De samhälleliga förutsättningarna

Den urbankristiska analysen inleds genom att titta på vilka förutsättningar samhället skapar eller har skapat. Genom att titta på dessa förutsättningar kan vi analysera och skapa förståelse för mekanismerna bakom uppkomsten av fenomenet bostadskarriär.

6.1.1. Skapandet av en handelsvara

Inom bostadsdiskursen finns det en kamp om vad bostaden är: en rättighet eller en handelsvara? Idag har Sveriges kommuner ett bostadsförsörjningsansvar (Grander & Stigendal, 2012), och rätten till en bostad är stadgad i såväl FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som i den svenska grundlagen (Göransson, 2019). Välfärdspolitiken som fördes under början och mitten av 1900-talet avsåg att möta människors bostadsbehov (Grundström & Molina, 2016), vilket gjorde att bostaden sågs mer som en rättighet. Men vi hävdar att uppkomsten av fenomenet bostadskarriär och att privata aktörer vill möjliggöra för fler att göra den är ett tecken på att så inte är fallet längre. Bostaden har i stället gått från en rättighet till att mer likna en handelsvara (Grundström & Molina, 2016). Att något som är så pass centralt i människors liv som bostaden diskuteras som en ”produkt” av representanter från Trianon (A. Heide, personlig kommunikation, 20 mars 2020) och Well Fastigheter (Bostadspolitik.se, 2019) går hand i hand med de nyliberala influenser, som har påverkat den svenska bostadspolitiken under de senaste 30 åren. Detta ligger i linje med den kritiska urbanteorin: att samhällen och städer kommodifieras och att samhället organiseras för att generera en högre vinst (Brenner, m.fl, 2010). Utöver det har en annan förflyttning i synen på bostaden ägt rum. Parallellt med att bostaden har kommodifierats – där bostadens bytesvärde, snarare än bruksvärde kommit i fokus – har bostaden blivit ett utryck för individuell distinktion och stil (Grundström & Molina, 2016). Bostaden speglar idag vem vi är och är en del av vår identitet, vilket i sig går ganska tvärtemot idén om det mer kollektivistiska Folkhemmet (Olander, 2020).

Nyliberalismens kan ses som en förskjutning av makt från staten till marknaden där fokus läggs på tillväxt (Baeten, 2012b). Men det ska poängteras att det inte är ett tillbakadragande från staten. Snarare bör denna form av tillbakadragande betraktas som en komplex omstrukturering eller omförhandling av rollfördelningen mellan stat (det offentliga) och marknaden där staten inte förlorar sin makt utan snarare får en mer proaktiv roll i introduktionen av marknadsprinciper i samhället (Baeten, 2012b, s. 207; Se även Olsson, 2018). Den statliga rollen blir att stimulera marknaden (Harvey, 2005). Förståelsen för nyliberalismen är därmed dess starka tro på marknadens förmåga att lösa problem, att marknadsprocessen skapar en effektiv resursfördelning som i sin tur

skapar incitament som stimulerar innovation och ekonomisk tillväxt (Fainstein, 2010). Nyliberalismen blir en metafor för staden som en marknad, att staden blir en vara för investerare (Baeten, 2012a, s. 24), där nyliberalismens anda genomsyrar hela samhället med målet om ekonomisk vinning på bekostnad av långsiktig stabilitet (Peck & Tickel, 2002).

Utifrån ovanstående resonemang hävdar vi att fenomenet bostadskarriär är ett begrepp som bevarar och förstärker diskursen om bostaden som handelsvara. Detta eftersom den ger upphov till att individen ska klättra till något bättre och göra ekonomisk vinst. Begreppet har således kopplingar och likheter med nyliberalismens anda. Och som en del av vår samtid skapas projekt som BRF 2.0 och BFA, vilka kan ses som en möjliggörare till bostadskarriär. I vår intervju med A. Heide (personlig kommunikation, 20 mars 2020) nämnde hon till exempel att Trianon skapar en produkt som ger fler möjligheten att göra en bostadskarriär. Vi anser att bostaden i den meningen blir en produkt – den har kommodifierats och blir synonym med en handelsvara. A. Heide poängterar dock att Trianon inte lägger några värderingar i huruvida bostaden är en rättighet eller en handelsvara och är därmed neutrala i frågan.

