Som vi sett i framställningen ovan finns det, likt i det svenska domstolssystemet, ett antal allmänna domstolar och ett antal specialdomstolar. Specialdomstolarnas kompetens bestäms genom lag. Alla domstolar har befogenhet att göra både en laglighets- och en lämplighetsprövning av sina beslut med undantag för Cour de cassation. Sistnämnda får
240 Bell et al. Principles of French Law, s. 29. Grunden till detta är av historisk karaktär; det fanns en stor misstro mot domare som hade suttit i franska parlamentet sen innan den franska revolutionen att de skulle förhindra revolutionärernas politik, varför denna regel i sin ursprungliga form stiftades 1790.
241 A.a. s. 30.
242 Amiens, 22 April 1898. DP 1899.2.329.
243 Bell et al. Principles of French Law, s. 28.
244 A.a. s. 28.
245 A.a. s. 30.
40
enbart kontrollera att lägre rätter har tillämpat fransk lag på ett korrekt sätt. Cour de cassations praxis är rent formellt inte bindande och får inte heller anses utgöra rättsregler.
Den franska rättsordningen har ändå ett förhållningssätt till sin praxis som ger den rollen som en viktig rättskälla.
Domarna
I Frankrike används begreppet domare något annorlunda än hur det används i Sverige.
Inom svensk rätt avses med domare i RB såväl lagfarna som icke lagfarna (lekmanna) domare.246 I RB:s 4 kapitel skiljs endast på domare och nämndemän.
Inom det franska rättssystemet används termerna juge och magistrat för domare.
Skillnaden på dessa begrepp är att en juge är den vardagliga beteckningen på en domare, medan en magistrat är en formell titel med en annan juridisk innebörd.247 Enligt den franska konstitutionen från 1958 (den femte republikens konstitution) har de som omfattas av definitionen av magistrat ett konstitutionellt skydd i sin yrkesroll enligt konstitutionens titel VIII. Dessa kan inte bli avsatta och deras avancemang inom domaryrket administreras av ett självständigt statligt organ.248 Även en åklagare omfattas av denna definition och åtnjuter därför skydd, medan grundlagen inte omfattar domare i förvaltningsdomstolarna (även om domarna numera omfattas av skyddet genom praxis från franska författningsdomstolen, Conseil constiutionnel). Konstitutionen omfattar inte heller lekmannadomare (jämför 5.2 om Tribunal de commerce). Samtliga magistrats i Frankrike agerar under franska justitieministeriet, Ministère de la justice eller Garde des Sceaux.249 I vidare framställning kommer begreppet juge användas som beteckning för samtliga domare oavsett om de omfattas av definitionen av magistrat eller ej.
Vidare används inom fransk rätt begreppet domare på ett inte särskilt enhetligt vis med ett svenskt synsätt, varför ett ytterligare par förtydliganden är nödvändiga. Till
246 Ekelöf et al. Rättegång I s. 140 f.
247 Bell et al. Principles of French Law, s. 55 f.
248 Mélin-Soucramanien, Pactet. Droit constitutionnel, s. 123 f. (320).
249 Garde des Sceaux, sv: beskyddare av sigillen. Justitieministeriet har historiskt varit de som kontrollerat republikens sigill, och därmed också kontrollerade de rättshandlingar som ingicks för statens räkning. Ofta omnämns även justitieministern själv som Garde des Sceaux.
41
skillnad från svensk rätt finns en bred flora av olika domare, med olika kompetenser och olika funktioner, samt flera typer av lekmannadomare.250
Till en början görs en åtskillnad mellan juge du fond och juge du droit. Förstnämnda är domare som har att göra laglighets- och lämplighetsprövningar medan sistnämnda domare enbart har befogenheten att göra laglighetsprövningar.251 De förstnämnda domarna finns i första och andra instans, och sistnämnda domare finns i Cour de cassation.252 Denna åtskillnad görs på grund av som tidigare nämnts att Cour de cassation inte får göra annat än en laglighetsprövning. I detta sammanhang kan begreppen juge du fond och juge du droit användas synonymt med jurisdiktion, det vill säga vilka domstolar som får och inte får göra en laglighetsprövning.253
Vidare delas även juge du fond upp ytterligare i olika varianter i enlighet med deras kompetens. Flera juge är specialiserade inom ett område, exempelvis juge d’enfantes (sv.
