Detta arbetes frågeställning är huruvida statligt territorium som erövrats med militära medel någonsin kan bli en del av den erövrande staten enligt folkrätten.
Det är viktigt att upprepa att denna fråga inte är synonym med huruvida den militära aktionen i sig var laglig eller olaglig. Angrepp och annekteringar av andra staters mark är som huvudregel förbjudna av FN-stadgan samt flera andra traktat.
FN-stadgan artikel 2 § 4 kan också tolkas som så att en annektering är förbjuden även om våldshandlingen i sig var laglig, vilket stöds av hur FN reagerat på Israels erövring av Golanhöjderna. Kampalaöverenskommelsen möjliggör att enskilda individer kan ställas inför Internationella brottmålsdomstolen på grund av att de låtit annektera områden med militär hjälp. Även om en annektion skulle vara folkrättsligt giltig så beskärs den annekterande statens handlingsutrymme på territoriet genom Fjärde Genèvekonventionen.
Frågan är alltså huruvida en militärt genomförd annektering någonsin kan ge upphov till ett folkrättsligt ägande. Svaret på denna fråga anser jag vara jakande.
58
Det finns flera exempel där stater annekterat områden efter att ha angripit eller hotat en annan stat militärt och detta sedan accepterats av FN och världens stater.
Exempel på detta är Indiens annektering av Portugals kolonier samt Marockos annektering av Ifni. Hit kan man även räkna in annekteringarna i samband med Andra världskrigets fredsavtal. Observera dock att doktrin ibland påstår att inga militära erövringar sedan 1945 har lyckats.166 FN har också visat sig villig att i efterhand acceptera annektioner som genomförts med militära medel om erövraren visar sig ha lokalbefolkningens stöd i en folkomröstning. Exempel på detta är Västsahara och Östtimor men även Junagadh kan räknas hit beroende på hur man tolkar FN:s tystnad i samband med erövringen. Indiens annekteringar av Junagadh och Hyderabad bestrids fortfarande av Pakistan men övriga stater tycks behandla dessa områden som en del av Indien. Pakistan har även själv gett uttryck för att militära angrepp och annekteringar är möjliga genom att ha försökt erövra Jammu och Kashmir som anslöt sig till Indien 1947.167
Min slutsats är därför att stater kan komma att få folkrättslig äganderätt över ett område som annekterats med militära medel. Detta är i enlighet med sedvanerätt från tiden före 1945 då en annektion kunde ge upphov till ett ägande även om annektionen skedde i strid med internationella traktat. Man kan ifrågasätta huruvida det någonsin uppkommit en internationell sedvanerätt som permanent hindrar att dylika annektioner leder till ett folkrättsligt ägande. Exakt vad som krävs för att det annekterade området ska bli en del av staten faller dock utanför frågeställningen, för att besvara frågeställningen räcker det med att konstatera att det är möjligt. Personligen anser jag dock inte att ett annekterat område omedelbart
166 Se Crawford, James, Brownlie’s Principles of Public International Law, 8 upplagan, 2012 s. 243 som dock är öppen för att en dylik annektering kan lyckas samt Abass, Ademola, Complete International Law, 2 upplagan, 2014 s. 347. Jämför motsatt åsikt avseende Indiens erövring av Goa m.m. i Weisburd, Arthur Mark, ”Consistency, Universality, and the Customary Law of Interstate Force”, i Customary International Law on the Use of Force – A Methodological Approach, Cannizzaro, Enzo, Palchetti, Paolo, (red) 2005 s. 41, 45-46.
167 Anslutningsinstrument utfärdad av Maharadja Hari Singh den 26 oktober 1947. Konflikten kring Kashmir tecknar en motsatsbild till Junagadh och Hyderabad. Till skillnad från dessa stater med muslimsk furste och hinduistisk majoritet så hade Jammu och Kashmir en muslimsk majoritet och en hinduistisk furste. Pakistans invasion av det huvudsakligen muslimska Kashmir är således mycket lik Indiens invasion av de huvudsakligen hinduistiska Junagadh och Hyderabad.
59
blir en del av den annekterande staten, exempelvis så menar jag att Ukraina fortfarande äger Krim.168
Min slutsats motsägs utav Generalförsamlingens, Säkerhetsrådets och ICJ:s ställningstagande avseende Israel. FN har dock inte konsekvent tillämpat samma princip om annektioners ogiltighet på andra stater än Israel, faktum är att liknande uttalanden endast har riktats mot Irak i samband med invasionen av Kuwait.
Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen antog resolutioner med innebörden att annektioner till följd av militära erövringar var ogiltiga först efter Sexdagarskriget 1967. Även efter detta datum har dock FN visat sig villig att erkänna annektioner om lokalbefolkningen uttrycker stöd i en folkomröstning, jämför annektionerna av Östtimor och Västsahara ovan. FN välkomnade också Marockos annektion av Ifni 1969 trots de militära angrepp Marocko utfört mot Spanien.
