Specialpedagogen är den individ på skolan som har ett helikopterseende och när det gäller läxor kan specialpedagogen vara den som vet vilka och hur ofta man på skolan ger eleverna läxor. Kommunikation kollegor emellan skulle säkert minska antalet läxor och därmed också minska stressen hos eleverna. Specialpedagogens roll liknas även vid spindelns och i detta sammanhang kan specialpedagogen hjälpa lärarna till behövlig kommunikation för att minska risken för att läxan ska bli ytterligare en stressfaktor för elever.
Cooper (1989) varnar för att föräldrainflytandet kan skapa förvirring, då föräldrar kommer med annorlunda direktiv än läraren. Detta kan man koppla ihop med KASAM: s komponent begriplighet. Att få motstridiga budskap ger enligt Antonovsky låg begriplighet. En stark begriplighet utvecklas när man förstår vad som händer och man därför kan känna sig lugn och trygg. Lundgren och Ohlis (2003) menar att man inte kan förutsätta att alla föräldrar har möjligheten att hjälpa eleverna på rätt sätt och i Johannesons (2002) studie framkom det att föräldrar till barn i behov av särskilt stöd önskar mer råd och hjälp av skolan när det gäller läxläsning. Föräldrarna vill gärna stötta sina barn men känner sig osäkra i denna uppgift. Specialpedagogen kan fungera som handledare till klasslärarna och till de föräldrar som så önskar. Specialpedagogen kan också vara en extra länk mellan föräldrar till elever i behov av särskilt stöd och skola, för att förhindra att föräldrar och skola ger motstridiga budskap.
Om man inte tror att man har resurserna, utan har låg hanterbarhet, avtar meningsfullheten och individens strävan att hantera situationen blir svagare. För att eleverna ska få hög hanterbarhet krävs det att eleverna får skolarbete och läxor som de upplever att de kan klara av. För specialpedagogen blir uppgiften att handleda lärarna och eleverna, så att elever i behov av särskilt stöd upplever att de ”kan” så att de får möjlighet att utveckla en hög hanterbarhet. Specialpedagogen skulle också kunna arbeta organisatoriskt för att alla elever ska få individuell undervisning, något som alla elever har rätt att få. Att alla elever på en och samma skola får individuell undervisning är en viktig del för att kunna uppnå en ”pedagogiskt röd tråd” när det gäller inlärningen.
Individuell undervisning medverkar till att elever i behov av särskilt stöd inte behöver ”arbeta ikapp” hemma i samma utsträckning och därmed ökar chanserna att skolan känns meningsfull för eleven. Ska eleverna kunna utveckla en hög meningsfullhet är det viktigt att läxorna uppfattas meningsfulla och att de tjänar ett syfte. Antonovsky (1987) menade att det är viktigt med medbestämmande för att uppnå hög meningsfullhet. Att få ta ansvar genom att själv bestämma när läxan ska göras och vilken läxa som ska göras och själv få motivera varför, ger hög meningsfullhet. Leo (2004) föreslår i sin studie att alla skolor ska utforma en läxpolicy. I läxpolicyn ska det tydligt framgå syftet med läxorna och hur de ska göras men även vilka krav man kan ställa på elever, föräldrar och lärare. Läxpolicy tror jag kan vara ett verktyg för att eleverna, men också lärarna, ska få en hög meningsfullhet. En läxpolicy kan också medverka till att lärare och elever får en hög begriplighet när det gäller läxor. Att man vet varför man har läxor. Att initiera och utveckla en läxpolicy kan vara specialpedagogens uppgift.
Det är läraren som ansvarar för att eleverna inhämtar kunskap och det är läraren som själv bestämmer om läxor ska ges och i så fall vilka. Eftersom det är läraren som ensam bestämmer så är läxornas utformning och omfattning oerhört varierande. Det finns lärare som ger läxor som är mycket väl genomtänkta och det finns lärare som skickar med en stencil, ”bara för att de ska ha läxa”. Vissa lärare ger dagliga läxor, andra ger en läxa lite nu och då. Hur viktig är då själva läxornas utformning? Antonovsky (1997) menade att den viktigaste komponenten för ett starkt KASAM är meningsfullhet. Kan individanpassade läxor utveckla komponenten meningsfullhet så att den får en högre grad? I Österlinds (2001) studie framkom det att eleverna som var mellan 13-15 år inte ville ha läxor för läxornas skull utan de ville ha uppgifter som gav något. De ville gärna vara med och själv bestämma vilka läxor och hur ofta de skulle ha dem. I min studie var det bara eleven i år 4 som var inne på samma linje. Han menade att om eleverna själva fick välja läxa då kan eleverna själva välja att öva på sådant de behöver lära sig. De andra hyste en annan mening. Eleverna i år 3 och år 9 menade att om eleverna själva fick välja så skulle de bara välja enkla läxor som inte lär dem något. Eleverna i år 5 och år 8 ansåg att det skulle vara onödigt att låta eleverna välja läxor själva och att det är bättre att lärarna ger läxor. Cooper (2001) hittade inget som kunde påvisa att individuella läxor hjälpte eleverna. Ingenting i hans studie visade att individuella läxor förbättrar effekten för individen. Ska man införa individuella läxor tror jag att det är
viktigt att man tillsammans, lärare och elev, kommer fram till vilka läxor som ska göras och varför.
