8.1 Sammanfattning
Har vi fått våra frågeställningar besvarade? Här sammanfattar vi de viktigaste resultaten som vi fått fram i våra intervjuer med femton pedagoger och genom våra litteraturstudier.
I den litteratur som vi läst nämner t.ex. Fromm (1976), att ett aggressivt be- teende orsakas av kulturella, sociala, psykologiska och ekonomiska orsaker. I vår undersökning angav pedagogerna faktorer i samhället som t.ex. stress, ar- betslöshet, sociala och ekonomiska svårigheter som starkt bidragande till ett ag- gressivt beteende hos barn. Raundalen (1997) och Goldstein, Glick och Gibbs (2000) menar att aggressivt beteende är ett inlärt beteende som lärs in tidigt ge- nom påverkan från aggressiva viktiga rollmodeller och pedagogerna i vår under- sökning anser också att föräldrar som har svårt att sätta gränser för sina barn och ett negativt inflytande från media påverkar barnens beteende starkt.
Huvuddelen av pedagogerna kunde inte märka att det var någon skillnad på antalet barn som uppvisar ett aggressivt beteende över en period som gick ca 30 år tillbaka i tiden. Det hade i genomsnitt funnits ett till två barn som uppvisade aggressivt beteende i varje barngrupp. I den litteratur vi har läst har vi inte funnit några uppgifter om det har skett någon förändring över tid när det gäller före- komst av barn som uppvisar aggressivt beteende. En del pedagoger tycker att yttringarna av barns aggressiva beteende håller på att förändras. Man märker en klart hårdare attityd och ett hårdare klimat mellan barnen. En annan förändring är att föräldrar har fått allt svårare att sätta gränser för sina barn uppger pedago- gerna i vår undersökning.
Alla pedagoger framhåller vikten av att vara lugn själv när man bemöter barn som uppvisar ett aggressivt beteende. De anstränger sig för att få kontakt med barnen, försöker lugna ner dem, lyssnar på dem så att de blir sedda och för- söker se barnens positiva sidor. Struktur och tydlighet i verksamheten och en klar gränssättning upplevs också som viktigt för att förebygga kritiska situatio- ner. I litteraturen vi läst hittar vi liknande tankegångar. Raundalen (1997) menar att barn behöver gränssättas, helst så tidigt som möjligt. De behöver lära sig vil- ka beteendenormer som är acceptabla respektive oacceptabla. Goldstein, Glick och Gibbs (2000) menar att aggressiva människor behöver lära av, lära om och lära in ett konstruktivt beteende. De har skapat ett träningsprogram för att lära in ett positivt socialt beteende som de kallar ART-träning och som består av roll- spel, värderingsövningar, ilskekontrollträning och etiska diskussioner. Jorgensen och Schreiner (1991) talar om att vuxna och barn kan hamna i destruktiva kamp- relationer som de kallar för fighterrelationer och de menar att det alltid är de vuxna som måste ansvara för att relationen förändras till det bättre genom att de
56
vuxna ändrar sitt förhållningssätt i olika problematiska situationer. Måhlberg och Sjöblom (2004) betonar vikten av att se de positiva sidorna hos människor och att bygga vidare på dem. I sin lösningsinriktade pedagogik framhåller de vikten av att inte älta problem utan att bygga vidare på det som fungerar istället. Hellström (1993) anser att klara och tydliga regler och rutiner underlättar en po- sitiv kontakt och att det är viktigt att de vuxna är goda förebilder för barnen.
I vår undersökning kom det också fram att barn som uppvisar ett aggressivt beteende påverkar pedagoger, andra barn och själva verksamheten mycket starkt. Pedagogerna tar lätt på sig skulden för att verksamheten inte fungerar som det var tänkt och de känner sig mycket frustrerade. De andra barnen i grup- pen blir oroliga, nervösa och vet inte hur de ska bemöta barnen som uppvisar ett aggressivt beteende. Pedagogerna upplever ofta att det inte går att bedriva den verksamhet som var planerad utan att de får syssla mycket med disciplinära uppgifter istället och kvaliteten på verksamheten blir lidande. Pedagogerna upp- lever denna situation som både fysiskt och psykiskt påfrestande.