Det går därför att se en förskjutning i vad bostaden är. Och om man tittar på attityden i samhället har den förändrats enligt Baeten (2012a):”…in which social goals of service, equity and welfare are being replaced with cost-benefit analyses.” (s. 24). Till detta kan liknelser dras till Listerborns (2018) resonemang om att det råder ett individualistiskt synsätt i samhället idag. Listerborn kopplar detta i sin tur till thatcherismen, vilken hon hävdar ”… skapade en anda av att man måste sätta sig själv och familjen främst, och trygga sin egen situation. Det skapade en girighet i samhället, där bostäder och fastigheter blev en investering, snarare än ett behov.” (Listerborn, 2018, s. 26). Det som blir centralt när en produkt kommodifieras är att den blir tilldelad ett värde, exempelvis ett utbytesvärde (Coe, Kelly & Yeung, 2013, s. 131). Varan hamnar sedan på den ”fria” marknaden och är därmed tillgänglig för köp för rätt pris. Detta har, hävdar Grander (2018), också bidragit till skapandet av bostaden som handelsvara, att de starka prisökningar som rått de senaste decennierna har gjort att det ägda boendet varit en bra investering. Därmed fungerar bostaden som ett verktyg för att generera och behålla rikedom.

6.1.2 En oundviklig konkurrens

I föregående avsnitt framkom hur nyliberalismen influerat och påverkat bostadspolitiken i Sverige. Som ett resultat av detta har bostaden alltmer kommit att likna en handelsvara som på vilken marknad som helst. Detta avsnitt bygger vidare på föregående och analyserar hur konkurrens i samhället bidrar till status och hur dessa förutsättningar påverkar fenomenet bostadskarriär. Samhället präglas idag av globalisering och urbanisering, vilket har inneburit att människor blivit mer rörliga, som en effekt av att arbetsmarknaderna har blivit större. Detta har, hävdar Andersson, Ek & Molina (2008), skapat en konkurrenssituation. Baeten (2012a, s. 25) skriver i sin tur att det har uppstått en global konkurrens där städer numera ”tävlar” mot varandra om kapital och att locka till sig den ”kreativa klassen” för ökad attraktivitet. Den kreativa klassen är en grupp människor som tillskrivs framgång och värderas efter kreativitet, kompetens, individualitet (Florida, 2006, Se även J. Fredriksson, 2014, s. 63-64). Eftersom människor och kapital i allt större utsträckning kan förflyttas snabbt blir det viktigt att vara ett område med tillflyttning, inte frånflyttning. Även om teorin om den kreativa klassen berör planering och utveckling av städer och regioner i stort, är teorin aktuell för konkurrens mellan områden inom en stad. Vissa områden får en betydligt högre status än andra och i den meningen också högre pris, således även en högre nivå på bostadskarriärsstegen. Dessa

områdens konkurrenskraft är därmed även större än områden som präglas av problem. Som en del av det har nybyggnationen av prisvärda bostäder övergetts till förmån för dyrare varianter, eftersom de dyrare bostäderna lockar ”rätt sorts” invånare (Baeten & Listerborn, 2015, s. 259).

I sin doktorsavhandling skriver Julia Fredriksson (2014) om en oundviklig konkurrenssituation., där konkurrensen i allt större utsträckning präglar samhällets utveckling och är en självklar förutsättning att förhålla sig till och som enbart kommer att öka (s. 68-69). J. Fredriksson (2014) skriver vidare att med konkurrens som utgångspunkt riktas samhällets planering från en generell välfärdssträvan mot en mer tillväxtorienterad planering – där drivkrafterna bakom utvecklingen har ändrat karaktär och är idag beroende av att locka attraktiv arbetskraft (s. 71).

Mot den här bakgrunden finns därmed en självklarhet i samhället att någon form av utveckling sker på konkurrerande grunder. Fenomenet bostadskarriär är en aktion i utvecklingen – där bostadskarriär blir ett medel och verktyg för att stärka ett områdes konkurrenskraft och stärka den ekonomiska nyttan. Att möjliggöra för och skapa förutsättningar för en bostadskarriär kan användas för att bryta en viss (negativ) utveckling till någonting bättre. I vår intervju med Trianons A. Heide (personlig kommunikation, 20 mars 2020) kopplar hon BFA till skapandet av stabilitet och trygghet i Malmöstadsdelen Rosengård – en stadsdel som medialt porträtteras med problem, fattigdom och trångboddhet (Baeten, 2012a, s. 35). Således menar vi att Trianons möjliggörande för bostadskarriär blir ett sätt att stärka Rosengårds konkurrenskraft och att sätta stadsdelen på kartan. Vi tolkar det också som att man som fastighetsägare vill bryta en utveckling som ett så kallat ”transit”-område, med dåligt underhållna fastigheter, trångboddhet och fattigdom (Baeten, 2012a). Att möjliggöra för en bostadskarriär blir därmed ett medel för att locka önskvärda invånare.

