Sammanfattning av modellanalysen

Syftet med uppsatsen var att använda yoga som metod, och med hjälp av fokussamtal, intervjuer och enkäter få ett elevperspektiv på elevernas berättelser om stress och skola. Med detta som utgångspunkt ville jag undersöka hur yoga kan förstås i förhållande till

specialpedagogik, och hur elevernas berättelser kan tolkas i relation till yogafilosofi. Elevernas berättelser har analyserats utifrån en praktisk och filosofisk ram med Merleau- Pontys (2006) teorier om kroppen, yoga som ett praktiskt komplement innehållande förhållningssätt, studiemotivation, välbefinnande, närvaro utan stress samt koncentration. Kapitlet innehåller en sammanfattning av resultatet utifrån ovanstående modell och förslag till praktiska övningar.

Resultatet visade att eleverna hade ett stort behov av att prata om sin tidigare skolgång och vad det var som, enligt deras mening, inte fungerade på högstadiet och som skapade stress. Högstadietiden hade varit en svår tid som de flesta mindes som en tid med stress och

utanförskap. Enligt eleverna var den nuvarande skolsituationen en positiv upplevelse med en lugn stressfri miljö och individanpassad undervisning. Närvaron hade ökat markant, och stressen hade minskat. Eleverna återkom till vikten av goda relationer till lärarna, och framhöll detta som det viktigaste för att skapa studiemotivation och studiedisciplin. Deras egna ”råd” för att hantera stress var att relationen mellan elever och lärare ska vara positiv med ömsesidig respekt, undervisningen ska vara individanpassad, och man ska få tillgång till hjälp när man behöver den. Eleverna visade en öppenhet i fokussamtalen efter yogapassen, och en avspänd atmosfär infann sig även vid fikastunderna, vilka också gav ingångar till fortsatta samtal. Detta gav upphov till nya perspektiv och förståelse för elevernas berättelser. För flera elever var yogapassen en positiv och vilsam upplevelse, men för andra var det mer krävande. Mer träning hade varit önskvärt.

Förhållningssätt och inställning, karma yoga

Eleverna beskrev entydigt att ett gott bemötande och ett gott förhållningssätt mellan lärare och elever är en grundförutsättning för att skapa ett hälsosamt studieklimat. Detta var något som de ständigt återkom till, även om de formulerade sig på olika sätt. Enligt eleverna måste relationen mellan elever och lärare vara respektfull för att deras inställning till studierna ska bli positiv. Detta bekräftas av Birnik (1998), som menar att alla elever måste ges möjlighet till att utveckla nära relationer till vuxna. Några elever beskrev hur de blivit förödmjukade och nedvärderade i tidigare skolgång. Följden blev att de började uppfatta sig själva som oförmögna till att lära, och att de inte dög. Detta sänkte självförtroendet och skapade en marginalisering.

För att skapa goda relationer krävs en mental närvaro både från lärares och från elevers sida, och en vilja att skapa detta. Det finns metoder för att träna medveten närvaro med hjälp av yoga och mindfulness (Nhat Hanh, 2010). En metod är att ligga ner på rygg i en

avslappningsställning och räkna sin andning. Andningen ska inte på något sätt förändras, bara iakttas. Andetagen räknas baklänges från elva ner till ett, elva inandning, elva utandning, tio inandning, tio utandning. Fortsätt ner till ett. Om man kommer av sig eller räknar fel, börja om på elva igen. Denna övning ska helst tränas dagligen, gärna i samband med andra yogaövningar (kap. 7.3 övn. 1 och 2). Sedan kan andningen iakttas under dagen för att man ska träna sig på att göra sina uppgifter med full uppmärksamhet och närvaro.

Tapas, studiemotivation och framtidstro

Enligt eleverna ökas både viljan och förmågan till att utveckla studiedisciplin om förhåll- ningssätt och bemötande mellan lärare och elever är positivt. För att sätta upp mål med

studierna måste man vara motiverad och studietakten hanterbar. Enligt eleverna fungerar detta först när man är trygg i sin skolmiljö, då går det att nå sina mål, självkänslan stärks, och det går att tänka på framtiden. Det faktum att någon bryr sig om och ger tillräckligt med stöd och hjälp ger större motivation för att lära.

