VÅRDNADSHAVARE

Karin och Inger

Karins son Hugo har haft relationsskapande möten med lärare från skolan, via Teams, i syfte att öka sin skolnärvaro. Lärarens kunskaper och förmåga att fånga sonens intresse har nu lett till att sonen går till skolan någon timme per dag, tre dagar i veckan. Karin berättar att sonen har haft en problematisk skolgång redan från förskoleklass. Han har autism och skolan har inte velat bemöta detta utan snarare pratat om att han behöver träna bort autismen för att kunna vara i skolan på samma villkor som andra elever, menar hon. Även om hon nu ser att det börjar ljusna för sonens möjligheter att ta sig till skolan och få undervisning är hon starkt kritisk till hur de som familj har blivit bemötta och hur lång tid det har tagit för att nå dit. Hennes son har

32

bytt lärare varje år och det har inte funnits någon samordning kring kontakt med familjen angående alternativa insatser eller stöd. Snarare har hon känt sig motarbetad och misstänkliggjord som förälder. Karin skulle istället önska att skolan öppnade upp för ett förtroendefullt samarbete med hemmet och försöka sätta sig in i och skapa förståelse kring deras situation istället för att stänga ute, som hon upplever att skolan har gjort.

Att arbeta förebyggande är något hon tycker görs alldeles för lite på den skola sonen går i, och att det borde ha initierats för länge sen. Digital undervisning skulle i viss mån kunna ha hjälpt på vägen, men hon säger också att de digitala läromedel som sonen fått tillgång till bara har ställt till det, då de har varit väldigt ”trubbiga”, enligt henne. Sonen har oftare hamnat i irritation över fel i skolans IT-system och buggar han stött på i de läromedel han har använt, vilka snarare har varit mer av fylla-i-funktion än interaktiva. Många gånger har han dessutom suttit tillsammans med en assistent och blivit lämnad till dennes förmåga att komma på uppgifter att utföra, ofta utan koppling till skolämnen. Skolan har utlovat resurser som sedan inte har infriats, utan vidare kommentarer eller annan planering. Rektorn utlovade till exempel en skolrobot, efter att vårdnadshavarna hade skickat in en anmälan till Skolinspektionen, och menade att nu skulle Hugo kunna vara med på lektionerna. I senare kontakter fick de höra den ena ursäkten efter den andra och det blev ingen skolrobot till Hugo och klassen. Hugo blev besviken och sa att då hade han ju kunnat se sina lärare och följa med i undervisningen på sina villkor. Karin menar att han lätt blir stressad i olika situationer, blir ställd och har inte förmågan att kommunicera verbalt. Med en skolrobot i kombination med dator skulle han kunna uttrycka sig i text vid de tillfällena och även ha möjlighet att sänka eller stänga av ljudet om det blev för många intryck.

Karin berättar att Hugo har fina kompisrelationer, de träffas både fysiskt och digitalt. Helst digitalt om du frågar Hugo, säger hon. Han menar att de gärna ses, men de väljer hellre att lägga energin på att umgås på det sätt som tar minst energi från dem, via nätet. Där kan de reglera sin aktivitet efter energinivå. Att ta sig till och från olika platser och att befinna sig i stökiga miljöer som samhället kan utgöra när du har NPF-svårigheter tar för mycket av det pojkarna får ut av ett fysiskt möte, berättar Karin.

Det där med att skolplikten kräver att man fysiskt är i skolan, tycker Karin ”har varit direkt utvecklingshämmande för hennes son”. Hon och hennes man vill att sonen ska gå i skolan och sonen vill få undervisning, men som föräldrar är det viktigare att barnen mår bra och får utbildning än ”att de har kroppen i skolbyggnaden”. Hon menar att all den tid hon har lagt på att bråka med skolan, istället kunde lagt på att hemskola sin son. Hon nämner Åland som exempel och Finlands läroplikt, där det är föräldrarnas ansvar att eleverna ska få utbildning,

33

som ett alternativ till Sveriges skolplikt. Hon säger att det är mycket mer flexibelt att kunna få välja om barnet skulle gå till skolan eller om man som förälder vill utbilda sitt barn i hemmet. Inger har haft liknande upplevelser som Karin under hennes sons frånvaro från skolan. Hennes son, Fredrik, har också varit frånvarande från skolan en längre tid. De har fått tillgång till digital undervisning via streamade lektioner från klassrummet, vilket enligt Inger var något av en katastrof-upplevelse. Undervisningen var inte anpassad för ett digitalt studiemöte då kameran inte alltid var riktad mot lärare eller tavlan. Sonen blev hela tiden störd i undervisningssituationen när andra elever sprang förbi kameran för att till exempel vässa pennan, någon elev gjorde TikTok-danser och alla elever hördes i ett enda sammelsurium. Inger säger också att mycket av lärarens tid gick åt till att hyssja och tillrättavisa elever så hon blev förvånad över hur ineffektiva sonens lektioner egentligen var.