Vad kan man mer behöva tänka på vid själva utformningen av läxor? Utgår man från teorin om KASAM kan man tänka på att göra läxorna begripliga, hanterbara och meningsfulla. De viktigaste komponenterna för ett starkt KASAM är i följande ordning; meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet (Antonovsky, 1987). För att eleverna ska nå ett starkt KASAM när det gäller läxor är det viktigt att meningsfullheten är hög, att det finns en inre drivkraft till att göra läxorna, att läxorna uppfattas meningsfulla för eleven. Det är viktigt att läxorna är utformade på ett sådant sätt att eleven uppfattar att läxorna är till en hjälp och/eller att läxorna stimulerar elevens intresse. Kan man dessutom utforma läxor som eleven uppfattar vara till nytta inför framtiden så har man goda chanser att eleven utvecklar en hög meningsfullhet. Begriplighet är den andra komponenten efter meningsfullhet som är viktig för ett starkt KASAM (Antonovsky, 1987). Att förstå och att veta varför man har läxor är viktigt för eleven. Det är viktigt att medvetengöra eleverna varför man ger läxor och då kanske inte bara generellt. Det kan vara en stor fördel att förklara inför varje läxa som ges, varför den ges. Allt för att utveckla en hög begriplighet. Enligt Antonovsky (1987) är den minst viktiga komponenten för ett starkt KASAM, hanterbarhet. Det är viktigt att eleven vet om att han/hon har resurser att göra sina läxor och även vet vart han/hon ska vända sig om problem uppstår. Läxorna bör inte vara för svåra. För att få hög hanterbarhet måste varje läxa kunna göras hemma utan problem. Viktigt är att varje elev får läxor som han/hon själv klarar av, med eller utan hjälpmedel. Skolan kan inte lita på att eleven får lämplig hjälp hemma. Har eleven svårigheter bör dessa svårigheter hanteras med professionell hjälp i skolan och inte hemma. Att hanterbarhet är den minst viktigaste komponenten för ett starkt KASAM förvånade mig då jag alltid ur ett pedagogiskt perspektiv sett hanterbarhet, det vill säga vissheten att ”jag kan”, som enormt viktigt när det gäller all inlärning. Men Antonovsky (a.a.) menade också att alla komponenter är beroende av varandra och att en låg hanterbarhet påverkar meningsfullheten så att den avtar eftersom människans strävan att hantera situationen blir svagare. Så bara för att Antonovsky (a.a.) menar att hanterbarheten är minst viktig betyder det inte att den är oviktig. Pedagogiskt sett så tror jag fortfarande att den utgör den bästa grogrunden för all inhämtning av kunskap. Det är viktigt att eleven uppfattar att läxorna är meningsfulla. Antonovsky (1987) menar att när andra människor bestämmer allting, bestämmer
uppgiften, formulerar reglerna och åstadkommer resultaten och man inte får något att säga till om, så blir man som ett objekt. En värld där det man gör upplevs som likgiltigt för vad man gör, upplevs då som en värld utan mening och ”Känsla av sammanhang” kan inte infinna sig. Men ska ett medbestämmande leda till hög meningsfullhet måste det dock vara socialt värdesatt. Det blir skolans uppgift att hitta individuella och meningsfulla läxor och då även meningsfulla i den bemärkelsen att de är meningsfulla i ett socialt sammanhang. Läxorna bör således alltid följas upp på något sätt och eleverna bör alltid få respons på sitt arbete, för att kunna se meningsfullheten med dem. Här kan Leos (2004) förslag om en läxpolicy vara till en hjälp.
Antonovsky (1987) menade att människor med starkt KASAM inte är rädda för utmaningar och att de också är öppna för feedback. Lyckas skolan med att få eleverna att utveckla ett starkt KASAM tror jag att skolan kommer att få se fler elever som lyckas med sina studier. Elever som vill lära sig något, som vet att de kan, som förstår varför de ska lära sig och som är öppna för positiv och negativ kritik, har alla chanser i världen att lyckas nå sina egna satta mål.