En förutsättning för att skapa studiedisciplin är, förutom ett gott förhållningssätt mellan lärare och elever, medveten närvaro, för lärare likaväl som för elever. Detta kan tränas med hjälp av andning samt med hjälp av meditation (kap. 7.3 övn. 1 och 2, och 7.5).

Asana, fysiskt välbefinnande och kroppspositioner

De fysiska yogapositionerna, som kan ge en bra rörelseträning och möjliggöra ett större medvetande om kroppen, var inte lätta för alla eleverna att genomföra. Några av eleverna

tyckte att övningarna kändes bra, men för andra var själva yogautövandet förknippat med stora svårigheter. Många hade svårt för att slappna av och att vara stilla och utföra övningarna, de hade behövt mycket mer förberedelse med avslappningsövningar, men även samtal om vikten av att hålla kroppen i form. Enligt Merleau-Ponty (2006) är kroppen en enhet som integrerar alla regioner av vår existens. Det är således av vikt att ha kontakt med sin kropp för att skapa en fysisk och en psykisk jämvikt. Yoga erbjuder många enkla kroppspositioner som kan utföras dagligen (Nirvikalpananda, 1999). I kap. 7.3 finns förslag på yogaövningar. Man behöver inte göra alla, det går bra att välja ut några stycken. Det viktiga är att yogapasset är enkelt och lustfyllt.

Pratyahara, avslappning och närvaro utan stress

För eleverna var stress mest kopplat till högstadiet, den nuvarande skolsituationen var hanterbar eftersom skolan nu erbjöd hjälp och individanpassad undervisning. Elevernas reaktioner på stress visade sig på olika sätt: skolk, utagerande eller självskadebeteende. Det finns många metoder för att minska stress, men yttre omständigheter, som att se till att eleverna får adekvat hjälp, måste först ses över.

Avslappning är den naturliga utgångspunkten (Nhat Hanh, 2010) för att hantera stress. Yoga nidra, eller yogisk sömn (Satyananda, 1985), (kap. 7.4) är en utomordentlig avslappnings- övning som med fördel kan användas i skolan. Den kan varieras beroende på ålder, samt på hur mycket tid man har. Det är en fördel om den tränas regelbundet och vid samma tid. Yoga nidra kan ledas av en lärare, eller man kan lyssna på en CD. Flera av eleverna hade positiva

reaktioner på denna avslappningsövning.

Dharana, koncentration

Elevernas svar visade tydligt att ängslan, stress och oro har ett negativt inflytande på lärande, eftersom uppmärksamheten ständigt återgick till det som stressar istället för till skolarbetet. Enligt eleverna är det omöjligt att koncentrera sig när man är stressad eller när man inte får hjälp. Koncentration visade sig vara en naturlig följd av gott förhållningssätt, studiemotivation, fysiskt välbefinnande, närvaro utan stress.

Koncentration kan tränas med meditation som helst ska föregås av yogaövningar, medveten andning och avslappning. Sedan kan eleverna sitta med benen i kors eller på en stol och börja med att betrakta sin kropp och slappna av. Gå igenom hela kroppen, ben armar, huvud etc. Lyssna på ljud runt omkring, iaktta och acceptera att de finns. Bli uppmärksam på andningen, bara betrakta den, känn den. Sitt i tystnad en stund (kap. 7.5).

7. DISKUSSION

7.1 Resultatdiskussion

Att använda yoga som perspektiv, och därmed skapa en analysmodell utifrån yoga som filosofi, har varit en tidskrävande men givande process som krävt många djupgående studier och mycket tålamod. Min intention med att skapa en analysmodell utifrån yogafilosofi var att kunna spegla elevernas berättelser om stress och skola i ett större filosofiskt sammanhang, och att försöka applicera det till skoltermer. Valet av analysmodell var en önskan om att få ”hela paketet” samlat eftersom stress och koncentration innefattar förhållningssätt och attityd såväl som praktiska tekniker. Jag fann att den yogiska tankevärlden erbjuder en

mångfald av både filosofi och praktiska tekniker som fångar upp det mesta i människan, vilket är svårt att hitta någon annanstans. Trots att Yoga Sutras, som står som grund i analys-

