Vilka skillnader kan urskiljas i hur skogssektorns anställda ”på fältet” hanterar olika lämningstyper? Finns det någon skillnad mellan hanteringen av lämningar med olika lämningsstatus?
En skillnad man kan se i behandling av olika lämningstyper är skillnader mellan yt-och linje- yt-och punktlämningar. 2 av de 3 mest skadade lämningstyperna är yt- yt-och linjelämningar. Gällande yt- och linjelämningar kan det bero på hur att man måste vara inom lämningarna för att kunna utföra skogsbruk och då ökar direkt risken för skador. Den 3e av de mest skadade lämningarna är kolningsanläggningar. Dessa är punktlämnningar men kan vara mycket svåra att se. Här är den andra skillnaden man kan urskilja, en skillnad mellan hänsynen vid synliga och icke synliga lämningar. Kolningsanläggningar klassas som synliga lämningar enligt lämningstyplistan men kan vara mycket svåra att se i fält. De tredje punkten är den positiva hänsynen given till lägenhetsbebyggelser och husgrunder från historisk tid. Dessa har generellt visats mycket god hänsyn under skadeinventeringar och lyfts även i enkäten fram som lämningstyper respondenterna har mer engagemang i att vårda. Det verkar även finnas ett större engagemang för denna typ av lämning.
Skillnaden i hanteringen av övrig kulturhistorisk lämning och fornlämningar är till stora delar administrativ. Deras skydd regleras av olika lagar och olika myndigheter. I skadeinventeringarna syns ingen nämnvärd skillnad i visad hänsyn mellan de övrig kulturhistorisk lämning och fornlämning. Detta förstärks också av resultatet av enkäten. Flera respondenter gör ingen skillnad i sin praktiska hänsyn beroende på om det är en övrig kulturhistorisk lämning eller fornlämning. Den skillnad som görs är relaterad till myndighetskontakt så som vilken myndighet man vänder sig till för rådgivning. Bland respondenter som inte gör skillnad benämner många alla lämningar
som ”fornlämningar” eller ”lämningar” och hänvisar till kulturmiljölagen, dvs ser alla som fornlämningar. Bland de som gör skillnad handlar det som sagt om myndighetskontakt.
Vad motiverar de ”på fältet” att visa kulturmiljöhänsyn?
De som är anställda på fältet inom skogssektorn visade större engagemang och intresse för torplämningarna vilket yttrade sig bättre kulturmiljöhänsyn. Motivationen bakom detta kan ligga i affektionsvärde och möjlighet att relatera till tydliga och nyare lämningar, där det är lätt att från lämningen förstå och visualisera platsen förr. Antigen har den som utför arbete eget engagemang eller så finns det hos markägaren och man vill tillgodose ”kunden”. I vilket fall behöver motivationen finnas för att hänsyn ska visas.
För att skapa engagemang och motivera människor kan man gå till väga på olika sätt. Det måste finnas tydlig information om vad som ska göras och hur det görs på ett bra sätt. Genom att eliminera så många hinder för percieved behavioral control som möjligt skapar man en situation där individen är säker på vad man ska göra, hur det ska göras och att man kan göra det. Den förbättrade kontrollen över situationen ökar sannolikheten att man aktivt utför hänsyn. Detta kan göras genom riktade utbildningar för att öka kunskap och kompetens i att hitta lämningar i fält, involvera de som utför arbete på fältet i samverkansprojekt i större utsträckning och i ett tidigare skede till exempel som referensgrupp. Andra saker som kultursektorn kan arbeta med är till exempel att förbättra språket i myndighetspapper som länsstyrelsebeslut för att minska risken för missförstånd och olika tolkningar.
Skapar man en arbetssituation där det är väldigt tydligt vem som gör vad och vad man själv har ansvar för, samt vad som förväntas av en själv har man i en perfekt värld eliminerat risken för att skada fornlämningar av misstag. Men för att nå ut till de få som inte bryr sig alls om fornlämningar måste man även arbeta med arbetsstrukturer som belönar hänsyn. Belöning kan fungera för att öka motivationen även om ointresse finns men belöningen måste komma från skogssektorn och behöver inte vara direkt relaterad till kulturmiljöarbete för att ha effekt. De få som är helt ointresserade av lämningarna måste tillsammans med kunskap och kompetens få ut något som de själva ser som värdefullt för att faktiskt anstränga sig för att visa kulturmiljöhänsyn ute i fält.
