De största åldersgrupperna bland respondenterna var 31-45 år och 46 år och uppåt och respektive grupp representerade två femtedelar var av alla respondenterna. Resterande, ca en femtedel, bestod utav personer som var 30 år och yngre. Respondenterna hade arbetat olika lång tid på sin nuvarande arbetsplats. Den största gruppen, 45 %, hade arbetat i mellan ett och upp till fem år på arbetsplatsen och 21 % hade arbetat mer än tio år där. 17 % hade arbetat där mindre än ett år och samma andel hade arbetat från sex och upp till tio år på den nuvarande arbetsplatsen. Knappt 10 % av respondenter uppgav att de hade en chefs- eller arbetsledande position på sin arbetsplats.
Något som jag vill uppmärksamma läsaren på är att resultat av en undersökning som denna aldrig kan bli så kallat perfekta och enbart positiva. Detta då det alltid kommer att finnas yrkesverksamma som precis har påbörjat sin yrkesutövning som deltar. Dessa personer kan omöjligen ha lika mycket
erfarenhet som de som arbetat länge och det kommer alltid att påverka resultaten i en undersökning.
2. Arbetsmetoder, riktlinjer och rutiner
Tabell 1.
I undersökningen fick respondenterna frågan om hot och våld i nära relationer var en
uppmärksammad fråga på deras arbetsplats. En majoritet av alla respondenterna sammantaget, 68 %, svarade ja, det vill säga att hot och våld i nära relationer var, eller delvis var, en uppmärksammad fråga på deras arbetsplatser. 25 % av dem svarade nej, det vill säga att det inte var en uppmärksammad fråga. Nästan alla respondenter inom gruppen IFO, 96 %, svarade att denna fråga var, eller delvis var, uppmärksammad på deras arbetsplats. Här skiljer sig de båda respondentgrupperna markant åt då den andra gruppen, Socialförvaltningen, hade nästan har lika många som svarade antingen ja eller delvis (ca 47 %) som de som svarade nej på frågan (ca 40 %).
Vid en jämförelse mellan svaren från alla respondenter sammantaget i den aktuella undersökningen år 2015 och undersökningen som genomfördes år 2010 skiljer sig resultaten inte särskilt mycket åt. 63 % av respondenterna år 2010 svarade antingen ja eller delvis på frågan i jämförelse med 68 % år 2015.
Och 28 % svarade nej år 2010 i jämförelse med 25 % år 2015. Resultatet visar därmed på en liten förbättring.
Alla respondenter (2015) som hade svarat ja eller delvis på frågan gavs i enkätundersökning möjlighet till att kommentera på vilket sätt som frågan uppmärksammades. Flera respondenter nämnde att våld i nära relationer är ingick som en naturlig del i deras dagliga arbetsområde och att ämnet ofta
aktualiseras. Många uppgav även att området uppmärksammades genom regelbundna diskussioner i arbetsgrupperna kring hur brukare/klienter har det eller att det diskuterades när problem uppkom i ärenden. Ämnet lyftes även på gemensamma möten, enligt flera respondenter, och genom rutiner.
Några nämnde att det var ett ämne som togs upp i och med att en kollega någon var med i till exempel Familjefridsgruppen4 eller kommunens samverkansgrupp5 på området. Flera påtalade även att frågorna fick uppmärksamhet genom utbildningar eller föreläsningar. Många kommenterade att det var en levande fråga på arbetsplatsen.
Tabell 2.
På frågan Vet du hur du ska agera om du misstänker/får kännedom om hot och våld i nära relationer?
svarade cirka två tredjedelar, 67 %, av alla respondenter sammantaget ja. Endast 2 % (vilket innebär två personer) svarade nej, det vill säga att de inte visste hur de skulle agera. Nästan en tredjedel, 31 %, av respondenterna uppgav att de var osäkra på hur de skulle agera. Det är en stor skillnad i resultatet mellan de två gruppernas svar på denna fråga. Hela 81 % av respondenterna från IFO uppgav att de visste hur de skulle agera medan ungefär hälften, 51 %, av de från Socialförvaltningen svarade detsamma. Men samma andel procent av respondenterna, 2 %, från båda grupperna svarade att de inte visste hur de skulle agera. I och med det så råder det även stora skillnader mellan grupperna gällande andelen som svarade att de var osäkra på hur de ska agera; 17 % från IFO-gruppen och så många som 41 % från gruppen Socialförvaltningen. Att en så stor andel från den sistnämnda gruppen ansåg sig vara osäkra är värt att uppmärksamma. Det skulle kunna ses som ett uttryck för behov av ökad tydlighet i verksamheterna.