barnmålsdomare) och juge aux affaires familiales (sv. familjedomare). Juge de la mise en état är en domare som tillser processens goda fortskridande, bland annat genom att allt processmaterial kommunicerats mellan parterna (se vidare 6.5). Denna domare verkar för att förbereda tvisten för huvuddomaren och är vanligare i mer komplexa civilmål.254 Han eller hon har också befogenhet att begära olika utredande åtgärder, mer om det under avsnitt (se vidare 6.4).255
Det görs en uppdelning mellan juge du siège och juge du parquet.256 Detta gäller såväl i civil- som straffprocessen, om än med vissa skillnader. Förstnämnda är de som vi skulle
250 Ministère de la Justice. Les acteurs de la Justice (hämtad 2020-05-18) Floran av domare inom fransk rätt är svåröverskådlig, men några exempel kan anföras (svensk funktionell översättning): Juge aux affaires familiales (familjemål), juge des enfantes (mål rörande barn), juge de l’application des peines (påföljdsbestämmare), juge d’execution (exekvaturdomare), juge de la mise en état (domare med ansvar för processens goda fortskridande), juge des libertés et de la détention (häktningsdomare), juge d’instruction (domare som förbereder mål, blandning av åklagare och domare) m.m.
251 Braudo. Dictionnaire du droit privé (hämtad 2020-05-05). Distinktionen i begreppen kan göras mellan fond (bakgrund) och droit (rätt), dvs. motsvarande ”domaren av bakgrunden” och ”domaren av rätten” på svenska.
252 Detta följer av, vilket redogjorts för under 5.2, domstolarnas kompetens.
253 Braudo. Dictionnaire du droit privé (hämtad 2020-05-05).
254 Ministère de la Justice. Les acteurs de la Justice (hämtad 2020-05-18).
255 Några fler exempel (svensk funktionell översättning): juge de l’application des peines (påföljdsbestämmare), juge d’execution (exekvaturdomare), juge des libertés et de la détention (häktningsdomare), juge d’instruction (domare som förbereder mål, blandning av åklagare och domare) m.m.
256 Bell et al. Principles of French Law, s. 60 ff. Juge du siège översättas enklast till den sittande domaren.
Juge du parquet förklaras bäst genom dess etymologi: Le parquet är ett vardagligt uttryck för Ministère
42
kalla för domare i svensk rätt, det vill säga domaren som dömer i målet och meddelar dom. Den sistnämnda är en domare som i straffprocessen agerar som åklagare. Dessa utses och lyder under Ministère public.257 I civilrätten är juge du parquet en typ av generaladvokat som tillvaratar statliga intressen i tvister där föremålet för tvisten kan anses ha allvarliga juridiska implikationer av intresse för det allmänna.258 Han eller hon kan då intervenera som part i målet och inkomma med muntliga eller skriftliga yttranden till juge du siège (sv. den sittande domaren), och även i vissa fall (om än ovanligt) intervenera som huvudpart i målet.259 En juge du parquet svarar i civilprocessmål direkt till justitieministern, Garde des Sceaux.
Slutligen görs likt svensk rätt åtskillnad mellan lagfarna och icke lagfarna lekmannadomare. I de kommersiella domstolarna (se 5.2) kallas ledmannadomaren för juges consulaires (sv. konsulära domare) vilka väljs av domkretsens näringsidkare.260 Dessa omfattas inte av definitionen av magistrat (jfr. första stycket). Vidare exempel på icke lagfarna domare är les conseillers prud’homaux som är lekmannadomare i franska arbetsdomstolen.
