Skäliga stöd- och anpassningsåtgärder

Arbetslivet

Enligt 2 kap. 1 § andra stycket diskrimineringslagen gäller diskrimineringsförbudet även i det fall en arbetsgivare genom skäliga stöd- och anpassningsåtgärder kan se till att en arbetstagare, en arbetssökande eller en yrkespraktikant med ett funktionshinder kommer i

32

en jämförbar situation med personer utan sådant funktionshinder. Enligt tredje stycket ska den som i arbetsgivarens ställe har rätt att besluta i frågor som rör någon som avses i första stycket likställas med arbetsgivaren.

Bestämmelsen innebär att arbetsgivaren inte får lägga vikt vid de begränsningar i förmågan att utföra ett arbete som ett funktionshinder kan innebära, om begränsningarna genom skäliga stöd- och anpassningsåtgärder skulle kunna elimineras eller reduceras så att i vart fall de väsentligaste uppgifterna i ett arbete kan utföras. Förbudet är tillämpligt i alla de faktiska situationer som omfattas av diskrimineringsförbudet i övrigt. Det innebär dock inte en skyldighet att i det enskilda fallet anställa den som har ett funktionshinder, inte ens om sökanden genom stöd- och anpassningsåtgärder är jämförbar med andra sökande eller skulle ha blivit det om åtgärderna hade vidtagits.

Regeln kan inte åberopas av den som utan att vara arbetssökande gör en förfrågan om arbete hos en arbetsgivare.

Behovet av stöd och anpassningsåtgärder kan vara föranlett av svårigheter att utföra arbetsuppgifterna eller av svårigheter att ta sig in och ut ur en arbetslokal. Åtgärder som kan övervägas kan vara sådana som avser att förbättra den fysiska tillgängligheten till arbetsplatsen och därtill hörande lokaler liksom att i möjligaste mån göra dessa lokaler användbara för den funktionshindrade. Det kan vara fråga om tekniska hjälpmedel och särskilda arbetsredskap, förändringar i den fysiska arbetsmiljön, förstärkt belysning för den som är synskadad, god ventilation för den som är allergiker, tekniska hjälpmedel för att underlätta lyft eller transporter, datorstöd m.m. Även förändringar av arbetsuppgifterna, arbetstiderna eller arbetsmetoderna kan bli aktuella.

Arbetsgivaren behöver endast vidta sådana stöd- och anpassningsåtgärder som kan anses skäliga. Vad som är skäligt får bedömas från fall till fall. Skälighetsbedömningen ska göras med särskild hänsyn till arbetsgivarens ekonomi och övriga förhållanden, arten och graden av arbetstagarens funktionshinder och anställningens varaktighet och form. Kostnaden ska ställas i relation till arbetsgivarens ekonomiska situation. Bedömningen ska ta sikte på förmågan att bära kostnaden.

Även hänsyn till arbetsmiljölagen och annan befintlig lagstiftning bör kunna beaktas i skälighetsbedömningen på så sätt att åtgärder som en arbetsgivare har att vidta enligt arbetsmiljölagen normalt ska anses som skäliga även enligt diskrimineringslagen. Vidare bör teknisk och annan utveckling beaktas såtillvida att det som inte anses skäligt vid en viss tidpunkt, kan komma att betraktas som skäligt vid ett senare tillfälle om utvecklingen föranleder en sådan bedömning.

Om det inte skäligen kan krävas att arbetsgivaren vidtar de stöd- och anpassningsåtgärder som är erforderliga, föreligger inte diskriminering.

Detsamma gäller om det över huvud taget inte skulle vara möjligt att eliminera eller i tillräcklig mån reducera effekterna av funktionshindret genom stöd- och anpassningsåtgärder.

När det gäller yrkespraktik är arbetsgivarens skyldigheter i fråga om skäliga stöd- och anpassningsåtgärder typiskt sett mindre långtgående än vid anställning, eftersom en tid med yrkespraktik inte innebär samma typ av nära avtalsrelation som en anställning och sådan praktik dessutom

33 normalt pågår under en kortare tid än en anställning. Se förarbetena till

diskrimineringslagen prop. 2007/08:95 s. 152–153 och s. 500–501.

Sedan reglerna trädde i kraft har endast ett fåtal fall prövats i domstol.

