen skulle bry sig lite mer om personalen, tycker hon. Rektorn har kommit om det varit något akut, men aldrig frågat hur det går, utan pedagogerna har fått ringa upp och så har det blivit elevvårdskonferens. Hon tillägger:
Vi har fått höra mycket detta året att det har kostat mycket att vi har haft en resurs i klassen. Det kostar ju mycket mer i längden om man inget gör. Man kan verkligen få ett aggressivt beteende av sådant!
Pedagog 4 har dessa funderingar om hon skulle få lägga upp verksamheten på ett sätt hon tror skulle fungera bra för många barn. Hon tycker att det är toppen när olika yrkeskategorier arbetar tillsammans i arbetslag i en klass så att det finns olika kompetenser. Sedan skulle hon vilja förlänga skoldagen, så att man hann varva konstnärliga, praktiska och motoriska ämnen med de viktiga mer te- oretiska ämnena som matte och svenska. Man skulle gruppera efter mognad och låta vissa grupper bli mindre i storlek. Att kunna dela upp i mindre grupper vore bra. Man kunde förlänga skoldagen och förkorta fritidstiden och låta verksamhe- terna mer flyta in i varandra. Då hann man bättre få med både de teoretiska bi- tarna och de andra bitarna också, säger hon. Hon menar också att barn som upp- visar aggressivt beteende behöver spontanitet, fantasi och konstnärliga skapande aktiviteter precis som alla barn. De här barnen behöver blomma upp och bli lite duktiga i gruppen, för det är ju så att de ofta får skulden för många saker som de har gjort och även sådant som de inte har gjort och det negativa lagret växer.
Den femte pedagogen är bekymrad över att det ofta tar en förskräcklig tid innan något händer. Alla mår dåligt och sämst mår barnet med aggressivt bete- ende. Det här är vi inte bra på att hantera, tycker hon. Skolan har psykologer, men det tar så lång tid. De som är runt barnet känner sig så utelämnade och så kommer proffsen och tycker till och ger goda råd, men sedan försvinner de och den grå vardagen tar vid. Det kanske fungerar bra någon vecka, men sedan slår det till. Denna ovisshet är svår att hela tiden leva med. Det finns för få skolpsy- kologer. De skulle verkligen behöva mer tid att sätta sig in i enskilda elevers problem.
Hon säger också att det hon saknat i en jobbig situation har varit att få profes- sionell handledning, någon att ösa ur sig för, att få tala om hur jobbigt det har varit. Det skulle vara någon utifrån som kunde se på problemet med fräscha ögon, inte bara en kollega. Det hade varit värdefullt att få. Det är lätt att känna sig utlämnad som vuxen och ta på sig barnets skuld och fundera över vad man gjort för fel. Det är viktigt att de vuxna som knutit an till barnet kan få uppback- ning så att de orkar och så att de inte bränns ut och försvinner. Då står ju barnet där ensamt igen, säger hon.
Hon tycker också att det inte skulle vara för stora klasser, ju färre de är i en grupp ju lättare är det att se alla barn. Det behöver vara flera vuxna runt barnet,
42
så att det kan bygga upp relationer till kamrater och vuxna. Om det är så stora problem så att de måste tas från klassen kommer de ju ofta till skoldaghem där det är små grupper och många vuxna. Det vore ju bättre med mindre klasser så att barnen om möjligt kan vara kvar i sin klass med människor som känner dem. Hon säger vidare att om man har mindre klasser finns det bättre möjligheter att