I modern tid har inga skador på människor av lodjur dokumenterats i Sverige, Norge eller Finland.
Lodjursangrepp på tamdjur sker årligen i Sverige. Dessa angrepp ger upphov till både primära skador i form av dödade, skadade eller saknade djur och ibland sekundära skador i form av till exempel extraarbete, stressade och oroliga djur och förlorad arbetsinkomst. Huvudsakligen är det renar och får som drabbas av sådana angrepp. Sekundära effekter kan vara ångest och oro hos tamdjursägaren. En följdeffekt av rovdjurens skador på främst rennäringen är att infrastrukturen med slakteribolag och andra aktörer drabbas av rovdjurens predation genom minskade mängder producerat renkött.
rennäring
Lodjuret är det rovdjur som bedöms döda det största antalet renar. Det finns ganska stor variation i lodjurens predationstakt som beror på tillgången på ren och andra bytesdjur (t.ex. rådjur). lodjuren tycks föredra rådjur framför ren och får, om det finns rådjur i området. Men lodjuren klarar sig bra i
områden med bara ren, som då blir lodjurens huvudsakliga byte83.
Predationstakten på ren varierar mellan kön/social status, vinter och
sommar samt hög och låg täthet av ren. I en omfattande studie84 visades att
den högsta predationstakten hade hanar på sommaren i områden med hög täthet av ren (9,4 renar per 30 dagar) och en stor andel av de dödade renarna var årskalvar. Den lägsta predationstakten hade hanar och ensamma honor under vintern i områden med låg täthet av ren (0,4 renar per 30 dagar). Lodjuren dödade för det mesta endast en ren vid varje tillfälle och det var säll- synt att två eller tre renar dödades samtidigt. Under sommaren var de flesta lodjursdödade renar årskalvar (74 %). Under resten av året var det möjligt att bestämma ålder och kön på hälften av de lodjursdödade renarna. Bland dessa var 31 % årskalvar och 69 % vuxna renar. Bland de vuxna renarna som gick att könsbestämma var 73 % hondjur och 27 % handjur.
Lodjurets inverkan på rennäringen har dessutom analyserats mer teoretiskt
där författarna85 använde tidserier av data och statistiska modeller för att
82 Ericsson m.fl. 2010. 83 Andrén 2011. 84 Mattisson m.fl. 2011. 85 Hobbs m.fl. 2012.
uppskatta effekterna av predation av lodjur, järv och björn. En av många slutsatser var att varje lodjursföryngring uppskattades minska rennäringens avkastning med cirka 97 renar per år.
Ersättning till samebyarna för skador på ren ges utan ansökan och är tänkt att kompensera samebyarna för de skador som rovdjuren antas åsamka rennäringen. Ersättningen är i form av ett schablonbelopp och i fråga om lodjur grundar den sig på antalet föryngringar eller regelbunden eller tillfällig förekomst inom samebyns betesområde. För år 2011 betalade Sametinget sammanlagt ut cirka 30 miljoner kr i sådan ersättning.
Rovdjursutredningen har gjort bedömningen att de stora rovdjurens före-
komst i renskötselområdet drabbar rennäringen hårt86. Hur många renar som
varje år blir dödade eller skadade av rovdjur vet man inte eftersom rivna djur är svåra att hitta. Dock tyder flera indikatorer, inte minst renskötarnas egna iakttagelser, på att en betydande andel av deras renar dödas av rovdjur årligen. Rennäringen är den näring som drabbas hårdast av rovdjurens predation sett
till antalet angripna djur87.
Skador på andra tamdjur än ren
Lodjursangrepp på tamdjur har varierat mellan 50 och 250 registrerade angrepp årligen under perioden 1997–2011. Viltskadecenter rapporterar årligen antalet
dokumenterade skador som orsakats av de större rovdjuren88. Oftast är det
får som angrips av lodjur. Under 2011 utgjorde exempelvis lodjursangrepp på får över 90 procent av alla angrepp. Fram till 2006 var lodjursangrepp på får vanligare än angrepp från andra stora rovdjur. Efter 2006 har det skett fler varg- än lodjursangrepp. Figur 12 visar antalet av lodjur angripna tamdjur, inklusive de som dödats, skadats eller saknas, under perioden 2003–2012.
