Glad undersöker i sin avhandling hur konceptet för passivhus introducerades i Sverige och implementerades i tre olika bostadsprojekt. Passivhus är lågenergihus som tar tillvara på passiv värme från solen och aktiviteter i huset genom t ex välisolerade bygg- nadsskal, lågenergifönster och värmeåtervinning. Ju mer fysiskt aktiva hushållsmedlem- marna är i hemmet desto varmare blir det. Därför skulle en bättre benämning kunna vara aktivhus. I Sverige krävs att ett litet värmesystem installeras för årets kalla måna- der, men effekten måste vara förhållandevis låg. I Tyskland finns en frivillig standard för definition av passivhus, men i Sverige saknas sådan. Det första lite större bostadsprojek- tet i Sverige tillkom i Lindås Park, Göteborg.
Avhandlingens fokus är på byggprocessens alla delar och hur idéer genomfördes eller dumpades på vägen. En idé var att bostäderna skulle användas av ”vanliga män- niskor”, och inte av boende med särskilt miljöintresse, och det var en utmaning att utforma husen och installationerna på ett användarvänligt sätt. De som engagerades, som konsulter och forskare, hade emellertid främst teknisk kompetens och kompe- tens om boende och användning av teknik knöts inte till projektet. Dessutom priori- terades frågor kring boende och användare ner när det blev tidspress i projektet. I ett tidigt skede hade tanken varit att knyta beteendevetare till projektet, men vid tillfäll- en då boende och användning kom upp på agendan användes ingenjörernas egna erfarenheter och vardagskunskap om hur människor lever sin vardag och använder sin bostad.
I retoriken och marknadsföringen av de första passivhusen i Lindås Park fram- hävdes att det inte krävdes någonting annat av de boende än ”sunt förnuft” för att kunna bo i passivhus. Husens enkelhet och att det inte var någonting märkvärdigt el- ler innovativt över konceptet omtalades i olika massmedia. Tvärtom, tekniken fanns sedan länge på marknaden och det var bara några småsaker som de boende behövde tänka på. Några större beteendeförändringar krävdes inte enligt projektgruppen. Det kom sedan som en överraskning att en del boende hade valt en betydligt högre
innetemperatur än vad ingenjörerna och arkitekterna hade räknat med. Det mest slående när tekniska data presenterades var att energianvändningen var mycket va- rierande mellan olika hushåll, vilket framför allt påverkade elförbrukningen. De som använde mest el använde dubbelt så mycket som de som använde minst. En del av förklaringen, enligt den tekniska utvärderingen, var att användargränssnittet inte var tillräckligt bra för styrningen av ventilationen och det konstaterades att den behövde göra ”robust och nästintill ’idiotsäker’ ”. Fokus låg fortfarande på tekniken, trots att det i utvärderingarna var tydligt att användningen av tekniken var något som var underutforskat.
I de efterföljande lågenergi- och passivhusprojekten Bottnevägen och Oxtorget fanns möjlighet att ta tillvara på erfarenheterna från Lindås Park och inkludera mer kunskap om boendes energianvändning. I Bottnevägen tolkades resultaten från forskning och utvärderingar att det värmesystem som installerats i Lindås Park inte var tillräckligt för de boendes behov. Systemet behövde vara mer flexibelt och ha högre kapacitet och där- för beslutades att en värmepump skulle installeras. Beslutet gillades dock inte av alla på beställarens företag eftersom konceptet då frångicks och det blev ”ett vanligt hus [med] lite tjockare väggar”. Passivhusprojektet Oxtorget i Värnamo kopierade i stora delar konceptet från Lindås Park, men var medvetna om komfortproblemen i Lindås Park och löste det bl.a. genom att bygga med en annan stomme, betong, och sätta installera handdukstorkar i badrummen. Inte heller där användes relevant kompetens om hushål- lens energianvändning.
Glad, W (2008), ”Individuell mätning – mjuk reglering för minskad energi-
användning i hyreslägenheter”, I Palm, J och Ellegård, K (red), Vardagsteknik:
Energi och IT. Forskning om hållbar användning av samhällets IT- och energi-
system, Stockholm: Carlssons bokförlag.
Syftet med texten är att analysera införandet av individuell mätning och debitering som en form av kontroll och självreglering vid ombyggnaden av två olika bostadsområden. Genom detta kunde fastighetsägarna ta betalt exakt efter hur mycket de hade förbrukat istället för att få det inbakat i hyran som det var tidigare.
Två bostadsområden vilka redan hade systemet har valts ut. Detta gällde miljonpro- gramsområden med många outhyrda lägenheter. Intervjuer med olika yrkesverksamma i bostadsbolagen har genomförts
Syftet med att införa denna typ av mätning är att hyresgästerna ska kunna påverka sina utgifter istället för att en avgift bakas in i hyran. Samtidigt är förhoppningen att förbrukningen minskar vilket är positivt för miljön. Detta är också ett sätt att komma närmare europeiska standarder där dessa utgifter oftast betalas individuellt efter för- brukning.
I de två bostadsområdena infördes mätningarna, samtidigt som ytterligare förbätt- ringar gjordes. Det som mättes individuellt var el, varmvatten, kallvatten och värme. Tekniken för mätning av värme är svårare att använda än el och vatten. Man kan då mäta enligt rumstemperatur eller via radiatorerna.
En av anledningar till att det infördes var en rättvisefråga då vissa var storförbru- kare av el och vatten medan andra förbrukade mindre, exempelvis skillnaden mellan barnfamiljer och pensionärer. När systemet för mätning av vatten installerades i ett av områdena, område a, mättes förbrukningen men utan att ta betalt efter det. Således kunde systemet testas och storförbrukare kunde identifieras och dessa kunde få infor- mation och hjälp med att minska sin förbrukning. Resultatet av detta visade att några hushåll lät vatten stå på hela dagen för att ha ”friskt vatten när de kom hem”. Andra lät badvattnet stå på för att katten skulle ha friskt vatten. Andra gick till släktingar för att duscha och fick således mkt låg förbrukning. När det gäller införandet av mätning av vatten i område b påverkades inte de boendes agerande nämnvärt, men däremot minskade förbrukningen med mellan 15-25 %. Förklaringen är att vissa hade råd att fortsätta slösa med vatten, samtidigt som vattensparande funktioner infördes i exempel- vis toalett och armaturer. Därmed fick de automatiskt lägre förbrukning. Alltså sjönk förbrukningen utan att beteendet förändrades.