Som slutsats av detta avsnitt kan konstateras att det enhetliga begreppet domare som finns i Sverige inte kan sägas används i samma mån i Frankrike. För att underlätta vidare framställning kommer därför begreppet ”domare” användas genomgående i de franska framställningen för att förenkla förståelsen i de delar då den franska och den svenska domaren besitter samma eller snarlik kompetens. I andra fall kommer domarens fulla titel att användas.
I och runt domstolarna agerar ett antal funktionärer som kan komma att nämnas i vidare framställning. I Frankrike har en avocat ensamrätt på att företräda parter inför domstol i de fall då ombud är obligatoriskt.261 Tidigare fanns ett system likt det i England med solicitors och barristers, där den sistnämnda i fransk rätt kallas för avoué. Den formella uppdelningen mellan dessa försvann år 1971 men än idag hanterar avoué de
Public. Ursprunget är omtvistat, men min personliga favorit bland de etymologiska spaningarna är att i den ursprungliga franska domstolen så fanns det mellan sittplatserna för domarna och parterna ett utrymme (kallat för parquet) där endast kungens män (det vill säga de som innehade motsvarande befogenheter som ministère public) fick röra sig.
257 Ministère de la Justice. Les acteurs de la Justice (hämtad 2020-05-18).
258 Bell et al. Principles of French Law, s. 60 f.
259 A.a. s. 60 f.
260 A.a. s. 62 ff.
261 A.a. s. 75 ff.
43
processuella frågorna i andra instans, Cour d’appel, tillsammans med l’avocat. En avocat måste vara ansluten till ett advokatsamfund, le barreau, för att få praktisera. Dessa finns i varje fransk region och är kopplade till Tribunal judiciaire (tidigare Tribunal de grande instance).
En hussier de justice är en funktionär i franska domstolar utsedd av justitieministeriet.
Han eller hon har funktionen som officier ministeriel, vilket innebär mandat till statlig maktutövning.262 Dess roll är att verkställa domstolens avgöranden, det vill säga alla former av exekutoriska förfaranden som exempelvis utmätning eller annan verkställighet.263
En greffe är ansvarig för de administrativa sysslorna i en domstol.264 En greffe har bland annat hand om och administrerar ärendehandlingar (le dossier), register samt ger råd till parter i frågor som berör administratorns arbetsuppgifter. 265
Som sammanfattning kan sägas att det finns flertalet olika franska domare vilka besitter olika roller och kompetens. I huvudsak bör läsaren särskilja de domare som har rätt att göra både en laglighets- och en lämplighetsprövning av tvisterna och de som endast har att göra en laglighetsprövning. Det finns ett antal specialdomare som har specialistkompetens inom speciella områden, exempelvis barnmålsdomare eller expropriationsdomare.
Processens struktur i fransk domstol
Innan vi berör frågorna om materiell processledning behöver en kort beskrivning göras av hur den franska civilprocessen är uppbyggd kronologiskt och vilka de huvudsakliga momenten är.
Fransk civilprocess är uppdelad i huvudsakligen tre faser: l’instruction (sv.
förberedelsen), les débats (sv. huvudförhandling) och le jugement (sv. dom).266 Efter att talan är väckt och stämning utfärdad börjar arbetet med le dossier.267 Parterna samlas till ett första möte med domstolspresidenten för att avgöra om målet är redo för avgörande
262 Bell et al. Principles of French Law, s. 76.
263 A.a. s. 76.
264 A.a. s. 77.
265 A.a. s. 77.
266 A.a. s. 93 ff.
267 A.a. s. 90.
44
eller om det saknas material.268 Om målet inte anses redo, och presidenten inte anser att bristerna kan avhjälpas av parterna själva, överlämnas ärendet till JME för förberedelser.
Här kan domaren begära bevisning från andra parten, antingen ex officio eller på begäran från andra part. Mer om detta under 6.5. JME stänger ärendet när han eller hon anser att målet är redo för att avgöras eller som en form av straff till följd av parts underlåtenhet att följa domarens anvisningar.
