Sammanfattning av intervjuerna

7.1.1 Hur definierar du begreppet grav språkstörning?

Specialläraren/specialpedagogerna menar på att en språkstörning visar sig när barnet inte förstår och framför allt när de inte kan uttrycka sig. Vidare menar de att vid en grav språkstörning har barnet problem på flera nivåer i språket inte bara inom fonologin. Det har också att göra med förmågan att formulera sig på kommunikationsplanet vilket leder till allvarliga bekymmer i kommunikationen med andra. ”Grav språkstörning får mig att tänka på något som är diagnostiserat och det gör logopederna” menar Sp 2. Vidare säger hon ”Jag talar inte med pedagogerna jag möter ute, oj han är språkstörd utan jag säger han den killen tycker jag verkar ha bekymmer på flera olika nivåer”. De poängterar att om barnen har svårt att uttrycka sig har de svårt att klara sig ur situationer rent språkligt och detta leder ofta till konflikter som de inte verbalt klarar sig ur och då kan det röra sig om en språkstörning.

L 1 menar att ”grav språkstörning är ju ingen medicinsk diagnos så i mitt arbete behöver jag inte ta ställning till det”. Hon går däremot in och tittar på vilken typ av språkstörning det är. Men hon graderar den inte som lätt, måttlig eller svår utifrån några diagnoskrite- rier, utan hon ser på hur många av de olika språkliga områden som är påverkade och hur långt efter barnet ligger sin ålder. L 4 menar att det ofta handlar om barn med generell språkstörning som har både impressiva och expressiva svårigheter. Både L 3 och L 4

dels på arten av språkstörning dels hur pass grava svårigheterna är. L 3 påpekar att det är av stor vikt att vi menar samma sak när vi pratar om grav språkstörning. L 4 berättar att skalan är från ett till fem där ett är lätta svårigheter och fem är mycket grava svårig- heter. L 4 menar att det ofta är barn med generell språkstörning som hamnar på en fem- ma det vill säga grav språkstörning. L 2 säger däremot att ”jag likställer det inte med en generell språkstörning, det är viktigt. Många tycker att en generell språkstörning är samma som grav språkstörning men det tycker inte jag”. Och påpekar att i hennes län gjordes för ett par år sedan en undersökning om begreppet grav språkstörning (hon arbe- tar i en annan del av landet). Det som framkom var att det fanns många olika definitio- ner. Syftet med undersökningen var att komma fram till en gemensam syn. Hennes åsikt är att det ska vara flera språkliga nivåer involverade och den språkliga utvecklingen ska vara sämre än den generella utvecklingen.

Gemensamt för psykologerna är att de betonar beteendeproblematiken i form av sam- spelet med andra barn när det gäller grav språkstörning. P 2, P 3 och P 4 menar att vid en grav språkstörning är både den impressiva och expressiva sidan drabbad men någon exakt definition ger de inte. P 4 menar att man ska ”tänka i två spår, dels de sociala kon- sekvenserna när man använder ordet gravt, dels de diagnostiska kriterierna”.

P 1 definierar grav språkstörning som

att det innebär en utvecklingsförsening, tror jag, som gäller just det språkliga om- rådet där det inte ska finnas så många andra handikapp kopplade till. Det är ingen utvecklingsförsening som drabbar hela personligheten utan just språket.

Hon refererar till kommunikationsklassen då hon utreder de barn som söker dit eftersom kriteriet när det gäller kommunikationsklassen är att språkstörningen ska vara det enda funktionshindret.

”skolan är ju väldigt språkligt upplagd” säger P 2, vilket även P 3 påpekar då han ser på språkproblematiken som allvarligast i skolan. I resten av livet kan svårigheterna kom-

Analys

Samtliga respondenter var överens om att grav språkstörning innebär stora problem på flera nivåer samt att det också innebär svårigheter i kommunikationen med andra barn. Av respondenternas svar förstår vi att det var lättare för specialpedago- ger/specialläraren/logopederna att definiera grav språkstörning än vad det var för psyko- logerna som i högre grad betonade beteendeproblematiken. Vår tolkning är att detta beror på de olika yrkesbakgrunderna då psykologerna ofta tittar på beteendeproblemati- ken.

