Sammanfattning: oaktsam felaktig rättstillämpning

Av förarbetsuttalanden och rättspraxis framgår att det för skadeståndsansvar inte räcker att myndighet eller domstol tillämpat rätten felaktigt; vissa fel måste accepteras av allmänheten.217 _{Domstolen som} har att bedöma oaktsamhetsfrågan har således att ta ställning till två problem: (1) om rättstillämpningen avvikit från en korrekt sådan och (2) om avvikelsen passerat det tillåtnas gräns, dvs. avvikit från vad som rimligen kan begäras från myndigheternas sida. 218 _Huruvida rättstillämpningen varit felaktig måste bedömas utifrån en helhetsbedömning. Det är således inte rättstillämpningen isolerat som har betydelse för bedömningen. 219 _{Huruvida avvikelsen passerat det} tillåtnas gräns får bestämmas med särskild beaktan av hur tillämpningen motiverats.220 _{Brister i} motiveringen får efter omständigheterna en mindre eller större presumtionsverkan för oaktsamhetsfrågan.221

Av rättspraxis framgår även att det numera är en övergiven hållning att ansvar enligt 3 kap. 2 § SkL förutsätter oaktsamhet av förhöjd grad; det finns inget krav på uppenbart oriktiga bedömningar i en sådan bemärkelse. I regel ska uppenbart oriktiga bedömningar anses oaktsamma, men det finns inget sådant krav.222

Redan i Obehörighetsfallet år 1994 framgår att olika faktorer bör beaktas i vållandebedömningen.

214 _{Referatfall återges utförligt i NJA med anledning av dess prejudikatvärde. När ett avgörande har litet eller inget}

prejudikatvärde kan de tas in kortfattat i en särskild notisavdelning, Bernitz m.fl., Finna rätt, s.134.

215 _{Mål nr. T 2493–17, p.4.}

216 _{Bengtsson, Bertil, Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2016–2018, SvJT 2019 s.637-652,}

s.645, fotnot 9.) [cit. Bengtsson, 2019].

217 _{Jfr. Prop. 1972:5, s.518 och t.ex. Obehörighetsfallet, s.203; Bergtäktsfallet, s.871; Konkursmålet, p.14.}

218 _{Jfr. liknande formuleringar Bengtsson, Ansvar, s.76 och Miljösanktionsfallet, Johnny Herres och övrig ledamöters}

tillägg (s.863–867), p.12.

219 _{Miljösanktionsfallet, p.34.} 220 _{A.a., p. 36.}

221 _{A.a., p.38.}

222 _{Jfr. a.a. p.34; Miljösanktionsfallet, Johnny Herres och övrig ledamöters tillägg (s.863–867), p.8–9 samt}

28 Domstolen anförde i målet att ”[s]kilda krav bör ställas på olika myndigheter och om ett avgörande har stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet bör särskild omsorg krävas.”223 _{I Konkursmålet kan,} efter många år av att till synes endast tillmäta graden av avvikelse betydelse, märkas en viss nyansering i bedömningen; domstolen tog i målet även bl.a. hänsyn till beslutets inverkan på den enskilde.224 _{Det stämmer väl överens med vållandebedömning generellt. Att sådana hänsyn ingår} även i vållandebedömning enligt 3 kap. 2 § SkL har bekräftats i doktrin; ”[v]id all culpabedömning har man ju att väga risker och mothänsyn [...]”225_{. Sammantaget kan följaktligen en viss skärpning av} det allmännas skadeståndsansvar vid felaktig rättstillämpning märkas.

