Länge har offentlig förvaltning organiserats utifrån byråkratiska principer som grundas på föreställningarna om rättssäkerhet och effektivitet. Framför allt har rättssäkerhetsprincipen inneburit en utveckling av ämbetsmannarollen i vilken specifik expertkunskap varit en central byggsten. Personal med rätt kunskap för ämbetet skulle anställas i syfte att både undvika ineffektivitet och nepot- ism, vilket inom många förvaltningar idag är förbundet med krav på formell utbildning inom arbetsområdet. Inom flera av dessa områden/professioner har kunskapsutveckling och specialisering inneburit en förfining av expertrollen som härigenom kan ses ut- göra en form av organisatorisk expertrollsgräns såväl internt som externt (Danermark & Kullberg, 1999 ). Denna utveckling har även förstärkts genom införandet av ekonomiska styrformer såsom Mål- och resultatstyrning (Brunsson, 2002; Hall, 2012). Genom fokusering på avgränsade budgetenheter (känt i termer av ”stuprör”), uppföljning och fördelning av resurser utifrån måluppfyllelse och resultat, har större verksamheter kommit att brytas ner till mindre budgetenheter med resultatet att resurs- gränser har skapats inom organisationen; en form av byråkratise- ring.
Både expertrolls- och resursergränser har en strukturerande in- verkan på hur en verksamhet utformas och bedrivs. Men gränser har även betydelse för relationerna till omvärlden. De tjänster, el- ler i termer av välfärdsservice, som en förvaltning tillhandahåller medborgare, företag och andra organisationer kan förenklat sä- gas vara en respons på behov som samhället har identifierat. För kommunala verksamheter definieras sådana behov till stora delar genom lagstiftning såsom socialtjänstlag, skollag, vård- och om- sorgslag eller miljöbalken. Lagstiftningen utgör således en gräns
mellan verksamhet och omvärld, vilket innebär att kommunens handlingsutrymme är begränsat av institutionella ramar inom vilka en kommun kan agera på egen hand och/eller i samverkan med andra. Utöver expertrolls- och resursgränserna har institutionella gränser en strukturerande påverkan på organiseringen av en gi- ven verksamhet.
Gränserna som beskrivs ovan kan å ena sidan ses som nödvän- dighet för upprätthållandet av effektiv och rättssäker förvaltning, å andra sidan kan gränserna förstås som hämmande för förnyelse och utveckling. Den senare aspekten hänger samman med före- ställningar om dagens offentliga service som otillräcklig i relation till utmaningar som samhället står inför. Exempelvis pekar huvud- författarna till Malmökommissionens slutrapport på behovet av kunskapsallianser som ett sätt att just möta socioekonomisk ojämlikhet (Stigendal & Östergren, 2013). Dessa tankar förs vi- dare i Malmö stads sammanfattning av nämnda slutrapport (”Det fortsatta arbetet mot ett socialt hållbart Malmö – Inriktning för Malmö stad från 2014”) i vilken bland annat samverkan med civil- samhället pekas ut som ett utvecklingsområde i syfte att nå social hållbarhet. Likaså lyfts samverkan med universitet och högskolor fram som viktigt för utvecklingsarbetet. I rapporten beskrivs även behovet av ett holistiskt ledarskap, vilket speglar en syn på ledar- skap som inte bör vara alltför snävt fokuserat på styrning av den egna verksamheten. Istället bör ledare ha förmågor att se helhet- er och utifrån detta kunna agera för att bryta gränser. Dessa ex- empel illustrerar ett behov utav gränsöverskridande verksamhet- er, vilket kan tolkas som att nuvarande sätt att möta behoven på har varit otillräckliga. Men är samverkan svar på dessa utmaning- ar?
Samverkan kan således ses spegla ett behov av större interakt- ion mellan exempelvis föreningsliv och kommunal förvaltning, el- ler som uttryck för nya organiseringstrender inom offentlig förvalt- ning (Bornstein & Davis, 2010; Lundqvist, 2009; Mulgan et al, 2007; Quirk, 2011). I argumentationen för de nya sektorsövergri- pande samarbetsformerna framförs bland annat ett ökat behov av kompletterande kunskap till den som idag finns inom den egna
förvaltningen. Med andra ord ses expertkunskapen som otillräck- lig för skapandet av verksamheter som svarar an mot samhällets behov. De gränser som setts säkerställa effektiv och rättssäker verksamhet och som vilar på expertis, ses numera som hinder för idéutveckling och förnyelse. Synsättet går även att skönja i likar- tade resonemang rörande vilka aktörer som är bäst lämpade för utförandet av sådana tjänster. Begreppet social innovation, eller det närliggande socialt entreprenörskap, har sedan en tid förts fram som ett sätt att utveckla den offentliga verksamheten i syfte att bättre möte samhällets behov (för definition se exempelvis Mulgan et al, 2007). Resonemanget gör även gällande att med- borgarengagemang är något positivt för innovationsarbetet då just medborgarna är bäst lämpade att förstå behov som lösningar kan kopplas till (Andersen et al, 208).
Av resonemanget ovan framgår att social innovation och samver- kan hänger samman då bådadera syftar till gränsöverskridande samarbete som svar på ett behov ut av att utveckla nya tjäns- ter/service för medborgarna. Ytterst hänger detta samman med utmaningar som enskilda organisationer och myndigheter på egen hand inte kan möta, men där man tillsammans tror sig kunna uppnå bättre resultat (Danermark & Kullberg, 1999). Det nämndes tidigare att samverkan många gånger organiseras i pro- jektform. Enskilda verksamheter kan härigenom delta utan alltför långtgående ekonomiska åtaganden som kan få negativa konse- kvenser för den permanenta verksamheten. Det innebär att par- terna både kan dela på positiva och negativa erfarenheter, men också att projekt blir en buffert gentemot den egna kärnverksam- heten. Projekt blir i detta hänseende en arena där olika intressen och konflikter kan utkämpas utan att kärnverksamheten påverkas nämnvärt, samtidigt som enskilda organisationer kan svara an mot omgivande krav i syfte att vara legitima.