4 Arbetsgrupp inom IFO som bl.a. arbetar som referensgrupp och kan vägleda kollegor på området hot och våld i
Tabell 3.
I undersökningen fick de som valde att svara att de inte visste hur de ska agera och de som var osäkra på det möjlighet att utveckla sina svar. De kunde välja att redogöra för om de ändå visste hur de skulle ta reda på hur de skulle agera om i en sådan situation. I och med att enbart 2 personer hade valt att svara att de inte visste hur de skulle agera så var det främst de osäkra (34 personer) som besvarade denna fråga.
Nästan fyra femtedelar, 78 %, av alla respondenter sammantaget uppgav att de visste hur de skulle kunna ta reda på information om hur de skulle agera i en sådan situation. Enbart ungefär en femtedel, 22 %, svarade att de inte visste hur de ska ta reda på en sådan information. Varje person, 100 %, från IFO som svarade på denna följdfråga uppgav att de visste hur de skulle ta reda på den informationen.
Bland respondenterna som svarade på denna frågan från gruppen Socialförvaltningen var det 72 % som svarade detsamma. Resterande 28 % av de osäkra respondenterna från Socialförvaltningen uppgav att de inte visste hur de ska ta reda på det. Det rådde alltså en tydlig skillnad mellan de olika gruppernas svar.
Jag skulle vilja påstå att det allra viktigaste inte är att alla vet exakt hur man ska gå tillväga. Istället är det av allra största vikt att man vid behov vet hur man ska ta reda på information om hur man kan gå vidare. Med det som utgångspunkt kan man tolka IFO-gruppens reslutat på följdfrågan som
betryggande. Svaren från gruppen Socialförvaltningen där så många inte visste hur de skulle ta reda på information om hur de skulle kunna gå vidare kan dock anses vara en aning oroväckande. Det skulle kunna ha betydelse för den enskilde men framförallt för de Burlövsbor som de möter. (Man bör dock ha i åtanke att 28 % i detta fall enbart innebar åtta personer.)
Tabell 4.
Respondenterna fick frågan Har ni riktlinjer för agerande vid misstanke/kännedom om hot och våld i nära relationer? Fler än hälften av alla respondenter sammantaget, 62 %, svarade ja, det vill säga uppgav att de hade riktlinjer för agerande vid någon av dessa situationer. Ungefär en fjärdedel, 26 % svarade vet ej, det vill säga att de inte visste om de hade riktlinjer. Enbart 12 % svarade nej, det vill säga att de inte hade riktlinjer. Svaren på denna fråga skiljde sig åt mellan de två
respondentgrupperna. Nästan fyra femtedelar, 77 %, av gruppen IFO uppgav att de har riktlinjer medan ungefär hälften, 51 %, av Socialförvaltningen gav samma svar. Enbart en person (2 %) från IFO svarade att de saknade riktlinjer medan en knapp femtedel, ca 19 %, från den andra gruppen svarade detsamma.
Nästan en tredjedel (ca 30 %) av gruppen Socialförvaltningen uppgav att de inte visste om de har några riktlinjer. Det skiljde sig lite från IFO-gruppens svar på samma fråga där ungefär en femtedel, 21
%, av respondenterna uppgav att de inte visste detta. Det kan tyckas anmärkningsvärt att så många av respondenterna från båda grupperna över huvud taget inte kände till om de hade några riktlinjer eller inte. Och om man studerar IFO-gruppens svar lite närmare kan man se inom vilka enheter som man hade gett vilka svar på denna fråga. Som tidigare nämnt var det enbart en enda person från hela IFO-gruppen som hade uppgett att de inte hade några riktlinjer. Bland de som hade svarat att de inte visste om de hade några riktlinjer fanns alla enheter representerade förutom Enheten Vuxna.
(Enheten Vuxna uppgav alla att de hade riktlinjer.) Oftast var det endast en eller ett par personer i varje enhet som hade uppgett att det inte visste om de hade riktlinjer. Det som var
uppseendeväckande var att ungefär hälften av de som arbetade inom Enheten Barn och Familj uppgav att de inte visste om de hade några riktlinjer. Det kan tyckas oroväckande i och med deras yrkesroller som innebär ett särskilt ansvar för barn som far illa exempelvis på grund av våld i nära relationer.