Av Miljösanktionsfallet framgår också att förekomsten av en i EKMR nedlagd rättighet påverkar vållandebedömningen; den aktsamhetsnivå som kan krävas av myndigheter och domstolar är i dessa ärenden och mål högre.226 _{Detta är särskilt intressant i förhållande till att Europadomstolen preciserar} t.ex. innebörden av civila rättigheter enligt Art.6 EKMR. Hittills har det inneburit att stora delar av förvaltningsdomstolarnas verksamhet omfattas av artikeln.227

4.3. (2) Oaktsam felaktig bevisvärdering

I förarbetena till SkL anfördes att inte allt för stränga krav bör ställas på myndigheternas bevisvärdering.228 _{Att bedömningen ska vara mild tycks gälla i den situation då fullgod utredning} funnits att tillgå men bevisvärderingen har gjorts felaktigt; men den tycks dessutom gälla i den situation då bevisvärderingen gjorts på ett korrekt sätt utifrån den utredning som funnits att tillgå, men då beslutet är felaktigt p.g.a. att utredningen varit bristfällig.229 _{I propositionen som föregick} 1989 års lagändring framfördes beträffande bl.a. bevisvärdering att det ”[...] normalt bör[...] kräva[s] mycket påtagliga felbedömningar för att vållande skall anses ha förekommit från myndighetens sida. Just i dessa fall måste en domstol eller annan myndighet ha en betydande felmarginal. En strängare hållning i dessa fall är svår att förena med en normal vållandebedömning.”230

Kring det sagda ska göras en kort reflektion. Huruvida en sådan ordning är förenlig med en normal vållandebedömning torde bero på sammanställning av de faktorer som ofta följer av denna, dvs. risken för skada, den sannolika skadans storlek och möjligheterna att undvika skadan. Hellner & Radetzki har uttryckt det enligt följande: ”Utgångspunkten är […] risken för skada. Ju större sannolikhet för skada vid handlingen är, och ju större skador som kan uppkomma, desto högre ställs kraven på [a]tt handlingen ska underlåtas eller åtgärder ska vidtas som ska förekomma skadan.”231 _På ett liknande sätt har i doktrin påpekats att vållandebedömning beträffande felaktig bevisvärdering bör göras med hänsyn till vad saken gäller; strängare krav på noggrannhet och omdöme får antas ställas

223 _{Obehörighetsfallet, s.203.} 224 _{Konkursmålet, p.14.}

225 _{Andersson, Ersättningsproblem, s.794.}

226 _{Miljösanktionsfallet, p.19: ” [r]eglerna inverkar på den standard som kan krävas med avseende på}

myndighetsutövning.”

227 _{Se t.ex. Felbrugge mot Nederländerna (app.no. 8562/79), p.26–40 i vilket Europadomstolen fastslog att rätten till}

socialförsäkringen utgör en civil rättighet.

228 _{Prop. 1972:5, s.518.}

229 _{Beträffande den senare situationen se Prop. 1972:5, s.518, i vilket detta exempel upptagits explicit. I övrigt se}

Prop.1989/90:42, s.16.

230 _{Prop. 1989/90:42, s.16. Kursivering tillagd.}

231 _{Hellner & Radetzki, s.130; jfr. även Andersson, Ansvarsproblem, s.486: ” [A]ll cuplabedömning består i avvägning}

29 på myndigheterna vid långtgående ingrepp mot en enskilds person eller egendom, i enlighet med vad som gäller normalt vid culpabedömningen.232 _{Dock kanske kan sägas att möjligheterna att undvika} skada generellt blir svårare vid bevisvärdering än vid rättstillämpning eftersom flera ”vägar” finns att tillgå. I enlighet med vad som alltid gäller vid vållandebedömning måste hänsyn tas till ovan nämnda faktorer, dvs. risker och mothänsyn. Genom att en myndighet gör sitt bästa för att bedöma utredningen begagnar den de möjligheter den har för att undvika skadan. Mer kan inte rimligen begäras av den,233 i vart fall då utredningen varit fullgod. Det är tveksamt om myndigheten ifråga även kan anses ha undvikit skadan på det sätt som kan krävas av den i den situation det felaktiga beslutet berott på bristfällig utredning. Om utredningen är så bristfällig att myndigheten inte kan anses ha fullgjort sitt utredningsansvar234 _{enligt 23 § förvaltningslag (2017:900) (FL) respektive 8 § FPL eller annan} tillämplig specialbestämmelse, torde vållandebedömningen göras i enlighet med vad som gäller för oriktig rättstillämpning.

