Alla verksamheter som besökts använde sig av att läsa högt/högläsning men i varierad utsträckning och på olika sätt. De olika sätt pedagogerna tog upp att detta kunde ske på
var när den vuxne läste för hela gruppen, mindre grupper där barnen och pedagogen läste tillsammans eller parläsning där två elever läser tillsammans. Pedagogerna förknippade inte högläsning med att det endast var den vuxne som läste högt utan även när barnen gör det tillsammans. Endast två av de intervjuade pedagogerna använde sig av att läsa högt/högläsning som en medveten metod i sin dagliga undervisning. Ytterligare två använde sig av att läsa högt där de hade en medveten tanke med läsningen. Detta skedde när tillfälle gavs, dock inte dagligen. Genom vår undersökning har en iakttagelse gjorts att majoriteten av pedagogerna använde sig av att läsa högt mest som en avkopplande tid tillsammans med barnen, detta oftast innan dagen slutade eller vid fruktstunden. Det uppfattades också som om det inte riktigt fanns någon inplanerad tid för dessa stunder hos alla pedagoger.
Efter reflektioner utifrån de intervjuer och observationer som gjorts kan vi tycka att det borde finnas en avsatt, planerad tid regelbundet för att läsa högt i verksamheten men man får inte glömma att de spontana tillfällena också är viktiga och behövs i verksamheten. Några reflektioner av vad forskare som nämnts i studien tar upp är att barn borde få lyssna till högläsning eftersom detta kan hjälpa barnen i deras språkutveckling (Lundberg, 2003, Arnqvist, 1993). Det tas även upp att barn har skilda erfarenheter av språkliga interaktioner där en del barn har fått stor dos av det och en del mindre vilket är viktigt att uppmärksamma som pedagog, detta tar även Høien och Lundberg upp (1999). Lindö (2003) tar upp att språkutveckling sker i meningsfulla och funktionella sammanhang där det finns engagerade vuxna. Kan det vara så enkelt. Om detta stämmer kan det undras över varför en del barn har svårigheter med att knäcker koden med att läsa och skriva samt att använda sig av språket på olika sätt. Använder pedagoger sig av att läsa högt för lite i undervisningen eller så används den men det sker kanske inte i några meningsfulla sammanhang för barnen.
Pedagogerna som intervjuats var alla överens om att läsa högt/använda sig av högläsning hjälper barn i sin språkutveckling. När frågan ställdes om varför de använder sig av att läsa högt/högläsning i undervisningen var det för språkets skull, för att utveckla barnens språk i olika sammanhang. Pedagogerna betonade också vikten av att samtala och bearbeta olika texter som används för att utveckla barnens språk. Att detta är viktigt lyfts också fram i ett särtryck från Myndigheten för skolutveckling (2003) och av Bjar och Liberg (2003). Pedagogerna i årskurs ett och två använde sig av en
gemensam läsebok för barnen där barnen läste i halvklass högt och sedan diskuterade texten tillsammans. Detta var dock inget som skedde regelbundet. Samtliga forskare som tagits upp i bakgrunden betonar samtalets och samspelets betydelse för språkutvecklingen även att högläsning skapar gemenskap och trygghet för barnen. Svensson (2005) menar även att en text ger större upplevelse och ett rikare språk om man knyter an till verkligheten och när diskussioner förs om det som står i texten. Pedagogerna som intervjuades tog också upp att högläsning skapar trygghet och gemenskap hos barnen förutom att högläsning är språkutvecklande.
Efter en tillbakablick på observationerna kan vi se att även om de betonar samtalets betydelse för språkutvecklingen så syntes det inte i den första observationen i någon större utsträckning (s.35). I observation två däremot (s.38) så användes språket aktivt hos pedagogen och barnen under hela observationstillfället. Kommunikation, samspel och samtal fanns hela tiden med och barnen och pedagogen var tillsammans aktiva kring det som pedagogen lagt upp i undervisningen. I den första observationen saknades det en dialog mellan barnen och pedagogen största delen av dagen då de mestadels arbetade individuellt. Inom det konstruktivistiska synsättet är människan aktiv i sitt eget meningsskapande och den vuxnes roll är att skapa situationer för barnet där det kan ske ett lärande. Här deltar inte den vuxne aktivt i ett samspel utan är passiv (Arnqvist, 1993). En upptäckt av oss var att pedagogen i observation ett (s.35) skapade situationer som detta när denne t.ex. talade om för barnen vad de skulle arbeta med under morgonsamlingen. Där fanns inga tillfällen mer än vid samlingen som barnen kunde dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Några gemensamma diskussioner för att lära sig av varandra fanns inte i någon större utsträckning. Barnen arbetade sedan mestadels av dagen individuellt och de var aktiva i sitt eget meningsskapande. Bjar & Liberg (2003) tar upp en forskare vid namnet Strömqvist. Denne säger att barns språkutveckling har sitt fäste både i ett kognitivt och i ett sociokulturellt sammanhang och att barn utvecklar sitt språk i samspel med sin omgivning, sammanhang som detta var för oss osynligt.