Om man jämför hela resultatet från alla respondenter sammantaget från undersökningen år 2015 med detsamma år 2010 har en tydlig förändring skett. Det är en betydande ökning av antal
respondenter som har svarat att de har riktlinjer år 2015, 62 %, i jämförelse med 38 % år 2010. Och det var fler som svarade nej på frågan år 2010, 24 %, att jämföra med 12 % år 2015. Vad gäller de som uppgav att de inte visste om de hade riktlinjer så är skillnaden också noterbar. Ännu fler uppgav att de inte visste år 2010, 38 %, än år 2015, 26 %. Skälen till skillnaderna i svaren mellan de två
undersökningarna kan vi bara spekulera kring och det finns troligen inget entydigt svar att ge.
Tabell 5.
Respondentgruppen IFO besvarade i sin enkät frågan Finns det ett behov av tydligare rutiner och riktlinjer gällande hot och våld i nära relationer inom Individ- och Familjeomsorgen? Mer än hälften av respondenterna, 57 %, svarade ja, det vill säga de ansåg att det fanns ett behov av tydligare rutiner och riktlinjer. En fjärdedel, 26 %, av dem svarade nej, de som finns är tillräckligt tydliga och 17 % valde svaret vet ej. Ingen av respondenterna svarade nej, rutiner och riktlinjer är inte viktigt. Att en majoritet av de som arbetar på avdelningen uppgav att det fanns ett behov av tydligare rutiner och riktlinjer är anmärkningsvärt. Det resultatet går rimligen inte att tolka på något annat sätt än att detta är ett önskvärt utvecklingsområde för Individ- och Familjeomsorgen i Burlövs kommun enligt de yrkesverksamma själva.
3. Samverkan och samarbete
Alla respondenter ombads svara på frågan Hur bedömer du att samverkan kring hot och våld i nära relationer inom kommunen fungerar? Det svar som var vanligast förekommande bland alla
respondenterna sammantaget var vet ej. Nästan hälften, 48 % valde detta som svar. Mer än en fjärdedel, 27 %, ansåg att samverkan var delvis tillräcklig och ungefär en femtedel, 21 %, svarade att den var otillräcklig. Det alternativ som minst antal respondenter valde, enbart 4 %, var att de bedömde samverkan som tillräcklig.
Det är svårt att dra några slutsatser av det sammantagna resultatet eftersom så många svarade vet ej.
En tolkning av att just så många valde det alternativet kan vara att många helt enkelt inte ansåg sig ha kunskap om hur samverkan fungerar inom Burlövs kommun. Den misstanken stärktes av kommentarer som flera respondenter skrev till frågan. En viss otydlighet i frågans formulering kan även ha bidragit till det alternativets popularitet. Det som dock kan anses svårt att bortse ifrån ur resultatet är att så få som enbart 4 % av alla respondenter ansåg att samverkan var tillräcklig. Att samverkan bedöms som tillräcklig, ”good enough”, borde inte vara ett alltför högt satt mål vilket innebär att det enligt detta resultat finns en del att arbeta med.
Vid en jämförelse mellan svaren från de två respondentgrupperna så finns där intressanta skillnader.
Särskilt tydliga blir dem vad gäller de som svarat att samverkan bedöms som delvis tillräcklig. Gruppen IFO hade ett större antal respondenter som har valde detta alternativ, 40 %, än Socialförvaltningen där enbart 17 % valde detta svarsalternativ. Dessutom var det fler från Socialförvaltningen som valde att svara vet ej, 61 %, gentemot 30 % från IFO-gruppen. En dubbelt så stor andel från Socialförvaltningen i jämförelse med IFO uppgav alltså att de inte visste. Vad kan då vara en anledning till skillnaderna mellan gruppernas svarsfrekvens på svaret vet inte? Det kan hända att de som arbetar inom IFO har en större kännedom om hur samverkan i dessa typer av frågor fungerar då de oftare hanterar dessa typer av ärenden. Och i och med att dessa typer av ärenden ingår som en del av deras vanliga
arbetsuppgifter, åtminstone inom Enheten Barn och Familj och Öppenvårdsenheten Magnolian, så kanske de har behövt samverka mer med andra delar av kommunens verksamheter. Därmed kan det vara så att IFO är mer insatt i samverkan inom kommunen än den andra gruppen av respondenter.