Nästa steg är les débats eller l’audience (huvudförhandlingen). Syftet med denna är att kommunicera vad som framkommit i le dossier och presentera sina argument.269 Parter har rätt till en muntlig förhandling men kan likväl begära att sådan inte hålls.270 Denna huvudförhandling är inte ett viktigt moment i den franska civilprocessen utan, som tidigare nämnts, sker för det mesta skriftligt.271 Som nämnts ovan brukar denna del ofta innehålla enbart slutanföranden av parternas ombud.272 Därefter skickas det till domstolen för avgörande, le jugement.
268 Bell et al. Principles of French Law, s. 98 ff.
269 A.a. s. 109 f.
270 A.a. s. 109 f.
271 A.a. s. 109 f.
272 A.a. s. 109 f.
45
6 Materiell processledning i fransk rätt
Inledande anmärkningar
I följande kapitel ska jag utreda förutsättningarna för den franska domaren att bedriva materiell processledning i en civilprocess. Jag kommer behandla frågan om förelägganden från domaren att producera bevisning i avsnitt 6.2, frågan om domarens skyldighet att genom frågor och förtydliganden få parter att precisera och utveckla sina yrkanden och åberopanden i avsnitt 6.3 och slutligen behandla det franska rättsinstitutet utredande åtgärder som kan vidtas av domaren i avsnitt 6.4.
Som utgångspunkt är parterna enligt artikel 9 CPC att parterna är ansvariga för sin process och för att presentera erforderlig bevisning till stöd för sin talan.273 Principen avskär dock inte möjligheten för domaren att genom materiell processledning hjälpa parterna i processen i fråga om yrkanden men även rörande bevisning. Den lagliga grunden till processledning härleds huvudsakligen från artikel 8 och 10 CPC.274 Artikel 8 CPC anger att domaren kan ”bjuda in” parter att inkomma med förklaringar av faktum i tvisten och artikel 10 CPC anger att domaren kan begära utredande åtgärder inom de ramar lagen föreskriver.275 Som redogjorts för i avsnitt 5.1 har domaren en viktig roll i fråga om bevisning i ett dispositivt tvistemål. De åtgärder och medel som han eller hon kan använda sig av kommer beskrivas mer i kommande kapitel.
Bevisförelägganden
Ett intressant stadgande i fransk rätt som inte har någon motsvarighet i den svenska rätten finns i artikel 10 CC. Den anger att var och en är skyldig att hjälpa rättvisan (läs domstolen) att få fram sanningen. Regeln är tillämplig för alla domare i alla instanser i alla domstolar i Frankrike.276 Regeln anses vara en av grunderna till domarens rätt att vidta bevisförelägganden i fransk domstol. Denna regel kan jämföras med editionsplikten i RB 38:2 men är betydligt mer allmänt formulerad. Bevisförelägganden regleras i artikel
273 Artikel 9 CPC lyder: ”Var part måste bevisa, I enlighet med lag, the omständigheter nödvändiga för att nå framgång med sitt yrkande”.
274 Artikel 8 CPC lyder: ”Domaren kan bjuda in parter att ge förklaringar av rättsfakta som han bedömer är nödvändiga för tvistens lösning”. Artikel 10 lyder: ”Domaren har möjlighet att ex officio begära alla de utredande åtgärder som tillåtna enligt lag”.
