Samband mellan skola och elevers psykiska ohälsa

I fokusgruppsdiskussionerna med skolornas elevhälsa framkom sambanden mellan skola och elevers psykiska ohälsa tydligt även om en helhetsproblematik betonades. Komplexiteten i ämnet blev uppenbar.

6.1.1. Elevhälsans definition av psykisk ohälsa

Det var svårt för elevhälsans professioner att definiera psykisk ohälsa då det kan vara och bero på mycket och visa sig på så olika sätt och de upplevde att det i stort sett var omöjligt att tala om det generellt. Begrepp som brett och individuellt nämndes. Psykisk ohälsa ansågs vara en helt

individuell upplevelse av någonting och står för att någon inte mår bra. Den kan inte jämföras med andras upplevelser. Elevhälsan i skolorna tog upp att symptomen för psykisk ohälsa kunde visa sig som fysiska åkommor som t.ex. huvudvärk och ont i magen eller som frånvaro. Tidiga tecken på psykisk ohälsa som togs upp var dålig sömn, sämre hygien och att eleven slutade bry sig om

utseende och kläder. Något som också kan uppmärksammas som indikator på psykisk ohälsa är sjunkande elevresultat. Det kan dock vara precis tvärtom där kampen om betygen är det sista eleven ger upp och då behöver man uppmärksamma andra faktorer. Elevhälsan på den mindre

gymnasiefriskolan reflekterade kring skillnaden mellan att arbeta på en stor respektive mindre skola och hur det kan påverka möjligheten att skapa relationer med eleverna och därmed gynna en tidig upptäckt av psykisk ohälsa. De ansåg att elevhälsan tillsammans med lärarkollektivet lär känna alla elever och jobbar så pass nära varandra att de lätt ser och uppmärksammar problem hos eleverna.

Det diskuterades i skolornas elevhälsa om upplevd psykisk ohälsa och faktisk psykisk ohälsa och var gränsen går. Eleverna kunde själva uppleva att de mådde dåligt av t.ex. olycklig kärlek men det ansågs av elevhälsan tillhöra det normala. Gränsen vid ohälsa drogs om eleven stannade hemma och det påverkade studierna och/eller hela skolsituationen. Stress i sig ansågs inte vara psykisk ohälsa men dock en inkörsport. Det var när stressen gick över i tappad motivation och en eventuell depression som det tolkades som ohälsa. Det förloppet, upplevde elevhälsan, kunde gå snabbt och ofta hängde det ihop med övrig livssituation.

”... ganska sällan att det bara t.ex. handlar om skolan utan det är ju oftast kanske en

helhetssituation att samma person har det kämpigt hemma eller med olika relationer och då gör det ju helhetsbilden att det är tufft och att man kanske upplever sig ha psykisk ohälsa.”

(Elevhälsa ett)

6.1.2. Elevhälsans organisation och arbetssätt

Det framkom i diskussionerna att samarbetet mellan elevhälsans professioner inom aktuell skola ansågs gott. Majoriteten av skolornas elevhälsa tänjde på ansvarsgränserna även om de ansåg att ansvarsfördelningen i sig var tydlig och de stöttade, hjälpte och delgav varandra kunskap och information. I en elevhälsa uppkom åsikten att vissa professioner inom elevhälsan var bättre på att upptäcka psykisk ohälsa och upplevde osäkerhet kring denna problematik.

”...det är ju dom här professionerna (pekar på skolsköterskor och kurator) som kan på bästa sätt upptäcka och samtala med elever men visst har vi nån som vi tycker verkar i farozonen då tar vi ju den kontakten med er men... Det är svårt.”

(Elevhälsa två)

Elevhälsan uttryckte att det blev många enskilda samtal med eleverna som mådde psykiskt dåligt och att de önskade utveckla arbetet mer förebyggande på gruppnivå. Brist på tid nämndes som hinder. Vissa skolors elevhälsa arbetade olika beroende på personerna som ingick och deras

önskemål t.ex. arbetade kurator och skolsköterska mycket nära varandra i ett av teamen på en skola. De hade oftast gemensamma samtal med eleverna både för att själva få stöttning vid tung

problematik men även för elevens bästa.

