Resultat i relation till coercion och care

Som tidigare nämnt har vi sett att samma respondent kan ha olika sätt att tala om organisatorisk kontroll och övervakning. Att narrativ om organisatorisk kontroll och övervakning kommer i olika former har även andra belyst (Gorsky, Barker & MacLeod, 2018; Sewell & Barker, 2006; Sewell, Barker & Nyberg, 2011). I denna studie förekommer framför allt olika sätt att tala om organisatorisk kontroll och övervakning beroende på vad för aktivitet inom detta som talas om. Att olika diskurser uttrycks inom samma diskursordning uttrycks menar Sewell, Barker och Nyberg (2012) kan komma ur individens strävan att skapa meningsfullhet i arbetet.

I respondenternas utsagor finner vi 37 citat som kan kategoriseras som ett uttryck för diskurserna coercion eller care. Fördelningen av dessa citat i förhållande till diskurs och respondentgrupp visualiseras i tabell nedan. Däremot anser vi att det är värt att understryka att underordnade i större utsträckning talar om organisatorisk kontroll och övervakning i enlighet med coercion-diskursen.

Medan istället överordnade tenderar att tala om organisatorisk kontroll och övervakning utifrån care-diskursen. Detta anser vi vara den viktigaste distinktionen, eftersom det svarar för de diskursiva skillnaderna mellan över- och underordnade.

Överordnad Underordnad

Coercion Care Coercion Care

5 (33%) 10 (67%) 12 (55%) 10 (45%)

Tabell över fördelning mellan över- och underordnade och hur deras utsagor förhåller sig samt kan tilldelas diskursen coercion eller care.

Diskursen coercion baseras på två centrala förutsättningar där (1) aktiviteter av överordnade som önskar att garantera konstant synlighet av underordnade i syfte att maximera deras arbetsprestation och (2) de underordnades aktiviteter för att undvika just denna synlighet, och på så vis minimera sin underordning till överordnade. Således blir överordnade agenter till förtryck och i detta avseende fokuserar den tvingande diskursen på hur övervakning tillåter de med mer makt (överordnade) att dominera de med mindre makt (underordnade) (Sewell och Barker, 2006). Tydliga exempel på hur underordnade i linje med detta uttrycker organisatorisk kontroll och övervakning är: “Sen kan jag tycka att det är lite löjligt att man skall behöva känna sig övervakad och att man ska behöva stämpla ut och in och sådana saker.” (Respondent 1) och “Nu blir det mer som att man smiter tidigare och ber någon annan stämpla ut mig, man jobbar emot företaget istället för att man jobbar tillsammans, man vill inte, man tar nog mer ansvar själv om det inte finns.” (Respondent 4). I första citatet uttrycks stämpling av tid som en aktivitet där överordnade strävar efter de underordnades synlighet, vilket uppfyller första förutsättningen inom diskursen coercion. Det senare citatet är ett tydligt exempel på att respondenten uttrycker sig i enlighet med förutsättning nummer två, där respondenten berättar att de underordnade nu smiter tidigare och ber någon annan stämpla ut och på sådant vis undviker synlighet.

Diskursen care innehar tre huvudroller som fokus: (1) Överordnade som innehar färdigheter och kunskaper för att agera utifrån allas intresse som därför är neutrala experter och har legitimitet att övervaka de underordnades arbete, (2) underordnade som accepterar övervakning och dess relevans samt underkastar sig övervakningens effekter så länge de inte berör de arbetsmoment som anses vara privata, och (3) den del av de underordnade som vägrar acceptera övervakning eftersom

övervakningen reducerar deras möjligheter att engagera sig i egenintressen och andra (organisatoriskt) destruktiva beteenden (Sewell och Barker, 2006). Med andra ord kan diskursen care beskrivas som sådan att aktiviteter inom organisatorisk kontroll och övervakning existerar för att säkra organisationens “goda” medlemmars intressen. Inom diskursen anses därför de som utövar dessa aktiviteter, det vill säga de överordnade, som opartiska teknokrater. Bland respondenterna förekommer flera utsagor som vilar på logiken att övervakning skyddar “de goda från de onda”. Exempel på detta är “Alla är där i tid och ingen behöver jobba för någon annan.” (Respondent 3) samt “För det blir alltid någon som blir drabbad när någon annan är borta, det blir liksom mer jobb för alla andra. Det blir mer arbetsbelastning på en annan.” (Respondent 2). Detta är citat som representerar diskursen care i sin allra mest grundläggande form. Bland utsagorna förekommer även exempel som visar på hur respondenterna, inom diskursen, framhäver aktiviteter som rationella utförda av överordnade som på det viset agerar opartiskt. Ett exempel på en sådan utsaga “Så det är ju en tidmätning för att veta att man ligger på rätt och att man ger rätt förutsättningar för de anställda att göra jobbet också. Vi vet att i snitt så tar det en minut för kassan att ta betalt för en kund och har vi då en månad med tio tusen kunder, aa men då är det tio tusen minuter vi måste schemalägga för det här också. På det ena och andra sättet, att man inte schemalägger nio tusen minuter och säger åt dem att effektivisera.” (Respondent 7).