7.1.2 Hur vanligt är det att barn med grav språkstörning har tilläggsdiagnosen ADHD? De specialpedagogerna som arbetar mot förskolan menar att när det gäller förskolebarn är det mycket ovanligt att barn med grav språkstörning har fått tilläggsdiagnosen ADHD. Misstanken om att det också rör sig om att barnet har ADHD finns men en ut- redning sker oftast inte förrän barnet har kommit upp i skolan. De menar att det ofta finns samma beteendeproblematik hos barn med grav språkstörning som finns hos de barn som har diagnosen ADHD. De två som arbetar mot skolan tycker att det är vanli- gare att man inte har någon diagnos utan att de ofta ser drag av det som misstänks vara ADHD i kombination med språkstörningar. ”Det är svårt att säga hur vanligt det är med någon procentsats, men jag kan säga att här hos oss är det mer vanligt att vi misstänker att det finns, än att det finns en diagnos ytterligare” Sp 3.

Logopederna påpekar också att det beror mycket på barnets ålder. Små barn har oftast ingen diagnos, men ”det är klart att det inte är ovanligt”, L 1. Hon menar också på att det finns

en viss överlappning om man tänker på gruppen barn med språkstörning och grup- pen barn med koncentrationssvårigheter. När det gäller gruppen barn med grav språkstörning finns en komibilitet till andra svårigheter och det är inte helt lätt att i varje enskild situation säga vad beror på språkstörningen och vad beror på koncent- rationssvårigheter det påverkar ju varandra.

L 4 säger också att ”visst har man på känn att det är något mer än språkstörningen”, och hon påpekar att det är svårt att veta vad som är vad.

”Du säger tilläggsdiagnos men jag tror att vi ska vända på det. De har ADHD, på grund av svårigheter med uppmärksamheten har de också svårt att ta in språket” säger L 3 och påpekar vidare att de har kanske inte ADHD men menar på att en grav språkstörning ger fariga och okoncentrerade barn.

När det gäller psykologerna så vet de inte riktigt men P 1 säger ”jag tycker att man kan se att det hänger ihop men jag vet inte” och hon säger även att ”i praktiken hänger grav språkstörning ofta ihop med t ex beteendestörning och svårighet i kontakten med andra barn och beteendeproblematik av olika slag”. P 2 menar att det ”kan vara svårt att skilja på vad som är vad”. P 3 menar att han för sin egen del är oklar över kopplingen men tror att det förekommer liksom andra sådana kopplingar. P 4 berättar att då det gäller de utredningar som han gjort är det i ca 20 – 30 procent av fallen som ADHD misstänks och 5 – 10 procent får till slut diagnosen. Han berättar också att kommunens policy sä- ger att ”man får resurser utifrån beteendet och inte utifrån diagnos”. Det finns en kom- bination och det är svårt att veta vad som är vad, då minnesfunktionen är viktig då det gäller att uttrycka sig språkligt.

Analys

Av respondenterna svar förstår vi att det inte är så vanligt att barnen har fått tilläggsdia- gnosen ADHD i samband med grav språkstörning men däremot är det vanligt att misstanken finns att det kan finnas en tilläggsdiagnos. Alla påpekade också att de yngre barnen oftast inte har någon ADHD diagnos. Vi tolkar svaren från logopeder och psyko- loger som att de ofta funderar över om beteendestörningen är en följd av språkstörning- en eller språkstörningen är en följd av beteendeproblematiken. Av de svar vi fått här från specialpedagogerna/specialläraren tolkar vi, till skillnad från de övrigas, att den yrkesgruppen inte funderar så mycket över eventuell diagnos då de istället fokuserar på symtomen.

