Samverkansprojekt

Det är egentligen två sorters projekt som har gjorts sedan införandet av den nya skogspolitiken 1993. En sort är uppföljningar och inventeringar för att se hur situationen ser ut i skogsbruket och om skogspolitiken fått önskad effekt. Den andra sorten är samarbetsprojekt som gjorts för att förebygga skador. Av flera projekt för förebyggande av skador är det Skogsstyrelsen som är den drivande myndigheten. Förutom projektet Digital Arkeologisk Process (DAP) har alla större nationella projekt genomförts av skogssektorn (Skogsstyrelsen eller Skogforsk) med deltagande från kulturmiljösektorn (Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelserna). Det är intressant att skogssektorn varit drivande inom så många projekt, när det är

länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet som är ansvariga för och reglerar fornlämningar. Men det visar på ett stort engagemang inom skogssektorn i stort, vilket är mycket värdefullt. Det visar att en vilja att bevara kulturmiljöerna även finns inom branschen. Det kan även vara en fördel att den myndighet som har expertisen inom skog är den som utformar projekten som är specifika för kulturmiljöhänsyn i skog. Om man ser på Digital Arkeologisk Process (DAP), som är det största projektet, och som genomfördes av Riksantikvarieämbetet ser man direkt flera problem i användningen inom skogsbruket. DAP skulle leda till en effektivisering av fornminnesinformation och användarvänlig tillgänglighet av Kulturmiljöregistret i form av ett geografiskt informationssystem, nämligen Fornsök. En del av DAP handlar om administrativ handläggning av uppdragsarkeologiska ärenden och flera arbetsrutiner för handläggning utvecklades även under projektet men det geografiska informationssystemet Fornsök är den slutprodukt som är av vikt för skogsbruket. Det nya Fornsök är smidigare, modernare och fungerar med länsstyrelsernas interna datasystem för hantering av uppdragsarkeologiska ärenden, med det är tyvärr inte anpassat för skogsbruket. Det skulle rikta sig till intresserad allmänhet – man skulle kunna argumentera för att skogssektorn kan räknas in där då de flesta inte har expertis inom kulturarv eller liknande – men systemet saknar mycket grundläggande information, till exempel hur typiska lämningar ser ut. Man har en länk till lämningstypslistan, där man får en beskrivning, men det är mycket svårt att tyda utseendet på lämningen. Ett exempel är fossilåker: ” Varaktigt övergiven åkermark, formad genom äldre tiders brukningsmetoder. (Riksantikvarieämbetet, 2018b)”. Om du som allmänt intresserad ska lokalisera en lämning i fält är den mest värdefulla informationen hur den typ av lämning det handlar om ser ut, speciellt med de felmarginaler som konstaterats i Fornsök är det värdefull information. Fornsök är den officiella källan för registrerade forn och kulturlämningar och ett kunskapsunderlag skogsbruket förlitar sig på så det är viktigt att det är pålitligt och ger de verktyg man behöver för att kunna visa hänsyn. Man ville göra ett Fornsök som var användbart för så många som möjligt men det blev sämre anpassat för skogsbruket. Redan i början av projektet beslutades att definiera fornminnesinformation som ”information som har betydelse i vid samhällsbyggnadsprocesssen, så som arkeologisk dokumentation och myndighetsbeslut (Skogsstyrelsen, 2016)” och det påverkade direkt slutprodukten negativt. Slutprodukten är bra för professionella arkeologer och nyfikna allmänheten, men den är sämre anpassad för de som använder den professionellt utan djupare kunskap om kulturlämningar.

Ett annat problem med DAP och nya Fornsök är förändringarna som skedde i samband med lanseringen och förmedlingen av detta. Många förändringar var till det bättre, så som rättningar av lämningstyper som ändras i enlighet med lagändringen av Kulturmiljölagen 2014, men andra förändringar skedde utan förmedling till berörda parter. Det tydligaste exemplet är den nya kategorin Möjlig Fornlämning. Den här kategorin fanns inte innan 2018, men hos de jag pratat med inom skogssektorn är det mycket oklart vilka riktlinjer som gäller vid dessa lämningar. Det saknas information om hur dessa ska behandlas, vilket onekligen kan leda till missförstånd och osäkerhet vilket i sin tur kan leda till skador på lämningarna. Ska man göra så omfattande förändringar av benämningar av lämningar så måste man förmedla vad de nya benämningarna betyder.