Fårskötseln är den näring som drabbas hårdast av rovdjursförekomst näst efter rennäringen räknat i antal angrepp och dödade, skadade eller saknade
djur. Antalet fårbesättningar är som störst i södra Sverige89 där rovdjuren hit-
tills haft sina glesaste bestånd. Idag är det en relativt liten andel fårägare som drabbas, under 1 procent per år. Rovdjuren påverkar dock många fler fårägare genom rädsla och oro för angrepp, samt arbete med att förebygga skador.
Näst efter varg är lodjur den rovdjursart som angriper flest hundar i Sverige. Under de senaste tio åren har antalet lodjursangrepp på hundar upp- gått till i storleksordningen 10–20 per år (figur 13). De flesta hundar som skadas är jakthundar som angrips på höst och vinter under jakt. Detta åter- speglas också i att de hundraser som oftast angrips är stövare, jämthundar
och gråhundar.90
86 SOU 2012:22 s. 48. 87 Se t.ex. SOU 2012:22 s. 49. 88 Karlsson m.fl. 2012.
89 Enligt SOU 2012:22 s. 52 finns 60 procent av landets får i Götaland. 90 Information från Viltskadecenter.
Figur 12. Antal angrepp på får av lodjur 2003–2012. 0 60 40 20 100 80 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Figur 13. Antal angrepp på hund av lodjur 2003–2012.
Rovdjursangrepp av lodjur – antal angrepp på hundar
0 12 4 8 16 20 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Lodjursangrepp på tamdjur är svåra att förebygga med hjälp av rovdjurs- avvisande stängsel, på grund av lodjurets storlek, smidighet och tjocka isole- rande päls. Svårigheterna samt teknik för stängsling beskrivs i faktablad från
Viltskadecenter91.
Enskilda tamdjursägare som bedriver näringsverksamhet kan ansöka om bidrag för skadeförebyggande åtgärder hos länsstyrelsen. Under 2011 beviljade länsstyrelserna totalt bidrag för 3 177 000 kr från Landsbygdsprogrammet och 867 000 kr från Viltskadeanslaget för att förebygga rovdjursskador. Under samma tid beviljade länsstyrelserna ersättning för skador av rovdjur på totalt cirka 1,5 miljoner kr. Av dessa utgjorde 101 000 kr ersättning för skador av lodjur. Beviljade bidrag och ersättningar för tamdjur framgår av figur 9.
FÄBODBRUK
Fäbodbruk innebär att djuren under sommarhalvåret delvis betar fritt i skog eller fjäll, vilket i många fall gynnar den biologiska mångfalden. I fäbodbruket hålls flera utrotningshotade lantraser till exempel fjällkor, rödkullor och äldre lantraser av får och getter, vilket bidrar till deras bevarande. Fäbodbruket bidrar även till sysselsättning inom såväl lantbruk som turistnäringen.
Att djuren betar fritt gör att förutsättningarna liknar rennäringens så till vida att djuren är mer utsatta för angrepp av rovdjur än hägnade djur. Sett till antal fäbodar så är det relativt vanligt med rovdjursangrepp då nästan en tion-
del av fäbodarna drabbas årligen92. Lodjursangrepp mot tamdjur inom fäbod-
bruket har ingen stor omfattning. Länsstyrelserna har här en viktig roll med sin samlade regionala överblick och kan ge råd och stöd till fäbodbrukarna. Det kan till exempel röra sig om lämplig tid för betessläpp eller tidpunkt för när djuren tas från fäboden.
I Viltskadecenters statistik särredovisas antalet angrepp på djur på fäbodbete. Under 2010 och 2011 rapporterades inga angrepp av lodjur på djur på fäbodar.