Sammanfattning HBTQ-certifieringen

Förskola 1 såg stor problematik med certifikatet, de ansåg att det skulle peka ut en förskola som extra bra och att förskolor som då inte var certifierade skulle anses vara mindre bra. De var även bekymrade för att HBTQ-certifieringen skulle sända budskapet till regnbågsfamiljer att övriga förskolor inte var öppna för dem utan att certifieringen skulle bli en slags trygghet för dem. Däremot var samtliga deltagare överens om att ämnet måste lyftas och att mer kunskap borde ges till personalen samt att ett pågående reflektion och diskussionsarbete om förhållningssätt och normer skulle vara positivt. Förskola 1 har

46

tillräckligt mycket kunskap för att diskutera kring certifikatet och de problematiserar den utifrån verksamhetens läroplan, värderingar och mål.

Förskola 2 lyfte inte alls certifikatet i diskussionen. Det kan tolkas vara på grund av deras bristande kunskap kring både certifieringen och ämnet (Wedin, 2011) Deltagarna lyfte istället det som låg allra närmast deras egna erfarenheter. Den enda regnbågsfamiljen de fått besök av, valde att inte ha sitt barn i den barngruppen. Barbro lyfte då att hon trodde det var på grund av den mångkulturella föräldragruppen. Men Barbro hade redan i tanken kategoriserat ut mamman från regnbågsfamiljen som något utanför det ”normala” (Martinsson & Reimers, 2008), och hon var heller inte medveten om sitt eget förhållningssätt i mötet med något som för henne var ”nytt”. Även Natalie sa emot sig själv och var omedveten om sitt uttryckssätt och förhållningssätt. Redan här, i början av diskussionen börjar man ana att detta ämne inte diskuteras, inte heller fördomar eller förhållningssätt.

Den certifierade förskolan ger mycket information om certifikatet och utbildningsprocessen bakom den, då de har erfarenhet av hur utbildningen faktiskt gick till. De riktar dock mycket kritik mot utbildningen och lyfte att de förmodligen hade otur med tidpunkten då RFSLs personal var mycket sjuka eller föräldralediga. Men kritiken är också riktad mot utbildningen i sig. Eftersom Ylva och Frida är utbildade genuspedagoger har de redan en bra grundkunskap inom genus, kön och närliggande ämnen så som HBTQ och känner därför inte att utbildningen påverkade deras förhållningssätt eller synsätt något nämnvärt.

47

6.2 Normer och normkritiskt arbete i förskolan

I detta tema kommer vi att ta upp vilka resonemang och diskussioner som pedagogerna har fört kring normkritiskt arbete i förskolan. Med normkritiskt perspektiv och arbete innebär att man som pedagog kan uppmärksamma normerna och ifrågasätta dem, samt öppna sitt sinne för nya tolkningar, tankar och intryck (Brade, Engström, Sörensdotter & Wiktorsson, 2008). Kunskap om normer och deras reproducerande samt kännedom om det egna förhållningssättet är viktiga byggstenar för detta perspektiv (Bromseth & Darj, 2010). Vi började diskussionen med att fråga deltagarna om hur de arbetade och såg på det normkritiska perspektivet och lät diskussionen flyta på.

6.2.1 Förskola 1

Följande resonemang lyftes i fokusgruppen med förskola 1:

Hanna: Vi jobbar just nu med en likabehandlingsplan där detta såklart är en del av den planen. Vi har ännu inte haft tydliga diskussioner på våra APTN om de här frågorna (alla replikar och nickar) men en del av planen är att vi ska ta upp det målet och reflektera med varandra om det med våra egna normer tillsammans med alla arbetslag.

Lena: Allt material är nytt här, även lokalerna. Det gör att vi har mer frihet att påverka hur verksamheten på denna förskola kommer att bli, då är det större skillnad på de förskolor som funnits sedan 70-talet där allt står kvar, förändringar tar längre tid. Föräldrarna hos oss upplever att förskolan är en neutral miljö som passar för alla människor.

Margareta: För mig som kommer från en förskola som hade rosa väggar och det typiska vad som är pojkigt och flickigt var det skönt att komma till denna förskola där vi fick arbeta fram den neutrala miljön från grunden. Däremot märker jag med mig själv att jag glömmer bort att diskutera just det målet och ställa de frågor, då jag själv är neutral och alla barn har rätt att göra samma saker, pojkar och flickor. Finns inget rätt eller fel tycker jag. Alla är lika värda, därför finns det en risk då att jag glömmer bort att föra den diskussionen som alltid bör göras.