I bl.a. Kvarstadsfallet och Bergtäktsmålet som redogjorts för ovan stipulerade HD att det s.k. uppenbarhetskravet även gäller vid felaktig bevisvärdering:

”För skadeståndsansvar räcker det dock inte, när det gäller rätts- och bevisfrågor som det är fråga om här, att en domstol gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Uppfattningar i sådana frågor kan växla i sådan grad att det mera sällan kan talas om culpa […]. Endast uppenbart oriktiga bedömningar kan betraktas som culpösa.”235 ”För ett sådant ansvar anses det inte räcka att en domstol eller en myndighet har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse […]”236

Det har konstaterats att det numera måste anses väl etablerat att ett krav på uppenbart oriktiga bedömningar inte gäller.237 _{I sistnämnda rättsfall tycks domstolen ha gjort en sådan felaktig tolkning} av förarbeten och praxis och utläst en förhöjd culpatröskel. Av intresse är dock att stadgandena verkar ge uttryck för att vållandebedömning ska göras på samma sätt beträffande felaktig rättstillämpning och felaktig bevisvärdering. Det framstår inte enligt uppsatsförfattaren vara en uppfattning i linje med lagstiftarens, som framhållit att vållande vid felaktig bevisvärdering ”[...] normalt bör kräva mycket påtagliga felbedömningar [...]”238 _{och att domstol eller myndighet ”[j]ust i dessa fall måste [...] ha en} betydande felmarginal.”239 _{Det är inte heller en uppfattning i linje med vanlig culpabedömning} eftersom regler kring bevisvärdering tillåter ett större mått av värderingsutrymme; aktsamhet, dvs. vad den enskilde rimligen kan begära, påverkas delvis av hur stor risken för skada är och

232 _{Se t.ex. Bengtsson, Ansvar, s.82.} 233 _{Jfr. a.st.}

234 _{Innebörden av utredningsansvaret diskuteras inte inom ramen för denna utredning.} 235 _{Kvarstadsfallet, s.656. Kursivering tillagd.}

236 _{Bergtäktsmålet, s.871. Kursivering tillagd.}

237 _{Jfr. Miljösanktionsfallet, p.34 och NJA 2013 s.842 Johnny Herres och övrig ledamöters tillägg (s.863–867), p.8–9}

samt Underlåtenhetsfallet p.16 i vilket HD hänvisade till tillägget i Miljösanktionsfallet.

238 _{Prop. 1989/90:42 s.16. Av samma skäl som angivits ovan får även dessa formuleringar anses ge uttryck för hur det i}

regel faktiskt förhåller sig snarare än att avse styra hur culpabedömningen bör ske.

30 möjligheterna sett ut att undvika skadan.240 _{Sedan 2013, vilket är det år då Miljösanktionsfallet} avgjordes, förekommer inga referatfall avseende det allmännas skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § SkL. Det finns sålunda inga sådana fall att hämta ledning ur för att undersöka vållanderekvisitets utformning beträffande skadeståndsansvar p.g.a. felaktig bevisvärdering. Det är enligt uppsatsförfattaren sannolikt att de faktorer som enligt rättspraxis ska beaktas vid vållandebedömningen beträffande felaktig rättstillämpning, även ska beaktas beträffande felaktig bevisvärdering.241 _{Exempelvis måste frågan variera beroende på vilken myndighet som fattat beslutet} och kraven på aktsamhet och omsorg torde variera med hänsyn till den inverkan som beslutet kan ha för den enskilde samt i beslut som rör enskildas rättssäkerhet.242

