Revolvermannen i fokus

Sista stora skillnaden i diskurserna mellan gängen är användandet av eldvapen. I de analyserade artiklarna såg vi att förortsgängen var överrepresenterade i användandet av eldvapen som pistoler och automatvapen.

“18-åringen lurades ut - sköts ihjäl med 6 skott” (Aftonbladet, 2019.10.29)

“En död och en skadad efter skottlossning” (Aftonbladet, 2019.12.30)

“23-åringen sköts inför mamma med barn” (Sydsvenskan, 2019.08.17)

“Skottlossning i Sollentuna - en död och en skadad” (Svenska Dagbladet, 2019.07.01)

“Man allvarligt skadad vid skjutning i Biskopsgården” (Göteborgs-Posten, 2019.05.21)

Ovan har vi fem artiklar om förortsgäng där användningen av eldvapen förekommer redan i rubriken. Att vi får läsa om detta så pass tidigt i artiklarna, ofta i samband med orten, bidrar till stereotypiska diskurser om förortsgängen. I artiklarna med vapeneld konstruerades förortsgängen som brutala, iskalla och hämndlystna. Deras handlingar konstruerades som rena avrättningar där offret inte har en chans att försvara sig eller har en chans att fly.

“En av mördarna, beväpnad med en kalasjnikov, avlossar första skottet i 23-åringens rygg så att han faller till marken. Därefter går den andre gärningsmannen fram och skjuter offret flera gånger på nära håll med pistol. (...) Men pistolmannen tittar bak och ser att han (23-åringen) rör på benen. Så han går tillbaka och skjuter ytterligare ett skott.” (“23-åringen sköts inför mamma med barn” Sydsvenskan, 2019.08.17)

Skjutningen beskrivs som en känslokall avrättning där förövaren går tillbaka för att säkerställa att offret verkligen dör. Det bidrar till en bild av förortsgängen som

monstruösa och utan ånger. Att journalisten beskriver händelsen nästan som en filmisk scen bidrar det till vidare läsning och att kriminaljournalistiken ses som underhållning (Pollack, 2004). I artikeln beskrivs händelsen, som fastnat på en övervakningskamera, som så pass rå att rättssalen var tvungen att tömmas på åhörare innan filmen spelades upp. Skjutningen skedde på en helt öppen plats, framför flera civilpersoner, b.l.a en mamma med barnvagn.

Jämför vi ovanstående händelse med ett liknande tillfälle, där två män sköts ner vid en nattklubb, och var medlem i mc-gänget No Surrender beskrivs händelsen annorlunda.

Här beskrivs händelseförloppet inte alls lika detaljerat eller med samma känslokalla råhet.

“Två män dog i skjutningen, skotten har uppgetts komma från automatvapen.” (“De sköts till döds vid nattklubben” Aftonbladet, 2019.12.06)

Journalisten har valt att inte beskriva händelseförloppet lika detaljerat som

beskrivningen av förortsgängens skjutning. Att journalisten väljer bort att beskriva händelsen i detalj tolkar vi som ett förmildrande av gärningsmannen, vilket i sin tur påverkar läsarna och dess åsikter om framställningen av dådet (McCombs, 2014).

“– Jag tar fram puffran och skjuter. Baam, baam. Första skottet går och jag väntar typ en sekund för jag kollar honom i ögonen och jag ser hans ögon, det är som att de slocknar, de försvinner, (...).” (“Tonåring mördade fel person - döms till nio år”

Göteborgs-Posten, 2019.12.10)

Likt artikeln “23-åringen sköts inför mamma med barn” har journalisten valt att beskriva hela händelseförloppet och med gärningsmannens egna ord. Vidare i artikeln berättar gärningsmannen att han var ivrig att bli av med sin “oskuld”, att ta livet av en annan människa. Han menar att det ses som en “statusgrej” att ha ett liv på sitt samvete och att det är ett sätt inom gängkulturen att “karriärklättra”. Att journalisten väljer att ha

med detta citat tolkar vi som ett sätt att spä på bilden av förortsgäng som aggressiva och skoningslösa.

“Dessutom har mordet utförts särskilt hänsynslöst genom att mördarna (...).” (“Tre gärningsmän döms efter mord” Sydsvenskan, 2019.11.08)

“Han är även efterlyst internationellt, som ledare för mördarligan (...).”

(“Polismästaren: Ett mord som vi har varit rädda för” Sydsvenskan, 2019.11.02)

Något som stod ut var hur Sydsvenskan beskrev medlemmar ur förortsgäng som

mördare och även använde sig av det ordet. Ordet mördare användes ingenstans om mc-gängen. Vi tolkar detta som ett sätt för journalisten att bidra till en bild av förortsgängen som mördare och därmed ger dem en yrkesbeteckning. Journalisten hjälper till med att bidra till konstruktionen om förortsgängen som “dem” vilket i sin tur bidrar till att bibehålla den stereotypiska bilden av misslyckade förorter som göder den våldsamma kriminaliteten (Elsrud, 2008).

“Issa Zeid känner sig inte rädd, men heller inte bekväm. –Jag bor på Ramels väg.

När jag går ner i mitt garage ser jag mig omkring. Någon kan ju förväxla mig med någon annan. (...) Han upplever det som att polisen har förlorat kontrollen (...).

– Ger man de kriminella fingret tar de hela handen” (“Två har livshotande skador efter skjutning” Sydsvenskan, 2019.11.10)

En boende i Rosengård, i Malmö, får komma till tals i tidningen och berätta hur läget är efter så många skjutningar i området. Vi får bilden av att boende i området oroar sig och inte kan fungera som normalt i vardagen. Journalistens val att ha med citatet “någon kan ju förväxla mig med någon annan” och “polisen har förlorat kontrollen” tolkar vi som ett sätt att kritisera polisen. Det finns inte längre någon kontrollerande makt i detta området, förortsgängen får härja fritt. Journalistens val att reproducera en bild av, i det här fallet i Rosengård, genom en andrahandskälla, utan att det är självupplevt, bildar enligt Elsrud (2008) framväxten av stereotyper. Hon menar att journalisten kommer utifrån och vill leta fram en sanning för läsarna att träda in i. Denna typ av journalistik bidrar till “othering” genom att vi läser om deras värld istället för att uppleva den själva.