Flera av protokollen visar på en utvecklingsdiskurs med barnet som normalt, avancerat eller försenat.72
Med det menar jag att ledarinnorna hänvisar till att barnens kunskap eller beteende är relaterat till en viss ålder och att deras beteenden och sätt är normala, avancerade eller försenade. Utvecklingsdiskursen är en maktburen diskurs genom vilken ledarinnorna tillskriver sig själva makt i rollen som de som kan avgöra huruvida barnet utvecklas normalt eller inte. Diskursen blir även maktburen genom att ledarinnorna normaliserar en viss bild av barnet och därmed barnens självbild. Denna ”expertroll” framkommer även i och med att ledarinnorna värderar barnens kunskaper och förmågor, till exempel hur väl de sjunger eller målar. Ledarinnorna använder sig även ofta av modala verb såsom är. Barnen
är på olika sätt och detta antyder därmed att ledarinnorna kan åskådliggöra en sanning om barnen.
Den expertroll som framträder innebär inte nödvändigtvis att ledarinnorna var stränga eller negativa eller att de medvetet utövade makt. Tvärtom är protokollen skrivna i en positiv anda och det finns en värme och tillgivenhet i beskrivningen av samtliga barn. Protokollen visar på en barnsyn som präglas av ett komplext och dynamiskt barn och en tillåtande ledarinna. Barnen målas inte upp i stereotyper som förblir desamma anteckning efter anteckning. Inte heller visar sig nya karaktärsdrag endast över tid, i och med att barnet blir äldre. Barnen är till exempel både glada och bråkiga, näsvisa och rara eller livliga
och lugna. Jag kallar detta en pluralistisk diskurs med ett mångfacetterat barn. Men även om både flickor
och pojkar tillhör denna pluralistiska diskurs så visar resultatet att diskursen skiljde sig åt flickor och pojkar emellan. Flickor framställs i protokollen som mer ensidiga än pojkar, där beskrivningarna hjälpsam, lugn, rar, och glad är de vanligast förekommande. Pojkarna framställs i mer varierade och kontrasterande ord såsom; glada, intresserade, tillgivna, lugna, livliga, pigga, duktiga och koncentrerade. Även den pluralistiska diskursen blir därmed tämligen maktburen genom att ramar har konstituerats där barnens kön ger olika möjligheter inom diskursen.
Protokollen antyder att ledarinnorna på samtliga barnträdgårdar la mycket fokus på att barnen skulle vara självständiga, aktiva och företagsamma. Texterna genomsyras även av ord och meningar som visar på att ledarinnorna la stor vikt vid barnens sociala samspel och i texterna antyds att barnen lärde sig
72Diskursbegreppet har jag lånat från Sue Nichols (2002) som i sin studie beskriver en diskurs som: ”the developmental discourse: child as normal, advanced or delayed”.
52 genom samspelen. Det finns därmed en barncentrerad diskurs med barn som aktiva lärandesubjekt.73. Enligt protokollen valde flickorna och pojkarna ofta olika aktiviteter. Flickorna sysslade mest med att rita, sjunga, sy, leka med dockor och pussla. Pojkarna ägnade sig enligt protokollen mest åt att rita, bygga med klossar, leka med bilar och slöjda. Resultatet antyder även att pojkarna ägnade sig åt mer varierade aktiviteter än flickorna. Även om både flickorna och pojkarna verkade under samma barncentrerade diskurs – är de uppmuntrades att lära på egen hand – så framträder i protokollen bilden av att barnen lärde och gjorde olika saker. Inom ramen för denna studie skulle detta kunna förklaras som att sociala praktiker satte ramarna för att diskursen – som torde kunnat vara densamma – blev olika för pojkar och flickor, och därmed maktburen i och med att normer formas som barnen medvetet och omedvetet förhåller sig till.
Dessa tre framträdande diskurser; utvecklingsdiskursen med barnet som normalt, avancerat eller
försenat, den pluralistiska diskursen med det mångfacetterade barnet och den barncentrerade
diskursen med barn som aktiva lärandesubjekt, är alltså inte statiska i sitt varande utan olika ideologier
inom diskurserna kan ha olika hegemoni. Detta innebär att somliga karaktärsdrag skrivs fram som dominanta inom varje enskild diskurs, vilket normaliserar bilden av hur flickor och pojkar ”är”. Dessutom växlar ledarinnorna mellan de olika diskurserna. Genom de olika diskursiva anspråken innehade ledarinnorna på olika sätt makt över barnen och deras självbild.