NJA 2013 s.145 (i fortsättningen kallat Brandmålet) rörde förvisso inte bevisvärdering, men är relevant eftersom domstolen gjorde intressanta uttalanden om betydelsen av vad som framgår av hur beslutet kommit till. Bevisvärdering utgör ofta en del av hur beslut kommer till. Beroende på vad som framgår om den metod som använts vid beslutsfattandet, får det mer eller mindre inverkan på oaktsamhetsfrågan. Målet rörde en socialnämnds underlåtelse att utöva uppsikt över en enligt LVU omhändertagen flicka och därigenom motverka fara för att hon skulle anlägga brand. Flickan hade nämligen ett långt förflutet av att anlägga bränder. Hon var tillfälligt placerad hos sin mamma när hon anlade den brand som föranledde det skadeståndsanspråk som HD prövade i detta mål. HD förklarade att nämnden i samband med beslutet att tillfälligt placera flickan hos sin mamma borde ha gjort en tillräcklig utvärdering av den föreliggande faran och hur den kunde motverkas genom uppsikt. Av nämndens utredning framgick inte att en sådan tillräcklig utvärdering gjorts vilket medförde presumtion för att beslut som tillkommit i den ordning som borde skett skulle ha lett till ett pliktenligt handlande genom att en tillräcklig åtgärd för att motverka fara hade beslutats om och genomförts.243

Eventuellt hade en så bristfällig utredning kunnat anses utgöra felaktig rättstillämpning, dvs. inte utförts i enlighet med vad som följer av tillämpliga regelverk. Istället för att ta fasta på det felaktiga beslutets innehåll, och fastställa huruvida beslutet inneburit en felaktig rättstillämpning eller ej, tog domstolen fasta på hur beslutet kommit till. Domstolen gjorde följande uttalande, vilket förtjänar återges in extenso:

”Vid bedömningen av komplexa beslut som har fattats av professionella beslutsfattare kan det därför i vissa fall vara motiverat att ta fasta mer på hur beslutet har kommit till än på dess innehåll. Om ett beslut har fattats efter en för beslutssituationen god metodologisk ordning, bör dess innehåll i regel anses godtagbart.

---

Om det inte framgår att beslutsfattandet har gått till på det sätt som det borde, bör det beroende på omständigheterna kunna leda till en starkare eller svagare presumtion för att ett beslut som hade tillkommit i god ordning skulle ha lett till ett pliktenligt

240 _{Hellner & Radetzki, s.130.}

241 _{Jfr. Miljösanktionsfallet, Johnny Herres och övrig ledamöters tillägg (s.863–867), p.11 i vilket uttrycks}

att ”[r]ättstillämpning som begrepp rymmer inte bara materiella rättsnormer utan också processuella regler.” Kursivering tillagd. Därefter stadgas att bl.a. den enskildes rättssäkerhet och riskerna som en felaktig tillämpning är förenad med har betydelse för oaktsamhetsbedömningen.

242 _{Jfr. Obehörighetsmålet, s.203 och Konkursmålet, p.14. Om övriga faktorer se kap. 6. Sammanfattning.} 243 _{Brandmålet, p.58–60.}

31 handlande i form av ett beslut om och ett genomförande av en tillräckligt

faremotverkande handling. Om presumtionen inte motbevisas, närmast genom att det visas att det inte fanns någon möjlig och lämplig faremotverkande handling, blir följden av bristerna rörande beslutsfattandet att det ska anses ha varit möjligt att besluta om och genomföra en sådan handling. ”244

Den presumtionsregel som domstolen uttryckt synes krångligt formulerad och läses av uppsatsförfattaren enligt följande försök till förenkling: Om det framgår att beslutet tillkommit i god metodologisk ordning anses (det felaktiga) beslutet vara godtagbart. Om det inte framgår att beslutet tillkommit i god metodologisk ordning, presumeras att en god metodologisk ordning hade lett till ett aktsamt handlande, dvs. ett riktigt beslut. Brister i beslutsfattandet medför således beroende på omständigheterna en svagare eller starkare presumtion för oaktsamhet. Kommunen befanns skadeståndsansvarigt för sin underlåtenhet att vidta en kontrollerbar utredning. Underlåtenheten ansågs oaktsam eftersom en god metodologisk ordning inte framgick av det som föranlett placeringsbeslutet. Den presumtionsregel som domstolen verkar ha givit uttryck för liknar den som senare etablerades i Miljösanktionsfallet.245 _{I de båda målen verkar enligt uppsatsförfattaren en slags} samspel, ur skadeståndshänseende, kunna utläsas, mellan beslutet och det som föregått beslutet. I Miljösanktionsfallet förklarade domstolen att det i och för sig fanns författningsstöd för påförande av sanktionsavgift i det aktuella fallet,246 _{men att tillämpande myndighet eller domstol för att undvika} skadeståndsansvar haft att redovisa en analys av rättsläget som med hänsyn till saken varit motiverad.247 _{Om analysen varit tillräcklig så hade en felaktig rättstillämpning inte ansetts oaktsam} ens om det varit materiellt sätt påtaglig.248

