Vi har genom vår analys kunnat visa hur förortsgäng och mc-gäng konstrueras genom medias rapportering. Vi har använt oss av 29 artiklar från Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Göteborgs-Posten. Vi är medvetna om att vårt resultat är beroende av metod, material och tidsperiod. Vårt resultat säger något om materialet vi valt under den valda tidsperioden och med vår metod. De diskurser vi hittade är inte de enda som existerar i artiklarna. Med en annan infallsvinkel kan man utmejsla andra diskurser vilket vi är medvetna om, men vi anser att de här diskurserna som stack ut mest i analysen.
För att koppla det analyserade materialet till vår frågeställning om vilka diskurser som konstrueras och hur de skiljer sig kunde vi hitta tre stora skillnader i hur gängen konstruerades i artiklarna. Vi valde att döpa de här skillnaderna till social
representation, brödraskapet och revolvermannen i fokus. Med de tre skillnaderna kunde vi sedan utforma diskursen som statusdiskurs, gemenskapsdiskurs och otheringdiskurs.
I och med att det synliggjordes att de olika gängen konstruerades med olika status i samhället formades statusdiskursen i vår analys. När journalisterna skriver ut var händelsen skett och om ekonomisk stabilitet konstrueras gängens status i samhället. I artiklarna skrevs det aldrig ut vilken ekonomisk status förortsgängen hade, vilket gjordes när det gäller mc-gängen. Utifrån det konstrueras det som att förortsgängen är långt, om inte längst ner, i statushierarkin medan mc-gängen är betydligt högre upp. Om man utgår från agenda-setting så blir det viktigare för medierna att rapportera om
förortsgängens skjutningar än om deras ekonomiska status. Genom att sedan koppla ihop agenda-setting med “othering” så skapas, om än omedvetet, en strukturell klasskillnad som eldar på ett utanförskap (Elsrud, 2008). Vi får alltså en missledande bild då vi endast ser en sida av förortsgängen, den vi ser i media och som endast kantas av skjutningar och brottslighet.
Utifrån konstruktionen av mc-gängen som ett brödraskap formades en
gemenskapsdiskurs. Vi såg en större skillnad i rapporteringen om mc-gängen där allt inte bara handlade om kriminalitet. Vi fick läsa om mc-gäng som är med och bidrar till samhället och bjuder upp till fest. Brödraskapet blir viktigare än de kriminella
handlingarna, man ger sig in i gängen för gemenskapens skull och det är även därför man stannar.
Det vi såg var att mc-gängen konstruerades mer som en “familj” än förortsgängen.
Västen, märket och motorcykeln bidrar till en samhörighet för mc-gängen. Trots att västen, motorcykeln och märket förknippar en medlem med brott och bidrar till att du blir igenkänd av polisen så bär du attributen med stolthet för det tillhör “familjens”
signum och är större än kriminaliteten. I jämförelse med förortsgängen som har lättare för att gå under radarn och blir därför inte lika “utsatta”. Det bildas därmed, utifrån de analyserade artiklarna, en konstruktion om att mc-gängen är ett brödraskap som bildas för gemenskapen och den kriminella banan är något som blir en följdeffekt.
Förortsgängen bildas på grund av brottsligheten och därefter kommer gemenskapen.
Förortsgängen benämns inte som “brödraskap” utan förknippas endast med kriminalitet.
Sista diskursen, othering, bildades utifrån konstruktionen om förortsgängen som framstående användare av eldvapen. Förortsgängen förekom märkbart fler gånger i samband med rapportering om eldvapen, i jämförelse med mc-gängen. Vi kallar diskursen för otheringdiskursen av den anledningen att det var här vi såg ett tydligaste tecken på ett “vi mot dem”-perspektiv. I rapporteringen så framställdes förortsgängens handlingar med eldvapen som kallblodiga och råa. De kriminella handlingarna målas filmiskt upp med detaljer om mord och skjutningar, vilket resulterar i att brottsnyheter framställs som underhållning. Det här var inget som förekom i rapporteringen om mc-gäng, där händelserna framställdes som sakliga nyheter utan känslor eller målande bilder. Den överdådiga och målande rapporteringen bidrar till bilden av förortsgängen som hänsynslösa och oaktsamma “mördare” som inte kan kontrolleras. Jämfört med den neutrala och sakliga rapporteringen om mc-gängen som ger ett förmildrande intryck om deras kriminella handlingar. Den stora skillnaden i rapporteringen går att koppla till othering-teorin. Vi kopplar rapporteringen till verkligheten och ser förortsgängen som
“dem”, några som inte tillhör vår egen värld och står utanför samhället. Vi ser förortsgängen och förorterna som den konstrueras i media, vilket spär på idéen om förorterna som en plats där kriminella gäng styr och att de bär ansvaret för förorternas utsatthet.