73 Diskursbegreppet har jag lånat från Sue Nichols (2002) som i sin studie beskriver en diskurs som ”the child centred discourse: child as active learner”.
53
Kapitel 7
Diskussion
Trots det relativt lilla urvalet som studien består av, visar resultatet att barnträdgårdarna verkligen var
folkbarnträdgårdar, det vill säga de välkomnade barn från alla samhällsklasser. Både barn från fattiga
och rika hem förekommer i protokollen. Att studien dessutom består av lika många flickor som pojkar gör att studiens resultat erbjuder en relativt varierad inblick inom detta negligerade forskningsfält. I detta kapitel kommer jag att lyfta resultatet i relation till vad tidigare forskning har visat samt lyfta tankegångar som väcktes under analyserandet. Precis som i resultatet vill jag innan jag går in närmare på ledarinnornas barnsyn först lyfta protokollens struktur då dessa skapat förutsättningarna och ramarna (diskursiva och sociala praktiker) för det språkbruk som jag har analyserat.
7.1 Protokollens struktur
Resultatet visar att protokollen från de olika barnträdgårdarna följer samma struktur och upplägg, men att de inte riktigt passar in under någon av de observationstyper som nämns i den tidigare forskningen, utan framstår istället som en egen form av observationstyp. Till skillnad från situationsprotokollen i Lindgren och Grunditz (2019) granskning, skriver ledarinnorna i dessa protokoll inte ner enskilda aktiviteter eller situationer. I likhet med situationsprotokollen står datum och namn angivet även på studiens protokoll, men plats är inte noterat. Inte heller följer studiens protokoll de former av observation som benämns som dagsberättelser och uppfostringsrapporter, med undantag från personlighetsbeskrivningen som framkommer även i studiens protokoll. Studiens protokoll stämmer till viss del överens med den observationstyp som beskrevs av Westberg (2010), där protokollen skrevs som ett stöd för ledarinnans minne och för att samla information om barnet. Men ingen av dessa observationsformer stämmer riktigt in med protokollen i denna studie. Jag har därför valt att benämna dem under ett eget namn, som ’Löpande observationsprotokoll’. Jag upplever att protokollen har skrivits för att på ett övergripande sätt kartlägga barnens mående, intressen och skolberedskap. Även om denna typ av observation är en ”egen form” så är det tydligt att den på flera sätt delar likheter med andra protokoll, det finns där med spår av en intertextualitet protokollen emellan.
54 I den tidigare forskningen framgick det att det oftast var studentledarinnorna som observerade barnen och inte barngruppens ordinarie ledarinna, men detta är inte fallet för protokollen i denna uppsats. Jag kan tänka mig att en av orsakerna var att de protokoll som studentledarinnorna skrev var aktivitetsprotokoll / situationsprotokoll, till skillnad från protokollen i denna studie. Att följa en enskild händelse kräver inte att man känner barnet i fråga då man gör en ”ren observation” av en specifik situation eller händelse. Då protokollen i denna studie gör återkommande ”nedslag” som ger en generell kännedom om barnet krävs det att den som skriver är kontinuerligt närvarande och kan sammanfatta vad som hänt sista månaderna på några få rader. Ytterligare en orsak kan vara de flesta andra sparade protokoll kommer från Norrköping där många ledarinnor utbildades. Det fanns med andra ord studenter där som kunde göra observationer, men då ingen utbildning fanns i Västerås är det mycket möjligt att det inte heller fanns några studenter där på praktik.
