Jag kommer nu att gå igenom resultaten av mina observationer och analyser. Jag vill börja med att säga att resultaten utav undervisningsmetoden och proven från eleverna blev förvånansvärt goda, vilket har lett till att jag fått klarhet över vad som funkar bra för eleverna jag haft samt att jag även har insett att alla grupper är olika och att man får justera undervisningen efter deras behov för att få bra resultat.
23
9.1. Stadig puls och rytm
Slutsatsen av min frågeställning kommer jag att basera på min insamlade data från provtillfällena. Resultaten från proven var mycket goda och grupperna presterade generellt sett mycket bra. Grupp 1 och grupp 2 presterade bäst på andra provet medan grupp 3 presterade lite sämre. Jag noterade i min loggbok att de flesta eleverna hade lärt sig många nya saker och att de gjorde bra ifrån sig på andra provet vilket visar en klar utveckling inom rytmik och puls jämfört med första provet. Min bedömning var att majoriteten av eleverna kunde visa en stadigare puls på andra provet än de kunde vid första provtillfället, samt att de visade en förbättrad förståelse för hur man räknar ut rytmernas längd. Enligt min loggbok gjorde eleverna stora framsteg under lektionstillfällena när de fick undervisning i notläsning och fick utföra praktiska övningar. De reala resultaten började visa sig efter mycket praktiserande, de teoretiska kunskaperna möjliggjorde att vi kunde utföra övningarna. Utifrån Deweys begrepp ”learning by doing” lyckades eleverna få praktisk och teoretisk kunskap genom att öva mycket på notläsning enligt avista-metoden. Jag märkte en stor skillnad i deras notläsningskunskaper från första till sista provtillfället. Från att knappt kunna klappa något rätt till att klappa nästan allt helt korrekt är en stor utveckling med tanke på den korta tiden vi hade tillsammans.
Min slutsats visar att learning by doing-metoden fortfarande är aktuell inom undervisning och dessutom är effektiv för inlärningen. Något som också bidrog till att eleverna lärde sig att klappa stadiga rytmer var att jag såg till att alla var aktivt medverkande. Deweys teori om learning by doing är inte ensamstående svaret på varför de lärde sig att klappa stadiga rytmer, om inte de ges möjligheten att medverka så spelar inte praktiken någon större roll. Genom att jag såg till att alla elever var uppmärksamma på det vi gjorde samt att jag såg till att alla syntes i klassen skapades en atmosfär där elevernas aktiva medverkande gav dem möjligheten att lära sig något.
Majoriteten av eleverna var alltid aktiva i klassrummet och deltog i diskussioner vilket gjorde att de fick en roll där deras medverkande hade en mening. I och med att de var aktiva kunde de ta vara på lektionsaktiviteterna och praktisera allt vi skulle göra och där med ta åt sig ”learning by doing” konceptet. I och med dessa förutsättningar var det då möjligt att lära dem hur man får en stabil rytm och puls med hjälp av varierade klapp och sångövningar.
Slutsatsen jag drar av det här är man behöver mycket praktik för att få en bra rytm och en stadig puls inom sig. För att uppnå det här behöver man också utföra bra genomtänkta övningar.
Övningarna jag fann framgångsrika var olika variationer av klappövningar och att klappa till inspelad musik.
