Sjuksköterskans förutsättningar och utbildning

Det som en gång lockade mina informanter till att studera till sjuksköterska var att få hjälpa människor. Oavsett om den kommande sjuksköterskan har en annan utbildning i bagaget eller har eller inte har arbetat som undersköterska sedan innan så är detta något som samtliga av mina informanter anger som anledningen till varför de började studera till sjuksköterska. Att hjälpa, att bidra till någons välmående, att representera någon som inte kan representera sig själv, är alla kvalitéer som mina informanter ville få ut av sin utbildning och sitt arbete. På utbildningen till sjuksköterska verkar det som att dessa kvalitéer fostras. Sjuksköterskan framhävs som omvårdnadsexperten och tränas i omvårdnadsteorier, etik och i vissa fall

psykologi. Sjuksköterskan tränas i praktiska kunskaper som att sätta kateter och ta blodtryck och i teoretiska kunskaper vad gäller grundläggande medicin, mikrobiologi och

läkemedelsberäkning. Dessa två, det medicinska och den basala omvårdnaden, verkar vara det som utbildningarna till sjuksköterska har kretsat kring och det som sjuksköterskorna känner igen i sitt arbetliv. Här uppstår en uppdelning i mitt material i huruvida vissa kunskaper var viktigt eller givande. Vissa såg de omvårdnadsteoretiska kurserna och de etiska kurserna som ”flum” och den tiden som lades på de kurserna hade kunnat dras ner betydligt för att läggas på medicintekniska kurser:

Asså mycket…vi hade mycket diskussioner i klassen och vi kände att det här ’flum-flum’; man ville lära sig mer praktiska saker om kroppen och så. Det kändes jobbigt när man hade kurser som var väldigt långt från vad vi kände att sjukvård är.

Andra ansåg, tvärtom, att dessa ”flum-kurser” var starka inslag i utbildningen som gjort gott för deras yrkesroll:

”Vi hade en kurs i etik som var bra. Det är ju en väldigt viktig del av arbetet. Den etiska delen. Det är nog egentligen på etikkursen som jag lärde mig att se sig själv med ’utifrån-glasögon’ och höra sig själv utifrån öron, just för att vara – bli en inkännande och…vad ska jag säga…bli en bra och sund sjuksköterska. Man måste verkligen tänka efter hur man uppfattas med sitt kroppsspråk och med vad man säger, verkligen ha koll på hur man uppfattas inför patienter och anhöriga och arbetskamrater. En superviktig del av jobbet. Hur man uppfattas.”

Citatet belyser vikten av hur man som sjuksköterska ska uppfattas genom att sjuksköterskor får lära sig hur de ska hantera sitt kroppsspråk för att bemötandet av patienter och anhöriga ska vara enhetligt med rollen som sjuksköterska. Detta ingår i det patientnära arbetet som ofta benämns som ”Omvårdnad”.

”Omvårdnaden” och ”medicinska åtgärder” benämns olika i mina intervjuer. Vissa separerar dem på det sättet jag gjorde i förra meningen. Andra inkluderar det medicinska i omvårdnaden genom att kalla det för ”specifik omvårdnad” gentemot den ”basala omvårdnaden” där

exempelvis hjälp med hygien och matintag ingår. Att sjuksköterskor är ”omvårdnadsexperter” säger ingenting heller om hur man ska tolka relationen mellan det medicinska och det basala. Det som jag har lärt mig om det medicinska och det basala är att en sjuksköterska inte gör det ena eller det andra. Det kan finnas vissa preferenser, vissa tycker att de medicintekniska arbetsuppgifterna är mer intressant och givande än omvårdnaden, men det finns en stor konsensus bland mina informanter att deras arbete inte kan utföras utan den medicinska- eller

den omvårdnadsmässiga biten. Medan de medicinska åtgärderna beskrivs vara viktigare i det kliniska arbetet så är det baserat på omvårdnaden som sjuksköterskorna gör bedömningar som avgör det medicinska; huruvida ett läkemedel ska sättas in i rätt mängd eller rätt sort beroende på vad det är för krämpor som en patient har. En informant förklarar:

Men man ska absolut inte förringa allmän omvårdnad och det basala för att det ingår; du måste kunna det basala för att kunna göra det specifika. Du måste ha koll på hur mycket patienterna har druckit och kissat. Det kan räknas till det basala men du behöver det i det specifika. Annars kan du inte bedöma vätskebalans för att tala med doktorn om dropp. Man måste veta vad patienterna har ätit, annars kan man inte välja dropp. Behöver du ha total näringslösning för att patienterna har ätit jättelitet i flera dagar; det vet man inte om man inte bryr sig om det basala. Då kan man inte göra specifika uppgifter.

Kombinationen av den basala omvårdnaden och de medicinska åtgärderna ger en helhetssyn. Det är genom denna kombination av de medicinska åtgärderna och den basala omvårdnaden som sjuksköterskor arbetar med patienter och deras psykiska och fysiska välmående.

Sjuksköterskans härledning till åtgärder för att minska på patientens krämpor följer detta led; där patientens medicinska behov måste grundas i observationer som görs i och med den basala omvårdnaden som ger information om hur en patient mår. Det är även när

sjuksköterskor är närvarande i dessa situationer som det också blir klarare att vissa åkommor

inte behöver medicin för att ”botas”. Oro kan lindras med ett samtal istället för psykofarmaka

och förstoppning kan avhjälpas av en bättre kosthållning istället för en tablett.

Här blir det uppenbart för mig att en sjuksköterskas roll som omvårdnadsexpert inte separerar det medicinska och det basala; båda används aktivt för att härleda vad en patients åkommor grundar sig i och hur det ska åtgärdas. Vad jag fått höra verkar det som att det finns både en ”omvårdnadslösning” och ”en medicinsk lösning” på olika fall; som exemplen ovan. Att strunta i den basala omvårdnaden eller tron att man ”kommer undan den” som sjuksköterska ses ner på av mina informanter. Intressant nog så är detta en stämpel som ges till

sjuksköterskestudenter ute på praktik av mina informanter. Dessa studenter kan beskrivas som lite högfärdiga och att det är studenter som inte vill utföra omvårdnad. De vill bara dela ut medicin och ”sitta på kontoret och lata sig”. En informant beskriver synen på den ”ignoranta” studenten:

…Och de studenter som inte tycker att omvårdnaden är viktig, som inte vill delta i omvårdnaden, som tänker att ’det där är en undersköterskeuppgift, jag har inte blivit

sjuksköterska för att torka någon i ändan’. Det har varit så mycket skräp som jag har tänkt; ”Det är så ute med dig asså, det kommer inte att bli någonting bra om du inte kan tänka dig att delta i allt runt patienten”. För man får så mycket information av att vara med i alla steg. Att ha vårdplanering och berätta för ett antal personer som inte känner patienten och berätta vad den behöver för hjälp med hemma; helt omöjligt om man inte har deltagit i allmän och specifik omvårdnad.

Detta citat belyser det som jag tog upp tidigare; omvårdnaden är grunden för alla kommande åtgärder i arbetet med patienter – från medicinering till vårdplanering.