Hanna: Jag tänker att det är farligt att tänka så, då vi alla är en del utav normer, vi, jag, du. Vi är med och skapar det här annars hade vi inte existerat. Så enkelt är det, hur beläst jag än

48

skulle vara, bär jag med mig ryggsäcken med normer då jag är en del av det här. Sen nämner du att man slår sig i huvudet när man gör puckade grejor.

/…/

Hanna: Det är väl precis sådana saker som kallas för icke reflekterande beteendet, som man har med sig, som man gör helt per automatik, som är de allra farligaste som man gör. Sen kan man komma på sig själv efteråt, fast jag tänker att det är bra om någon kollega kan slå en i huvudet och säga ”pucko hur tänkte du nu?”. Det som blir det goda, det tycker jag är jätteviktigt att man har den dialogen emellan att man känner sig trygg och kan själv tillåta sig att göra fel som det på något sätt, som blir det lyftet sen att man diskuterar det faktiskt. (Förskola 1. 150422)

Pedagogerna lyfter miljöns utformning på deras förskola då den är neutral och inte stöttar traditionella könsmönster eller könsroller (LpFö 98 rev. 2010). De upplevde att det var skönt att själva få forma miljön neutral, istället för att komma till en förskola där miljön redan är formad med mer inriktning på kön. Heikkilä (2015) menar att könsnormer är en av de mest möjlighetsbegränsade normerna och därför är det viktigt med jämställdhetsarbetet, där varje individ oavsett kön eller förutsättningar får samma möjligheter till lärande och kunskap (se även Wedin, 2011). Eidevald (2011) förklarar att läroplanens beskrivning av jämställdhetsuppdraget; ”motverka traditionella könsmönster och könsroller”, är öppet för tolkningar och innebär att förskolor får olika syn och olika sätt att arbeta för jämställdhetsuppdraget. Pedagogerna lyfter då ovan fram den neutrala miljön som en utav deras viktiga punkter för jämställdhetsarbetet och för att inte begränsa barnen med könsroller.

Deltagarna lyfter även att de ska påbörja ett reflektionsarbete kring egna normer och förhållningssätt. Bromseth och Darj (2010) menar att en medvetenhet om normer och deras reproducerande samt pedagogernas egna förhållningssätt och värderingar är viktiga verktyg att ha för att fullfölja förskolans uppdrag. Hanna lyfter, precis som Bromseth och Darj (2010), den viktiga aspekten att alla är delaktiga i normerna och det omedvetna reproducerandet i och med att man som pedagog inte reflekterar över sitt beteende. Hon anser också att en god kommunikation mellan kollegor är bra, så att man sedan kan diskutera kring ett eventuellt misstag utan att bli för skuldsatt som individ. Även Brade, Engström,

49

Sörensdotter och Wiktorsson (2008) lyfter vikten av god kommunikation och stöd utav kollegor, samt vikten av diskussioner och reflektioner i ett arbetslag (se även Bromseth & Darj, 2010; Löf, 2015; Wedin, 2011). Samtalet bland deltagarna leddes sedan in på förhållningsättet till barnens normer:

Lena: Konflikter uppstår ofta upplever jag när barnen leker mamma, pappa, barn. Då får man gå in och försöka lösa detta och prata med barnen om det. Om barnen vill leka två mammor så tänker jag som pedagog att barnen vill vara två mammor som gör saker tillsammans, barnen kanske vill leka två mammor som lever som familj. Barnen kanske väcker ett normkritiskt tänkande då som vi pedagoger bör mer möta och närma oss. (Förskola 1. 150422)