Arbetsdomstolens dom AD 2010 nr 13 handlar om en synskadad kvinna som sökte anställning hos Försäkringskassan som handläggare av ärenden om sjukpenning och sjukersättning. Hon nekades anställningen med hänvisning till sitt funktionshinder. Arbetsdomstolens konstaterade att den sammantagna utredningen inte gav belägg för att en omprogrammering av ärendehanteringssystemet enbart för den arbetssökandes räkning hade kunnat åstadkomma att hon själv kunnat navigera i systemet. Det skulle ändå krävts stödåtgärder för att hon skulle ha kunnat tillgodogöra sig den information hon sökt. Den föreslagna proceduren att med hjälp av utskrifter, skanner och översättning till ordbehandlingsprogram, tillgängliggöra all behövlig information framstod, enligt Arbetsdomstolens mening, i sig som en alltför tidsödande och omfattande åtgärd. Sammanfattningsvis kom Arbetsdomstolen fram till att det var visat att det inte varit skäligt att Försäkringskassan skulle ha vidtagit de stöd- och anpassningsåtgärder som hade behövts för att sätta den arbetssökande i en jämförbar situation med den för personer utan hennes funktionshinder. Talan avslogs.

AD 2011 nr 25 handlar om en hos Arbetsförmedlingen inskriven arbetssökande som deltog i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Den arbetssökande nekades med hänvisning till sin synskada praktik vid ett vårdhem. Arbetsdomstolen ansåg att en utformning av praktiken som innebar att den arbetssökande en stor del av tiden skulle fått gå bredvid någon annan inte var en sådan stöd- och anpassningsåtgärd som varit skälig att kräva. Vidare ansåg Arbetsdomstolen att detta rent faktiskt inte heller innebar att den arbetssökande sattes i stånd att själv utföra de förekommande sysslorna på det sätt som en praktik förutsätter.

Sammantaget gjorde Arbetsdomstolen den bedömningen att det inte framkommit att bolaget genom skäliga stöd- och anpassningsåtgärder kunnat se till att den arbetssökande kom i en jämförbar situation med den för personer utan hans funktionshinder. Talan avslogs.

AD 2012 nr 51 handlar om en arbetstagare med funktionshinder som arbetat som säljare eller biträde på halvtid i en matvarubutik och som sades upp från sin anställning på grund av arbetsbrist. Frågan i målet var bland annat om arbetsgivaren fullgjort sin skyldighet att vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder och om arbetsgivaren fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet. Arbetsdomstolen konstaterade att ett arbetshjälpmedel såsom en fjädrande vagn sannolikt skulle underlätta för arbetstagaren vid upplockning av varor. Det hade emellertid av den utredning som förebringats i målet inte framgått att det fanns något hjälpmedel som kunde underlätta för arbetstagaren att greppa varor. När det gällde arbetsanpassningen att först sortera varorna, ansåg Arbetsdomstolen, att det inte var skäligt att kräva av arbetsgivaren att butiken organiserades på så sätt att varorna först skulle sorteras för att den aktuella arbetstagaren sedan skulle kunna plocka endast lätta varor.

Det sagda ledde till att Arbetsdomstolen fann att arbetsgivaren fullgjort vad som kunde krävas när det gäller skyldigheten avseende rehabiliterings- samt stöd- och anpassningsåtgärder beträffande arbetstagaren. Hon hade alltså inte, konstaterade Arbetsdomstolen, med

34

hjälp av skäliga stöd- och anpassningsåtgärder kunnat komma i en jämförbar situation med en person utan funktionshinder.

AD 2013 nr 78 handlar om en bussförare som drabbats av hjärninfarkt.