Förutom det ovan nämnda karaktärsdragen hos diskursen care så menar också Sewell och Barker (2006) att en tydlig care-diskurs leder till utökad organisatorisk kontroll och övervakning. Detta exemplifieras i denna studies litteraturgenomgång som sådant: “Detta görs möjligt då organisatorisk kontroll och övervakning ständigt rationaliseras, vilket kan leda till kontroll och övervakning inom organisationen, där det tidigare inte var befogat. Det kan exempelvis handla om lunchrum och omklädningsrum, vilket rationaliseras med argument som “övervakning kan skydda från övergrepp av andra anställda” och blir därigenom ett argument för “allmänhetens bästa”. Denna ständiga ökning av organisatorisk kontroll och övervakning leder till att den underordnade måste välja att antingen rätta sig efter ordningen eller riskera att bli ansedd som trotsig, avvikande och irrationell. Bland våra respondenters utsagor kan vi identifiera liknande resonemang, vari ett citat är mer framträdande än övriga “Jag personligen tror inte att stämpelklocka på lunchen kommer vara något långvarigt, jag tror att detta är ett sätt att få ordning och reda för att få alla att förstå att det är 30 min lunch vi ska ta, och stämpelklockan är det enda vi har för att följa upp, att

vi ser och ser vi då att det är två pers som står ut som tar 45 min varje vecka, då kan vi ta det med dem och fråga varför, är det för de tror att det är 45 eller är det för de bara gör det och då kanske man kan lösa det snabbt och när alla är med i matchen kan man ta bort den, för det här är inget kul för en ledare att sitta med. Det gör bara merarbete för den som ska sitta och kolla av det.” (Respondent 9). Detta citat handlar om varför arbetsplatsen har utökat sina in- och utstämplingsrutiner och här understryker respondenten att det är för att skydda personalen från de två (potentiellt) personer som inte sköter sina arbetsuppgifter. Vilket i linje med ovanstående argument från Sewell och Barker (2006) där dessa åtgärder pushar de avvikande anställda till att rätta sig efter ordningen för att undgå att uppvisa sitt irrationella, avvikande eller trotsiga beteende.

I litteraturgenomgången (avsnitt 2.2) redogör vi för coercion och care som konkurrerande men samtidigt existerande diskurser. Sewell, Barker och Nyberg (2012) undersöker hur underordnade utifrån motsägande diskurser förstår syftet och konsekvenser av organisatorisk kontroll och övervakning. De underordnade kunde i vissa fall uppfatta till exempel prestationsmätningar som ett legitimt och objektivt organisatoriskt verktyg, för att förbättra för alla inom organisationen eftersom det exponerar de personerna som undviker sin arbetsuppgift och därför skapar mer arbete för andra. Det kunde vid andra tillfällen se prestationsmätning som något påträngande, ett sätt för de överordnade att som agenter för de företag som anlitat dem användas för att tjäna företagens eget intresse, exempelvis genom att öka arbetsbördan hos underordnade. I likhet med Sewell, Barker och Nyberg (2012), kan vi i respondenternas utsagor utläsa exempel där samma respondent uttrycker två olika (care/coercion) diskurser om samma aktivitet. Det kan dels handla om en artikulering där in- och utstämpling är en god aktivitet som ser till att de anställda är på sitt arbete och ingen behöver arbeta för någon annan (care), samtidigt som respondenter uttrycker att stämpling av lunch är “att dra det för långt” och är ett sätt från ledningen att visa misstro (coercion). Vidare framhäver Sewell, Barker och Nyberg (2012) att en fullgod förståelse för organisatorisk kontroll och övervakning präglas av ett beaktande av de båda diskurserna. Vi har i två utsagor identifierat att respondenterna också tycks ha en förståelse för tvåsidigheten inom organisatorisk kontroll och övervakning. Det handlar dels om en underordnad som uttrycker att cheferna uppfattningar om övervakning tycks skiljas från sin egen “Övervakning förekommer hela tiden. Den motiveras med att det är för allas bästa, dock vet jag inte hur mycket det hjälper. Min uppfattning är att vi jobbar mer för varandra när vi är mer fria” (Respondent 5). Den andra utsagan,

