Arbetsmetoder, riktlinjer och rutiner
Enligt enkätundersökningen är, eller delvis är, hot och våld i nära relationer en uppmärksammad fråga inom Individ- och Familjeomsorgen. Inom resterande del av Socialförvaltningen är den frågan inte lika uppmärksammad. Svaren från undersökningen tydde på att frågan är generellt lite mer
uppmärksammad nu än när föregående enkätundersökning genomfördes 2010. Det har alltså skett en liten förbättring på detta område, vilket inte är överraskande då det i samband med
enkätundersökningen 2010 påbörjades en satsning på området. Dessutom har riktlinjer och regler gällande IFOs arbete med dessa typer av ärenden förtydligats på olika sätt sedan dess, exempelvis vad gäller barn och våldsutsatta vuxna. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer, SOSFS 2014:4 kan även ha haft en påverkan på detta. Dock vore det önskvärt att frågan var mer uppmärksammad inom resterande del av Socialförvaltningen. Där finns det helt klart mer att arbeta med.
Många från gruppen Socialförvaltningen är, enligt undersökningen, osäkra på hur de ska agera om de
agera i en sådan situation och de som är osäkra vet ändå hur de ska ta reda på vad som förväntas av dem. Nästan tre av tio från gruppen Socialförvaltningen vet inte det. Enligt undersökningen finns det en ganska stor osäkerhet kring om man har, eller inte har riktlinjer för hur man ska agera vid misstanke eller kännedom om hot och våld i nära relationer. Min tanke är att det viktigaste inte är att veta exakt hur man ska göra men att det är av allra största vikt att man vet hur man ska ta reda på hur man bör agera. Därmed kan resultaten för de som arbetar inom IFO tolkas som betryggande. Att en så stor del av de från andra delar av Socialförvaltningen än IFO är osäkra på både hur de ska agera, men
framförallt hur de ska ta reda på det, är mer oroväckande. Det kan ses som ett uttryck för behov av ökad tydlighet i de berörda verksamheterna och ett utvecklingsområde.
Det är, enligt resultaten från undersökningarna, vanligare med riktlinjer nu än det var år 2010. En majoritet av de som arbetar inom Individ- och Familjeomsorgen anser, enligt undersökningen 2015, att det finns behov av tydligare rutiner och riktlinjer gällande hot och våld i nära relationer inom IFO.
Detta resultat går rimligen inte att tolka på något annat sätt än att merparten av de yrkesverksamma inom IFO önskar sig förbättringar på detta område.
Samverkan och samarbete
Nästan hälften av alla som arbetar inom Socialförvaltningen i sin helhet har både svårt att bedöma hur samverkan kring hot och våld i nära relationer fungerade inom kommunen, och inom
Socialförvaltningen. Det är väldigt få som skulle beskriva något av dem som tillräckligt bra men ungefär tre av tio anser att samverkan är delvis tillräckligt. I jämförelse med 2010 så är det inte lika många nu som då som bedömer samverkan inom kommunen som otillräcklig. Det tyder ändå på en förbättring de senaste åren och ett steg på rätt väg, om man ska tro resultaten av undersökningarna. Skillnaderna mellan resultaten från IFO och från resterande delar av Socialförvaltningen förekommer. Det verkar vara många som inte arbetar inom IFO som anser sig ha svårt att bedöma hur samverkan och
samarbeten inom kommun och förvaltningen fungerar över huvud taget. Anledningen till det kan man bara spekulera kring men en del av svaret kan vara att man är mer van vid att samverkan om man arbetar inom IFO, att man där har mer erfarenhet av att samverka helt enkelt. Då blir det också lättare att göra en bedömning av hur samverkan fungerar.
Vad gällde samarbetet inom Individ- och Familjeomsorgen verkar en majoritet av de som arbetar där anse att den är sådär eller någorlunda, för att tolka resultaten från 2015. Återigen är väldigt få nöjda med samarbetet men inte särskilt många är heller helt missnöjda. Svaren pekar både mot att det inte är så illa ställt med samarbetet inom IFO men också mot att det ändå finns en del arbete kvar att göra.
Min förhoppning är att de samarbeten som redan har utvidgats, såsom gemensamma samråd mellan enheter, och andra förändringar i organisationen kan påverka detta positivt. Men enkätresultaten tyder på att det inte går att stanna där. Exempelvis verkar exempelvis samsyn på våldet och risker vara något som man både behöver, och önskar, att diskutera enheterna emellan.