”... så märker man ju under samtalets gång att vi är ändå olika professioner vi ser på saker och ting från lite olika håll och man kan ju bolla och eleverna brukar uppskatta att man är två...”

Elevhälsans professioner arbetar under olika sekretess vilket i sig inte ansågs som ett hinder men elevhälsan nämnde att det går att skylla på sekretessen om viljan till samarbete inte finns. Det var endast vid ytterst få tillfällen skolornas elevhälsa upplevde att de inte fick medgivande från elev och föräldrar.

Elevhälsans arbete på skolorna utgick från möten en gång/vecka samt samarbete med arbetslagen och de försökte vara med på arbetslagsmöten kontinuerligt varje vecka för att få en mer

övergripande syn på eleverna. Ibland var tiden svår att få ihop och det var inte helt ovanligt att elevhälsans möten blev uppskjutna eller inställda p.g.a. mentorstider, ämneskonferenser, att rektor eller någon annan skulle iväg på annat. Det kom fram åsikter om att det var svårt att få elevhälsan att bli till ett levande verktyg i verksamheten i stort på skolan. Vissa pedagoger ansågs vara med på det förebyggande arbetet direkt medan andra kom först när det hänt något. Det förebyggande och hälsofrämjande arbetet på gruppnivå kunde vara svårt att genomföra. Vissa i skolornas elevhälsa kände att de störde och att det inte var så populärt hos pedagogerna att lektionstid gick bort. Det förekom också kritik från en elevhälsa kring hur rektor agerade i vissa frågor och att det fanns organisationsproblem kring elevhälsan på skolan som påverkade arbetet med eleverna.

”... om vi var bättre på organisationsnivå med ansvariga rektorer att man egentligen mer tillvaratog oss eller våra professioner tror jag vi skulle bli mycket mer effektiva för vi har ingen riktig struktur i vårt arbete /.../ även utanför skolan att arbeta upp strukturen men det måste man göra tillsammans...”

(Elevhälsa två)

Elevhälsans stora förebyggande arbete var att bygga upp en trygg plats för alla elever att vistas i där deras arbete med att gå ut i klasserna och informera och samtala om värdegrund och

likabehandlingsplan var en del. Där samtal genomförts i klasser med sociala problem och motsättningar ansågs kontinuiteten och det återkommande i samtalen vara det avgörande. Det förebyggande arbetet i uppstarten av läsåret diskuterades. Föreläsningar i studieteknik för att eleverna ska undvika att hamna i stress ansågs viktiga. Dessutom betonades vikten av att hålla ett samtal levande om att betygen inte är allt utan att det finns andra chanser och vägar för att nå sina mål.

”...försöka få dom att förstå skillnaden mellan vem man är och betyget...”

(Elevhälsa två)

Skolornas skolsköterskor och kuratorer genomförde lagenligt hälsosamtal med alla nya elever i årskurs ett varje hösttermin. Hälsosamtalet består av ett digitalt formulär som eleven får fylla i som syftar till att brett kartlägga elevens liv vad gäller bl.a. fysisk och psykisk hälsa, skolhistorik, hemmiljö, livsstil, relationer, ANDT-frågor (Alkohol Narkotika Droger Tobak), sex- och samlevnad samt en framåtblick med studiemål och framtidstankar. I anslutning till formuläret hålls ett

uppföljande samtal vilket hjälper elevhälsan att snabbt få en uppfattning om eleven och i tid kunna upptäcka problem och kunna sätta in åtgärder alternativt att slussa vidare. En del av informationen skickas även vidare till mentor som får informera undervisande pedagoger. Dessa samtal ansågs vara mycket bra och en viktig del i det förebyggande arbetet med tidig upptäckt av psykisk ohälsa. Även kunskapsmässiga screeningar genomfördes med eleverna i ettan. Detta gjordes i början av höstterminen och genom resultaten kunde de tidigt se vilka elever som behövde extra stöd i svenska eller matematik. Under elevens tre år på skolan får de även träffa studie- och yrkesvägledaren vid flera tillfällen, både enskilt och i grupp. Detta för att stärka eleverna inför vissa val som måste göras.