Vid en jämförelse mellan det totala antalet respondenters svar år 2015 och år 2010 så framgår det att det har skett störst förändring gällande den andel som ansåg att samverkan var otillräcklig. Det var nästan tjugo procent fler år 2010 som gjorde den bedömningen än år 2015. Och istället var det lite fler år 2015 än år 2010 som angav att samverkan var delvis tillräcklig. I övrigt överensstämmer resultaten ganska väl med varandra. Att andelen som bedömer samverkan inom kommunen som otillräcklig har sjunkit bör ses som ett steg på rätt väg. Och det är en tydlig tendens med förbättrade resultat generellt gällande denna fråga.
Tabell 7.
På frågan om hur alla respondenterna sammantaget bedömde att samarbetet mellan de olika
avdelningarna inom Socialförvaltningen fungerade ansåg enbart en knapp tiondel, 9 %, att samarbetet fungerade tillräckligt bra. Det som flest antal respondenter valde var svaret vet ej, 41 %. Näst flest valde alternativet delvis tillräcklig, 32 %, och därefter otillräcklig på 19 %. Precis som gällande frågan om samverkan inom kommunen är det svårt att dra några slutsatser från dessa resultat då så många som två femtedelar kan antas ha uppfattningen att de saknade kunskaper för att göra en bedömning av samarbetet. Och precis som vad gällde svaren kring samverkan inom kommunen så är det ändå anmärkningsvärt att så pass få av respondenterna, endast en knapp tiondel, gjorde bedömningen att samarbetet är tillräckligt bra inom Socialförvaltningen.
De stora skillnaderna mellan de två respondentgrupperna resultat på denna fråga återfinns bland svarsalternativen delvis tillräcklig och vet ej. Av IFOs respondenter svarade ungefär hälften, 51 %, att de gjorde bedömningen att samarbetet inom Socialförvaltningen var delvis tillräckligt. Det var ett mycket mer vanligt förekommande svar inom denna grupp än i gruppen Socialförvaltningen där endast 17 % gav det svaret. Det är svårt att dra tydliga slutsatser av dessa svar utan att fråga mer om det. Till skillnad från det resultatet hade fler från Socialförvaltningen svarat att de inte visste hur samarbetet fungerar. Mer än hälften, 59 %, svarade detta, vilken kan jämföras med enbart 16 % från IFO. Skillnaderna mellan andelen från de olika grupperna gällande svarsalternativet vet ej är här ännu större än vid föregående fråga som avsåg samverkan inom kommunen. Återigen kan de tänkas att de inom IFO har större erfarenhet av att samarbeta i ärenden där denna typ av problematik är aktuell.
Det verkar rimligt att anta att ju längre man kommer ifrån att arbeta dagligen med dessa frågor desto mindre insatt är man i hur samarbetet kring dem fungerar.
Respondenterna gavs även möjlighet att ge kommentarer till frågan om hur de bedömde att
samverkan inom Socialförvaltningen fungerade. Ett par personer uppgav att de ansåg att samarbetet mellan de olika avdelningarna fungerade bra för det mesta. Någon preciserade och skrev att
samarbetet mellan Enheten Barn och Familj, Enheten Vuxna, Öppenvårdsenheten Magnolian och Samovaren var bra. Det var dock flera andra respondenter som kritiskt lyfte fram svårigheter gällande samarbetet, både generellt, och mellan olika delar av myndighetsfunktionerna. Ett par angav att det fanns generella brister i kommunikationen. Synpunkter om problem i samarbetet mellan Enheten Barn och Familj och Enheten Vuxna framfördes och där önskades förbättringar. Exempel på andra
förbättringsområden som önskades var bland annat kring samsynen på behov av insatser till
våldsutsatta och hur man på bästa sätt hjälper dessa personer samt kring respekt för kollegors beslut i gemensamma ärenden.
Tabell 8.
Endast respondenterna från gruppen IFO hade möjlighet att svara på frågan Hur de bedömer du att samarbetet mellan de olika avdelningarna inom Individ- och Familjeomsorgen fungerar? Anledningen till det var att detta främst berör denna grupp. Mer än hälften av svaren som gavs, 55 %, var delvis tillräcklig. Endast 7 % uppgav att de bedömde samarbetet som tillräckligt. En femtedel, 19 %, bedömde att den var otillräcklig och en lika stor andel av gruppen svarade vet ej.