Vad kan man lära sig av de projekt för kulturmiljöhänsyn som gjorts inom skogs- och kultursektorerna sedan skogspolitiken 1993?
Mycket fokus ligger på att utbilda skogssektorn i kulturmiljöhänsyn men det kan vara minst lika värdefullt att utbilda de som jobbar med skogsrelaterade saker inom kultursektorn i hur skogsbruket fungerar. Om en handläggare på länsstyrelsen ska skriva ett beslut om vilken hänsyn som ska visas vid en fornlämning i samband med skogliga åtgärder kan kunskap om skogsbrukets arbetssätt och termer vara oerhört värdefullt för att mottagande aktörer ska förstå beslutet rätt. Mycket lite skador verkar uppstå på grund av illvilja, utan det handlar istället om ointresse eller okunskap. Att ha tydliga och lättförståeliga beslutstexter är en liten men viktig del i maskineriet. Maskineriet fungerar ganska bra på ett övergripande plan. Många projekt och samarbeten görs på ledningsnivå, men desto färre involverar de som arbetar på fältet.
De får ta del av resultatet men är sällan involverade i projekten. De som tar del i samverkansprojektet och utformar dessa är oftast i ledande positioner inom sina organisationer eller företag. Detta reflekteras en intern undersökning av skogsstyrelsen som visade att de på ledningsnivån uppfattade kulturmiljökompetensen på myndigheten som god, men anställda på olika enheter uppfattade den som mer bristfällig. Det är så klart viktigt att ledningen arbetar med kulturmiljöhänsyn och kulturmiljöarbete eftersom de styr organisationernas inriktning, men när projekten har som syfte att direkt förbättra den praktiska kulturmiljöhänsynen måste man involvera de som utför den praktiska hänsynen. Kultursektorn behöver arbeta med ledande personer inom skogssektorn för och stödja sektorn som helhet sitt arbete med kulturmiljöhänsyn, men det är viktigt att inte arbetet fastnar på ledningsnivå.
8.1 Inför framtiden
I arbetet med kulturmiljöhänsyn i skogsbruket är det viktigt att fortsätta sträva efter mindre och mindre skador och hela tiden aktivt försöka undvika svaga länkar i arbetet. Kulturmiljöhänsynen kan även påverkas av den administrativa delen av arbetet. En vidare undersökning av kulturmiljösektorns arbete mot skogsbrukssektorn skulle vara intressant och givande. Under det här arbetet har flera gånger problem med kunskapsunderlag tagits upp. Två av de viktigaste kunskapsunderlagen är Fornsök och, när det gäller fornlämningar, de beslut länsstyrelsen tar. Vilka eventuella svagheter finns här? är en frågeställning man kan arbeta vidare med. Det här arbetet har fokuserat hur skogssektorn visar och arbetar med kulturmiljöhänsyn men som flera gånger nämnts handlar det i mångt och mycket om samarbete.
Skogssektorn och Skogsstyrelsen arbetar redan idag gediget med kulturmiljöhänsyn men även om den absoluta majoriteten av de anställda på fältet i skogssektorn redan idag har varierande intresse av kulturlämningar kommer nog aldrig alla anställda på fältet inom skogssektorn intressera sig för kulturmiljöarbete. Det kommer alltid finnas några som inte alls är intresserade av kulturlämningar och historia och dessa går troligen inte heller att motivera genom att försöka skapa engagemang för bevaring av lämningar, utan man måste hitta andra morötter för att även den här gruppen ska visa kulturmiljöhänsyn och vi ska nå målet på 5%. Man pratar ibland om att man vill nå 0% skador på fornlämningar och det är ett bra mål att sikta mot. Jag tror det är orealistiskt, men om vi tillsammans kan komma ner i 0% skador av graderna skador och grova skador har vi gjort ett fantastiskt arbete.