modellen, skrevs för mer än 1500 år sedan, är den, enligt min uppfattning, fortfarande aktuell och användbar. Enligt min mening är styrkan med analysmodellen helheten, eftersom den innefattar ett flertal olika metoder för både kropp, sinne och tanke. Den har byggts upp av på ett, i mitt tycke, systematiskt sätt från grunden. Begränsningen är att mina tolkningar av yogafilosofi till skoltermer kan ses som subjektiva och alltför allmängiltiga. Verserna i Yoga Sutras kan också anses som föråldrade. Man kan också ställa sig kritisk till de effekter som yogapraktiken påstås ge, och framför allt, om de är kvarstående i det långa loppet. Det finns heller ingen utvärdering av undervisning enligt yogamodellen. Micheline Flak (1979) använder sig av liknande modell i sin undervisning, men tyvärr finns det inte så mycket dokumenterat och utvärderat om hennes undervisningssätt.

Under arbetets gång med funderingar om hur man bäst hjälper elever med bristande koncentration och stressproblematik, har jag blivit mer och mer övertygad om att en yogamodell går utmärkt att använda sig av i skolvärlden eftersom den går systematiskt till väga, och fångar upp flera dimensioner. Efter att många gånger ha lyssnat och reflekterat på elevernas berättelser, har jag stärkts i min övertygelse om att stresshantering inte enbart handlar om praktiska metoder, utan i hög grad om och tankemönster och attityd. De praktiska metoderna kommer i andra hand. Enligt min mening följer analysmodellen denna princip. Att yoga som praktisk metod innebar vissa svårigheter i undersökningen gav insikter om att stress och bristande koncentration måste bearbetas på flera olika plan med förhållningssätt och attityd både från elevernas och från lärarnas sida som grund.

Det positiva i undersökningen var att samtalen efter yogapassen var öppenhjärtiga och gav tillgång till mycket stoff att bearbeta och tolka. Eleverna hade uppenbarligen ett stort behov av att prata, vilket var en fördel för mig och min studie. Enligt Merleau-Ponty (2006) är det interaktiva och kommunikativa mötet vår tillgång till andra människor. När jag inledde studien med yoga som metod var min uppfattning att yogapraktiken skulle vara en teknik för avslappning och ökat välbefinnande, men den kom därtill att bli en ingång till samtal där elevernas berättelser om skolsvårigheter och upplevelser av marginalisering lyftes fram. Huruvida deras vältalighet berodde på yoga kan jag med säkerhet inte veta, kanske hade deras berättelser varit öppenhjärtiga även utan yoga, men jag märkte en större vältalighet och koncentration kring samtalsämnet före, respektive efter yogapasset. Före yogapassen var det svårt att få eleverna att vara stilla och det tog lång tid innan vi kunde börja. Det var också svårt att samla dem för att få igång ett samtal. Efter yogapasset var eleverna betydligt mer fokuserade och samlade. Begränsningen med metoden var att elevfrånvaron var hög och det blev därför inte den kontinuitet på yogapassen som jag hade tänkt mig. Några elever hade också uppenbara svårigheter att vara stilla och koncentrera sig, vilket gjorde att programmet vid något tillfälle blev lite för kort. Det optimala hade varit att komma en eller två gånger i veckan under ett helt läsår, då hade jag dessutom bättre kunnat utvärdera effekterna. Att tolka elevernas berättelser i relation till yogafilosofi visade sig vara en tidskrävande process eftersom elevernas svar var öppenhjärtiga men mångfacetterade. Svaren visade entydigt att den första punkten i analysmodellen, nämligen karma yoga, eller i skoltermer förhållningssätt och bemötande mellan lärare och elever, är det viktigaste för all form av studiemotivation och trivsel. En samstämmig syn på utanförskap från tidigare skolgång formulerades och eleverna gav en klar bild av varför de inte klarat grundskolan. De tecknade en bild av exkludering, utanförskap, ilska och självskadebeteende. En elev liknade skolan vid ett fotbollslag där lärarna satsade på de bästa, de sämre brydde man sig inte om. Elevernas berättelser gav en bild av tidigare skolgång som svår och problematisk, med utanförskap och, i deras mening, dåliga relationer till lärare. Många kände att de inte var accepterade eller omtyckta. De fick sämre självförtroende och misstro till den egna inlärningsförmågan eftersom de, enligt deras uppfattning, inte fått den hjälp de ansåg sig behöva. Enligt