Som Lena berättar ovan är mamma, pappa, barn en vanligt förekommande lek. Leken är ett bra exempel på hur heteronormen reproducerar sig i barnens lek genom kärnfamiljen (Martinsson & Reimers, 2008; Malmquist, Hydén & Zetterqvist Nelson, 2012). Lena lyfter vidare att om två barn vill vara mamma kanske hon tolkar det som två mammor ur två olika familjer, medan barnen menar två mammor som lever i samma familj. Martinsson och Reimers (2008) menar att vi människor är väldigt djupt rotade i normerna och omedvetet reproducerar dem vidare, vilket Lenas tolkning är ett bra exempel på. Johansson (2001) menar att pedagogerna dagligen tolkar barnen i olika situationer utifrån sina egna värderingar och sitt egna förhållningssätt. Vidare säger hon att dessa tolkningar som pedagogerna tillgodogör sig kanske inte alls stämmer överens med barnens verklighet, då barnen och pedagogernas synsätt skiljer sig åt. Lena är mer grundad i normerna än vad barnen är vilket ger dem ett öppnare perspektiv (Martinsson & Reimers, 2008). Vidare menar Lena på att barnen kan tvinga pedagogerna till att närma sig ett normkritiskt perspektiv genom sitt öppna perspektiv, medan Brade, Engström, Sörensdotter och Wiktorsson (2008) menar att det normkritiska perspektivet ska följa pedagogerna genom verksamheten och vara en ständigt pågående process (se även Bromseth & Darj, 2010; Wedin, 2011). Diskussion förs sedan vidare kring barns perspektiv på normer:

Lena: När man ser hur barnen ser och upplever detta, så är det naturligt för dem. Barnen ställer frågor för att de är nyfikna. Vi hade en pedagog på mitt förra arbete som kallas sig att hon tillhörde HBTQ, hennes mål är att göra en könsoperation. Barnen hade svårt att

50

bestämma om hon var en man eller kvinna. Vissa var jättenyfikna, är du flicka eller pojke? Någon av barnen reagerade tillslut och sagt sluta nu, Maria är Maria. Barnen tycker inte det är konstigt. Barn vågar ställa frågor då de är nyfikna, vilket är bra tycker jag och vi vuxna har mycket att lära oss av barnen.

Margareta: Men tillbaka till leken, mamma, pappa, barn. Jag upplever inte att det är ett problem från barnens sida, däremot upplever jag problemet istället är hos föräldrarna. Att barnen går in i sina roller när de leker så går föräldrarna in och lägger sig i deras lekar exempelvis, du kan inte vara pappa för du är en flicka, du kan inte vara mamma för du är en pojke, du kan inte gå i dem högklackade skorna du är en pojke. Ofta upplever jag problemet att föräldrarna går in och styr i leken här i förskolans lokaler och miljöer, för barnens normer accepteras då inte av föräldrarna. Barnen leker fritt, så det är ett tydligt problem som dyker upp många gånger under åren. (Förskola 1. 150422)

Lena berättar om hur barnen hanterade en situation där de inte kunde fastställa könet på en pedagog som var transsexuell. Några av barnen var då tillräckligt könsmedvetna för att känna behovet av att dela på det manliga och det kvinnliga, medan några av barnen inte alls hade behovet av att kategorisera (Hirdman, 2001). Lena lyfter att barnen dock inte fann det som något konstigt eller ”avvikande”, utan att ”Maria var Maria” oavsett. Martinsson och Reimers (2008) menar att detta beror på att barnen inte ser eller har ”skolats in” i normerna på samma sätt som vuxna människor och har därför ett öppnare perspektiv. Margareta lyfter fortsättningsvis att hon ofta upplever att föräldrarna går in och ”rättar” barnen i deras lekar. Föräldrarna reproducerar då de normer och värderingar som finns, samtidigt som de begränsar barnens möjligheter (Martinsson & Reimers, 2008; Heikkilä, 2015; Wedin, 2011; Brade, Engström, Sörensdotter & Engsröm, 2008).

6.2.2 Förskola 2

Resonemanget kring normkritiskt arbete i förskolan fördes sedan vidare till förskola 2 som lyfte följande åsikter:

Kajsa: Vi arbetar med att inte göra några skillnader på män och kvinnor i förskolan. Om föräldrar inte känner att denna verksamhet är trygghet för sina barn, då får familjerna söka sig vidare att finna en mer passande miljö för deras barn. Vi arbetar aktivt med att alla familjer ska känna sig hundra procent trygga att kunna lämna sina barn varje dag.

51

Louise: Vi hade en sådan diskussion på vår avdelning. Där finns en stor spegel med utklädningskläder till. Prinsessklänningar bland annat. Barnen, framförallt pojkarna älskar att klä ut sig och byta kläder emellan varandra, vi uppmuntrar då det är bra för motoriken. Aldrig vi skulle förbjuda barnen att klä sig. Barnen väljer fritt att ha på sig kläderna. Föräldrar har reagerat att barnen borde klä sig i kläder som är mer passande för pojkar eller flickor. Pedagog tog då diskussion med föräldrar hur vi arbetar om detta och det gick ganska bra.