”Jag tror att vi har velat prova det här med digital undervisning, mer än skolan eftersom de inte har gjort så mycket för att få det att fungera tillfredsställande”, menar Inger. Hon tror dock att det skulle göra stor skillnad för Fredrik om han kunnat vara med digitalt på något sätt, att det hade blivit en lättare övergång för att så småningom kunna vara med fysiskt vissa dagar i klassrummet, fast kanske inte på heltid. Fredrik tycker inte om att skriva och behöver stöttning i det, han har också svårt för att byta aktivitet och skolmiljön ställer stora krav på honom i detta. Inger menar att han av dessa anledningar nog aldrig kommer att kunna vara i skolan på heltid. Ingers son spenderar mycket tid på nätet då han har nästan alla sina relationer där genom spel och olika chattar. Hon säger att de umgås ungefär på samma sätt som man gör i fysiska möten och ofta hör hur de både kan bråka och skratta tillsammans över skärmen. Hon påtalar med detta att alla inte har samma behov av att ses fysiskt eller kramas med mera. Hon ser hur mycket Fredrik lär sig och hur många relationer han har via datorn, han är motiverad att lära sig programmera via ett program han har hittat. Något som skolan ännu inte har kunnat nå fram till, hans motivation alltså, påpekar Inger. Att man inte börjar tidigare med att utbilda elever i den digitala världen, är ett problem tycker Inger. Hon menar att hennes son förvisso är fingerfärdig och kunnig när det gäller datorer, men drar paralleller till sin yngre dotter som inte alls är van vid ett tangentbord eller att hantera olika program. Inger har uppfattningen om att lärare ofta tar för givet att eleverna har dessa kunskaper och det avsätts inte tid i schema för att lära sig hantera de digitala verktyg som finns tillgängliga.

Angående skolans förhållningssätt till digitala undervisningsformer tycker Inger att skolan mest verkar se det som ett hot. Sonens rektor uttryckte att hen inte trodde att Fredrik överhuvudtaget skulle komma tillbaka till skolan om han fick mer tillgång till digital undervisning. Hon säger att det verkar som att skolor är väldigt restriktiva överlag med digitala

34

kanaler för undervisning och resonerar kring huruvida lärare är tillräckligt tekniskt kunniga eller ens får tid att lära sig undervisa på ett digitalt sätt.

Samordningen kring sonens frånvaro har varit undermålig säger Inger. Flera gånger har de haft planerade möten och mötts av förvånande miner i dörren då någon har glömt att ringa och avboka deras möte. Resurser som hastigt tillsätts och lika hastigt försvinner samt dålig uppkoppling i skolans lokaler har försvårat undervisningen. Under SIP-möten, som är ett möte mellan olika berörda instanser såsom skola, socialtjänst, BUP, eller habilitering för en samordnad individuell plan, har varje instans lagt bollen i någon annans knä och ingenting reellt har skrivits ner, uppföljning har inte heller gjorts. I allt detta funderar Inger på hur det skulle se ut för att det skulle fungera mer effektivt i skolan, för både lärare och elever. Hon tänker att det som borde vara av allra största vikt är att nå kunskap, inte fysisk närvaro. Hon tänker sig ett mer flexibelt lärande där de som behöver och kan, har digital undervisning hemifrån med vissa lärarledda lektioner och att man kan tenta av sina kunskaper vid behov.

Eva och Monica

Eva berättar om sin son Calle som läste in högstadiet via en utomstående skola för många år sedan, ett företag (Learnox) som arbetar med elever med problematisk skolfrånvaro och som sedan tio år specialiserat sig mot distansundervisning för att nå målgruppen. Calles hemskola anlitade Learnox efter mer än ett års frånvaro och företagets lärare fungerade nu som en länk mellan elev och hemskolans lärare och rektor. De utförde lektioner digitalt i koncentrerad form ca två timmar om dagen via videosamtal och läraren rapporterade resultatet till Calles lärare för bedömning och senare betygsättning. Eva som återger ungdomens och familjens situation berättar att det var en fruktansvärd tid och att just den digitala lösningen var en räddning för deras barn som kunde gå ut grundskolan med betyg i alla teoretiska ämnen. Tekniken var en stor hjälp, läraren satt i ett litet rum med full utrustning och även hemmet var digitalt utrustat med god uppkoppling. Detta tillsammans med en fungerande digital relation mellan läraren och Calle gjorde att det inte uppstod några större hinder i lärosituationerna. Eva vill dock påpeka att det var den goda relationen som uppstod mellan Calle och hans lärare som utgjorde grunden för att det gick så bra. Läraren var fenomenal på att fånga upp Calles intresse då han var oerhört motsträvig till allt som hette skola, berättar hon. Genom att starta med en programmeringskurs, vilket Calle visat intresse för, kunde läraren koppla ihop alla skolämnen till detta och på så vis ”lura” in läroplanens kunskapsdelar.

