Respondenterna anger att användandet av kompensatoriska hjälpmedel ger eleverna möjlighet att vara i klassrummet istället för att gå ifrån och få hjälp. De menar också att användandet av hjälpmedel gör att elever i läs- och skrivsvårigheter kan lära på sin nivå och inte hindras av sina svårigheter. I framtiden skulle respondenterna vilja att de kompensatoriska hjälpmedlen fanns mer tillgängliga och att de var ett naturligt inslag i undervisningen för de elever som behöver dem.
Att det blir naturligt i den vanliga undervisningen. Liksom det finns /…/ att det finns saxar, lim och pennor och så vidare så finns det hjälpmedel.
Det skulle inte behövas någon stor utredning och hjälpmedlen skulle inte behöva skrivas ut. Det skulle finnas en liten grundutrustning av hjälpmedel i varje klassrum
och det skulle vara självklart att använda dem. Eleven skulle på detta sätt ha mycket större möjlighet att själv välja det som passar och inte vara så beroende av specialpedagoger, för att få stöd. Beroende på behov valde eleverna t.ex. en ljudbok eller en vanlig bok. En av respondenterna ser också att det skulle vara en fördel för en del barn i ”gråzonen” om de kompenserande hjälpmedlen fanns lättillgängliga på detta sätt. De skulle då kunna använda något hjälpmedel i en övergång. Det skulle också vara fler som hade kunskap om hjälpmedlen. Detta gäller såväl rektorer, specialpedagoger som klasslärare. Respondenterna uttrycker tydligt att de vill ha mer kunskap. De anser att mer fortbildning behövs. De menar också att de gemensamma träffar som specialpedagogerna och speciallärarna har under ett par gånger per termin skulle kunna utnyttjas till att få större kunskap. De ser också dessa möten som ett utmärkt tillfälle till att få lära sig hur de olika kompenserande hjälpmedlen fungerar samt att få information om nya hjälpmedel.
7. ANALYS
I detta avsnitt granskar jag resultaten utifrån min teori.
I en skola för alla är det grundläggande att alla elever är inkluderade och ses som en resurs i enlighet med det sociokulturella perspektivet. Det sociokulturella perspektivet betonar att lärande sker genom deltagande i sociala situationer. Enligt Vygotskij (1981) är det genom socialt samspel med andra som individen lär sig och utvecklas. Genom att elever i läs- och skrivsvårigheter använder kompensatoriska hjälpmedel kan de vara kvar i klassen och följa undervisningen där istället för att behöva gå ifrån till specialpedagogen. Hjälpmedlen ger därmed eleven möjlighet att lära i gemenskap med andra. Resultatet av min undersökning visar att detta är en av de möjligheter som respondenterna ser med användandet av kompensatoriska hjälpmedel. Känslan av utanförskap som skapas av att behöva gå ifrån för specialundervisning har Lundgren (2003) skildrat väldigt bra i ”Rutten, blodig och skön…”. Han skriver:
Hos läsfröken fortsatte övningarna /…/ Under tiden satt kompisarna uppe i klass- rummet och läste om Karl XII:s härjningar i världen, om hur blommor och bin betedde sig och att man kan ha olika åskådningar. Jag blev utanför…(s.9f)
Jag tycker detta visar på den traditionella specialundervisningens tillkortakommande. Tanken är att eleverna ska komma ikapp men istället kommer de efter. Forskning visar att elever i läs- och skrivsvårigheter får sämre betyg i övriga ämnen. (Jacobson & Lundberg, 1995; Jacobson, 2007) Om det fortfarande ser ut som Lundgren beskriver, dvs. att elever måste gå ifrån och missa lektioner i t.ex. SO-ämnen för att träna det de har svårt för så är det inte konstigt att deras betyg blir sämre. De har inte bara svårt att ta in kunskap genom att läsa utan dessutom missar de lektioner som de skulle behövt vara med på.
Inom det sociokulturella perspektivet talar man om hur människan använder sig av verktyg vid inlärning. Med verktyg eller redskap menas de resurser som vi har tillgång till och som vi använder oss av när vi agerar i vår omvärld. Dessa verktyg har människan ofta tillverkat för att neutralisera vår egen bristande förmåga. För den som är svag är hävstången ett utmärkt verktyg. (Säljö, 2002) Datorn är ett av de verktyg
som människan skapat. Vi kan använda datorn som ett kompensatoriskt verktyg och som stöd i olika situationer. Det kan till exempel handla om att använda rättstavningskontroll i ordbehandlingsprogram för att stava ord rätt. Resultaten i min undersökning visar att respondenterna ser att elever i läs- och skrivsvårigheter kan prestera betydligt bättre med kompensatoriska hjälpmedel. De kan inhämta kunskap som alla andra och får en möjlighet att utvecklas. I detta sammanhang kan Vygotskijs term den närmaste utvecklingszonen användas. De kompensatoriska hjälpmedlen kan utgöra stöd för att en elev i läs- och skrivsvårigheter ska kunna nå upp till sin närmaste utvecklingszon. På detta sätt kan eleverna förlänga sina intellektuella förmågor och neutralisera sina svagheter. De kompensatoriska hjälpmedlen hjälper eleverna att agera huvudet högre än de är inom ramen för utvecklingszonerna. Hjälpmedlen blir tankestöttor eller som Säljö (2002) beskriver det ”things that make us smart”. (s. 234) Respondenterna menar att detta också påverkar elevernas självförtroende i positiv riktning.