Ungefär fyra av tio av alla som arbetar inom Socialförvaltningen i sin helhet känner till att det finns en samverkansgrupp mot hot och våld i nära relationer inom kommunen. Samverkansgruppen är mer känd bland de som arbetar inom IFO än de som arbetar i resterande delar av Socialförvaltningen. Lite fler än hälften av alla som arbetar inom någon del av Socialförvaltningen har kännedom om
Familjefridsgruppen11. Även denna grupp är mer känd bland de som arbetar inom IFO än bland de som arbetar i resterande delar av Socialförvaltningen. Båda grupperna har redan uppmärksammats på dessa resultat och de har inom grupperna lyft deras brist på synlighet. I och med det finns det redan förhoppningar om en positiv förändring vad gäller detta.
11
Kompetens
Tre utav fyra av de som arbetar inom Socialförvaltningen i sin helhet anser att de har tillräckligt eller delvis tillräckligt god kunskap och erfarenhet för att hantera ärenden som rör hot och våld i nära relationer. De flesta av dem bedömer sin kunskap/erfarenhet som delvis tillräcklig för ändamålet. Det är mycket fler från som arbetar inom IFO som känner sig trygga med att deras kunskap och erfarenhet räcker till än bland de som arbetar i andra delar av Socialförvaltningen. I jämförelse med 2010 är det numera generellt fler från Socialförvaltningen i sin helhet som är säkra på sin sak. Ökningen av de yrkesverksammas självupplevda förmåga är anmärkningsvärd och ett positivt tecken. Detta skulle vara intressant att följa upp igen om några år.
Det är även ungefär tre utav fyra av de som arbetar inom Socialförvaltningen i sin helhet bedömer sin kunskap och erfarenhet som tillräcklig eller delvis tillräcklig för att de ska våga fråga sina
klienter/brukare/deltagare om de har erfarenheter av våld i nära relationer, och som kan hantera svaren de kan få. Säkerheten är även här mer utbredd bland de som arbetar inom IFO än bland de som arbetar i andra delar av Socialförvaltningen. Kanske beror detta på att fler inom IFO har haft fler ärenden där våld i nära relationer har varit aktuellt i och med deras särskilda ansvar på området.
Gällande ovanstående frågor vill jag dock tillägga att jag anser att man i slutsatserna även bör ha med sig ytterligare en tanke. Den tanken är att det är rimligt att tro att ju mer kunskap man har på ett område desto mer bli man medveten om att man inte kan. Att uppnå ett resultat där alla anser sig ha tillräckligt med kunskap och erfarenhet är därmed inte självklart att eftersträvansvärt på ett
komplicerat område som våld i nära relationer. Istället är vetgirighet i kombination med en medvetenhet om att man har mer att lära kanske mer eftersträvansvärt i verkligheten.
Bland de som arbetar inom IFO är det vanligaste skälen till att man pratar med sina klienter om våld i nära relationer antingen att det finns misstankar eller kännedom om att det förekommer i dessa ärenden. Nästan ingen frågar om det på rutin eller i alla sina ärenden. Socialstyrelsen och andra specialister på området förespråkar att man frågar om detta på rutin för att nå fler utsatta. Exempelvis har vissa kommuner börjat fråga alla klienter som ansöker om ekonomiskt bistånd om det på rutin.
Kanske kan rutiner som leder till att fler klienter får frågan vara något att arbeta mot framöver inom IFO?
Nästan hälften av alla som arbetar inom Socialförvaltningen i sin helhet har någon slags
vidareutbildning på området hot och våld i nära relationer. Väldigt många som arbetar inom IFO har det medan det är färre från andra delar av Socialförvaltningen som har det. Av dem inom IFO är vidareutbildade är det nästan häften som har deltagit i basutbildningen som Kompetenscentrum mot våld i nära relationer anordnar. Det vore önskvärt om fler yrkesverksamma än de från IFO hade mer kompetens på området. Detta eftersom det många gånger är de som först möter de våldsutsatta och våldsutövarna innan det har hunnit bli akut. Dessutom kan de vara en viktig del av ett förebyggande arbete. Nästintill alla som arbetar inom Socialförvaltningen i sin helhet önskar sig mer utbildning om hot och våld i nära relationer. Som tidigare nämnt är vetgirighet centralt och detta resultat visar på att det även i fortsättningsvis är viktigt att hålla igång kompetensutvecklingen i Socialförvaltningen.
En sista tanke om resultaten
Generellt sett visar resultaten från undersökningen 2015 på en tydligt positiv trend i jämförelse med undersökningen 2010. Resultaten har klart förbättrats gällande viktiga frågor som har varit möjliga att jämföra. Min tolkning av detta är att det arbete på området som man hittills har gjorts syns i
resultat. Det lönar sig att arbeta medvetet med dessa frågor och om man fortsätter med det är det högst rimligt att tro att den positiva trenden fortsätter.