7.2 Föreställningarna om barnen; etos
Resultatet tyder på en rådande utvecklingsdiskurs med barnet som normalt, avancerat eller försenat vilket stämmer överens med James och Prout (1997) som menar att hela 1900-talet i större eller mindre bemärkelse verkade under ett utvecklingspsykologiskt paradigm vad gäller synen på barn och barndom. Protokollen visar att barnen ansågs ha olika färdigheter vid olika åldrar, och som Hultqvist (1990) skriver verkar observationerna till viss del ha använts för att undersöka om barnen levde upp till normal utveckling, och vilka insatser (utvecklingshjälp) som behövdes om barnen inte gjorde det. Ledarinnorna antecknar till exempel flera barns intelligens och/eller allmänna utveckling. Det framkommer inte att ledarinnorna satte in någon utvecklingshjälp för barnen på det sätt som Hultqvist (1990) beskriver, men däremot konstaterade en av ledarinnorna att ett barn borde gå kvar två terminer då han inte var redo för skolan än. Även om någon utvecklingshjälp inte benämns rakt ut så antyder ledarinnorna att barnträdgården hade en positiv inverkan på barnens talutveckling och attityd.
Som framkommer i resultatet visar protokollen på mycket värme mellan ledarinnorna och barnen och man får en känsla av att ledarinnorna tycker genuint om barnen och vill deras bästa. Det kan finnas flera olika orsaker till denna värme. En orsak skulle kunna vara en effekt av det höga värde barnen fick under denna tid genom att vara avgörande för tillväxten (Sandin, 2017). Det skulle även kunna vara att ledarinnorna under deras utbildning tagit till sig pionjärernas strävan efter att barn ska bemötas med respekt och värde och att barndomen ska vara glad och rolig (Hatje, 1999). Värmen från ledarinnorna kan även ha varit ett resultat av att ledarinnorna i sig själva var uppfostrade till kvinnor, med de attribut som tillhörde denna tid – som bland annat bestod av hjälpsamhet på gränsen till självförnekelse (Lenz Taguchi, 2000). Det är intressant att se hur tydligt flickorna följer i ledarinnornas fotspår vad gäller dessa egenskaper, och hur de tillskrivs karaktärsdrag som hjälpsamma, lugna och tysta. Troligtvis var
55 värmen mellan ledarinnorna och barnen en kombination av flera olika orsaker. Men att protokollen ändå visar på denna värme antyder att barndomen – kontextburen till dessa barnträdgårdar – under dessa år var glädjefull.
Protokollen stämmer till stor del överens med de föreställningar om barn som målas upp i barnböcker under denna tid av Farley (2008) och McCabe et al. (2011). Men resultatet visar att bilden av barnen i barnträdgården är betydligt mer komplex och framförallt mångfacetterad och antyder på en pluralistisk
diskurs med ett mångfacetterat barn. Farley (2008) skriver att pojkarna i böckerna framställs som aktiva,
äventyrslystna, teknikintresserade slagskämpar och dessa beskrivningar passar överens med pojkarna i protokollen. Men pojkarna i protokollen är även sårbara, rädda och tysta. Det kan tolkas som att det i verkligenheten finns mer plats för att vara ”hela karaktärer” än det finns på boksidorna. Det antyder även att ledarinnorna har använt den makt de besitter till att tillåta barnen att vara på mer än ett sätt, att få bygga upp en rikt nyanserad självbild. Men det finns även många stunder där ledarinnorna förstärker liknande könsroller som de som framkommer i böckerna, och som tidigare forskning i allmänhet visar på rådde i samhället. Som när ledarinnan från btg 3 skriver att Lars hellre söker skydd än slår tillbaka om någon är elak, eller när ledarinnan från btg 4 lägger så mycket fokus på att pojkarna ska slöjda. Att ledarinnorna antecknat dessa saker och sättet de gjort det på antyder att pojkar borde vara tuffa, modiga och intresserade av konstruktion.