7.1.3 Vad är det som gör att man misstänker tilläggsdiagnosen ADHD?

Specialpedagogerna menar att uppmärksamhetsproblem och koncentrationssvårigheter är något som väcker misstankarna om ADHD. De pratar också om att vara uppmärk- samma på barn som har svårt att fokusera, svårt att stänga av utifrån kommande stimuli. Sp1 påpekar att ”jag tror att ADHD kommer av språkstörning”. Hon påpekar också att det är viktigt att uppmärksamma de barn som inte gör så mycket väsen av sig då det även där kan finnas en ADHD problematik. Sp 3 menar att de här barnen kan vara oro- liga både hemma och i skolan, ”det ena spär på det andra”.

Även logopederna pratar om uppmärksamhetsproblem och koncentrationssvårigheter. De nämner också de barn som är impulsstyrda och som är svåra att få till att medverka i testsituationer samt inte orkar sitta och jobba mer än korta stunder. L 4 säger att ”det är väl någon kombination av just det här med uppmärksamhetsstörning och det hyperakti- va”. L 3 säger att dessa barn ofta har det som ”vi kallar pragmatisk störning, där är ing- en röd tråd. Dom hoppar och får egna associationer”. De påpekar också att de här bar- nen inte kan lyssna, orkar inte vänta på sin tur och pratar rätt ut i luften. L 1 menar att det är viktigt att se barnet i olika sammanhang, hemmet, skola och den sociala situatio- nen.

Psykologerna menar på att det är en beteendeproblematik som visar sig genom upp- märksamhetsstörningar, problem med impulsivitet och hyperaktivitet. Problem i skolar- betet t ex med läs och skrivinlärning i kombination med att det är svårt att sitta still. P 1 påpekar också att det är ”där man inte kan hitta andra förklaringsorsaker som t ex en att det finns en psykosocial miljö som är destruktiv”. P 4 betonar brister i minnesfunktio- nerna.

Analys

Av svaren kan vi konstatera att respondenterna är eniga om att det är uppmärksamhets- problem och koncentrationssvårigheter som väcker misstankarna om ADHD. Endast två av respondenterna påpekade vikten av att uppmärksamma de barn som inte gör så mycket väsen av sig eftersom det även där kan finnas en ADHD problematik. Kan det

dessutom impulsivitet och hyperaktivitet som signaler på en ADHD problematik samt brister i minnesfunktionerna. Någon respondent från varje yrkesgrupp påpekar vikten av att se barnet i olika miljöer.

7.1.4 På vilket sätt har du inom ditt verksamhetsområde kommit i kontakt med barn med grav språkstörning och tilläggsdiagnosen ADHD?

Alla specialpedagoger/speciallärare svarade att de barn de kommit i kontakt med har endast haft diagnosen grav språkstörning men som resultatet visade i ovanstående fråga misstänker de ofta att barnet även har en ADHD problematik.

Logopederna träffar dessa barn på språkförskola/språkavdelning och på logopedmottag- ning men det är oftast så att de yngre barnen inte har någon diagnos utan det är skolbar- nen som har tilläggsdiagnoser.

Psykologerna kommer i kontakt med dessa barn främst vid utredning.

Eftersom få barn har fått diagnosen ADHD men misstanken ofta finns, kom under den- na frågeställning följdfrågan:

Hur viktigt är det med en diagnos och för vem är det viktigt?