Antonovsky (2007) är betydelsen av känsla av sammanhang grundläggande för ett gott liv, och därför blir konsekvenserna allvarliga när elever inte får erfarenhet av meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Vändpunkten för eleverna kom på det individuella programmet där det erbjöds stöd och hjälp från lärare och personal. En god och respektfull relation mellan lärare och elever framstod enligt eleverna som det allra viktigaste. Jag har sålunda stärkts i

min övertygelse om att medveten närvaro, bemötande och respekt mellan lärare och elever är grundläggande för att skapa trygghet och struktur i elevernas skolarbete. Vad som

framkommit i undersökningen om positivt bemötande och lärarens tilltro till elevens förmåga bekräftar vad som framhållits av Hellberg (2007) och Birnik (1998), nämligen att tro på elevernas förmåga stimulerar till framgång och självförtroende. Att detta fungerar visade sig vara en förutsättning för de övriga fyra punkterna i analysmodellen.

Karma yoga innebär närvaro, uppmärksamhet och vakenhet, i skoltermer när det gäller studier. För att denna vakenhet och motivation ska kunna uppnås, är relationen till läraren en förutsättning för nästa steg i analysmodellen, nämligen tapas, vilket i skoltermer betyder självdisciplin och studiemotivation. En förutsättning för studiemotivation är en skolmiljö där eleverna känner att de klarar av studietakten och ämnesinnehållet och där det finns respekt mellan lärare och elever. Elevernas motivation tycktes i mycket hög grad påverkas av

vuxenvärldens inställning och på relationen till lärarna. En god relation präglas av ömsesidig respekt, Hellberg (2007), och elevernas upplevelse av att lärarna bryr sig och respekterar eleverna är värdefullt för att lyckas med sina studier. Vidare är ett positivt bemötande och tilltro till elevernas kapacitet avgörande för elevernas upplevelse av skolan (a.a). Enligt Birnik (1998) är elevers upplevelse av att läraren bryr sig avgörande för deras motivation för

skolarbete. Först då infinner sig lusten och motivationen till att studera.

En förutsättning för koncentration och uthållighet är att skapa en uppmärksamhet om kroppens behov med hjälp av fysiska övningar. Här stötte jag på begränsningar eftersom det praktiska yogaprogrammet ibland var svårt att genomföra, fler träningstillfällen hade varit en fördel. Trots att yogaprogrammet innebar vissa svårigheter, speciellt med att samla eleverna, visade den ändå att det går att lära ut yoga även till elever med låg studiemotivation. Min slutsats är att man inte bör ha för stora förväntningar på omedelbara effekter. Men redan det förhållandet att eleverna deltog frivilligt visade att de hade en nyfikenhet och en öppenhet för metoden. Viljan att prova var tillräckligt manifesterad.

Den fjärde punkten i analysmodellen är pratyahara eller avslappning, vilket är utgångsläget för all stresshantering enligt Hanh (2010). Stressupplevelserna hos eleverna var

mångfacetterade och ibland svåra att nå fram till och tolka. När jag i mitt första möte med eleverna tog upp ämnet stress och vad det kan innebära för hälsan och för skolarbetet, menade några att de aldrig kände sig stressade i skolan. När vi pratade vidare om ämnet visade det sig att deras stressupplevelser inte enbart var relaterade till prov, betyg och krav på sig själva som i tidigare undersökningsgrupp (Malmström, 2007), tvärtom ansåg några att de aldrig kände sig stressade i skolan eftersom de då inte gick dit, utan skolkade istället. Avslappningsövningarna

fungerade i huvudsak bra och visade sig vara effektiva för de flesta eleverna. Ett par av eleverna hade dock stora svårigheter med att ligga stilla och ville gärna ligga och pilla på sin mobil.