8.2 Diskussion
Pedagogernas syn på problemet och specialpedagogens roll
Alla pedagoger i vår undersökning var överens om att dagens samhälle har blivit hårdare och andan i många barngrupper och skolklasser utmärks inte alltid av vänlighet, gemenskap och värme. Istället härskar en hård och aggressiv ton bar- nen/ungdomarna emellan.
Aggressivt beteende upplevs som ett stort problem av de pedagoger vi inter- vjuat. De uttrycker stor frustration och talar om att de upplever det som mycket psykiskt och fysiskt tröttande att handskas med barn som uppvisar aggressivt beteende. De känner sig allt som oftast misslyckade, otillräckliga, maktlösa och ibland även fysiskt hotade. Pedagogerna upplever att de inte har fått någon ut- bildning i att ta hand om barn som uppvisar aggressivt beteende och de efterly- ser mer fortbildning i detta ämne. De vill ha förslag på litteratur att läsa och de vill ha fortbildning i form av t.ex. föreläsningar. En del pedagoger i vår under- sökning önskar sig också bättre stöd från skolledning och skolpsykolog. De ef- terlyser också handledning, dels för att få prata av sig, dels för att få råd. En av specialpedagogens uppgifter är just handledning av pedagoger. Då i stort sett alla pedagogerna i vår undersökning upplever mötet med barn som uppvisar ett aggressivt beteende som problematiskt och påfrestande tycks handledaruppgif- ten för specialpedagogen vara högst aktuell. Specialpedagogen kan vara en sam- talspartner och även ge tips om bra litteratur att läsa. Specialpedagogens uppgift kan även vara att påverka rektor så att det ordnas fortbildning i detta ämne. Ett starkt önskemål hos pedagogerna i vår undersökning är att barngrupperna hålls i en rimlig storlek för då känner pedagogerna att de har en chans att hantera även
57
barn som uppvisar ett aggressivt beteende bättre. Pedagogerna anser att alla barn vill ha uppmärksamhet, de vill bli sedda och barn som uppvisar aggressivt bete- ende har ofta ett stort behov av uppmärksamhet. Drugli (2003) menar att barn med beteendesvårigheter har en tendens att relatera till vuxna i förskolan och i skolan på ett konfliktpräglat sätt. Hon anser att det är just dessa barn som behö- ver ett positivt förhållande till pedagoger för att undvika fortsatt negativ utveck- ling. Hellström (1993) framhåller att människans utveckling är en aktiv process som sker i ett samspel med omgivningen. Samspelsteori förskjuter perspektivet från att se individen isolerad till att se henne i ett socialt sammanhang. Aarland (1988) anser att ett samspel inte fungerar om vi inte tar med den verbala och icke-verbala kommunikationen.
Specialpedagogens roll är att se samspelsmönster, kommunikationen samt till barnets hela utveckling ur ett systemteoretiskt perspektiv. Den amerikanske utvecklingspsykologen, Urie Bronfenbrenner (1979), har utvecklat en utveck- lingsekologisk modell som fokuserat på barns växelverkan med och anpassning till miljön under uppväxttiden. Anpassning sker både hos individ och miljö. Mil- jövariablerna från mikro till makro beskriver uppväxtmiljö på olika nivåer. Mil- jöstrukturerna och processerna i och mellan dem betraktas som ömsesidigt bero- ende av varandra och analyseras med hjälp av systembegrepp. Barnsutveckling är en utveckling i samanhang: både individ och miljö förändrar sig över tid och de anpassar sig till varandra i ett ömsesidigt förhållande. Pedagoger i förskolan och skolan måste vara medvetna om att allt runt barnet påverkar dess beteende.
Barngruppernas storlek är i högsta grad en ekonomisk fråga. Kommunerna har inte pengar i överflöd och skolan är redan en tung utgiftspost för kommunen. Om kommunen inte kostar på skolan så att barnen får en välfungerande och trygg tid i förskola och skola så kommer det att kosta mer längre fram. Pedago- gerna i vår undersökning anser inte att antalet barn och ungdomar som uppvisar aggressivt beteende har ökat de senaste åren vilket förvånade oss, men de upple- ver att yttringarna har blivit hårdare och våldsammare. De drar paralleller med en samhällsutveckling där klimatet verkar hårdna och det kommer fler och fler rapporter om våldsamt och aggressivt beteende bland barn och unga.
Artiklar som denna av Sylve Andersson Sydsvenska Dagbladet 22/11-2005.