På en av gymnasieskolorna uppdagades det i en enkät att eleverna inte visste vart de kunde vända sig om de behövde hjälp och att de inte heller visste vilka personer som ingick i elevhälsan. Detta ledde till planering av ett mer aktivt utåtriktat arbete för elevhälsan på skolan. Skolsköterskan och kuratorerna skulle från och med hösten gå ut till samtliga elever i ettan och ha lektioner om stress, diskutera hur man kan stoppa kränkningar, lära ut vissa yogaövningar, avslappning och

värderingsövningar. Efter första året kommer en utvärdering att ske för att se om upplägget och konceptet var bra och något att fortsätta med. I årskurs två och tre har man andra upplägg och diskussionsämnen t.ex. motivation. Detta arbetssätt såg elevhälsan ge många vinster både för eleverna och dem själva.

6.1.3. Psykisk ohälsa på skolorna

I diskussionerna med elevhälsans professioner på skolorna var det blandade åsikter huruvida det var en faktisk ökning av elevernas psykiska ohälsa eller om problembilden var relativ lik den för ett tiotal år sedan. Det fanns de som var övertygade om att ökning skett samtidigt som åsikten fanns att den inte ökat alls. Osäkerheten låg i funderingarna kring dagens sätt att tala och terminologin som används.

”... ibland handlar det faktiskt om att det är normala variationer men man använder termer som gör att det låter mer dramatiskt men alltså visst har vi mycket psykisk ohälsa men jag vet inte...ja den har nog ökat...”

(Elevhälsa två)

Elevhälsan upplevde att det finns en större tillåtelse i samhället för att må dåligt psykiskt och att de flesta ungdomar idag har lättare att prata om eget mående. De ansåg att det var en mycket positiv utveckling som hjälpte ungdomarna med psykisk ohälsa. Skolornas elevhälsa såg dock en skillnad hos pojkar och flickor där flickor lättare tar kontakt vid problem och på ett nyanserat sätt kan uttrycka hur de mår. Elevhälsan fick arbeta mer aktivt för att uppmana pojkarna att våga ta samtalskontakt innan det går för långt. Reflektioner gjordes över att både skolsköterskor och kuratorer har mycket samtal och utan det stödet skulle nog ohälsan varit än större. Elevhälsan berättade om elever med definierad psykisk ohälsa t.ex. depression eller ångesttillstånd där eleven hade regelbunden psykoterapi- eller läkarkontakt men ändå var högpresterande. Där kunde eleven se skolan som en friskfaktor och få hjälp i att ha sina vardagliga rutiner.

6.1.4. Övergången från grundskola till gymnasieskola

Alla gymnasieskolornas elevhälsa berättade att de inför varje nytt läsår hade överlämningar med elevernas grundskolor. Det kan vara många skolor från olika kommuner och överlämningarna varierade stort, från väl förberedda till inget engagemang alls. Det som oftast togs upp vid

överlämningarna var elevernas studieresultat, om en elev hade en diagnos eller hade hög frånvaro. Informationen som lämnades vid överlämningarna dokumenterades och togs om hand och lämnades till aktuell mentor. Efter det förde elevhälsan informationen vidare ut i arbetslagen. På en skola bjöds elev och föräldrar in till träff på skolan för ett förberedande samtal där eleven även fick bekanta sig med miljön. Något som diskuterades som en brist i överlämningarna var att elevernas mående sällan togs upp. Det fanns även en saknad i överlämningarna vad gäller arbetssätt.

”...jag skulle vilja ha mer hur man har arbetat, vad har varit framgångsrikt, inte att Pelle inte når målen utan hur man har gjort...”

Gymnasiet ligger ett steg upp i svårighetsgrad och det eleven klarade uppnå i nian kanske inte längre går. Något elevhälsan såg som problematiskt var att gymnasieskolan inte har samma förutsättningar som grundskolan när det gäller individualiseringar. Grundskolan har andra möjligheter till arbete i liten grupp eller till och med enskilt arbete med en pedagog, den möjligheten finns inte på gymnasiet i samma utsträckning.