Natalie: När man väl har en diskussion med föräldrarna där man berättar att det är inte bara en klänning pojken har på sig, att det är många grejor pojken övar genom att ha det på sig, motorik, kroppsuppfattning, rollspel som är bra för barnets identitet. Många gånger när man berättar får föräldrarna andra tankar som gör att de förstår vårt arbetssätt och tankar. Jag vet vad många föräldrar tänker, jag arbetade på en förskola som var arabiskt ägt. Där fanns en pojke som älskade att leka både med pojkar och flickor. Men pappan kom och sa att han inte ville att pojken lekte med flickor för då blir pojken en bög. Men det är pappans rädsla. Då får man berätta att man inte blir så för att man blir intresserad av att leka med flickor. Det finns något i en som gör att man vill möta både pojkar och flickor. Att han inte får leka med flickor kommer inte att styra honom att bli heterosexuell. Vi har olika traditioner och normer i våra kulturer. Det måste man förstå att alla har olika kulturer. Så här har han växt upp under sina alla år och samtidigt berätta hur vi arbetar här på förskolan. Man måste mötas och föra diskussion om det. (Förskola 2. 150429)

Kajsa lyfter att i förskolan ska man inte göra skillnad på kvinnor och män, samt att de arbetar för att alla familjer ska känna sig trygga med att lämna sina barn i förskolan. Det hon uttrycker är nästan ordagrant taget ur läroplanen för förskolan (LpFö 98 rev. 2010). Louise berättar att barnen på deras avdelning gärna klär ut sig och att det är bra för motoriken. Hon säger fortsättningsvis att föräldrarna oftast är de som reagerar på om till exempel pojkarna har på sig klänningar. Martinsson och Reimers (2008) menar att människor reagerar när de möts av något som ”avviker” från det ”normala”, så som till exempel en pojke i klänning (se även Wedin, 2011; Brade, Engström, Sörensdotter & Engsröm, 2008). Föräldrarna känner då att barnen ska ”skolas in” i de ”rätta” normerna och begränsar då barnens möjligheter (Martinsson & Reimers, 2008; Heikkilä, 2015; Wedin, 2011; Brade, Engström, Sörensdotter & Engsröm, 2008). Enligt läroplanen ska barn ges lika möjligheter och inte begränsas av könsnormer, vilket Louise informerade föräldrarna om. Natalie tar upp att utklädningen

52

dessutom är bra för identitet och kroppsutveckling och att hon ofta får förklara deras arbetssätt till föräldrar. Hon berättar om en situation där en pappa inte ville att hans son skulle leka med tjejer eftersom han var rädd att sonen skulle bli homosexuell. Martinsson och Reimers (2008) menar att det finns en tydlig koppling mellan normen om kön och normen om sexualitet, håller sig en individ inom normen för kön förväntas individen också hålla sig inom normen för den ”normala” heterosexualiteten. De menar att en pojke som uppvisar feminina egenskaper eller intressen istället kopplas till manlig homosexualitet. Natalie avslutar med att konstatera att man måste förstå och tolerera att alla har olika kulturer men samtidigt kunna bemöta föräldrarna professionellt (Walzer, 1998; Bredsdorff & Horne Kjældgaard, 2012). Diskussionen kring normkritiskt arbete fortsätter och Barbro lyfter följande:

Barbro: Ja, jag vill klassificera pojkarna i en grupp och flickor i en annan, vilket jag gör här på förskolan. Bara dela upp dem för att se vilka som är hemma. Varför det blir så vet jag inte, hur det blir såhär. Problemet är att jag inte kan blanda dem för då blir det kortslutning i hjärnan. Såklart delar vi dem och blandar dem i olika aktiviteter, intressant att se hur enkönade samarbetar i grupper. (Förskola 2. 150429)

