Juridiska institutionen Vårterminen 2017
Examensarbete i Folkrätt 30 högskolepoäng
Erövring av territorium
Kan militär erövring leda till ett lagligt ägande av territorium?
Conquest of territory
Can military conquest result in a lawful possession of territory?
Författare: Lucas Eriksson
Handledare: Professor Inger Österdahl
2
3
Innehållsförteckning
Förkortningar s. 4
1 Inledning s. 7
1.1 Syfte s. 7
1.2 Avgränsningar s. 9
1.3 Metod och material s. 10
2 Traktaträtten och våldsförbudet s. 14
2.1 Folkrättsliga traktat före FN-stadgan s. 14
2.2 Våldsförbudet under FN-stadgan s. 19
2.3 Våldsförbudet och Wienkonventionen s. 21
2.4 Annektering och Genèvekonventionen s. 23
2.5 Annektering och Romstadgan s. 24
2.6 Slutsatseravseende traktaträtten s. 25
3 Annekteringars giltighet enligt FN s. 26
4 Analys av de facto lyckade annekteringar s. 33
4.1 Utgångspunkter s. 33
4.2 Annekteringar av del av stat s. 38
4.2.1 Indiens annektering av Portugals kolonier s. 38 4.2.2 Marockos annektering av Ifni och Västsahara s. 41 4.2.3Indonesiens annektering av Östtimor s. 46 4.2.4 Israels annektering av Golanhöjderna s. 48
4.2.5 Indiens annektering av Junagadh s. 49
4.3 Annektering av hela staten s. 51
4.4 Nybildad stat som ansluter sig till annan stat s. 53
5 Slutsatser och diskussion s. 57
Käll- och litteraturförteckning s. 62
4
Förkortningar
AU – Afrikanska Unionen
Fjärde Genèvekonventionen – Genève-konventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid (IV)
FN-stadgan – Förenta Nationernas stadga
Folkrättskommissionen – FN:s folkrättskommission (International Law Commission)
Fördraget i New Delhi – Fördrag om erkännande av Indiens suveränitet över Goa, Daman och Diu, Dadar och Nagar Haveli
Generalförsamlingen – FN:s Generalförsamling
ICJ – Internationella domstolen (ett FN-organ)
ICJ-stadgan – Stadga för den Internationella domstolen
Kampalaöverenskommelsen – Ändring av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen avseende aggressionsbrottet
Montevideokonventionen – Montevideokonventionen om staters rättigheter och skyldigheter
NF-stadgan – Nationernas Förbunds stadga
OECS – Organisationen av Östkaribiska stater (Organisation of Eastern Caribbean States)
5
Romstadgan – Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen
Säkerhetsrådet – FN:s Säkerhetsråd
Wienkonventionen – Wienkonventionen om traktaträtten
6
”It is no longer possible for states, no matter how powerful they are or how justifiable their claims might be, to acquire territory through the use of
force”
- Ademola Abass
”Portugal acknowledges that the territories … have already become parts of India and hereby recognises the full sovereignty of India over these
territories…”
- Fördraget i New Delhi
7
1 Inledning
1.1 Syfte
En av den moderna världsordningens grundpelare är att stater inte anses kunna erövra mark militärt.1 I teorin bör detta begränsa staters villighet att gå i krig eftersom de potentiella vinsterna, i varje fall ur legal synpunkt, är begränsade.
Denna princip har förmodligen haft en preventiv effekt på staters villighet att gå i krig men trots detta så förekommer mellanstatliga krig och att stater ockuperar och annekterar andra staters territorium.
Syftet med detta examensarbete är att undersöka huruvida det är möjligt att ett statligt territorium som erövrats med militära medel någonsin kan bli en del av den erövrande staten enligt folkrätten. Syftet är således att utreda de lege lata, med hänsyn till att rättsläget kan vara oklart. Eventuella synpunkter de lege ferenda kommer endast kortfattat diskuteras i slutet. För uppsatsens syfte så inkluderas territoriella överföringar till följd av hot om våld inom erövring med militära medel.2 Termen erövring innebär ett militärt maktövertagande över ett territorium.
En ockupation innebär att en stat kontrollerar ett visst territorium men inte nödvändigtvis att staten gör anspråk på att äga området. En annektion eller annektering innebär att ett område upptas i en stat och att staten menar sig äga området. Det är möjligt att ett område annekteras enligt nationell rätt utan att detta erkänns av andra stater som giltigt under folkrätten.