”...sen är det såhär att grundskolan och gymnasieskolan är två helt olika världar, vi har inte den möjligheten på gymnasieskolan som i grundskolan. Vi kan få information om att en elev har gått i liten grupp, vi har inga små grupper här. Ibland kan det vara så att man har haft en till en undervisning och lyckats få eleven över gränsen i just den miljön men att eleven annars inte skulle ha lyckats och det kan jag tycka stjälper mer än det hjälper. Hade eleven inte blivit nationellt behörig hade man här på gymnasieskolan kunnat få annan hjälp...”

(Elevhälsa fyra)

I diskussionerna uppmärksammades också att det inte var helt ovanligt att det låg en

neuropsykiatrisk diagnos bakom dessa problem. I grundskolan kunde det fungera med mycket hjälp men det egna ansvaret, kraven och arbetssättet på gymnasiet kan bli övermäktigt. Överlag ansågs risken att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kunde få det svårare på gymnasiet då resurserna inte fanns i samma utsträckning. Det saknades möjlighet för dessa elever att tillhöra en mindre grupp med färre pedagoger där tydlighet och rutiner och därmed trygghet kunde råda.

”...klarar inte vissa elever av som måste ha den här väldigt kraftfulla strukturen där man har fått hjälp med det tidigare och (.) det vet vi också att har man en neuropsykiatrisk diagnos eller en problematik så är det ju, kan det ju bli så att man hamnar i svårigheter med ångest och depression därför att man känner att förmågan tryter...”

(Elevhälsa ett)

Elevhälsan belyste också att det på introduktionsprogrammet, där elever som inte fått

grundskolebetyg går, fanns elever som kände sig värdelösa och dumma i huvudet, mådde allt sämre och fick än svårare att ta till sig kunskaper.

6.1.5. Samband mellan gymnasiereformen och elevers psykiska

ohälsa

Det framkom på ett tydligt sätt i elevhälsans diskussioner att den senaste gymnasiereformen ansågs som en brytpunkt vad gäller ökningen av psykisk ohälsa. Elever som fungerade i föregående gymnasiereform gör inte alltid det idag. Samhället har ökat kraven och skapat en yttre stress genom att alla måste bli godkända och det nya betygssystemet blev en tydlig avgränsning med ökad ohälsa som konsekvens. Skolornas elevhälsa upplevde att det påverkade alla elever, från de som inte når godkänt till de högpresterande eleverna. De var också helt överens om att skolprestationer och psykisk ohälsa starkt hänger samman. Högskoleförberedande program med många högpresterande elever ansågs generera målmedvetenhet och ambition men även stress och elevhälsan ansåg att det råder betygshets på skolorna och att många elever är oroliga för att de inte ska få de betyg som krävs för att få jobb eller för att kunna studera vidare. För vissa elever är det helt omöjligt att nå ett A (högsta betyget i senaste gymnasiereformen) eller ett B men ändå är det många som strävar att nå dit då MVG förut inte var så ouppnåeligt.

”...det nya betygssystemet är ju ångestladdat /.../ många elever är ju väldigt stressade över sin studiesituation /.../ dom har prestationsångest...”

(Elevhälsa ett)

6.1.6. Samband mellan pedagogernas arbetssätt och elevers

psykiska ohälsa

Hur pedagogerna i skolorna arbetar påverkar den psykiska ohälsan enligt elevhälsans diskussioner. De flesta pedagoger i gymnasieskolan har uteslutande skriftliga prov som redovisningsverktyg vilket ansågs kunna vara en bidragande orsak till stress och prestationsångest.

”...betygshets, prov, redovisningar, att många pedagoger har samma sätt att visa kunskaper på, d.v.s. skriftliga prov. Pedagogerna har svårt att mäta kunskap på annat sätt. Jag vet inte hur ofta jag ställer frågan, finns det något annat sätt att göra detta på?...”