Barbro förklarar att hon delar upp pojkar och flickor, klassificerar dem i olika fack, i olika situationer. Hon gör det bland annat för att se närvaron i barngruppen samt för att se hur samkönade grupper samarbetar. Hon uppger också att hon inte kan blanda dem. Hirdman (2011) menar att behovet att dela in manligt och kvinnligt i olika kategorier finns hos många individer och det är nära sammankopplat med normer om olika bemötande och skillnader om kön. Eidevald (2009) visar i sin tur på att pedagoger bemöter barnen olika i förskolan utifrån deras biologiska kön. Heikkilä (2015) menar fortsättningsvis att en utav de mest möjlighetsbegränsade normerna är normer om kön. Martinsson och Reimers (2008) menar att individer kan reagera mycket negativt i en ”avvikande” situation och håller sig gärna därför till det som är ”normalt” (se även Wedin, 2011; Brade, Engström, Sörensdotter & Engsröm, 2008). Men läroplanen för förskolan (LpFö 98 rev. 2010) säger att pedagoger inte ska göra någon skillnad på flickor och pojkar, samt att pedagogerna inte ska begränsa barnens möjligheter utifrån könsroller. Genom att Barbro redan klassificerar barnen utifrån kön, ställer hon även omedvetna krav på pojkarna och flickorna utifrån hennes egna

53

könsnormer. Eidevald (2009) visar i sin forskning på just detta, att pedagogers bemötande av flickor och pojkar färgas av deras könsnormer av de biologiska könen (se även Hirdman, 2011; Wedin, 2011; Eidevald, 2009; Martinsson & Reimers, 2008). Då kan det ifrågasättas om Barbro verkligen kan ge barnen lika möjligheter till kunskap och lärande, så som läroplanen för förskolan (98 rev. 2010) talar för, i och med hennes uppdelade förhållningssätt.

6.2.3 Den certifierade förskolan

Resonemanget kring normkritiskt arbete i förskolan och deras arbetssätt kring ämnet fördes sedan vidare till den certifierade förskolan som lyfte följande:

Frida: /…/ Men vi har en metod som vi arbetar med som heter genussäkring som också applicerar HBT frågor, som är en sammanställning av metoder som används över hela Sverige. Den arbetar med genusfrågor. Den tycker vi är bra och enkel att genomföra med böcker, sånger, sagor, dockor utklädningskläder. Böcker visar stor skillnad på pojk- och flickböcker. Sånger upptäckte vi i exempelvis små grodorna, ja hur hoppar han, men vi insåg att grodor är neutrala, det finns inget han eller hon där. Men om grodan får lite rosa. Ja då blir det en hon eller? Plötslig händer det framför våra ögon, det som vi inte sett tidigare. Mer synligt blev det när vi tog in HBT perspektivet.

Ylva: /…/ Vi hade en av våra första regnbågsfamiljer, två pappor närmare bestämt som vi fick mycket erfarenheter från diskussion med den familjen. En dag hade vi haft sångstund. /…/ När vi hade sjungit färdigt alla sångerna, säger pappan som satt bredvid oss; ”Är ni medvetna om att av alla elva sånger ni har sjungit, så var åtta sånger heteronormativa? Ofta är det så när det gäller barn och figurer blir det då ordet han som det talas om. När det gäller sånger eller gäller den här världen med små barn så blir det hon eller bara mamma ordet som det talas om. Men vad landar vi då? Jo, då landar vi i kärnfamiljen. Det var vi inte alls medvetna om. Det som är spännande med det här utvecklingsarbetet, är att man får syn på hur nya saker som man inte alls såg innan. Som ledde till att vi fick förändra hela genussäkringen från sånger till leksaker; exempelvis ”bä bä vita lamm”, som är heterofamiljen om man lyssnar noga på texten. Det är det vi sprider som vi inte tänker på. Det är vår insikt i detta, så länge jag bara lever på och inte tänker, då följer jag heteronormen punkt. Sen kan jag gå och tro på vad som helst, men jag kan inte tro på det. För att vi har det så starkt, ligger som ett lock över oss. Det blev en revolution för oss när vi upptäckte det.

54

Ylva: Man kan säga vårt mål är att alla som kommer hit ska känna att man passar in som en i mängden. Det är en utmaning, inkludera har vi lärt oss exempelvis med sången ”imse vimse spindel”. Att sjunga den sången på femton olika språk. Effekten och kvittot vi får är från alla föräldrar på det vi gör. Exempelvis en muslimsk kvinna som inte kan engelska eller svenska har hittat hit till vårt hus. Vi pratar så mycket vi kan, men hon känner ändå sig utanför och på något sätt får vi henne med i vår sångstund och vi klämmer i med ”imse vimse” på arabiska. Ja