Ungdomar dömda för serier av stölder och notiser som: Tonårig rånare hotade med kniv. Sydsvenska Dagbladet. 2005-11-23, förekommer så gott som dagligen
och bidrar till uppfattningen om ett ökande antal våldshandlingar i samhället. Det är emellertid osäkert om antalet brott har ökat men det finns en upplevelse hos människor att yttringarna har blivit hårdare och våldsammare.
Pedagogerna i vår undersökning efterlyser mer stöd i det svåra och påfrestan- de arbetet med barn som uppvisar aggressivt beteende. Specialpedagogens roll är att arbeta för att pedagoger får den kunskap som behövs för att förstå barnens och ungdomarnas svårigheter och uppmana pedagoger att utgå från individens starka och positiva sidor. Måhlberg och Sjöblom (2004) poängterar vikten av ett
58
positivt förhållningssätt i sin lösningsinriktade pedagogik. Om man inte ältar problemen så mycket som man har en tendens att göra idag, utan istället fokuse- rar och tar tillvara på det som är positivt och fungerar kan man få det positiva att spilla över på det negativa och förbättra förhållanden som är problematiska. Den viktiga föräldrarollen
Måhlberg och Sjöblom (2004) menar att det positiva samtalet med elever och föräldrar är viktigt. Genom att inta en positiv attityd inger man elever och för- äldrar hopp inför framtiden och kan inspirera dem att själva försöka förbättra situationen. Det sker inte alltid i skolan idag utan man har en tendens att gräva ner sig i problemen, hitta orsaker och se det som inte fungerar. Detta får lätt för- äldrar att gå i försvar och skylla problemen på skolan eller förskolan och ett vik- tigt samarbete mellan skola och föräldrar uteblir. Hellström (1993) anser att samverkan och samordning mellan olika insatser och en gemensam målsättning behövs kring barn med komplicerad och sammansatt problematik. Nätverk får skapas för att hjälpa både föräldrar och barn få tillgång till de resurser de behö- ver samt hjälpa föräldrar att bli mer delaktiga i barnets tillvaro och upprätta samarbete med pedagoger. Flera av pedagogerna i vår undersökning betonar vikten av ett gott samarbete med föräldrar. Aarland (1988) anser att det är nöd- vändigt att ha ett nära samarbete med föräldrarna och skapa ett personligt förhål- lande som sträcker sig utöver det rent skolmässiga. Här kan specialpedagogens roll vara att etablera personligt förhållande till föräldrarna och visa att föräldrar- na är viktiga och betydelsefulla för sina barns sociala utveckling.
Pedagogerna i vår undersökning anger samhällsfaktorer och familjeförhål- landen som tänkbara orsaker till att barn uppvisar ett aggressivt beteende. Gold- stein, Glick och Gibbs (2000) menar att aggressivt beteende är ett inlärt beteen- de som lärs in tidigt i familjen. Fromm (1976) anser att aggressivt beteende upp- står till följd av sociala, kulturella, ekonomiska och psykologiska förhållanden. Fromm (1976) hävdar också att människan behöver ett socialt system där hon har sin plats och där hennes relationer till andra är stabila och där det finns ge- mensamma värderingar. Så ser det inte ut i vårt samhälle idag, många upplever sig stå utanför samhället och bristen på gemensamma värderingar är stor. I för- skola och skola byts kanske personalen ofta ut och familjesammansättningen förändras ibland snabbt. Detta ger bilden av ett otryggt samhälle och många av pedagogerna i vår undersökning upplever också att dagens barn och ungdomar är otrygga. Barn utan plats i samhället eller familj blir otrygga - vilket kan ta sig aggressiva uttryck anser Salomon Schulman i sin artikel Föräldrar måste bry sig i Sydsvenska Dagbladet den 13/11 2005. Schulman (2005) som är barnläkare menar apropå den senaste tidens våldsyttringar i franska förorter att samhället måste satsa på förebyggande aktiviteter för att råda bot på ungdomars utanför- skap. Samhället kan dock inte ersätta föräldrars engagemang skriver Schulman (2005). Studier har visat att ju mer föräldrar umgås med sina barn och engagera-
59
de sig i sina barn desto bättre gick det för dem i livet. Detta gällde tvärs genom alla sociala klyftor. Mödrar i fattiga miljöer som engagerade sig i sina barn och som inte lät barnen gå vind för våg fick barn som klarade sig bra, likadant barn i medelklassfamiljer en stor samhörighet fanns. Motsatsen gällde också skriver Schulman (2005) då kriminella och missbrukare fick barn som det gick snett för och medelklassfamiljer som släppte sina barn vind för våg fick också barn som det gick illa för.