Respondenterna betonade att användandet av kompensatoriska hjälpmedel inte ersätter en pedagog. De menar att det skulle vara ”både och”. Speciellt när ett hjälpmedel introduceras krävs det att eleven får mycket hjälp av en pedagog. De behöver få hjälp att lära sig hantera hjälpmedlen. Säljö (2002) menar att det är en process att lära sig behärska intellektuella och fysiska redskap. Denna process sker stegvis och individen genomgår ett antal faser innan han/hon behärskar redskapet på egen hand. En av dessa faser innebär att individen kan använda redskapet under handledning av en mer kompetent person. Efterhand ökar individens förmåga att hantera redskapet på egen hand och då kan stödet minskas. I ett sociokulturellt perspektiv är detta en modell för hur inlärning sker. (Säljö 2002) Detta skulle också kunna ses som en beskrivning av hur eleverna lär sig hantera sina kompensatoriska hjälpmedel. Precis som respondenterna nämner är då en mer kompetent person viktig, i detta fall en specialpedagog eller en lärare. Eller som Vygotskij (1981) beskriver det ”vad barnet kan göra idag med vuxenhjälp, kommer det att vara kapabelt att göra självständigt imorgon.” (s. 166) Detta gäller inte bara barn utan måste även kunna appliceras på specialpedagogernas lärande. De behöver lära sig hur hjälpmedlen fungerar för att kunna vara den mer kompetenta personen.
Den nya informations- och kommunikationstekniken har skapat många nya möjligheter att kompensera olika svårigheter och brister. (Brodin & Lindstand, 2007) Den nya tekniken kan av vissa framställas som ett löfte om en strålande pedagogisk framtid medan andra kan beskriva den som ett hot. Under antiken uppfattades skriftspråket som ett hot. Det ansågs att hjärnans muskler skulle förtvina när man inte längre lärde sig texter utantill utan fuskade genom att läsa innantill.(Säljö, 2002) På samma sätt har det setts som fusk att använda kompensatoriska hjälpmedel. Elever i läs- och skrivsvårigheter som har haft tillgång till hjälpmedel har inte fått använda dem vid provtillfällen. (Lundgren, 2001) Jag anser med stöd av intervjusvaren att kompensatoriska hjälpmedel är ett väldigt bra verktyg för elever i läs- och skrivsvårigheter. En viss skepsis är kanske dock på sin plats. Det finns ofta en övertro på nya metoder eller ny teknologi. Flera respondenter nämner också faran med att tro att de kompensatoriska hjälpmedlen löser allt. De tekniska lösningarna ändrar inte automatiskt på undervisningen och de kompensatoriska hjälpmedlen både löser och skapar problem.
I det sociokulturella perspektivet där användandet av kulturella verktyg är centralt kan kanske även respondenternas önskan inför framtiden infogas. De önskar att kompensatoriska hjälpmedel finns med i undervisningssituationen som ett naturligt inslag. Om användandet av datorer och annan teknik blir vanligare i undervisningssituationen, kommer även de anpassningar som elever i läs- och skrivsvårigheter behöver, komma in naturligt. Eleverna använder den hjälp som behövs.
Strandberg (2006) sammanfattar enligt min mening användandet av kompensatoriska hjälpmedel och det sociokulturella perspektivet på ett träffande sätt. Han säger att: Med andra föreställningar, och med hjälp av interaktioner och hjälpmedel så händer det saker. Det är precis detta som är Vygotskijs tröst och löfte: det du inte har i huvudet kan du ha i artefakterna, det du inte har i benen kan du ha i rullstolen, det DU inte kan kanske din kompis kan. (s. 175)
Sammanfattningsvis kan jag se ett samband mellan det sociokulturella perspektivet och en skola för alla. Lärandet är en social aktivitet där alla borde inkluderas eftersom allas olika färdigheter och kunskaper är viktiga i det sociala lärandet. I det sociokulturella perspektivet är också redskap som förbättrar våra fysiska och
intellektuella förmågor grundläggande. Kompensatoriska hjälpmedel är kulturella verktyg och borde användas. Människan utvecklar hela tiden bättre och bättre redskap och de kompensatoriska hjälpmedlen bör ses som nya redskap som skapar möjligheter för elever i läs- och skrivsvårigheter.