Sanktioner

Bedömning: Möjligheten att hålla värdföretaget ansvarigt för underlåtenhet att uppfylla villkoren för inresa, vistelse och rörlighet bör inte utnyttjas. Inte heller bör det införas särskilda sanktioner som ska kunna åläggas värdföretaget vid t.ex. under-låtenhet att anmäla ändrade förhållanden.

Skyldigheten i övrigt att vidta åtgärder i syfte att förhindra missbruk och ålägga sanktioner vid överträdelse av direktivets bestämmelser är uppfyllda genom gällande rätt och kräver inga författningsåtgärder.

Skälen för bedömningen Direktivet

Enligt artikel 9.1 och 9.2 får medlemsstaterna hålla värdföretaget ansvarigt för underlåtenhet att uppfylla villkoren för inresa, vistelse och rörlighet enligt direktivet. Om värdföretaget hålls ansvarigt ska det finnas sanktioner som är effektiva, proportionella och av-skräckande.

Enligt artikel 9.3 ska medlemsstaterna vidta åtgärder i syfte att förhindra potentiellt missbruk och ålägga sanktioner vid överträdelser av direktivet. Åtgärderna ska omfatta övervakning, bedömning och, i lämpliga fall, kontroll i enlighet med nationell rätt eller administrativ praxis.

Enligt artikel 23.7 får medlemsstaterna ålägga värdföretaget sanktioner om

a) värdföretaget har underlåtit att underrätta myndigheterna om rörlighet avseende kortare vistelse enligt artikel 21.2 och 21.3,

b) ett ICT-tillstånd eller ett ICT-tillstånd för rörlighet för längre vistelse används i andra syften än de för vilka det utfärdades,

c) ansökan om tillstånd har lämnats in till en annan medlemsstat än den medlemsstat där den längsta sammanlagda vistelsen sker,

d) den person som är föremål för företagsintern förflyttning inte längre uppfyller de kriterier och villkor på vars grund rörligheten tilläts och värdföretaget underlåter att underrätta de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten om en sådan ändring, eller

e) den person som är föremål för företagsintern förflyttning började arbeta i den andra medlemsstaten trots att villkoren för rörligheten inte var uppfyllda enligt artikel 22.2 d.

Värdföretaget bör inte hållas ansvarigt

En utgångspunkt i svensk rätt är att det är den enskilde sökanden som har ansvaret för att han eller hon har de tillstånd som behövs för att ha rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige. Mot den

Ds 2017:3 Handläggning av ärenden om ICT-tillstånd och tillstånd för längre vistelse

bakgrunden görs i avsnitt 10.2 bedömningen att möjligheten att låta värdföretaget ansöka om tillstånd för den enskildes räkning inte bör utnyttjas. Eftersom värdföretaget således inte ansvarar för eller får ansöka om ICT-tillstånd, bedöms det i detta sammanhang inte lämpligt med en ordning där värdföretaget ansvarar för underlåtenhet att uppfylla direktivets villkor för inresa, vistelse och rörlighet. Vid den bedömningen krävs inga lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 9.1 och 9.2.

Vad avser möjligheten att införa sanktioner i samband med rörlighet inom EU anges i avsnitten 9.1 och 10.2 att något underrättelsekrav för värdföretag vid kortare vistelse inte bör införas och att värdföretagen inte bör få ansöka om ett tillstånd för rörlighet för längre vistelse. Följaktligen bör det inte införas sanktioner om det finns brister i underrättelsesskyldigheten i sam-band med en kortare vistelse eller om en ansökan har lämnats in till fel medlemsstat (artikel 23.7 a och c).

När det gäller tillstånd som används för andra syften än för vilka det utfärdades (artikel 23.7 b) är det i första hand utlänningens ansvar att se till att villkoren för det beviljade tillståndet respekteras. Av denna anledning bedöms det inte ändamålsenligt att införa en möjlighet att ålägga värdföretaget en sanktion för att tillståndet används i andra syften än för vilka det har beviljats.