Vårdnadshavaren arbetar själv som lärare i en resursskola och känner stor sympati för de kollegor som har stora klasser med krav på dokumentation, bemötande och pedagogiska

35

lösningar inom en snäv tidsram. Med facit i hand resonerar Eva kring att det var en belastning för processen mot en lösning, att hon själv var lärare. Hon hade alldeles för stor förståelse för sina kollegor och de resurser de hade till förfogande. Hon menar att hon antagligen hade skrikit högre och tidigare om hon inte hade känt den sympatin som hennes yrkesroll gav. Det tog alldeles för lång tid, men när det hade gått ett år av frånvaro på heltid och varken BUP, socialen eller skolan hade kunnat erbjuda något som hjälpte skrev hon ett långt mejl till högsta chefen i barn- och utbildningsnämnden. Resultatet blev då ett SIP-möte där även företaget Learnox bjöds in till mötet och resten är historia, menar hon.

Monicas dotter Emma har inte fått digital undervisning från skolan men har under slutet av våren, efter flera veckors frånvaro, haft mentorssamtal via videomöten. Hon säger att dottern verkade uppskatta detta, men att läraren inte har återupptagit dem under höstens något kortare frånvaroperiod på 3–4 veckor. Hennes dotter uppger ofta motstånd att gå till skolan efter lov och längre ledighet. Dottern saknar dock sina klasskompisar och samhörigheten med att gå i skolan, när hon inte är där. Monica berättar att Emma håller relationer till kompisar vid liv, dels genom fysiska träffar, men också genom Facetime-samtal och chat via appen TikTok.

Emma känner sig inte saknad av skolan, uppger Monica och säger att en kamera som streamar undervisningen från klassrummet skulle kunna ge Emma en större känsla av delaktighet med kompisar, lärare och skolämnen. Hon menar vidare att relationerna är en av de viktigaste delarna för att känna delaktighet och att det skulle underlätta för Emmas återgång till skolan om hon slapp känna sig utanför. Dessutom, säger hon så ligger det mycket ansvar på föräldern när man får hem skoluppgifter med skriftliga anvisningar till ett barn som inte läser. Monica tänker att denna streamade undervisning skulle underlätta lärares redan tunga arbetsbörda där tiden för individuella digitala lösningar kanske inte finns. Hon resonerar vidare om hur digitala lösningar skulle kunna vara en framgångsfaktor för ökad skolnärvaro digitalt, eller att fysiskt återgå till klassrummet, men att det också blir en dubbel känsla då den ställer krav på vårdnadshavare som redan kan vara belastade.

Mycket ansvar läggs också på läraren säger Monica som menar att det behövs en samordnare som håller i alla kontakter och sammankallar till möten med berörda parter. I deras fall har det varit kommunen som har en samordnare anställd för att sammankalla och leda samtalen. Från skolans håll har däremot allt ansvar landat i lärarens knä och hon tror att det är på grund av detta som det har varit svårt att få till en hållbarhet i insatser för att nå ökad skolnärvaro för Emma.

36 Delanalys

Karin och Ingers berättelser om sönerna visar på det individualistiska tankesättet om individens suveränitet i förhållande till omvärlden (Öquist, 2018). Det system de pratar om är snarare samhälle än skola. Det är lätt att känna sympati för familjerna genom deras beskrivning av bemötande från skolan, men tankarna om hur skolan borde agera visar på att inte bara skolan, utan även vårdnadshavarna befinner sig i varsitt eget system utan närmare kontakt med varandra.

Karin, Inger och Monicas berättelser om skolans förfarande av insatser och avsaknad av konstruktiva lösningar pekar på det Öquist nämner som en av anledningarna till att vi misslyckas med förändring. Nämligen att vi, i detta fallet skolan, söker lösningar i en alltför snäv kontext. Skolan visar en ovillighet att gå utanför den välkända klassrumsundervisning som den allenarådande vägen till kunskap. Samtidigt som man behöver se till det egna systemet skola, som har att förhålla sig till gällande lagar och regler Öquist (2018).

Ur ett sociokulturellt perspektiv kan man ana att både Eva och Monica, dels är utbildade i, men även i sitt yrke verkar utifrån det fysiska mötet som en förutsättning för att nå genuina relationer, även om de båda ser och har upplevt relationer uppstå och upprätthållas genom digitala kanaler.

I intervjuerna med vårdnadshavare återges berättelser om hur trubbiga de digitala läromedelsböckerna ofta är, att de egentligen bara är som en fysisk lärobok som återges via en skärm och på så sätt inte heller ger den flexibilitet som den fysiska varianten ger. Detta för tankarna till Säljös beskrivning av hur vi människor ständigt söker utveckla de verktyg vi behöver, för att klara oss i samtiden (Säljö 2000).

Samtliga vårdnadshavare vittnar om bristande samordning av insatser. Sett ur ett systemteoretiskt perspektiv kan det bero på att skolan, som bär det största ansvaret i denna fråga, inte ser till helheten utan pekar ut en enskild del i systemet, som problembärare (Senge, 1995; Öquist, 2018).