lämningar om man skulle hitta något oregistrerat och misstänkt vid arbete i skogen. Önskemål om möjligheten till att göra detta har framförts i samband med utformningen av DAP men det blev inte prioriterat och är idag inte möjligt, vilket kan vara bidragande till skador på oregistrerade lämningar. Ett bra exempel på när det kan uppstå problem är till exempel när planläggare upptäcker nya lämningar. De kan varken registrera dessa eller bedöma dem. De kan endast markera dem på sin skogsbruksplan och skriva att det kanske är en fornlämning eller övrig kulturhistorisk lämning och om det är det kan man rekommendera x eller y som framtida åtgärd. Men informationen om den här eventuella lämningen finns sen bara på fastighetens skogsbruksplan, inte tillgänglig för allmänheten och inte heller för länsstyrelsen. Vid undersökningen av GPS-positionerna i FMIS konstaterades att efter digitaliseringen minskade felmarginaler även på lämningar som registrerades av utomstående (personal ej anställd på Riksantikvarieämbetet) så kraven på behörighet för registreringen grundar sig inte i oro för felaktigheter i själva registreringar av lämningar, utan snarare i kompetensen i bedömningar av lämningarna. Det finns självklart en risk med att låta allmänheten registrera lämningar men man skulle kunna ha en tydlig markering eller ett eget lager i det geografiska informationssystemet med dessa lämningar. Ett exempel på databas där vem som helst kan lägga in information, men som används på liknande sätt som Fornsök inom naturvård är Artportalen⁵⁴ som samlar in data om den biologiska mångfalden. Här kan alla rapportera in observationer och är synliga direkt. Men det framgår om observationen är validerad, och man kan även filtrera bort icke-validerade i sökningar.

Sektorsdialogen är ett projekt som sker inom skogssektorn. Skogsstyrelsen har skapat

en plattform för företag och organisationer inom skogsbruket där de kan lyfta frågor om olika ämnen. Sektorsdialogen har olika fokusområden varje år. De år kulturmiljöhänsyn är med som punkter är värdefulla då de ger företag och organisationer inom skogssektorn en möjlighet att sätta ord på vad de själva tycker och tänker om frågan och bli hörda. Sektorsdialogen är ett projekt som inte har ett konkret och direkt mål utöver att skapa en dialog, men jag tror det är ett av det mer värdefulla projekten. Dialog och kommunikation är viktigt i alla samarbeten och detta projekt skapar en strukturerad möjlighet att samla åsikter och tankar som man sedan kan föra vidare till andra aktörer och minska risken för missförstånd och motsägelsefull information från olika håll. Dialogen ger skogssektorn en möjlighet att klargöra sin situation och sina åsikter för sig själva innan man lyfter eventuella problem och frågor.

Målbilder och branschgemensamma riktlinjer är två projekt som tagit fram tydliga

och klara slutprodukter som kan vara ett värdefullt stöd för anställda i alla led i skogsbruket. Målbilderna för olika lämningstyper gäller endast övriga kulturhistoriska lämningar. Vid fornlämningar hänvisas man till länsstyrelsebeslut, men målbilderna kan fungera som riktlinjer vid upptäckt av oregistrerade lämningar. Projektens slutprodukter är lättillgängliga, tydliga och värdefulla för skogsbruket, då man kan vända sig till dem och få tydlig information om vad man ska och kan göra. Projekten är bra genomförda med goda resultat, det viktiga är att nå ut med att informationen finns och få in både målbilderna och riktlinjerna i standardrutinerna

för skogsbruket.

När det gäller så kallade ensade arbetssätt ämnade man skapa rutiner och datasystem som skulle underlätta ärendehantering av skogsärenden hos myndigheter. Resultatet var mycket bristfälligt, men det tilläts användas även om det ledde till direkt negativa konsekvenser i form av ärenden som fastnar i datasystemet och inte kunde handläggas. Jag upplevde detta personligen under min praktik då myndigheterna försökte övergå till gemensam inlämning för skogsägare genom Skogsstyrelsens system NEMUS, vilket inte fungerade som planerat, på grund av flera olika faktorer55. Många av problemen var av teknisk natur men även otydlig information till användarna i samband med övergången var negativa faktorer.

Man ser tydligt att flera av projekten som har gjorts för att förbättra kulturmiljöhänsynen inom skogsbruket fokuserar på att öka kunskap och ge tydliga ansvarsområden och rutiner för hur man ska visa hänsyn. Alla projekten jag har presenterat har flera ambitioner punkter men de har genomförts med varierande resultat och sedan ”stannat av” lite. För de med bra resultat är det en fråga om att förmedla och nå ut, men de projekt med sämre resultat – som projektet för ensade arbetssätt – har efter genomförandet stannat av. Kanske är det för att man väntar på att de ska visa resultat? Som nämnts tidigare kan det ta tid innan man kan se praktiska effekter av projekt inom skogsbruket. Det man kan lära sig av de projekt som inte har gett så bra resultat för skogssektorn är vikten av att lyssna på utvärderingar och användare. Många projekt utförs och beställs av människor i ledande positioner men påverkar i praktiken en helt annan grupp människor. För att ett projekt ska få bra resultat i alla led är det viktigt att involvera en referensgrupp och lyssna på den.