Den sista punkten i analysmodellen är dharana eller koncentration. Enligt enkäterna (bilaga 3) tyckte 9 av 11 elever att det i viss mån är svårt att koncentrera sig. Koncentration är ett stort problem i skolan idag, vilket kan leda till en oförmåga till att tänka (Flak, 1979).

Bristande koncentration beror dels på, enligt elevernas uppfattning, att inte få tillräckligt med hjälp, men också på hur man blev bemött. Konsekvensen av dålig relation till lärare kan leda till stress, vilket kan ta sig uttryck i antingen utagerande eller självskadebeteende. Efter samtal och intervjuer förstod jag att ett gott förhållningssätt med respekt och positivt bemötande mellan lärare och elever har avgörande betydelse när det gäller förmågan och viljan att koncentrera sig. För att skolelever ska kunna uppnå koncentration krävs goda relationer mellan elever och vuxna (Birnik, 1998), skolmotivation kommer då som en naturlig följd. Med uppmärksamhet om kroppens behov och avslappning kan koncentrationen infinna sig. De fyra första punkterna i analysmodellen visade sig vara en förutsättning för att

koncentration, eller dharana ska kunna infinna sig. Enligt detta resonemang måste skolan därför erbjuda en plats som befrämjar koncentration och som gör lärande möjligt (Terjestam, 2010). I lärarutbildningen borde det ingå utbildning om stresshantering så att blivande lärare i vart fall får förståelse för hur frånvaro av koncentration gör lärande omöjligt. Skolan har ett stort ansvar för att elever ska få en lugn och tillitsfull miljö. Därför måste lärare få tillgång till verktyg för att skapa denna, vilket utgör en förutsättning för att eleven ska kunna koncentrera sig. Bristande tillit till läraren samt oro i klassen skapar stress som är kontraproduktiv för inlärning. Här kan yoga komma in som ett allsidigt redskap både när det gäller praktiska tekniker, medveten närvaro och förhållningssätt. Yogans tekniker kan med fördel förenas med andra pedagogiska uppdrag. Detta kräver dock en del förarbete och insatser eftersom lärare och pedagoger måste utbildas i koncentrationsövningar innan de kan introduceras på skolschemat (Terjestam, 2010). Lärarnas engagemang i metoderna och förmåga till att motivera eleverna har avgörande betydelse, därför är utbildning nödvändigt. Sedan är det en fördel om övningarna kan utföras vid samma tidpunkt varje dag.

Att specialpedagogiken ska ses som ett komplement till den övriga undervisningen (Ahlberg, 2007), och att elever i behov av särskilt stöd ska anpassas till denna, har inte

fungerat för eleverna i undersökningsgruppen. Tydligtvis har skolan inte lyckats med att fånga upp dessa elever i grundskolan eftersom många har marginaliserats, trots ny kunskap om till exempel dyslexi och ADHD (a.a). Jag drar slutsatsen att eleverna, trots marginalisering,

trivdes på IV-programmet. Det måste dock påpekas att undersökningen skedde i början på höstterminen, och om deras positiva syn höll i sig efter läsåret slut, vet jag inte. Men som läget var under undersökningens gång verkade självförtroendet ha stärkts av att förstå ämnesinnehållet bättre och av att få jobba i sin egen takt. Det hade ingen av eleverna fått uppleva under högstadietiden. Enligt Ahlberg (2007) har ökad expertis inom neuro-

psykiatriska funktionshinder sina fördelar eftersom det har lett till mer kunskap, men det har också lett till ökad avskiljning av elever. Eleverna i undersökningsgruppen upplevde dock denna avskiljning som positiv eftersom de inte kände sig likvärdiga i en ”vanlig” klass, där de kände sig dumma och osedda. Ur ett relationellt perspektiv (Emanuel, Persson och Rosenqvist, 2001) kan det ses som ett misslyckande att eleverna inte klarat grundskolan eftersom skolan har ett ansvar att erbjuda en god miljö för varje elev. Mer forskning borde läggas på att utifrån en helhetsstruktur skapa en samordning mellan olika specialpedagogiska perspektiv där elevernas svårigheter ses utifrån både individuella, sociala och miljöaspekter. Jag är övertygad om att det helhetsperspektiv som både specialpedagogiken (Björklid & Fischbein, 2007) och