9.2. Underhållande undervisning
Enkätsvaren visade att majoriteten av eleverna hade roligt under lektionerna. Sammanlagt med alla elever inräknat svarade 90% av eleverna att de hade roligt medan 10% svarade nej eller ganska roligt. Det här är också något som jag har observerat i klassrummet då jag märkt att eleverna verkade tycka att det var roligt att klappa och sjunga, vilket jag också har fått bekräftat i enkät 2 då ett par elever påpekat att det är roligt att till exempel sjunga och klappa rytmer tillsammans, vilket pekar mot att eleverna föredrog praktisk undervisning. Jag observerade också att de teoretiska bitarna där jag föreläste kändes lite tyngre för vissa av eleverna vilket i sin tur visar att det praktiska var roligare. Jag försökte hela tiden att få mina föreläsande delar
24
att bli väldigt kommunikativa och jag fokuserade på att försöka ha en ständig dialog med eleverna i all sin enkelhet. Med andra ord försökte jag anpassa mitt språk och sätt att förklara saker för de på ett energiskt och uppmuntrande sätt. Jag fångade allas uppmärksamhet genom att ständigt föra runt frågor i gruppen där mitt mål var att alla skulle vara aktivt medverkande, vilket går hand i hand med min teoretiska utgångspunkt enligt Dewey (1948) där han påstår att man bara lär sig ifall man är aktiv samt får möjligheten att göra sig hörd. Det kändes som om jag fick med majoriteten av klassen i diskussioner, vilket ledde till att övningarna gav möjligheter för eleverna att lära sig något. Jag bad frivilliga elever att komma fram till tavlan vid olika tillfällen och skriva egna rytmer, vilket jag märkte uppskattades av många enligt mina loggboksanteckningar. Majoriteten av eleverna verkade tycka att det var kul och flera elever tog initiativ till att hjälpa kompisen vid tavlan om något var fel eller bara kommentera att rytmen verkar rolig, vilket skapade mening till det de gjorde. Jag märkte tydligt att det här höjde stämningen i klassen och bidrog till att undervisningen blev roligare utifrån mina observationer.
Allt det här skedde i ett demokratisk och harmoniserat samspel mellan mig som lärare och eleverna. Alla fick delta och ha sin egen åsikt vilket gjorde att vi fick en stämning där alla förväntades medverka och komma med synpunkter. Genom att demokratiskt se till att alla fick ta sin plats i klassrummet möjliggjordes en miljö där vi följde en ordningsform som var strukturerad, det här öppnade då upp portarna för olika synvinklar, diskussioner och möjligheter för inlärning utifrån elevernas behov.
Vi sjöng vi en del också vilket visade sig vara uppskattat. Det var i teoretiskt syfte men många tyckte det var roligt då det är så nära ett instrument man bara kan komma vilket var det eleverna ville göra egentligen, alltså att spela instrument enligt enkätfrågorna. Genom att sjunga fick alla göra sig hörda på ett mer personligt plan som också gav eleverna fler möjligheter till uttryck än när de bara klappar händerna. Jag använde mig också av en inspelning som vi skulle klappa till, många tyckte det var väldigt roligt och sjöng med samtidigt som de klappade, vilket var av eget initiativ då jag inte bad dem att sjunga med. Att ha uppgifter kring låtar elever redan känner igen är en motivationshöjare då de blev märkbart mer peppade av musik de gillar och har hört förut. Eleverna fick praktisk och teoretisk kunskap utav dessa övningar.
Min slutsats är att praktisk utövande var det roligaste i min undervisning. Genom att skapa välplanerade och genomtänkta övningar med ovannämnda förutsättningar bidrar det till elevernas inlärningsprocess och gav gott resultat om jag anpassade övningarna efter deras behov. Övningar där vi klappade händerna eller när vi fick sjunga var de roligaste enligt eleverna själva. Jag märkte också att om jag använde mig av kreativa variationer på dessa grundövningar kunde jag få dem att bli mycket mer intressanta för eleverna. Till exempel att klappa till musik eller låta elever skriva egna rytmer eller till och med klappa i kanon. Det finns otroligt mycket man kan göra av en enkel klappövning. Min uppfattning utifrån den här undersökningen är att eleverna gillade praktiska övningar och att de fann olika variationer av mina övningar roliga. Jag märkte att när jag arbetade kreativt med att skapa övningar utifrån det här så kunde jag få teori att bli roligare. Genom att lära ut teori samtidigt som vi praktiserade det fick jag undervisningen att bli mer underhållande.