som är ett citat från en överordnad, understryker respondentens förståelse för att aktiviteter inom organisatorisk kontroll och övervakning, i detta fall tidmätning, kan uppfattas olika. I ett citat säger respondenten följande “Så det är ju en tidmätning för att veta att man ligger på rätt och att man ger rätt förutsättningar för de anställda att göra jobbet också. Vi vet att i snitt så tar det en minut för kassan att ta betalt för en kund och har vi då en månad med tio tusen kunder, aa men då är det tio tusen minuter vi måste schemalägga för det här också.” (Respondent 7), vilket är en artikulering i linje med diskursen care, om en opartisk och rationell aktivitet för de anställdas bästa. I förlängning av denna diskussion följer respondenten upp med följande resonemang “Men skulle man vara underordnad och inte ser det på rätt sätt så skulle man kunna känna sig övervakad. ‘Varför ska jag ta en tidmätning på att göra den hära processen? Tycker dem att jag har tagit för lång tid på mig tidigare?” (Respondent 7), vilket är ett uttryck för att respondenten har uppfattat den tvingande sidan (coercion) av organisatorisk kontroll och övervakning. Förståelsen för båda sidorna (coercion och care), även om det är en annan kontext, menar Sewell, Barker och Nyberg (2012) är nödvändig för att organisatorisk kontroll och övervakning skall fungera. Utan att förstå båda sidorna av coercion och care kan den önskvärda effekten av en aktivitet inom organisatorisk kontroll och övervakning, likt exemplet med de prostituerade i avsnitt 1.4, utebli.

5 Slutsats

Denna studies forskningsfråga var enligt följande:

● Hur konstrueras diskursen om organisatorisk kontroll och övervakning hos över- och

underordnad inom samma organisation?

För att svara på studiens forskningsfråga ville vi genom kritisk diskursanalys som metod och teori kunna beskriva eventuella diskursiva skillnader eller likheter hos organisationens över- och underordnade. Detta för att inom ramen för organisatorisk kontroll och övervakning undersöka, beskriva och analysera diskurser som över- och underordnad i samma organisation ingår i. Med detta ämnade denna studie att efterlämna både empiriskt och teoretiskt bidrag. Empiriskt genom att överordnade kan använda denna studie för att få förståelse för hur organisatorisk kontroll och övervakning kan uppfattas och talas om. Vidare bidrar detta till att överordnade får en bredare kunskap vilket stärker överordnades förmåga att kunna utvärdera (ex. inför, avskaffa eller förändra) organisatoriska kontroll- och övervakningssystem. Teoretiskt bidrar studien till att fylla det gap som problematiserats fram. Det vill säga avsaknaden av de diskursiva skillnaderna eller likheterna mellan över- och underordnad inom en och samma organisation.

Empiriska resultat

Överordnade talar generellt mer positivt om organisatorisk kontroll och övervakning, medan underordnade har en mer skeptisk framtoning. Detta kan inte minst utläsas i vår textanalys, där framförallt modalitet vittnar om att överordnade i större utsträckning instämmer i organisatorisk kontroll och övervakning. Vi kan också se att språket framförallt bland underordnade varierar beroende på vilken aktivitet inom organisatorisk kontroll och övervakning som diskuteras. Överordnade är, i relation till kontroll- och övervakningsaktiviteter, däremot mer konsekventa i sitt narrativ.

Att överordnade talar mer positivt och är mer konsekventa i sitt narrativ, är ett tecken på låg interdiskursivitet, vilket kan ses som en kraft för språklig upprätthållande av diskursordningen, och i förlängningen den sociala ordningen. Överordnade uttrycker dessutom högre grad av intertextualitet, vilket även det är ett tecken på upprätthållande av diskursordningen. Följaktligen

kan respodentgruppens (underordnade) språkbruk tolkas som en kraft till förändring av den dominerande diskursordningen, och möjligen sociala ordningen.

Vi har därmed redogjort för att:

(1) Överordnade talar om organisatorisk kontroll och övervakning på ett sådant sätt som förstärker den dominerande diskursordningen.

(2) Underordnade talar om organisatorisk kontroll och övervakning på ett sådant sätt som förändrar den dominerande diskursordningen.

Dessa upptäckter finner vi inom all rimlighet vara grundade i, och avsedda för, att antingen förstärka eller förändra de rådande sociala strukturer och maktrelationer som existerar inom organisationen. Däremot kan vi inte dra några slutsatser om detta, då denna studie inte hade för avsikt att undersöka de sociala praktiker som påverkas av och påverkar språket. Detta då studien enbart ämnade att analysera respondenternas språkbruk. Däremot vill vi falla tillbaka på det Winther, Jörgensen och Phillips (2000) påpekar, att språket och sociala strukturer har en nära relation, vilket ger oss en idé om varför vårar respondenter talar som de gör.