I vår undersökning blev vi förvånade över resultatet att det fanns ungefär lika många barn som uppvisar aggressivt beteende i genomsnitt i det stabila me- delklassområdet som i det socialt tungt belastade förortsområdet. En förklaring kan vara att lägga in olika värderingar i tolkningen av begreppet barn som upp- visar aggressivt beteende. Barn som i medelklassområdet betraktades som ag- gressiva hade kanske inte klassats som sådana i förortsområdet. Det kan också vara så att många medelklassfamiljer lever ett mycket tidspressat liv där många aktiviteter ska hinnas med. De vuxna reser mycket i sitt arbete och de har ambi- tioner att hinna med många fritidsaktiviteter för både barn och vuxna. Det blir inte alltid så mycket tid över för att vara tillsammans med sina barn, vilket enligt vad Schulman (2005) skriver i sin artikel skulle ha mycket negativ inverkan på barnens beteende. Otrygga barn kan bli barn med aggressivt beteende menar Schulman. Föräldrar som har svårt att sätta gränser för sina barn kan också bidra till problematiskt beteende hos sina barn. Schulman skriver i sin artikel att många studier visar att den förälder som är engagerad och satsar värme i sitt för- äldraskap och samtidigt har fasta regler lyckas bäst.
Raundalen (1997) menar att ett aggressivt beteende är inlärt och att det lärs in tidigt i främst familjen. Han anser att föräldrar måste lära barnen ett konstruk- tivt socialt beteende, de ska lära in tidigt vilka beteendenormer som är acceptab- la respektive oacceptabla. Föräldrautbildning så tidigt som möjligt är mycket viktig anser Raundalen (1997).
Samtliga intervjupersoner i vår undersökning var överens om att föräldrar- nas roll är viktig och att många av dagens föräldrar har svårt att gränssätta bar- nens beteende. Pedagoger upplever att många föräldrar har svårt att orka och hinna med sina barn på grund av allmänt pressad livssituation med stora krav på att förena olika roller såsom yrkesarbete, föräldraskap, vuxenrelationer och fri- tidsaktiviteter. Föräldrar får inte särskilt mycket stöd i sin föräldraroll utan är ganska ensamma och utlämnade. Föräldrautbildning för alla föräldrar har efter- lysts, men den måste starta tidigt. Många pedagoger i vår undersökning tycker att de får ägna mycket tid åt att lära barnen acceptabla beteendenormer och den tiden skulle ha kunna ha använts till undervisningen och verksamheten istället. Många skolor och förskolor har börjat med föräldrautbildning (Cope) som ska- pats i Kanada av professor Charles Cunningham. Den modellen bygger på att uppskattning är en nödvändig grund, och det de vuxna måste jobba mest med. Då fungerar gränssättningen bättre. Barn lär sig socialt beteende i samspel med
60
föräldrar och andra viktiga vuxna. Det är utgångspunkten för Cope och flera andra föräldrautbildningsprogram.
Slutsatser
Några slutsatser som vi drar av resultaten av vår undersökning, dels av våra in- tervjuer med pedagoger och dels slutsatser vi får genom våra litteraturstudier är att familjen och barnens uppväxtförhållanden i familjen är av grundläggande betydelse för barnens beteende och kommunikation med andra människor. För- hållandena i familjen styrs av faktorer i det omgivande samhället. Pedagogerna i vår undersökning kan varken påverka olika samhällsfaktorer eller barnens upp- växtförhållanden och de söker sig fram för att finna bra vägar att handskas med barn som uppvisar aggressivt beteende i förskolan och skolan. De anger också tidsfaktorn som kritisk. Det tar ofta alldeles för lång tid innan någon konkret åt- gärd genomförs för att förbättra en ansträngd situation och under tiden mår alla dåligt. Pedagogerna i vår undersökning upplever att det är mycket påfrestande och att det påverkar både verksamhet och barn och vuxna när det finns barn som uppvisar aggressivt beteende. De nämnda pedagogerna önskar sig bättre och mer fortbildning och mer stöd i form av handledning, mindre barngrupper och olika former av avlastning som t.ex. fler vuxna i grupperna.
61