SKOLPERSONAL

Eva, Monica och Jenny

Eva arbetar i en kommun som hon menar har kommit långt med digitala kanaler för inlärning. Kommunen satsar på digitala lösningar och avsätter tid för personalen, att bekanta sig med och lära in nya tekniska verktyg. Hon säger också att arbetslaget jobbar mycket utifrån ett kollegialt lärande, att de har en stor delningskultur och en digital bank som består av lektionsupplägg där

37

de lägger in sina presentationer. Hon menar att dessa komponenter har gett arbetslaget, och henne som speciallärare, större möjligheter att anamma digitala arbetssätt.

Eva berättar att kommunen har satsat på de skolrobotar (AV1, min anm.) som har konstruerats de senaste åren. Det innebär att det står en robot på skolbänken i hemklassrummet och den hemmavarande eleven kan följa undervisningen från en enhet i hemmet. I Evas arbetslag har det gett varierande upplevelser och hon berättar om en pojke som var gravt autistisk och fick möjlighet att delta i klassrummet via en skolrobot. Han upptäckte snart att han kunde göra ljud som störde de andra i klassen och att det blev ohållbart när han satte detta i system. Det blev ett stressmoment både för resursskolans personal, men även för hemklassen. Däremot fick arbetslaget en positiv upplevelse av roboten när en flicka med flera års skolfrånvaro kunde delta i resursskolans arbete genom att bekanta sig med klassrum, elever och lärare innan hon fysiskt kom till skolan. Eva säger att detta gjorde att flickan till slut vågade sig dit och nu kan läsa tillsammans med de andra eleverna.

Eva ser både för- och nackdelar med digitala arbetssätt. Hon har delade åsikter om till exempel relationsskapande via en skärm, eftersom det inte alls blir på samma sätt om man behöver stötta en elev i arbetet. Hon kommer dock fram till, under intervjun, att hon med ovan nämnda pojke kunde ha en mycket närmare relation via skärmen, när de hade digital undervisning via Meet. Pojken hade nämligen svårt för personalens lukt, ljud och annat vilket ledde till att Eva behövde hålla sig på två meters avstånd från honom när han fysiskt befann sig i klassrummet. Via skärmen kunde hon möta honom ansikte mot ansikte.

Eva säger att hon nog ser bristande uppkoppling, teknisk utrustning och tiden för inlärning av digitala arbetsformer som de eventuellt största hindren för att skolan ska kunna använda sig av digitala kanaler på ett mer utvidgat sätt för att nå barn och ungdomar.

Att arbeta digitalt på distans tror Eva ändå skulle kunna ge möjligheter för olika varianter av skolnärvaro och hon har själv många idéer om hur det skulle kunna se ut i praktiken. Hon pratar om att man skulle kunna dela stora klasser på hälften och ha klassrumsundervisning för den ena hälften varannan vecka, och den andra på distans för att sedan byta. Hennes erfarenhet är att eleven får mer gjort under kortare tid när studierna sker digitalt och att skolan borde ha ett mer flexibelt förhållningssätt till inlärningsformer och metod för undervisning.

Med tanke på sin privata erfarenhet som vårdnadshavare till ett barn med problematisk skolfrånvaro, säger sig Eva ha fått en mycket större förståelse för hur svårt det kan vara i sådana här situationer. Att vara förälder till ett barn som vägrar att gå till skolan är en svår utmaning. Hon menar att även om kunskapen har utvecklats sen familjen satt i denna situation så hör hon fortfarande flera i skolan som har många åsikter om barn och vårdnadshavare, ”Nämen, det är

38

väl bara att kavla upp ärmarna och vara lite bestämd, de är för snälla och för mjäkiga, de lyssnar lite för mycket, han kör med dem bara”, är uppfattningar hon hört genom åren som lärare.

Monica arbetar som specialpedagog på Komvux och hon har under vårens omställning till digitala studier pratat med studenter som har återgett att skolpersonalen har varit en livboj under den digitala omställningen. Vi har varit deras enda sociala sammanhang, menar hon, att de har kunnat komma till skolan varje dag även om det har varit digitalt. Någon som håller i relationen i videomöten och som kan upprätthålla studieupplägget. De har någon som frågar efter dem när de inte är där och ringer och kollar ’Hur har du det?’, ’Vi saknar dig.’, har visat sig vara väldigt viktigt för de elever hon har pratat med.