Resultat utifrån tidigare litteratur

Vi har i denna studie identifierat specifika aktiviteter vilka används som instrument för organisatorisk kontroll och övervakning. Till exempel de vi i avsnitt 4.2 redogjorde för, tidsstämpling, budgetering, prestationsmätning samt muntlig uppföljning. Dessa aktiviteter är sådana som även andra har redogjort för (Bernstein, 2012; Stanko & Beckman, 2015; Stanton, 2000; Tweedie, et. al, 2019). Däremot har dessa utgått ifrån andra teoretiska och metodologiska utgångspunkter, och därmed funnit andra resultat. Vi har i denna studie, med hjälp av kritisk diskursanalys, breddat litteraturen inom organisatorisk kontroll och övervakning genom att redogöra för hur under- och överordnade inom samma organisation talar om detta. Vilket är ett litteraturmässigt gap som också redogjorts för i denna studies problematisering.

Vidare har vi i denna studie påpekat att psykologiska faktorer tycks spela in på diskurser inom organisatorisk kontroll och övervakning. Organisatorisk kontroll och övervakning tycks ha, vilket

överensstämmer med (Bernstein, 2012; Stanton, 2000; Tweedie, et. al, 2019), påverkan på det mentala måendet hos framförallt underordnade. Vidare är det rimligt att tro att dessa psykologiska aspekter därför konstruerar uppfattningar och i förlängningen, narrativet av organisatorisk kontroll och övervakning.

Därför menar vi att:

(3) Aktiviteter som är ämnade för att skapa organisatorisk kontroll och övervakning har en påverkan på de underordnades mentala hälsa, vilket i sin tur konstruerar diskursen.

I detta fall särskiljer vi inte huruvida detta konstruerar diskursen från över- eller underordnade. Denna upptäckt snarare poängterar att organisatorisk kontroll och övervakning har psykologiska effekter som i sin tur påverkar diskurserna, vare sig dessa uttrycks av över- eller underordnade. I studiens utsagor förekommer citat där såväl över- och underordnad tar hänsyn till detta.

Bärande för denna studie är litteraturen kring diskurserna coercion och care (Gorsky, Barker & MacLeod, 2018; Sewell & Barker, 2006; Sewell, Barker & Nyberg, 2011). Sewell och Barker (2006) menar att studier på organisatorisk kontroll och övervakning präglas av antingen diskursen care eller diskursen coercion, och uppmanar istället till att anamma en bredare bild av organisatorisk kontroll och övervakning, där båda sidorna tas i hänsyn. Sewell, Barker och Nyberg (2011), visar i sin studie att anställda, i sina narrativ, uttrycker båda diskurserna för att på sådant sätt skapa meningsfullhet i sitt arbete. Detta är något som även identifierats i denna studie. Framförallt har vi sett att det tycks finnas skillnader i hur respondenterna uttrycker sig beroende på vilken typ av aktivitet som redogörs för. Det vill säga att inslag av coercion kan ha starkare samband med en viss aktivitet, medan inslag av care är starkare hos en annan. Vidare har vi konstaterat att underordnade i större utsträckning artikulerar i likhet med diskursen coercion, medan överordnade motsvarande till diskursen care.

Därför menar vi att:

(4) Över- och underordnade ger uttryck för såväl diskursen care som diskursen coercion, beroende på vilken aktivitet av organisatorisk kontroll och övervakning som diskuteras.

(5) Underordnade tenderar att i större utsträckning tala om organisatorisk kontroll och övervakning utifrån diskursen coercion. Medan överordnade tenderar att i större utsträckning tala om detta utifrån diskursen care.

Även dessa upptäckter bör vara konstruerade av det sociala sammanhanget som råder inom en organisation. Med sociala sammanhang menar vi sociala strukturer och maktrelationer. Att en underordnad i större utsträckning talar om organisatorisk kontroll och övervakning som något tvingande kan med andra ord ha att göra med att det är dessa personer som blir “utsatta” för det. Motsvarande resonemang går även att härleda till överordnad. Deras ställning, det vill säga maktrelation till underordnad, kan och bör påverka sättet att tala om organisatorisk kontroll och övervakning då språket blir en kraft för att legitimera och stärka dessa strukturer och maktrelationer. Diskursen care, att tala om organisatorisk kontroll och övervakning som något för organisationens och dess medlemmars bästa, kan på sådant vis betraktas som ett instrument för upprätthållande av den rådande sociala ordningen.