De könstraditionella roller som framkommer i de böcker som McCabe et al. (2011) granskat, framkommer även till viss del i studiens protokoll. Det är främst flickorna som befinner sig i dockrummen samt syr, och främst pojkarna som snickrar. Men återigen är det inte ett fast mönster utan avvikelser förekommer. Det kommenteras aldrig att det skulle vara annorlunda eller fel på något sätt när barnen gör aktiviteter som oftast är tillskrivna det motsatta könet, utan sysselsättningarna tycks finnas där tillgängliga för alla. Men när avvikelser sker från klassiska könsroller markeras de dock, vilket i sig innebär att det går mot normen, som att Lars är bedårande att se på när han är i dockrummet, eller att Erik befinner sig i dockrummet på grund utav att han är omtyckt att flickorna eller att Kristinaleker med bilar när hon är med killarna. Att material och aktiviteter verkade vara tillgängliga för alla, men att ord-analysen ändå visar på en viss grad av könad uppdelning mellan aktiviteterna stämmer överens med Hatjes forskning (1999, s. 121), där hon skriver att ledarinnorna hade en ”oproblematisk syn på barnet, där könet ofta hade en underordnad betydelse” med att alla flickor underförstått förväntades bli hemmafruar och alla pojkar arbetare. De motstridiga budskapen protokollen förmedlar, om både könsuppdelad praktik och en allmänt tillåtande praktik går även väl ihop med de mönster som Vallberg Roth (2015) beskriver. Där beskrivs perioden 1943–1948 som en period som hamnar mitt emellan läroplaner som tydligt särskiljer könen och uppmuntrar till olika aktiviteter, och läroplaner som fokuserar på gemensamma sysselsättningar och allmän utveckling. Protokollens ”både och” kan visa på att de var just i mitten av denna vändpunkt.
56 Resultatet antyder att ledarinnorna la vikt vid barnens självständighet och företagsamhet och visar på en
barncentrerad diskurs med barn som aktiva lärandesubjekt. Det stämmer överens med den bild av
barnträdgården som framkommer i bakgrunden av Westberg (2010) där han skriver att lokalerna skulle anpassas för att barnen skulle kunde vara självständiga så att inte ledarinnan behövde hjälpa och stötta barnen hela tiden. Det går även hand i hand med Ellen Keys tankar om att barn skulle uppmuntras till frihet och att ha egna tankemönster istället för att följa andras (Simmons Christenson, 1997).
I Bergmans (2016) forskning om fosterfamiljer under 1900-talet framkommer att alla barn ansågs ha samma behov och att man därför inte tog någon hänsyn till det enskilda barnet. Den barnsyn som kontrollinstitutioner bemötte fosterfamiljer med, stämmer inte överens med den barnsyn som protokollen påvisar om barnträdgården. Som framkommer i resultatet, visar protokollen att ledarinnorna flera gånger justerade deras beteende efter olika barns behov. Aggressivitet bemöttes till exempel olika beroende på barn. Protokollen visar även på flera ställen på att ledarinnorna tog individuell hänsyn till olika barns begåvning, såsom Köhler menade att ledarinnor bör (Simmons Christenson, 1997). Vidare kan läsas i den tidigare forskningen att observerandet kunde användas för att synliggöra barnens individuella förutsättningar. Det är svårt att avgöra om protokollen i denna studie har använts för att synliggöra barnens olika förmågor eller om protokollen snarare har speglat den bild som ledarinnorna redan hade. Att resultatet vid ett tillfälle antyder att gruppens nya ledarinna inte läst protokollen innan hon bemöter barnen tyder på att protokollen snarare användes som en ren nedskrivning av ”sanna observationer” än synliggörande av barns olika egenskaper. Att det framkommer i resultatet att ledarinnorna ofta använder sig ord som är visar tydligt på den expertroll som ledarinnorna placerade sig själva i, i förhållande till barnen. Lenz Taguchi (2000) skriver att förskolläraren konstruerade en expertbild med rättighet att döma och analysera barnen och familjerna. Vidare argumenterar Lenz Taguchi (2000) för att barnens objektifierande, i form av att ledarinnorna bildar sig en norm av ett normalt barn, i värsta fall kan få förtryckande effekter. I studiens barnträdgårdar ger protokollen inga indikationer om att ledarinnornas normaliserande skulle vara förryckande, då de trots allt framstår som tillåtande, men då det är ledarinnornas egna ord som studien bygger på är det svårt att avgöra. Givet de könsskillnader som uppmärksammats i resultatet kan en argumentera för att även om ledarinnornas syn inte förtryckte barnen så hade de makt i förhållande till formandet av barnens självbild - barnens etos. Ledarinnornas framställande av barnen skedde förmodligen inte bara direkt i deras bemötande utan i omedvetna handlingar såsom att pojkarna gavs mer ord i protokollen, vilket ger dem en dominans. Att ledarinnorna skrev mer om pojkarna skulle även kunna antyda att de spenderade mer tid med pojkarna eller mer tid med att iaktta dem.
57