Beslutet eller domen innefattar en motivering vilken speglar hur beslutet kommit till. I sistnämnda mål uttryckte Herre och övriga ledamöter att ”[d]et avgörande är hållbarheten av de skäl som kommer till uttryck [...]”249 _{i beslutet, ”[n]ärmare bestämt […] om den metod som kommer till uttryck […]} avviker från vad som kan begäras […].”250 _{I domen anfördes att om och hur domstolen eller} myndigheten redovisat sina överväganden kan ha betydelse för om det felaktiga beslutet ska anses bero på oaktsamhet;251 _{”[a]tt domstolen i efterhand förklarar hur den menar sig ha resonerat måste i} allmänhet sakna betydelse för culpabedömningen; det är i domskälen som domstolens resonemang ska komma till uttryck.”252 _{I Brandmålet hade myndigheten underlåtit att vidta tillräckliga åtgärder} inför ett beslut. I de fall fråga inte är om oaktsamhet genom underlåtenhet, utan genom handling, verkar enligt uppsatsskrivaren betoning ligga på vad som framgår om den handlingen i beslutsmotiveringen eller domskälen. Vad som kan krävas avseende hållbarheten av de skäl som anges beror delvis på vilken myndighet som har att fatta beslut.253 _{Viss ledning torde enligt} uppsatsförfattaren delvis kunna erhållas utifrån vad som krävs enligt reglerna om motiveringsplikt. Om och hur domstolen eller myndigheten redovisat sina överväganden kan som nämnts ha betydelse

244 _{A.a., p.56 och p.58 Kursivering tillagd.} 245 _{Miljösanktionsfallet har berörts i avsnitt 4.2.} 246 _{Miljösanktionsfallet, p.25.}

247 _{Jfr. a.a., p.26 och 38.} 248 _{A.a., p.37.}

249 _{Miljösanktionsfallet, Johnny Herres och övrig ledamöters tillägg (s.863–867), p.12.} 250 _A.st.

251 _{A.a., p.36.} 252 _{A.a., p.39.}

32 för om det felaktiga beslutet ska anses bero på oaktsamhet.254 _{Motiveringsplikten kan således sägas} uppställa en ram för vilka överväganden som ska redogöras för men även hur. Därmed torde den även ge ledning om när analysen ska anses bristfällig. I de fall då domstolen eller myndigheten haft att redogöra för hur den värderat bevisning, kan den presumtionsverkan som etablerats i Miljösanktionsfallet, även beträffande oaktsam bevisvärdering, enligt uppsatsförfattaren sannolikt göra sig gällande.