25
9.3. Teori kopplat till tidigare erfarenheter av musik
Enligt Dewey (2004, s 52) måste man utgå ifrån elevernas tidigare erfarenheter för att uppnå inlärning av värde, så jag använde mig av matematik för att få eleverna att räkna rätt och ha något att koppla till från tidigare erfarenheter. Genom att använda mig av huvudräkning som alla eleverna redan behärskade så kunde jag dra paralleller mellan matematik och musik som gjorde att de förstod konceptet utav notvärden ganska snabbt. Det gjorde i sin tur att eleverna fick en ”aha”-upplevelse och sa ”Är det så man räknar ut noter?”. De kunde genast börja räkna ut hur många fjärdedelar som fick plats i en takt samt de övriga notvärdena hel, halv, åttondelsnoter. Genom att låta dem diskutera lite och fråga dem saker i klassrummet förvärvade de språkliga och teoretiska kunskaper. När vi gick igenom noter så använde vi mest språk för att förklara för varandra hur det fungerade, vi använde eventuellt ett rytm eller ton intervalls exempel i demonstrations syfte. På det sättet jobbade vi oss fram genom musik och ljudexempel för att etablera vad vi hörde på ett demokratiskt sätt där alla fick berätta om deras erfarenheter angående specifika ljud och rytmer. Därmed möjliggjordes en öppen diskussion som gynnade elevernas inlärningsprocess och vidgade deras vyer kring ljud och låtar de har hört.
Som jag analyserar musikteori kopplat till elevernas tidigare erfarenheter utifrån Deweys begrepp inquire får jag fram att vi människor har många goda erfarenheter om hur visa ljud låter till exempel en polisbil. Om vi sedan vill lära oss vad det är som klingar ställs vi inför ett problem som vi vill lösa teoretiskt, så det jag gjorde var att be eleverna att komma fram till pianot en och en för att försöka hitta intervallen för polisbilsljudet, de fick tre försök var. När vi hade gått varvet runt var det några elever som hittade rätt intervall framför pianot. Efter att alla hade greppat intervallet på piano så gick jag igenom fenomenet och förklarade för dem vad som händer när polisbilen gör ljudet samt varför det inte låter exakt likadant hela tiden när den åker förbi. Vi fick lära oss en hel del saker på resans gång samt att de löste problemet och vet nu för alltid vad det är för intervall mellan polisbilens två toner. Det här var ett exempel på ett tillvägagångssätt som jag hade i min undervisning för att förankra ljud till etablerade fenomen och exakta toner enligt Deweys problemlösnings modell inquire. Jag använde den här typen av tillvägagångsätt till många problem som vi löste tillsammans och det var så här jag använde Deweys teori om inquire i praktiken.
Jag frågade eleverna frågor om notvärdena och bad dem att testa att skriva egna rytmer för att de skulle få experimentera fritt kring det här. Eleverna var ganska ivriga när det gällde att svara på frågor och skriva på tavlan vilket medförde att de fick prova på allt för att se om det fungerar och är korrekt. Jag rättade dem när de hade fel och de försökte på nytt igen vilket kan ses på som en process till att börja utveckla sina förmågor. Det här gynnade deras nyfikenhet och kändes som en positiv utmaning för dem. Min slutsats är att genom användning av välkända ljud och låtar kan man förklara olika teoretiska fenomen som får eleven att direkt koppla teorin till det de nyss hörde. På det sättet öppnar man en dörr för dem som gör att de förstår att det finns en teoretisk förklaring till allt de hör. Genom att använda ”we will rock you”
handklappningen samtidigt som låten spelades så började de inse hur rytmen såg ut från ett teoretiskt perspektiv vilket bidrog till att mer teoretisk medvetenhet kopplades till musik de hör.
Att få den här kunskapen relevant utanför musikumgängeskretsar är tvetydigt eftersom de inte har mer användning av detta än ifall de skulle se en konsert i ett socialt umgänge, då kan man
26
konstatera att det musikern spelar är svårt eller lätt för sina kompisar till exempel. Men det tillför nog inte mycket mer än en ökad medvetenhet om vad individerna hör, som i sin tur är av god natur då man ska vara kritisk och bilda sig en egen åsikt enligt Dewey (1948) för att bli en god demokratisk medborgare.