Slutsatsen att annektioner är möjliga stöds också av att FN tillämpar principen ex factis jus oritur avseende regeringar som byts ut genom olagliga interventioner av utländska stater. Jag skulle inte gå så långt som att påstå att olagligt genomförda annektioner direkt ger folkrättsligt ägande enligt principen ex factis jus oritur men det är tydligt att varken FN eller staterna tillämpar principen ex injuria jus non oritur strikt, åtminstone inte när det gäller andra stater än Israel.
Man kan ana en vilja hos staterna och FN att erkänna olagliga militära aktioner som man tror är i enlighet med lokalbefolkningens vilja, det vill säga anspelar på principen om rätten till självbestämmande. Det är förmodligen detta som ligger bakom acceptansen av Indiens erövringar av områden med hinduistisk majoritet, dess intervention i Bangladesh som hindrade pakistanska övergrepp och viljan att låta stater behålla olagligt erövrade områden om de stöds av folkomröstningar. I jämförelse så saknade Israel stöd i de områden som erövrats 1967.
I hög grad kan denna hänvisning till lokalbefolkningens vilja bero på politiska skäl snarare än juridiska. Det är svårt att kritisera en invasion som lokal-befolkningen prisar som en befrielse. Det är också troligt att stater undviker att
168 Jämför den traditionella folkrätten som inte erkände en militär annektering omedelbart utan stipulerade att en annektering som inte reglerats i fredsavtal endast vann laga kraft efter att kriget, eller åtminstone de verkliga striderna, hade upphört, se Malanczuk, Peter, Akehurst’s Modern Introduction to International Law, 7 reviderade upplagan, 1997 s. 151.
60
kritisera andra stater på rent juridiska grunder såvida det inte finns något att förlora på att acceptera situationen. Som en jämförelse så hänvisade stater även före 1945 till lokalbefolkningens intresse för att moraliskt rättfärdiga sina krigshandlingar, trots att både krigshandlingarna själva och efterföljande annekteringar var lagliga enligt folkrätten.
I nuläget är militära aktioners laglighet relativt väl reglerad i folkrätten genom internationella traktat, särskilt om man underkänner sedvanerättsliga innovationer så som humanitära interventioner och det så kallade responsibility to protect med hänvisning till att dessa strider mot FN-stadgan.169 Ett områdes territoriella status efter annektion är dock inte reglerat i traktat. Tidigare förbjöd Antikrigstraktatet om icke-aggression och förlikning att annektioner av erövrat territorium erkändes som giltiga, men detta traktat följdes inte ens av dess parter och upphävdes helt 1948.
Idag återfinns uttalanden om att annektioner inte kan leda till ett folkrättsligt ägande i Generalförsamlingens juridiskt icke-bindande resolution 2625 (XXV).170 Denna resolution har som visats ovan inte heller följts av vare sig staterna eller FN. Om staterna önskade så skulle de dock kunna komma överens om att sluta en juridiskt bindande konvention med samma innebörd. Personligen tvivlar jag dock på att en dylik konvention skulle få tillräckligt stort stöd för att vara effektiv och risken är stor att den liksom antikrigstraktatet inte efterlevs i praktiken vilket skapar en diskrepans mellan lagen och verkligheten. Om en sådan konvention skulle dyka upp så är det också en risk att de stater som inte blir parter använder just detta som ett argument för att rättfärdiga sina annektioner. Utifrån detta så är det bättre att behålla nuvarande läge där det är tydligt att våldshandlingar i sig är förbjudna och annekterat territoriums sedvanerättsliga status är oklar.
Professorn Peter Malanczuk föreslog redan för 20 år sedan att man skulle betrakta militära annektioner som ogiltiga ab intitio men att denna ogiltighet kan
169 Jämför principen lex superior avseende FN-stadgan i artikel 103. Detta hindrar dock inte att det kan vara moraliskt rätt att intervenera i ett land där folkmord bedrivs.
170 Avseende Generalförsamlingens resolutioners bindande kraft se South West Africa, Second Phase, Judgment, I.C.J. Reports 1966, s. 6, s. 50–51, stycke 98.
61
botas genom att annektionen erkänns av andra stater.171 Denna lösning är inte heller tillfredställande eftersom den i praktiken leder till att olika stater tillskriver samma territorium olika status, såvida man inte sätter ett visst antal som gräns för hur många erkännanden som krävs innan området byter ägare. Dock så är denna lösning mycket närmare den verklighet vi har idag. Ett ännu större problem med detta förslag är att man i praktiken legitimerar krigshandlingar i strid med FN-stadgan så snart man kan lita på andra staters erkännande i efterhand.
Avslutningsvis så vore det naturligtvis möjligt att en bindande sedvana som permanent ogiltigförklarar annekteringar uppstår genom att alla stater slutar föra krig och annektera territorium. I nuläget tycks dock ett sådant tusenårsrike avlägset och det är troligare att annekteringars giltighet kommer att fortsätta vara en tvistefråga en lång tid framöver.
171 Malanczuk, Peter, Akehurst’s Modern Introduction to International Law, 7 reviderade upplagan, 1997 s. 152–153.
62