Efter genomförd arbetsträning och i samband med återgång i lönearbete sades han upp från sin anställning. Tvisten gällde bl.a. frågan om uppsägningen stod i strid mot bestämmelsen om skäliga stöd- och anpassningsåtgärder i diskrimineringslagen. Att erbjuda bussföraren arbete på ett halvtidsschema med eftermiddagstider hade enligt Arbetsdomstolen inte varit tillräckligt för att försätta honom i jämförbar situation med bussförare utan motsvarande funktionshinder. För att bussföraren skulle klara av att arbeta halvtid hade det enligt Arbetsdomstolen krävts ytterligare anpassningar i syfte att åstadkomma en lugn och stimulifattig miljö. Enligt Arbetsdomstolens mening var det i det närmaste omöjligt eller i vart fall förenat med stora svårigheter för bussbolaget att anpassa arbetet som bussförare så att det tillgodosåg bussförarens behov av tid för återhämtning och av en lugn och stimulifattig miljö. För att åstadkomma en sådan arbetsanpassning skulle hans arbete ha behövt anpassas i fråga om såväl arbetstider, busslinjer som busstyper. Sådana anpassningar hade även riskerat att medföra beaktansvärda försämringar av andra bussförares arbetsförhållanden. Det var därför, enligt Arbetsdomstolens mening, inte skäligt att kräva att bussbolaget skulle ha vidtagit åtgärder för att bussföraren skulle komma i en jämförbar situation med bussförare utan motsvarande funktionshinder.

Utbildning

Enligt 2 kap. 5 § andra stycket diskrimineringslagen gäller diskrimineringsförbudet även i det fall en utbildningsanordnare genom skäliga åtgärder i fråga om lokalernas tillgänglighet och användbarhet kan se till att en person med funktionshinder, som söker eller har antagits till utbildning enligt högskolelagen (1992:1434) eller till utbildning som kan leda fram till en examen enligt lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina, kommer i en jämförbar situation med personer utan sådant funktionshinder. I förarbetena till diskrimineringslagen prop.

2007/08:95 s. 199–200 och s. 507–508 utvecklas innebörden av denna bestämmelse.

Skyldigheten att vidta anpassningsåtgärder är således begränsad till att gälla för universitet och högskolor med statlig huvudman när de bedriver utbildning enligt högskolelagen samt till enskilda utbildningsanordnare när de bedriver utbildning som kan leda fram till en examen enligt lagen om tillstånd att utfärda vissa examina. Vad gäller kravet på typen av anpassningsåtgärder är det, till skillnad från vad som gäller inom arbetslivet, begränsat till lokalernas tillgänglighet och användbarhet. Det kan vara fråga om förändringar av lokalernas utformning, såsom höga trösklar, heltäckningsmattor, avsaknad av hiss, placering av dörröppnare, utformning av toalettutrymmen och liknande. Det kan också handla om god ventilation för den som är allergiker, teleslingor och god akustik för personer med nedsatt hörsel, synskadades behov av kontrast och förstärkt belysning. Plan- och bygglagen (2010:900) kan tjäna som vägledning för vilken typ av åtgärder som ska övervägas. Tillgänglighet till och

35 användbarhet av exempelvis kurslitteratur, andra läromedel eller

hjälpmedel i studierna omfattas inte.

Högskolans ansvar för att vidta anpassningsåtgärder är, liksom i arbetslivet, begränsat till vad som kan anses skäligt. Vad som är skäligt får bedömas från fall till fall. En viktig faktor är kostnaden för att vidta åtgärden. Kostnaden ska ställas i relation till högskolans ekonomiska situation, dvs. bedömningen ska ta sikte på förmågan att bära kostnaden.

Även förhållandena på högskolan bör kunna få betydelse. Vad finns det för faktisk möjlighet att vidta en åtgärd och vilka ansträngningar krävs?

Vilken effekt förväntas den vidtagna åtgärden få för den funktionshindrades möjligheter att genomföra sina studier? Kommer den funktionshindrade personen att kunna genomföra studierna effektivare än om åtgärden inte vidtas? Vållas högskolan annan olägenhet till följd av åtgärdsskyldigheten? Kan åtgärderna medföra betydande olägenheter under en eventuell installation eller byggnation? Hur snabbt förväntas åtgärden kunna vidtas? De anpassningsåtgärder som kan vara i och för sig lämpliga för att kompensera ett funktionshinder kan i det enskilda fallet kräva mer tid, större kostnader eller större förändringar än vad som kan vara rimligt att kräva. Om effekten endast blir marginell bör det, sammantaget med en kostnad som inte är obetydlig, typiskt sett peka på att det inte skäligen kan krävas att högskolan vidtar anpassningsåtgärden.

Av betydelse är också vilken omfattning utbildningen har. Är det fråga om t.ex. kortare kurser, kan detta förhållande tala för att det inte är skäligt att kräva att högskolan vidtar åtgärden i fråga.