Aktörerna i texten kom oftast från journalisterna men inte alltid. Här såg vi också en tydlig skillnad i vilka aktörer som fick synas eller inte fick synas genom journalisten.
Aktörer hos mc-gängen fick mer plats i artiklarna än förortsgängen. Ingen gång i de analyserade artiklarna fick röster från förortsgängen komma till tals. Betydligt oftare fick mc-gäng komma till tals med intervjuade medlemmar eller citat som togs med.
Enda gången som personer blev intervjuade i artiklar om förortsgäng så var det via vittnen eller boende i området som kände sig oroade eller hotade över den situationen som existerar på gatorna. Vi ser alltså en avsaknad av aktörer i förortsgängen. Enda gången som de får höras i artiklarna så är det från rättegångsprotokollen, förhör eller via polisen.
Texterna som vi analyserade bildar gemensamt en intertextuell kedja som, baserat på tidigare skrivna texter, riktar sig mot en publik och en framtid som kommer formas av det som skrivs nu. Händelserna står därmed inte som ensamstående kommunikativa händelser utan bidrar gemensamt till att forma en bild av hur gängen ska ses utifrån texternas budskap. I Faircloughs tredje dimension sociokulturell praktik utformas de maktrelationer som redan finns i texterna och bidrar till publikens tolkningar om hur de olika gängen konstrueras. Det var inte ofta som de redan utstakade praktikerna
utmanades. Speciellt inte när det skrevs om förortsgäng, snarare tvärtom. I texterna om förortsgängen bidrog journalisterna till att bibehålla de sociokulturella praktikerna i ett othering-perspektiv. Hos förortsgängen sågs den tydliga kopplingen mellan aktörer och maktrelationer. När den enda informationen om förortsgängen som journalisten får är från en myndighet eller polis, alltså en auktoritetsaktör, så skapas en maktrelation som avspeglas i artiklarna. Det bildas en relation om att det utsatta området blir lika farligt som befolkningen som bor där och de hamnar därför i en grupp som tillhör samhällets lägsta klass. Maktrelationen som bildas i samhället blir att de som bor och agerar i de utsatta områdena är bland de lägsta skikten i samhället. Resten av samhället ser ner på de som bor och lever där och att det är farliga områden att röra sig i. I förhållandet mellan mc-gäng och förortsgängen såg vi en förändring i maktrelationen. Då båda slåss om samma marknad (droghandeln) har förortsgängen börjat ta över marknaden i
storstäderna och på så vis rubbat balansen som har funnits. Där mc-gängen börjar etablera sig mer på landet. Enda gången som maktrelationerna egentligen utmanades var när det “romantiserande mc-gängen” beskrevs. För trots att de kriminella mc-gängen som Hells Angels, Bandidos, No Surrender och Original Gangsters drar mest läsning som ett underhållningsvärde så finns det många mc-klubbar som inte är kriminella. Det är dock så litet att värdet för rapportering sällan överstiger de mer brutala och kriminella mc-gängens underhållningsvärde.
Ideologiska ståndpunkter gentemot förortsgängen påvisades tydligare när
maktrelationen mellan de utsatta områdena och resten av samhället konstruerades som
“den andra”. Även en klassideologi utformas då mc-gäng ses vara över förortsgängen, t.ex. att de framställer sig själva i intervjuer som hederliga grabbar med hederliga jobb som bara vill åka hoj med sina kompisar. Mc-gängens ideologiska utgångspunkt
konstruerades i artiklarna oftare med att de äger en större auktoritet. Det är en makt som ska räknas med och samhället ska ha respekt för. Det går hand i hand med att det är den fria motorcyklisten som kan åka var han vill utan att be om tillåtelse om det.
Vårt syfte med den här analysen är inte att skapa en “sann” bild av hur gängen
konstrueras, för det tror vi är nästintill omöjligt. Vår ambition är att vidga synfältet för hur vi ser på de kriminella gängen och dess konstruktioner. Vilka underliggande processer som driver de diskursiva representationerna av hur gängen ska uppfattas i media. I och med att vi har begränsat oss till en viss typ av media under ett specifikt spann av tid kan vi inte generalisera hur all media ska eller bör uppfattas. Vi hoppas att vi har kunnat bidra med en viss belysning om hur konstruktionerna av kriminella gäng kanskilja i svensk dagspress och hur den bidrar med att upprätthålla vissa
sociokulturella ramar för hur vi som samhälle ser på gängen.
Vi har alltså svarat på vår problemformulering genom att i vårt empiriska material hittat och utformat tre konstruktioner av diskurser som statusdiskurs, gemenskapsdiskurs och otheringdiskurs där skillnader utmejslas på grund av de olika gängens representation, samhörighet och utanförskap i samhället.