Inte heller bedöms det i detta sammanhang lämpligt att införa en möjlighet att ålägga värdföretaget en sanktion för underlåtenhet att anmäla ändrade uppgifter av betydelse för tillståndet enligt artikel 23.7 d. Som anges ovan bör utgångspunkten vara att det är utlänningen – och inte värdföretaget – som ansvarar för att han eller hon har de tillstånd som behövs för att ha rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige. I konsekvens härmed bör det även vara utlänningen som har det yttersta ansvaret att anmäla förändringar som påverkar hans eller hennes rätt att vistas och arbeta i Sverige. I detta sammanhang bör även påpekas att den som under ett ansökningsförfarande underlåter att anmäla ändrade uppgifter av betydelse för tillståndet kan straffas med böter eller fängelse i högst sex månader enligt 20 kap. 6 § 2 UtlL. Vidare föreslås i avsnitt 7.10 och 8.2.2 att underlåtenhet att anmäla ändrade förhållanden ska kunna leda till att tillståndet avslås eller återkallas eller förlängning nekas. Dessa åtgärder får anses tillräckliga för att

säkerställa att Migrationsverket får del av uppgifter av betydelse avseende utlänningens rätt att få vistas och arbeta i Sverige.

Åtgärder mot missbruk och sanktioner vid överträdelser

Som framgår av avsnitt 10.2 kommer Migrationsverket att fatta beslut i första instans i ärenden om ICT-tillstånd och tillstånd för rörlighet för längre vistelse. Precis som när det gäller andra ärenden om arbetskraftsinvandring kommer det att inom ramen för prövningen av ansökningar om tillstånd finnas ett ansvar för Migrationsverket att kontrollera den sökandes skötsamhet och att villkoren i anställningsavtalet uppfyller de krav som nu föreslås i det nya kapitlet. Vid en ansökan om förlängning görs en förnyad kontroll. Under den löpande tillståndstiden görs kontroller om det på något sätt kommer till Migrationsverkets kännedom att det finns skäl att återkalla tillståndet. Att Migrationsverket även har ett särskilt ansvar för att motverka missbruk av regler följer av 2 § 1 förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket.

Mot den bakgrunden bedöms det inte behövas några ytterligare författningsåtgärder för att uppfylla den allmänt hållna för-pliktelsen att motverka missbruk.

Om det framkommer att reglerna om tillstånd för företagsintern förflyttning missbrukas av företagen eller av den enskilde utlänningen, kan tillståndet återkallas eller en förlängning nekas. Under vissa förutsättningar kan även straffansvar enligt 20 kap. UtlL bli aktuellt.

I Sverige ansvarar vidare både Arbetsmiljöverket och arbetsmarknadens parter för övervakning och kontroll av arbetstagares arbets- och anställningsvillkor. Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen samt över utstationeringslagens bestämmelser om anmälningsskyldighet och anmälan av kontaktperson vid utstationering. Den svenska arbetsmarknadsmodellen innebär att arbetstagarorganisationerna kontrollerar att arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal tillämpar avtalet på alla arbetstagare, såväl fackligt organiserade som oorganiserade. Det innebär att arbetstagarorganisationerna har huvudansvaret för att övervaka arbets- och anställningsvillkoren även för arbetstagare som utstationeras hit från utlandet.

Ds 2017:3 Handläggning av ärenden om ICT-tillstånd och tillstånd för längre vistelse

Dessa sanktions- och kontrollmöjligheter bedöms tillräckliga för att möta direktivets krav på åtgärder i syfte att förhindra potentiellt missbruk och sanktioner vid överträdelse. Några ytterligare författningsåtgärder behövs därför inte med anledning av artikel 9.3.

I artikel 23.7 e anges en möjlighet för medlemsstaterna att införa en sanktion för värdföretag om en utlänning har börjat arbeta trots att villkoren för rörligheten inte var uppfyllda enligt artikel 22.2 d. Syftet med bestämmelsen torde vara att förhindra att en utlänning arbetar trots att han eller hon saknar nödvändiga tillstånd. En utlänning som arbetar utan att ha de tillstånd som krävs för arbete i Sverige kan dömas till straff enligt 20 kap. 3 § UtlL och riskerar att avvisas eller utvisas enligt bestämmelserna i 8 kap. UtlL. Det saknas mot denna bakgrund skäl att införa ytterligare bestämmelser för att säkerställa att utlänningen inte arbetar i Sverige utan tillstånd.