275 Brahic Lambrey. Production forcée des pieces, p. 10.
276 A.a. p. 33 ff.
46
142 CPC i vilken domaren kan på begäran av part om domaren finner begäran grundad kräva av motparten att producera viss efterfrågad bevisning. Sådan begäran kan innefatta alla typer av bevisfakta (fr. élements de preuve). I artikel 11.1 CPC anges att åtgärd sker huvudsakligen på begäran av motpart.277 Domaren har på parts begäran enligt artikel 11.2 i CPC att begära att motparten inkommer med ett visst bevismedel som han eller hon har i sin besittning vilket domaren dessutom kan förena med hot om vite.278 Begärande part är skyldig att redovisa ett legitimt intresse av att få tag i beviset.279 Enligt artikel 139 CPC ska domaren vidta den begärda åtgärden om han eller hon bedömer att begäran är motiverad.280 Utgångspunkten är alltså att det är på parterna initiativ som en sådan åtgärd vidtas. Det görs en skillnad mellan de fall då representation av ombud är obligatoriskt och inte då möjligheten att begära produktion av bevis i det första fallet är betydligt mer begränsad än i den senare.281 En domare i civilmål har därför mycket, om inte fullkomligt, begränsade möjligheter att ex officio begära in ny bevisning från parter, medan exempelvis en domare i kommersiella mål har vidare sådana befogenheter.282 Undantaget från huvudregeln är i det fall som anges i artikel 146 i CPC, se avsnitt 6.4.
Som tidigare nämnts är förfarandet i huvudsak skriftligt. I en muntlig process framför rätten (fr. l’audience) kan domaren begära fritt enligt artikel 446–3 st. 1 CPC från part, vid vilket givet tillfälle, att inkomma med förklaringar av bevisfaktum och rättsfaktum som han eller hon anser nödvändiga för tvistens lösning och framförallt begära att parterna inkommer med bevis som stödjer deras talan. En förklaring till att materiell processledning får utövas i större utsträckning i dessa fall är att det ofta rör sig om småmål framför Tribunal judiciaire eller Tribunal de commerce där parterna inte är skyldiga att representeras av ombud och därför ofta kan antas inte vara juridiskt skolade.283
277 Artikel 11.1 CPC lyder: ”Parterna är förpliktade att vara behjälpliga vid de utredande åtgärderna även om domaren noterar konsekvenserna av ett avstående eller en vägran”.
278 Brahic Lambrey. Production forcée des pieces, p. 8. Artikel 11.2 CPC lyder: “Om en part innehar ett bevismaterial kan domaren vid begäran från motpart begära att parten tillhandahåller bevisningen och, vid behov, förena detta med hot om vite. Han kan, vid begäran från en av parterna, efterfråga eller begära, vid behov förenat med vite, framställandet av alla dokument som innehas av en tredje man under förutsättningar att det inte finns något lagligt hinder”.
279 A.a. p. 16.
280 Artikel 139 CPC lyder: ”Om domaren finner begäran välgrundad får han begära inhämtandet eller producerandet av handlingen eller bevisningen, i original, som kopia eller som utdrag beroende på fallet, under de villkor och under de garantier som han bestämmer, vid behov under hot om vite”.
281 Lacroix-Andrivet. Pièces, s. 1171 (341.42).
282 Jfr. 1 civ. 5 april 2012, nr. 11–14.177.
283 För tribunal judiciaire, se artikel 761 CPC, bland annat inget advokattvång om tvistemålet understiger
€ 10 000. För tribunal de commerce, artikel 853 st. 3 CPC, ifall tvisteföremålet understiger € 10 000.
47
Sammanfattningsvis kan domaren enbart ålägga en part att inkomma med bevis när motparten har begärt ett sådant bevisföreläggande av domstolen. Domstolen får enbart bevilja en sådan åtgärd om den anses vara motiverad. I fall då parten inte är representerad av ett ombud har domaren under vissa omständigheter i motsats till det tidigare nämnda stora möjligheter att ex officio begära sådan bevisproduktion av part.
Frågor och förtydliganden m.m.
Inom den franska civilprocessen har domaren en viss frågerätt rörande parternas yrkanden och åberopade omständigheter. Enligt artikel 8 CPC kan domaren bjuda in parter att avge förklaringar av rättsfakta som han bedömer är nödvändiga för tvistens lösning. Denna befogenhet sker helt och hållet ex officio av domaren.284 Domaren kan även enligt artikel 13 CPC genom att ställa frågor få parter att förklara och utveckla sin argumentation beträffande de rättsliga grunder som han eller hon bedömer är nödvändiga för tvistens lösning.