6.1.3 Bostadskarriär – katalysator för bostadsojämlikhet

”More become homeless and fewer are well housed when a fraction of the population is encouraged to speculate in ways that do more harm than good – when they are encouraged to treat property as a financial investment” (Dorling, 2015, s. 53).

”Men idag, […] när de[t] är föremål för spekulation, värdeutveckling, och vi har fått den här prisnivån vi har idag. Då är det ägda boende en katalysator för ojämlikhet.” (Hofverberg, personlig kommunikation, 24 mars 2020).

Det har konstaterats att bostadsmarknaden verkar under avreglerade former på en konkurrerande marknad. Det har också framgått att bostaden fungerar som en handelsvara och är föremål för spekulation och värdestegringar. Den ökade värdestegringen på det ägda boendet ökar skillnaderna mellan att äga och hyra sitt boende och strävan efter att komma in på den ägda marknaden gör att en del lyckas, medan andra hamnar utanför. Bostadsmarknaden präglas därmed av ökande skillnader i bostadsmöjligheter mellan olika grupper (Grander 2018). Teorin om insider-/outsider blir i detta avseende relevant. Som vi skrev i avsnitt 3.2.1 kan teorin användas för att beskriva varför bostadsojämlikhet uppstår på bostadsmarknaden, och vi menar att det är i synnerhet för den ägda marknaden som teorin är användbar.

Om den ägda bostadsmarknaden hade fungerat som vilken marknad som helst hade priserna bestämts av utbudet och efterfrågan. Men på den ägda marknaden finns det de som är insiders och de som är outsiders. I det här fallet blir insiders de som har ägt sin bostad under de senaste 30 åren och kunnat ta del av en kraftig värdestegring. De har även gynnats av bostadspolitiska reformer och

låga räntemiljöer. Outsiders inom den ägda bostadsmarknaden är nödvändigtvis inte grupper som är socialt utsatta, de kan ha ett fast jobb och god ekonomi. Men de höjda kraven – kontantinsats och skärpta amorteringskrav – har gjort att de stängs ute på grund av höga månadskostnader eller att kontantinsatsen som krävs är alldeles för hög för hushållet att finansiera. De skärpta kraven är något som insidersgruppen sluppit. Om den skulle vilja byta bostad har den ökande värdestegringen gjort att gruppen har passerat gränsen för kontantinsatsen med råge och dessutom med stor sannolikhet gränsen för amorteringskravet.

Därför har det blivit en bostadsmarknad för dem som har pengar eller dem som har så kallade rika föräldrar […] alltså de som redan äger sin bostad och kan belåna den. De som inte har det, eller de som har föräldrar som bor i hyresrätt kan ju bara glömma att få en bostad utifrån sina preferenser, eller överhuvudtaget nästan. (K. Fredman, personlig kommunikation, 23 mars 2020).

Vidare menar Listerborn (2018) att priserna hålls uppe på grund av en stor oro för sjunkande bostadsrättspriser från många grupper – inte minst byggarna och bankerna, men även bostadsrättsinnehavare som tagit stora lån för att finansiera sitt boende. Om exempelvis Stockholm hade haft en stark nybyggnation av hyresrätter, skulle kanske fler nyinflyttade välja hyresrätten framför bostadsrätten. Följden skulle i sådana fall kunna bli att priser riskerar att falla och att en lånebubbla briserar. Detta skulle i sin tur tvinga den hårt belånade medelklassen att sälja till förlust, eller inte kunna flytta överhuvudtaget. Detta vill, hävdar Listerborn (2018), inte bankerna vara med om, och att det är därför attraktiva hyresrätter hålls dyra. Således, menar vi, behövs en grupp – outsiders – som står utanför den ägda bostadsmarknaden för att priserna ska kunna hållas uppe. I sin tur gynnar insiders av det – de dikterar agendan för hur den ägda bostadsmarknaden ska fungera.