Enligt 32 § FL följer förvaltningsmyndighets motiveringsplikt under vissa förutsättningar. Av paragrafens första stycke framgår att ett beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska innehålla en klargörande motivering, om det inte är uppenbart obehövligt. En sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har tillämpats och vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens ställningstagande.255 _{Det finns inget uttryckligt krav på att} myndigheten ska motivera vad den funnit är bevisat i ärendet.256 _{Enligt en kommentar till} bestämmelsen ska motiveringen innehålla vilka fakta som tillmätts betydelse och hur myndigheten värderat dessa.257 _{Som allmänt riktmärke menar von Essen & Bohlin att motiveringen ska klargöra} för läsaren ”[...] vad det är för frågor som prövats och varför de har bedömts på sätt som skett.”258 _De menar även att det i de ärenden som avser faktisk bevisning av huruvida omständigheter föreligger eller inte, finns anledning att ställa krav på myndigheterna att motivera hur de värderat bevisningen och vilket beviskrav som uppställts.259 _{Enligt uppsatsförfattaren finns det goda skäl för att} motiveringar även ska innefatta en förklaring om hur bevis värderats och vilket beviskrav som uppställts eftersom det utgör ett skydd mot godtycklig maktutövning.260 _{Förvaltningsdomstols} motiveringsplikt avseende domar och beslut261 _{framgår av 30 § andra stycket FPL i vilken föreskrivs} att ”av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.” Hur domaren värderat bevisen ska redogöras för i domskälen på ett sådant sätt att andra personer kan bilda sig en uppfattning om den är riktigt gjord.262 _{Ekelöf menar att under alla förhållanden bör domstolen redogöra för hur den bearbetat} bevismaterialet; den måste ange vilka bevis som sammanställt utgjort tillräckliga bevis för olika rättsfakta, och då det finns motstridiga uppgifter måste domstolen ange skälen till varför en av dem givits ett högre bevisvärde.263 _{En liknande slutsats verkar kunna utläsas av RÅ 82 2:49; en kammarrätt} hade i målet haft att bedöma huruvida förutsättningar för omedelbart omhändertagande av barn förelåg, dvs. främst om det var sannolikt att vård enligt bestämmelsen behövdes, sålunda huruvida om det förelåg brister i omsorgen om den unge eller något annat förhållande i hemmet som medförde fara för barnets hälsa eller utveckling. Kammarrätten beslutade, utan att närmare redovisa skälen härför, om omedelbart omhändertagande. HFD anförde att ”[m]ed hänsyn till sakens vikt och till

254 _{Miljösanktionfallet, p.36.}

255 _{Av andra stycket framgår undantag då motivering inte behöver ges.} 256 _{Jfr. von Essen m.fl., s.172.}

257 _{Ahlström, Kristina, Förvaltningslag, kommentar till 32 §, nr.148 (version 2019-12-02) ”www. juno-nj-}

se.db.ub.oru.se/b”.

258 _{von Essen m.fl., s.171.} 259 _{A.a., s.172.}

260 _{Jfr. Sundberg-Weitman, s.13–17 och 32 § FL.}

261 _{Enligt 10 § 1 st. förordning (2013:390) om mål i allmän förvaltningsdomstol, ska rättens avgörande av saken}

betecknas dom. E contrario betecknas övriga avgöranden beslut.

262 _{Jfr. NJA II 1943 s.445 (domskälen ska kunna godtas av andra förståndiga personer) och Ekelöf, Per Olof., Bylund,}

Torleif., Edelstam, Henrik, Rättegång: Fjärde häftet, Norstedts Juridik, 7:e uppl., Stockholm, 2016, s.162 [cit. Rättegång IV].

263 _{Ekelöf, Per Olof., Edelstam, Henrik., och Pauli, Mikael, Rättegång: Femte häftet, uppl. 8, Norstedts juridik,}

33 frågans läge efter länsrättens slutliga behandling av målet framstår det som särskilt angeläget att motiveringsskyldigheten enligt 30 § andra stycket FPL fullgjorts.”264 _{HFD upphävde följaktligen} beslutet.

Huruvida en i besluts- eller domskälen redogjord rättslig analys är hållbar eller inte, beror naturligtvis även på vilka regler myndigheten eller domstolen haft att hålla sig till avseende bevisvärderingen. Endast om metoden avviker från vad som kan begäras kan bevisvärderingen anses felaktig.265 _Enligt 35 kap. 1 § RB gäller principen om fri bevisvärdering. Regeln anses gälla analogt i förvaltningsmål266 och innebär att domaren vid värderingen inte är bunden av legala regler, varken vad gäller metodval eller bevisens styrka i förhållande till varandra.267 _{Värderingen måste dock bygga på rationell grund} och inte subjektiv övertygelse.268 _{Principen innebär inte att värderingen av bevisningen är helt} överlämnad åt domstolens skönsmässiga bedömning.269 _{Den innebär inte heller att domaren får göra} en ”[...] intuitiv helhetsbedömning utan tvärtom att han/hon är skyldig att utföra den på rationella