En fråga som varit föremål för diskussion inom fransk rätt är huruvida domaren är bunden av den rättsliga kvalifikationen som parterna gjort.285 Fråga har kretsat kring om den rättsliga kvalifikationen är en del av saken i målet och därmed ska omfattas av parternas exklusiva kompetens.286 I artikel 12.2 i CPC anges att domaren inte ska förhindras av den kvalificering som parterna har gjort av saken utan får fritt, med vissa undantag, själv göra en egen bedömning.287 Domaren är fri att tillämpa annan lag eller ändra den rättsliga kvalifikationen under förutsättning att han eller hon inte inför några nya sakomständigheter eller medel i processen eller ändrar den eller de tvistiga sakfrågorna.288 Om parterna inte har åberopat något lagstöd för sin talan är domaren helt fri att bedöma vad som är tillämplig lag.289 Fransk litteratur är dock av uppfattningen att domaren själv ska finna den rättsliga kvalifikationen i följande fall: I de fall då parterna antingen inte har gjort någon egen klassifikation, när parternas klassificering är inkorrekt eller i de fall då domaren i sitt avgörande har förlitat sig på material som inte parterna
284 1 civ. 4 december 1973, ref: 72-13.385.
285 Bolard. La matière du procès et le principe dispositif, s. 849 f. (221.12 f.).
286 A.a. s. 849 (221.12).
287 A.a. s. 850 (221.12–221.13). Artikel 12.2 CPC lyder: ”Han måste tillämpa dess korrekta kvalifikation på de rättsfaktum eller tvistiga handlingarna utan att förhindras av den rättsliga kvalifikationen gjord av parterna”.
288 Callé, Dargent. Code de procedure civile annoté, s. 35.
289 A.a. s. 35.
48
själva har använt i sina yrkanden vilka kallas för faits adventices. 290 Detta gäller inte ifall parterna uttryckligen angett att domaren ska hålla sig till de rättsliga kvalifikationerna som partnerna anfört vilket är en möjlighet som följer av artikel 12.3 CPC.291
Som nämnts kan domaren använda sig av så kallade faits adventices, det vill säga rättsfakta som parterna har anfört i processen men som parterna inte uttryckligen åberopat till stöd för sin talan. Detta framgår av artikel 7.2 CPC.292 Med avseende på förbuden i artikel 4, 5 och 7.1 CPC, det vill säga att parternas yrkanden och presenterade rättsfakta sätter ramen för processen och att domaren inte får ändra eller avvika från dessa anses ett beaktande av domaren av dessa faits adventices aldrig kunna ändra ett yrkande av part.293 Detta ställningstagande motiveras av att domaren i första hand är skyldig att slita parternas tvist och kan därför beakta rättsfakta som inte uttryckligen åberopats av parterna, vilket egentligen fordras i enlighet med artikel 5 CPC. Vidare anses rättsfakta som angetts i parternas rättegångsskrifter inkluderade i processen i enlighet med kontradiktionsprincipen och därför möjliga för domaren att beakta.294 Vidare har domaren möjlighet att i inomkontraktuella förhållanden identifiera och bedöma parters kontraktsmässiga förpliktelser på annat innehåll i avtalet än enbart de av parterna åberopade klausulerna.295 Slutligen har domaren under vissa förutsättningar möjligt att ändra parters yrkade rättsföljder.296 Den frågan kommer dock inte behandlas vidare i den här uppsatsen.
290 Bell et al. Principles of French Law, s. 88 f.; Callé, Dargent. Code de procedure civile annoté, s. 35.
Faits adventices är bevisning som anförts i förbifarten eller av misstag (casually or incidentally) av parterna och som de inte har baserat sin talan på.
291 Artikel 12.3 CPC lyder: ”Däremot kan han (domaren) inte förändra benämningen eller den legala grunden där båda parterna, i enlighet med ett avtal som faller inom vad parterna fritt kan disponera, bundit
291 Artikel 12.3 CPC lyder: ”Däremot kan han (domaren) inte förändra benämningen eller den legala grunden där båda parterna, i enlighet med ett avtal som faller inom vad parterna fritt kan disponera, bundit