Sammanfattande diskussion

I början av detta arbete, innan jag genomfört mina intervjuer, hade jag ett öppet förhållningssätt till läxor. Jag antog att man inte kunde generalisera huruvida elever i behov av särskilt stöd uppfattar läxor utan antog att uppfattningarna kring begreppet läxa skiljde sig från individ till individ. Det visade sig att jag till viss del hade rätt. Man kan utifrån min studie och mina intervjupersoner, konstatera att uppfattningar om läxor till viss del är beroende av elevens ålder. Precis som forskningen hittills har visat så är det främst äldre elever som uppfattar att läxorna hjälper och yngre elever som uppfattar att läxorna stjälper. Elever i behov av särskilt stöd är inget undantag när det gäller detta, deras uppfattningar skiljer sig inte ifrån andra elevers uppfattningar.

Min egen uppfattning av läxor har under arbetets gång förändrats. Från att inte varit så medveten om läxans effekter på mina elever har mitt förhållningssätt till läxor blivit mer tveksamt. Åtminstone när det gäller de yngre eleverna som har behov av särskilt stöd har jag blivit mer medveten om att det faktiskt kan innebära att läxor kan förhindra en positiv utveckling i elevens lärandesituation. När det gäller de äldre eleverna i behov av särskilt stöd, kan jag med den forskning som hittills gjorts, ändå se att läxor fyller en funktion. Det är dock viktigt att läxorna uppfattas begripliga, hanterbara och meningsfulla för eleven, om läxor ska ha en positiv inverkan på individen.

Vilka läxor som då hjälper och/eller stjälper har dock min studie inte kunnat påvisa. Mina intervjufrågor har inte varit ställda på det sättet att jag kunnat få svar på det. Jag har dock genom att relatera till teorin om KASAM kunnat ge förslag på vad man som lärare och specialpedagog kan tänka på när man ska utforma läxor (se avsnitt 9 Specialpedagogiska implikationer).

Jag hoppas att resultatet av detta examensarbete kan leda till att vuxna som arbetar inom skolan får en insikt i hur läxor kan uppfattas av elever i behov av särskilt stöd och även ge en viss kunskap om hur man bäst utformar läxor, om man nu som lärare väljer att ge läxor. Min förhoppning är att detta arbete ska medverka till att göra skolan ännu bättre för alla elever, inklusive elever i behov av särskilt stöd.

8.4 Metoddiskussion

Merriam (1994) menar att den öppna intervjun lämpar sig bäst när man vill komma åt intervjupersonens sätt att se på saker och ting och Kvale (1997) talar om att förstå intervjupersonens livsvärld genom intervjuer. Detta var skälet till att jag valde intervjun som metod i denna studie. Jag anser att mitt metodval var rätt eftersom jag tycker mig i stort har fått svar på de frågor jag ställde i syftet, med undantag av frågeställningen om vilka läxor som hjälper och/eller stjälper. Med tanke på att mitt syfte var att ta reda på hur elever i behov av särskilt stöd uppfattar läxor, så menar jag att intervjuer är den bästa metoden eftersom dessa elever kan ha svårt att förstå skriven text och ofta tycker det är lättare att uttrycka sig verbalt än skriftligt.

När det gäller intervjuerna som gjordes så kanske de kunde ha gjorts annorlunda och bättre. Jag hade stor hjälp av den pilotintervjun jag genomförde, men pilotintervjun i sig har inte använts. Pilotintervjun var mig till hjälp på så sätt att jag reviderade många av mina intervjufrågor efter intervjun och den hjälpte mig även så att jag kunde urskilja vilka områden som kunde kategoriseras. Hur man formulerar sina frågor är, har jag förstått, avgörande för hela studien. Faktum är, anser jag, att studien står eller faller med intervjufrågorna. Jag är därför tacksam att jag inte var så snabb ut med mina intervjuer utan att jag skrev och läste en hel del innan intervjutillfällena och att jag tidigt gjorde en pilotintervju. Jag hade många frågor (bilaga 1) vilket visade sig vara tröttsamt för den yngsta eleven. Jag fick hoppa över några frågor eftersom han inte orkade svara på alla. När jag sen ställde samman resultatet och skulle göra analysen insåg jag att jag var tvungen att kontakta eleven igen för att komplettera. Det gjordes via telefon, men jag anser att det inte har påverkat mitt resultat. Mängden frågor var inget som orsakade problem hos de övriga eleverna. Eleven i år 4 var oerhört verbal och hade många tankar och funderingar kring läxor och jag gissar att han själv förberett sig i tanken inför intervjun. Vårdnadshavarna till eleverna hade först frågat sina barn om de ville medverka innan jag frågade eleverna, så eleverna var införstådda med vad intervjun skulle handla om. Det fanns således tid till eftertanke hos alla elever innan intervjutillfället. För mig var detta enbart positivt. Jag upplevde att denna lilla förberedelse gjorde eleverna mer säkra i sitt tänkande och de behövde inte så lång tid på sig att svara, även om vissa frågor var svårare än andra. Jag märkte att vissa av frågorna

var lite barnsligt ställda för de äldsta eleverna men ville inte ändra formuleringen på grund av trovärdigheten.

Det finns alltid en viss risk med att använda sig av intervjun som metod. En av riskerna är att intervjupersonerna inte alltid svarar ärligt. I min studie upplevde jag att den yngsta eleven stundtals svarade på ett sådant sätt som han trodde att det förväntades av honom. Detta trots att jag poängterade för honom att man inte kunde svara fel på mina frågor och att han skulle svara som han själv tyckte. Han svarade ibland tvärs emot vad han tidigare hade svarat i en annan liknande ställd fråga. Jag upplevde att det inte förekom hos de andra eleverna på samma sätt. De två äldsta tog det hela mycket allvarligt och seriöst och svarade genomtänkta svar. Eleverna i år 8 och 9 var bägge inne i en lugn läxperiod när intervjuerna gjordes. Det är möjligt att deras förhållningssätt till läxor var mer positivt inställt än om de hade haft en intensiv läxperiod och att deras svar präglades av det faktum att de hade en lugn läxperiod. För de andra eleverna gör tidpunkten för intervjuerna ingen skillnad eftersom deras veckor inte skiljer sig från några andra när det gäller antal läxor.

När det gäller urvalet av elever så ingick elever från olika åldersgrupper. Om eleverna tillhört en och samma åldersgrupp så skulle resultatet blivit ett annat. När jag fick möjligheten att intervjua elever i olika åldrar medförde det att det fanns en viss risk att eleverna tolkade frågorna på olika sätt beroende på deras erfarenheter och förmåga. Men å andra sidan gav eleverna olika svar just på grund av deras ålder, precis som tidigare forskning visat. Det sambandet hade inte visat sig om jag valt en och samma åldersgrupp. Eleverna kom från tre olika skolor som är belägna i tre olika typer av områden. Intervjupersonerna var alla pojkar. Eftersom jag använde mig utav Westlunds (2004) bekvämlighetsurval, så var det slumpen som avgjorde att det blev just pojkar. Men kanske det speglar hur det ser ut i skolorna, att det är vanligare att pojkar får särskilt stöd än flickor? Är det något jag skulle ha kunnat ha ändrat på angående urvalet så är det att jag även skulle ha kunnat intervjua några flickor. Men kanske är det faktum att alla var pojkar istället en styrka? Kanske är det bättre att ha en någorlunda homogen grupp vid studier som denna?