Det går att se på dessa resultat ur två olika vinklar. Den ena skulle kunna vara att sammanföra
resultaten från svarsalternativen delvis tillräcklig och otillräcklig utifrån tanken att dessa representerar andelen som bedömde samarbetet som något som skulle behöva bli bättre för att kunna anses vara tillräckligt bra, ”good enough”. Dessa svar skulle då representera nästan tre fjärdedelar, 74 %, av respondenterna och kunna jämföras med de endast 7 % som ansåg att samarbetet var tillräckligt.
Utifrån den vinkeln kan man påstå att det finns mycket arbete kvar att göra på detta område.
Förbättringar inom det generella samarbetet inom Individ- och Familjeomsorgen, inte enbart kring våld i nära relationer, är också ett utvecklingsområde som man har satsat på den senaste tiden.
Exempelvis har Öppenvårdsenheten Magnolian och Barn- och Familj börjat ha regelbundna gemensamma samråd.
Ur den andra vinkeln skulle man kunna sammanföra resultaten från svarsalternativen tillräcklig och delvis tillräcklig utifrån tanken att dessa representerar andelen som bedömde samarbetet som något som åtminstone inte var otillräckligt. Dessa svar skulle då representera sammanlagt 62 % av
respondenterna. Det resultatet skulle kunna tala för att det inte var alltför illa ställt. En vanligt
förekommande anledning till att samarbeten förbättras är även när enheter/avdelningar tvingas till att börja samarbeta utifrån nya uppdrag eller förändringar i en organisation. Kanske kommer exempelvis Enheten Vuxnas nya uppdrag gällande att öppna utredningar på alla våldsutsatta vuxna öppna upp för mer och förbättrat samarbete mellan enheterna.
Tabell 9.
Alla respondenter fick svara på frågan Känner du till att Burlövs kommun har en samverkansgrupp6 mot hot och våld i nära relationer? Lite mer än hälften, 59 %, av dem uppgav att de inte kände till att kommunen hade en sådan samverkansgrupp. För 41 % av dem var svaren att samverkansgruppen var känd för dem. För gruppen IFO var resultaten ungefär detsamma som för alla respondenter
sammantaget; 56 % svarade att de kände till samverkansgruppen medan 44 % svarade att de inte gjorde det. Färre av respondenterna i gruppen Socialförvaltningen uppgav att de kände till
samverkansgruppen, enbart 30 %. Det innebar att så stor del som 70 % av gruppen Socialförvaltningen svarade att samverkansgruppen var okänd för dem. Alla respondenter fick även frågan om de visste hur de vid behov kunde få kontakt med samverkansgruppen. Ungefär en tredjedel av alla svarade att de visste det och två tredjedelar att de inte visste det. Resultatet av denna fråga har blivit
uppmärksammad på träff med samverkansgruppen. Och osynligheten är ett av de utvecklingsområden som samverkansgruppen själva är överens om att de kommer att arbeta med på olika sätt framöver.
Tabell 10.
Respondenterna fick frågan om Känner du till att det fanns en arbetsgrupp inom Individ- och Familjeomsorgen som kallas Familjefridsgruppen7? I frågan framgick det att gruppen bland annat arbetar som referens och kan stötta och hjälpa dem i sitt arbete. Resultatet visade att lite mer än hälften av alla respondenter, 55 %, kände till Familjefridsgruppen medan lite mindre än hälften, 45 %, inte gjorde det. En större andel personer från gruppen IFO visste att Familjefridsgruppen fanns än från gruppen Socialförvaltningen. Familjefridsgruppen var känd bland ungefär tre fjärdedelar, 77 % av IFO i jämförelse med knappt 40 % av Socialförvaltningen. Med anledning av att Familjefridsgruppen
Respondenterna fick frågan om Känner du till att det fanns en arbetsgrupp inom Individ- och Familjeomsorgen som kallas Familjefridsgruppen7? I frågan framgick det att gruppen bland annat arbetar som referens och kan stötta och hjälpa dem i sitt arbete. Resultatet visade att lite mer än hälften av alla respondenter, 55 %, kände till Familjefridsgruppen medan lite mindre än hälften, 45 %, inte gjorde det. En större andel personer från gruppen IFO visste att Familjefridsgruppen fanns än från gruppen Socialförvaltningen. Familjefridsgruppen var känd bland ungefär tre fjärdedelar, 77 % av IFO i jämförelse med knappt 40 % av Socialförvaltningen. Med anledning av att Familjefridsgruppen