Sjuksköterskestudenterna, som beskrivs tro att de inte behöver delta i omvårdnaden,

fördummas av mina informanter när de försöker anspela på en professionell logik: Att de inte tänker utföra basal omvårdnad för det ingår inte i deras profession. Här kan vi hävda tvärtom att den inte bara ingår utan att den också utgör den ena delen av en helhetssyn på patienternas välmående som en sjuksköterska har som omvårdnadsexpert från utbildningen. Att tro att man inte behöver göra basal omvårdnad är att missa en viktig del i arbetet som sjuksköterska. I det icke-medicinska arbetet finns det information som kan avgöra vilken medicin7 och hur mycket av en medicin som behövs - eller om medicin ens behövs för att ta sig an en patients åkomma. De sjuksköterskestudenter som inte anser att den basala omvårdnaden ingår i deras profession blir de legitimerade och verksamma sjuksköterskornas antiteser; där deras syn på sjuksköterskeprofessionens arbete inte kommer att fånga det arbete som ingår i den helhetssyn som det innebär att ha som sjuksköterska. Konceptet bakom helhetsbilden är alltså väldigt starkt inrotat i mina informanter med tanke på hur de sjuksköterskor som inte har den synen benämns i intervjuerna. Denna helhetsbild kan, fastän jag inte har hört det uttryckligen, grundas i vårdvetenskapen som är sjuksköterskornas professionella grund i akademin – ett uttryck för deras professionella status och ett uppfyllande första kriteriet för definitionen av profession. Om detta inte är ett inslag av vårdvetenskapen så är det svårt att argumentera emot att det uttrycker ”Att yrkesgruppen binds samman av gemensamma normer hur de skall agera

visavi … klienterna…” (Olofsson & Pettersson 2011:21). Det finns en stark konsensus om

helhetsbilden och att vissa saker inte kan utelämnas från den, vilket vi kan se i beskrivningarna av arbetet men även genom ”fördumningen” av de oinitierade sjuksköterskestudenterna.

Utifrån det jag beskrivit ovan så går det att tolka sjuksköterskornas arbete utifrån Abbotts ”rena” och ”farliga” kriterier. Men jag vill påminna om en viktig invändning som jag har i tolkningen av Abbotts definition av det rena arbetet. Abbott menar att renhet i arbetet grundar sig i att kunna ”exkludera utom-professionella arbetsuppgifter” (1981:823), något som jag tillade även måste innebära att de arbetsuppgifterna som professionen faktiskt utför för ett ”rent arbete” är sådana arbetsuppgifter som professionsutövaren är tränad till att utföra. Det är baserat på detta som jag har analyserat sjuksköterskornas utbildning och arbete.

Som den tidigare forskningen har visat så finns det även här någonting altruistiskt och

välmenande med att vilja bli sjuksköterska: Att hjälpa, att lindra. Det verkar även vara en bild som utbildningarna fostrar med utbildningarnas innehåll. Att hävda att omvårdnaden, det vill säga helhetsbilden kring patientens mående och åtgärder för att bota denne, är den

professionella kärnan hos sjuksköterskor. Detta anser jag är rimligt att påstå eftersom det är det som sjuksköterskorna har fått med sig från sin utbildning - grunden för deras

professionella ”status” i samhället (Olofsson & Pettersson 2011:26-27). Uppgifter som ingår i den basala vården, som att handgripligen hjälpa patienter med kroppsliga bestyr och som innefattar medicinska åtgärder är sådana uppgifter som de är tränade till och identifierar sig med. Utan att det har sagts uttryckligen så skulle denna helhetsbild kunna vara

vårdvetenskapens bidrag till den verksamma sjuksköterskan. Vi kan anta detta eftersom helhetsbilden är en konsekvent uppfattning hos mina informanter gällande vad de är tränade till i sin utbildning – vilket också antyder att det finns gemensamma normer för hur de ska agera visavi patienter (ibid). Vårdvetenskapen är sjuksköterskornas grund för professionell status i likhet med de klassiska professionerna (ibid) och det är rimligt att argumentera för att det är genom helhetsbilden och dess byggstenar som sjuksköterskans profession kan

manifesteras i den kliniska verkligheten. Detta innebär teoretiskt att dessa områden av arbetsuppgifter är sjuksköterskornas rena arbete, per min tolkning av Abbotts (1981)

definition; oavsett om man som sjuksköterska är mer intresserad av det medicinska eller den basala omvårdnaden.