Därmed kan man se att bostadsmarknaden har två sidor. På den ena sidan av bostadsmarknaden finns en mängd olika former av attraktiva boenden, där den boende kan välja och vraka efter egna behov och önskemål. På den andra sidan måste den boende hitta ett nytt boende var eller varannan månad – det kan vara ett rum eller en säng i andra, eller till och med tredje, hand (Listerborn, 2018). Problematiken inom svensk bostadspolitik handlar således inte om bristen på bostäder som sådan, utan om den ökande skillnaden i bostadsmöjligheter mellan olika sociala grupper (Grander, 2018, s.  4). Detta stöds av Listerborn (2018): ”Det är inte en generell bostadsbrist vi upplever utan en ojämlik bostadsmarknad som skapar bostadsbrist för vissa grupper” (s. 13). Således råder alltså en form av bostadsojämlikhet.

Bostadsojämlikhet förklaras av samhällets struktur där individers möjligheter ramas in på bostadsmarknaden efter en politiskt och ekonomisk ordning (Listerborn, 2018, s. 18). Här uppkommer en koppling mellan bostadsojämlikhet och de strukturella mekanismer som styr samhällets ekonomi. Samhället styrs av det kapitalistiska systemet som agerar utifrån principen om ständig tillväxt (Coe, m.fl, 2013, s. 59). Men systemet har flera motsägelsefullheter som skapar ett instabilt system och är känsligt för kriser (se Coe, m.fl, 2013, s. 61-62). Tillväxt skapas exempelvis genom att något devalveras, ”creative destruction”, vilket förklarar att ny tillväxt skapas genom att förstöra värdet på tidigare produkter (Coe, m.fl, 2013, s. 61). Genom att tänka i dessa termer kan vi förstå att bostadsägande ständigt strävar efter tillväxt, men att tillväxten görs på bekostnad av något annat. Om vi återgår till Listerborns (2018) resonemang om oron för prissänkningar, skapas således en värdetillväxt genom att nybyggnation av ”billiga” hyresrätter knappt existerar. Bostadsrätters värde ökar därmed samtidigt som värdet för att bygga hyresrätter inte är lika högt. Utifrån går det

att fråga sig om den ökande statusen för bostadsrätten och det ägda boendet snarare spätt på bostadsojämlikheten? Och om ägandet en förutsättning för bostadsojämlikhet?

En intressant aspekt av den svenska bostadsmarknaden är att det finns ett mål om att det ska vara neutralitet mellan upplåtelseformerna – det vill säga att det inte ska vara några ekonomiska fördelar för någon upplåtelseform i förhållande till andra (Bengtsson, 2017). Så sent som på 1970-talet bodde såväl rik som fattig i både hyresrätt och bostadsrätt, något större samband mellan status, social klass och upplåtelseform förekom inte i Sverige (Kemeny, 1978). Sedan bostadsrätten avreglerades 1968 har upplåtelseformen riktat sig mot mer välbärgade och förmögna grupper (Westerdahl, 2019) och sedan dess har utvecklingen skenat med ökande skillnader mellan upplåtelseformerna. En undersökning från Statistiska Centralbyrån (SCB, i Hyresgästföreningen, 2020, s. 22) visar att ju längre framåt i tiden vi går, från 1990 hela vägen fram till 2015, ökar skillnaden – de rika förflyttar sig till ägt boende, medan de fattiga i större utsträckning bor i hyresrätt. Således har upplåtelseformerna kommit att präglas av social klass – något de historiskt alltså inte gjorde under mitten av 1900-talet. Vidare nämner M. Molin att ”…vi har varit väldigt duktiga på att när vi ska försöka lösa problemen så kommer vi med nya regler som ännu mer gynnar insidermarknaden på bekostnad av de inte står inne på bostadsmarknaden” (personlig kommunikation, 19 mars 2020). Målet om neutralitet blir således svåruppnått och en tydlig indikation på att de strukturella ojämlikheterna samt att bostaden som handelsvara inte bara skapar, utan även bibehåller, ojämlikhet på bostadsmarknaden.

Det är utifrån detta som begreppet bostadskarriär också fungerar som en pådrivare för att exemplifiera skillnaderna mellan att äga och hyra sitt boende. Om vi tittar på resultatet från diskursanalysen innebär bostadskarriär ett självförverkligande för varje människa att uppnå sin drömbostad och samtidigt göra en ekonomisk vinning. Samtidigt tillskrivs bostadskarriären lösningen på en rad samhällsproblem, såsom att öka integrationen, minska segregationen och främja attraktiva boendemiljöer (Wedin & Johnson, 2019). De som är insiders och kan göra bostadskarriär kan uppnå sitt självförverkligande och bidra till samhällets utveckling, samtidigt som begreppet exkluderar de som inte kan göra bostadskarriär. Begreppet är både inkluderande och exkluderande på samma gång.