(Elevhälsa fyra)

Vikten av att utveckla arbetet med relationen pedagog och elev ventilerades. De tyckte problem ibland hamnade på elevhälsans bord alldeles för snabbt och ville arbeta mer för mentorernas ansvar för sin klass. De arbetar närmre eleverna, kan upptäcka snabbare, ha samtal kontinuerligt och vid behov sätta in extra anpassningar. En gemensam tid för alla program då de har mentorstid skulle underlätta elevhälsans förebyggande arbete. De skulle kunna ta dit föreläsare eller gå ut i klasserna och ha samtal, diskussioner och information. En elevhälsa hade utvecklat ett nytt koncept vad gäller vuxen och elevkontakt. Det innebar att pedagogerna på skolan skulle blanda sig mer med eleverna än vad som görs idag, att t.ex. äta och fika med eleverna vilket de trodde skulle ge ökade

möjligheter till relationsbygge och naturliga mötes- och samtalstillfällen. Vissa skolor bedrev fadderskap där eleverna i trean var faddrar för eleverna i ettan och det fanns speciella program och aktiviteter som eleverna gjorde tillsammans i socialt främjande syfte. På skolan fanns också

årskursbaserade elevråd vilket leder till att programmen får mer sammanhållning. Skolorna bedrev mentorstid varje vecka för att eleverna skulle knyta an till sina mentorer och få möjlighet till stöttning av olika slag.

”...att man utnyttjar sin mentorstid till att se varje elev. Använder den tiden för att skapa en god klassgemenskap för oftast är det så att om det fungerar i det lilla fungerar också det stora...”

(Elevhälsa tre)

Elevers psykiska ohälsa och dess konsekvenser ur pedagogernas perspektiv diskuterades. Psykisk ohälsa spretar och det går inte att generalisera vilket kan göra pedagogerna osäkra och oroliga. Vad ingår i mitt uppdrag, vem ska ta ansvar för vad och vad gör jag av information jag får i förtroende av en elev med t.ex. självmordstankar. Pedagogerna kan vara fullt medvetna om skyldigheten att rapportera vidare men etiskt lämnar det ändå pedagogen i svåra situationer. Kompetensbrist

upplevdes. Kraven på att uppnå kunskapskraven ansågs också försvåra bemötandet och arbetet med elever med psykisk ohälsa.

”...många lärare tror jag upplever det som svårt för man har krav på sig /.../ de här fallen så skulle man ju vilja strunta i måluppfyllelsen och bara få dom att (.) vistas i miljön /.../ ha sina rutiner precis som man kanske arbetsprövar på jobbet så skulle man kunna

sig att alla eleverna ska nå målen /.../ det finns liksom ingen övre förståelse för att inte alla eleverna når målen utan det är snarare krav och press från skolverket /.../ sen så då i kombination med en ökad psykisk ohälsa så blir det ju svårare ...”

(Elevhälsa ett)

6.1.7. Insatser i skolan

Skolornas elevhälsa poängterade att ju snabbare de agerade ju snabbare går det för eleven att komma tillbaka. Effektiva rutiner, då tidiga tecken om psykisk ohälsa uppdagats, med kartläggning och eventuellt extra anpassningar och/eller åtgärdsprogram som följd diskuterades. Tidiga insatser som kunde sättas in t.ex. vid elevers stressituationer var möten med någon ur elevhälsan en

gång/vecka för att ge eleven hjälp med att få ett samlat grepp om problemet. Ofta kunde hjälp med struktur och planering ge eleven kontroll över läget och det hjälpte många. Om problemet innebar brist på lust och dålig motivation arbetades det på liknande sätt med träffar. Höll sig problemen endast på dessa nivåer fick många elever snabbt goda resultat. Elevhälsan diskuterade vikten av att vid misstanke om psykisk ohälsa hjälpa eleven att ta rätt kontakter även inom skolan. Det kunde handla om att fysiskt följa med eleven till skolkuratorn och inte bara informera om hjälpmöjligheter. Eleverna behövde ofta det stödet för att våga ta steget till hjälp. Ibland handlade det om att bli sedd oavsett av vem och all personals bemötande på skolan var viktig. Vissa insatser kan vara avgörande för elevens närvaro i skolan såsom att öppna klassrumsdörren varje morgon åt en elev med psykisk ohälsa så denne kan smyga in och sätta sig före alla andra och vara på plats när övriga elever och pedagoger strömmar in.

”Ja det är ofta små enkla insatserna som blir så betydelsefulla i längden men om man hoppar över dom så missar man väldigt mycket tror jag.”

(Elevhälsa två)

Vikten av att vara kvar i skolsituationen trots ohälsa betonades men det måste alltid göras en