Monica tror att om man översätter vårens digitala omställning till att arbeta digitalt gentemot problematisk skolfrånvaro, behöver någon slags samordning i arbetet. Hon menar att specialpedagogen skulle kunna ha ett övergripande ansvar. Mycket hamnar i lärarens knä idag, berättar hon vidare. Det blir en alldeles för stor arbetsbörda tillsammans med allt annat en lärare har i sin arbetsvardag. Hon säger att det ofta skrivs om hur mycket pengar som läggs på att digitalisera grundskolan genom att satsa på inköp av olika digitala verktyg, men att om man inte får möjlighet i form av tid att lära sig desamma så har de liten verkan, och kan snarare bli en börda i det praktiska arbetet. Eftersom lärarrollen bygger mycket på relationer, menar hon att de eventuellt skulle kunna försämras av ett utökat digitalt arbetssätt. Hon pratar då om ”mellanrelationen i korridoren, på vägen in, de här mellanmänskliga relationerna” och även om hon önskar att det skulle kunna finnas möjlighet för digital skolnärvaro så ser hon just relationsskapande som ett problem i det.

Jenny tror att vissa, men inte alla, elever hade klarat skolan bättre om skolplikten inte baserades på fysiskt närvarokrav. De elever som känner sig väldigt obekväma i sociala situationer eller har svår ångestproblematik skulle antagligen kunna nå fler betyg på det viset, menar hon. Jenny har i sitt arbete, med kommunalt aktivitetsansvar, upplevt att det går att få bra kontakt och skapa relationer med de unga vuxna hon möter. I detta arbete möter hon bland annat ungdomar som har hoppat av gymnasiet på grund av för hög frånvaro. Hon menar att en första bra kontakt för ett vidare relationsskapande är viktigt för att fånga upp ungdomen. Kontaktvägarna varierar mellan interaktiva möten via skärm, SMS, mejl, telefonsamtal eller fysiska möten och ungdomen får oftast välja vilket sätt som fungerar bäst för hen.

Jenny ser även stora fördelar med undervisning på distans då elevens uppgifter till exempel ligger på en plattform, då det går att göra sina uppgifter oavsett tid. Hon ser dock en fara i att man då inte, i rätt takt, behöver ta sig utanför sin comfort zone för att gradvis möta det svåra i fysiskt sociala kontakter.

39

Tillgång till internetuppkoppling är nog det som gör att Jenny är lite betänksam angående digitala kanaler för ökad skolnärvaro. Hon menar att de flesta har uppkoppling i någon mån, men syftar på den promille som möjligtvis inte har det och funderar då över hur skolorna skulle lösa det. En annan nackdel med digital undervisning är friheten att välja. Precis lika mycket som det skulle ge en ungdom möjligheter, skulle det ge en annan elev större svårigheter i att planera och ta ansvar för sina studier, tror hon. Det handlar om planering och att inarbeta rutiner kring digitala arbetssätt för att få det att bli ett naturligt arbetssätt, tror Jenny. Även om hon också ser att lärare och läromedel, idag är mycket mer digitala än för bara några år sen.

Jenny arbetar även som studie- och yrkesvägledare i grund- och gymnasiesärskolan och där har hon inte haft lika många digitala möten på distans. Där handlar det mer om att lära sig använda digitala hjälpmedel i appar och program. Hon berättar att hon känner sig ganska trygg själv med att använda digitala möten för relationsskapande och att hon nu vill vässa till sina kunskaper ännu mer då hon har fått ny blick på det genom studiens enkätfrågor och vårt samtal. Delanalys

Både Eva och Jenny visar eller berättar att de har fått ny förståelse kring möjligheterna med digitala kanaler under tiden för undersökningen. Jenny uppger att hon började tänka i mer utvecklade banor genom att möta och besvara frågorna i enkäten. Eva får under intervjun ny insikt om relationsskapandet kring en elev som varit svår att nå i klassrummet, men inte digitalt. Deras upplevelser talar för att de är öppna för ett cirkulärt tänkande (Senge, 1995).

Det är lätt att skönja Eva och Monicas sociokulturella danande genom deras avvaktande kring digitalt relationsskapande i skolkontext, och funderar över om det verkligen går att få bra och hållbara relationer till en elev via en skärm. I sin roll som vårdnadshavare har Eva upplevt det genom sin son, men det är möjligt att yrkesrollen och den egna skoltiden sitter så djupt rotad att det är svårare att översätta när man befinner sig som yrkesmänniska i skolmiljön (Säljö 2000). Hos Monica är det i och för sig tvärt om, hon har sett studenter på arbetsplatsen som uttrycker sig väldigt positivt om digitala relationer och hon vill att hennes dotter ska få tillgång till samma upplevelse. Men när hon pratar om det hon helst vill så är det att dottern ska kunna gå till skolan för att nå full delaktighet, vilket bekräftar Öquists tankar om att det digitala visst kan vara till stöd, men inte fullt ut ersätta den fysiska kontakten människor emellan (Öquist 2018).

Både Eva och Monica förhåller sig till och problematiserar sina dubbla roller som både vårdnadshavare och specialpedagog-/lärare

40