Specialläraren tycker att det är den mest brännbara frågan som finns idag, ska det sättas en diagnos eller inte. Hon är själv väldig försiktig med att sätta diagnoser. Sp 1 säger att ”det förändrar inget för Kalle att han också får en etikett i pannan”. Alla specialpedago- ger menade dock att i vissa fall kan det vara av betydelse för föräldrarna, de behöver då inte känna att det är deras fel men de framför också åsikten att det kan ha motsatt effekt då föräldrarna släpper på kraven. ”Man lever liksom upp till det som förväntas, en självuppfyllande profetia” Sp 2. Men det kan vara lättare för barnet att få stöd om det finns en diagnos. Sp 1 menar också att om barnet får en diagnos kanske det underlättar för barnet eftersom pedagogerna då måste ta reda på vad det handlar om och utifrån det tillrättalägga miljön för barnet, ”det hjälper ju inte med en diagnos på pappret utan det krävs information hur ska jag bemöta detta barn”. Hon säger också hur viktigt det är att

Sp 3 påpekar det faktum att för att få extra resurser kan det vara nödvändigt med en diagnos men det ser olika ut på respektive rektorsområde. Hon säger att eftersom dia- gnoserna inte är så många måste man arbeta med problemet ändå, men om förståelsen är större om barnet har en diagnos vet hon inte.

L 2 menar på att det är viktigt med en ordentlig utredning då hon tror att barn med språkstörning är underdiagnostiserade därför att man ser mer på beteendet och utifrån detta gör resursgrupper där man tar in barn med olika sorters svårigheter. Då kommer barnen med en språkstörning och beteendeproblematik i kläm eftersom de inte får någon möjlighet att utveckla sitt språk ingen förstår varför de beter sig som de gör och de blir kallade för hyperaktiva fastän de inte är hyperaktiva.

Logopederna påpekar också att de yngre barnen som de träffar exempelvis på språkför- skolan oftast inte har någon diagnos. L 4 säger att när hon träffar barnen på språkförsko- lan har de en språkstörningsdiagnos och har de ADHD får de den diagnosen så små- ningom men ”pedagogerna som jobbar med de här barnen de struntar i diagnosen utan de vill ju veta hur de kan göra för att hjälpa de här barnen” och det viktigaste är att man vet vad barnet klarar av eller inte och vad det behöver hjälp med. Hon påpekar dock att för föräldrarna kan det vara viktigt att få en diagnos för sitt barn då skuldbördan ibland är stor för föräldrarna.

L 3 känner att det är viktigt att de får en diagnos. Detta för att få ”verktyg att arbeta med från fackfolk. Barnhabiliteringen som utreder, sjukgymnaster, psykologer, logopeder och läkare naturligtvis”. Hon påpekar också att då det påverkar hela familjen är det vik- tigt för föräldrar och syskon så att de får bra hjälp och stöd.

L 1 säger att om man arbetar inom kommunen har man inte som logoped någon skyl- dighet att använda de medicinska diagnoserna IC10. Däremot är hon skyldig att göra en beskrivning av symtomen. Hon menar att det längre fram kan ha en betydelse med dia- gnos när man har kontakt med försäkringsbolag eller om man ska få rätt till hjälpmedel när man studerar på högskola eller vid körkortsprov.

om barnets skolsituation kan tillrättaläggas så att det blir ett bra omhändertagande ofta i liten eller mindre grupp har det inte så stor betydelse om barnet har diagnos eller inte. Man kan ju tänka så här att barnets handikapp blir ett handikapp i rela- tion till omvärlden om man inte kan hantera det.

Alla psykologerna menar på att för föräldrarna har diagnosen ett värde då det kan vara bra att ha ett namn på problemet. P 2 menar på att ibland har en diagnos ett psykologiskt värde, har man ett namn för det är det lättare att hantera problemet. Det skulle inte be- hövas en diagnos men vid ADHD är det lättare för människan att förstå att barnet gör så här inte för att han är stygg utan för att han inte förstår. ”Spelar ingen roll om det finns diagnos eller ej man får ändå arbeta utifrån det barnet behöver”.