Särskilt fokus kommer att ligga på tre olika typer av annekteringar. En av dessa är en mellanstatlig erövring av en del av en annan stats territorium, exempelvis Indiens erövring av Portugals kolonier i Indien. En annan rör mellanstatliga erövringar av en stats hela territorium med resultatet att den erövrade staten upphör existera, ett exempel är Indiens erövring av Hyderabad.3 Det tredje rör möjligheten
1 Se bland annat Generalförsamlingens resolution 2625 (XXV) och Säkerhetsrådets resolutioner 242 (1967), 298 (1971) och 478 (1980) som ICJ hänvisade till i sitt rådgivande yttrande Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory s. 136, s. 166–167 stycke 74–75, 78 och s. 171 stycke 87. Se även Abass, Ademola, Complete International Law, 1 upplagan, 2012 s. 304. Jämför dock Klabbers, Jan, International Law, 2015 s. 78, 214 ff. och den uppdaterade upplagan Abass, Ademola, Complete International Law, 2 upplagan, 2014 s. 202.
2 Jämför FN stadgan artikel 2 § 4 och Wienkonventionen artikel 52.
3 Enligt James Crawford innebar Indiens fullständiga ockupation att Hyderabad upphörde som stat, se Crawford, James, The Creation of States in International Law, 2 upplagan 2007 s. 74.
8
att en rebellrörelse erövrar mark och blir en stat, varefter den nya staten uppgår i en annan stat. Ett exempel på det sistnämnda är Republiken Krim som, i vart fall enligt Ryssland, lämnade Ukraina och uppgick i Ryssland.
Att flera exempel rör indiska erövringar kommer sig utav att dessa i praktiken tycks ha vunnit allmän acceptans eller i vart fall inte möter fortsatt motstånd av betydelse idag. Portugal har till och med erkänt Indiens ägande av dess tidigare kolonier i Indien.4 När det gäller inkorporerandet av nybildade stater i en annan stat, så som Republiken Krim, så saknas moderna exempel på att detta vunnit allmän acceptans och därför sker analysen på en mer allmän teoretisk nivå.
Frågeställningen kan tyckas överraskande då FN-stadgan är tydlig med att en stat inte får använda våld eller hot om våld mot någon stats territoriella integritet.5 Trots detta så finns det fall där en diskussion kring territoriets nuvarande status är befogad. Detta rör sig bland annat om fall som ligger långt tillbaka i tiden så som Indiens erövring av Portugals kolonier på 50- och 60-talet samt fall då den ursprungliga staten upphört existera, såsom Hyderabad gjorde efter Indiens erövring 1948. Lite förenklat kan man betrakta uppsatsens syfte som att avgöra huruvida ett territoriums status efter erövring och annektering vilar på principen ex injuria jus non oritur, vilken innebär att rätt inte kan komma ur olagliga handlingar, eller principen ex factis jus oritur, vilken innebär att rätten härstammar från fakta. Syftet är således inte att fastställa huruvida en annektering till följd av våld eller hot om våld är laglig, utan om ett territorium kan inkorporeras i staten även om annektionen i sig var olaglig.
Oavsett vilket svaret på frågeställningen blir så leder detta till ytterligare problem. Om det skulle vara möjligt för en stat att erövra mark under särskilda omständigheter så skulle detta innebära en praktisk försvagning av förbudet att använda militärt våld. Men om det är helt omöjligt att militärt erövrad mark blir en del av den annekterande staten så innebär det att stora landområden med miljontals invånare kontrolleras av fel stat. Man kan föreställa sig svårigheterna som skulle följa av att exempelvis Indien vars lagar som reglerat ägande,
4 Fördraget i New Delhi artikel 1.
5 Se bland annat FN-stadgan artikel 2 § 4.
9
familjerätt, medborgarskap och avtal inom Hyderabad i snart 70 år egentligen inte skulle ha äganderätt till området. Frågeställningen är aktuell idag dels på grund av att svaret påverkar statusen för stora landområden med miljontals invånare, men för Europas och Sveriges del också på grund av Rysslands annektering av Krim 2014.