Något som kändes intressant var pedagogen som beskrevs i verksamhetsobservation två (s.38). Denne är den enda av de intervjuade pedagogerna som medvetet använde sig av att läsa högt/högläsning på olika sätt i sin dagliga undervisning. Pedagogen och barnen i
och samtalade om de texter som behandlades. Pedagogen bjöd in barnen i undervisningen där de gemensamt skapade ett lärande. I början hjälpte hon barnen med att finna de lösningar som söktes till att låta barnen mer och mer själva finna lösningarna eller det som söktes. Barnen fick hela tiden använda språket på olika sätt samtidigt som de fick dela med sig av sina tankar. Pedagogens sätt att arbeta kan kopplas till Vygotskijs teori om hur barn utvecklar sitt språk. Enligt Vygotskij så är interaktionen med andra viktig för barnets språkutveckling (Säljö, 2000). Han menade att när barn samtalar med andra i sin omgivning med större kunskaper får barnet stöd i sin språkutveckling. Arnqvist (1993) skriver att det sociala språket används för att kommunicera för att underlätta tänkandet. När barn sedan själv klarar av att t.ex. söka informationen som pedagogen ovan ville att barnen skulle finna så har det sociala språket utvecklats till ett inre tal (egocentriskt tal), barnet klarar nu av att söka på egen hand det som barnet arbetar med. Pedagogens sätt att arbeta med barnen för att stödja dem i deras språkutveckling kan vi uppfatta som att hon handleder och stöttar dem i sin närmaste utvecklingszon. Enligt Vygotskij benämns det område som ligger mellan barnets befintliga kunskaper och det barnet klarar av med hjälp av en mer kompetent för den proximala utvecklingszonen (Säljö, 2000).
Slutligen efter en tillbakablick på vad det betyder för pedagogerna själva och i sitt arbete att läsa högt/använda högläsning framkom det att alla pedagoger mer eller mindre tyckte att det är roligt och stimulerande att läsa högt för barnen. Men här poängterar de att det är viktigt att de själv läst den litteratur de använder sig av i sin undervisning och som de läser högt från. Detta för att kunna läsa texten med inlevelse och bland annat kunna ta upp och samtala om svåra ord i texten eller annat som barnen funderar kring. Viktigt var även att det är meningsfullt för barnen. Sist men inte minst tyckte pedagogerna att det är viktigt att föra vidare en kultur och tradition av att läsa böcker. De tyckte att den nya informationstekniken också är viktig men boken har dock alltid funnits med. Genom att de använder sig av att läsa högt för barnen har de också en tro att det kan skapa intresse hos barnen att själva vilja läsa.
Som avslutning på diskussionen och slutsatserna kan vi tycka att svar har fåtts på de frågeställningar som ämnades undersöka. Detta var som tidigare nämnts en mindre undersökning där önskan var att få en inblick i hur några pedagoger tänker kring att läsa högt/använda sig av högläsning och betydelsen av detta i deras arbete med barns
språkutveckling. En annan önskan med detta arbete var att få mer kunskap om betydelsen av att läsa högt för och med barn för att stödja deras språkutveckling, och att få en förståelse hur vi som blivande pedagoger kan använda oss av att läsa högt i vår undervisning för att hjälpa barnen att utveckla sitt språk.
En medvetenhet finns hos oss att det inte går att dra några klara eller säkra slutsatser utifrån våra intervjuer och observationer. Det är svårt att avgöra om det är observationerna eller intervjuerna vi ska förlita oss till. Detta var en mindre studie och innehöll endast sex pedagogintervjuer och fyra verksamhetsobservationer, varav två av dessa togs upp i arbetet. När det gäller de observationer som beskrivits i arbetet är det inga egentliga slutsatser som kan dras eftersom undervisningen inte helt säkert hade sett likadan ut vid ett annat tillfälle. Studien är gjord under en begränsad tidsperiod. Det skulle ha behövts fler observationstillfällen under en längre tid för att kunna dra några egentliga slutsatser angående om det är intervjuerna eller observationerna som vi ska förlita oss på. Att dra några generella slutsatser har aldrig funnits i tankarna. Hade detta varit syftet skulle urvalet behövt vara betydligt större så även tidsperioden för undersökningen.