P 3 tar upp problematiken med arbetssätt i förskola/skola och menar på att förskoleper- sonal är mer förstående och arbetar på andra sätt och där är det inte så viktigt med en diagnos. Då skolan är mer låst vid tydliga mål som ska uppnås och med ett annat arbets- sätt än förskolan är diagnoser viktigare där. P 3 menar att för sin egen del kan diagnosen kvitta för det mesta dock är diagnosen en förutsättning för att man ska medicinera. Ibland är det också viktigt med någon form av differentialdiagnostik för att utesluta vis- sa diagnoser. P 4 har upplevt att ”undersökandet stannar upp när man har fått en dia- gnos. Fokuserar man på beteendet forstsätter man att utforska och hitta vägar för att möta i beteendet och det sociala samspelet”.

Analys

Av specialpedagogernas/speciallärarens svar förstår vi att de anser att eftersom de före- trädesvis arbetar med yngre barn kommer de inte så ofta i kontakt med någon som har diagnosen ADHD. De barn de har kommit i kontakt med har endast haft diagnosen grav språkstörning men ofta finns misstankarna om att det barn som har en grav språkstör- ning även har ADHD. Av logopedernas svar förstår vi att de menar att det först är i skolåldern som barnen har fått tilläggsdiagnoser och de träffar företrädesvis yngre barn. Psykologerna träffar dessa barn främst vid utredningar.

förändrar något för barnet med en diagnos, problemet kvarstår och det är lätt att barnet får en stämpel på sig. De var dock överens om att diagnoser kan vara av betydelse för föräldrar och pedagoger. Av logopedernas svar kan vi dra slutsatsen att de var positiva till att diagnostisera då de menade att det var lättare att få adekvat hjälp samt att för för- äldrarna var det viktigt att deras barn får en diagnos. När det gäller psykologerna menar de på att det egentligen inte spelar någon roll med en diagnos om miljön kan tillrätta- läggas. De menar att diagnosen ibland kan ha ett värde t.ex. vid medicinering, för för- äldrar och för större förståelse för barnets svårigheter. Här finns en viss skillnad i syn- sättet. Vi har diskuterat om skillnaden kan bero på att de olika yrkesgrupperna möter dessa barn i olika situationer och inom olika verksamhetsområden.

7.1.5 Vilka konsekvenser får detta funktionshinder för barn i förskola/skola?

Alla specialpedagogerna är överens om att dessa barn ofta blir syndabockar både när det gäller kamrater, pedagoger och andra föräldrar. Ofta får de negativ uppmärksamhet. Positiv förstärkning uteblir då de ofta hamnar i konflikter vilket ger svårigheter i kam- ratkontakterna. Dessa barn blir olyckliga och frustrerade när de märker att de inte blir förstådda eller hörda på. ”En grupp barn som vi inte gör det så lätt för, därför att de väcker mycket känslor hos oss” Sp 2. Därför har personalen svårt att bemöta dessa barn. I de fall vi som vuxna visar irritation mot dessa barn kan det lätt bli legitimt för kompi- sarna också. Sp 3 påpekar också att läs och skrivsvårigheter ofta är blir en följd.

Sp 1 säger att många av dessa svårigheter beror på att de blir missförstådda för ”de har ingen som talar för dem för de kan inte tala för sig själv”.

Logopederna påpekar flera gånger de stora grupperna i skolan och hur lite utrymme det finns i skolan då det gäller att göra sig hörd. Konsekvenserna av detta blir att barnen inte får så många chanser att göra sig hörda. L 3 säger att ”misstaget i skolan idag är att det inte finns små grupper”. L 2 säger att ”för språkstörda barn kan storleken på gruppen vara avgörande för hur många chanser har man, hur högt tempo måste man hålla” L 1 menar på att om man både har svårigheter att förstå och uttrycka sig och dessutom kon- centrationssvårigheter och dålig impulskontroll så ”påverkas hela det sociala livet”. L 4 säger att det är lätt att man ser de här barnen som ”allmänt besvärliga, bråkiga och

lägga det helt utanför förskolans/skolans situation samt lägga det på barnet att det är de som ska skärpa sig.

P 1 säger att konsekvenserna ofta blir inlärningssvårigheter. Därför att