1.2 Avgränsningar
Huvudsyftet är att undersöka huruvida mellanstatliga erövringar, inklusive territoriella vinster till följd av hot om våld, någonsin kan leda till att området folkrättsligt blir en del av den annekterande staten. Syftet är sålunda inte att undersöka huruvida den militära aktionen i sig var tillåten. Eftersom uppsatsen handlar om en existerande stats övertagande av en annan stats territorium så faller rebellgruppers erövringar, nya staters tillblivelse och principen om själv- bestämmande utanför uppsatsen. Rebellgrupper och nya staters uppkommande kommer dock behandlas i den mån de påverkar en stats möjlighet att ta över en annan stats territorium, exempelvis genom att den nya staten uppgår i en annan stat (så som Ryssland menar skedde med Krim) eller den nya staten i praktiken upprättas genom en stats militära agerande på en annan stats territorium (så som Bangladesh blev till med hjälp av Indiens invasion av Östpakistan).
På samma sätt faller en stats erövring av icke-statligt territorium utanför frågeställningen, inklusive de ständigt aktuella konflikterna kring det tidigare Palestinamandatet samt Sydafrikas annektering av Sydvästafrika (Namibia).6 Rättsfall och liknande som hänför sig till sådana konflikter kan dock komma att användas i den mån dess slutsatser är relevanta för frågeställningen.
Vanliga militära ockupationer där stater inte gör anspråk på att territoriet blivit en del av staten kommer inte att behandlas, eftersom ingen förändring av territoriets ägande har skett. Det finns också många gränsområden där det är oklart
6 Jordanien annekterade Västbanken 1950, men Israels erövring av detta territorium 1967 anses av de flesta inte vara en mellanstatlig erövring då Jordaniens annektering i allmänhet inte erkändes, se Boccara, Marie-Hélène, A Right to Self-Determination and a Privilege to Independence, 2007 s. 186–
187. Observera att Palestina år 1967 inte ens hävdade sig vara en självständig stat varför Israel inte kan ha erövrat staten Palestinas mark vid detta tillfälle.
10
vilken stat som egentligen är den rättmätiga ägaren. I syfte att undvika långa utredningar kring vem som har erövrat vems mark så kommer dylika konflikter att undvikas till förmån för konflikter där det står klart, eller i vart fall klarare, vem som var den rättmätige ägaren innan striderna inleddes. Ett exempel på ett sådant oklart fall är Kina och Indiens gränskonflikter som grundar sig i oklara gräns- dragningar mellan Brittiska Indien och Kina.
I arbetet kommer främst erövringar från och med FN-stadgans ikraftträdande 1945 att behandlas. Detta beror delvis på utrymmesskäl men främst på att den moderna grunden för våldsförbudet står att finna i just FN-stadgan. Till sist bör nämnas att frågor om avkolonisering kopplat till rätten till självbestämmande faller utanför frågeställningen och inte kommer att behandlas självständigt. Många exempel som tas upp i arbetet berör dessa principer men fokus kommer att vara på legaliteten av mellanstatliga erövringar i sig.
ICJ har i några rättsfall varit öppen för möjligheten att det kan förekomma regional sedvanerätt, d.v.s. internationell sedvanerätt som endast är bindande i en viss region eller för vissa parter.7 Eftersom våldsförbudet och frågan om territoriella erövringar rör en så pass global fråga så anser jag det uteslutet att det skulle kunna finnas olika regler som gäller olika regioner och därför kommer uppsatsen ha som utgångspunkt att samma sedvanerättsliga regler gäller över hela jorden. Däremot så kan det förekomma skillnader gällande olika typer av territorium, så som kolonier, mandat och statens vanliga territorium.
1.3 Metod och material
Den metod som kommer att användas är vad som ofta kallas rättsdogmatisk metod.
Detta innebär att aktuella rättskällor undersöks för att avgöra svaret på frågeställningen. Eftersom uppsatsen rör folkrätt så kommer de folkrättsliga rättskällorna att användas. Dessa har sammanfattats i ICJ-stadgan artikel 38, även om det är möjligt att listan i artikel 38 inte är uttömmande.8 Enligt denna artikel så
7 Colombian-Peruvian asylum case, Judgment of November 20th 1950: I.C. J. Reports 1950, s. 266, särskilt s. 276-277; Case concerning Right of Passage over Indian Territory (Merits), Judgement of 12 April 1960: I.C.J. Reports 1960, s. 6, se särskilt s. 44.
8 Abass, Ademola, Complete International Law, 2 upplagan, 2014 s. 28.
11
är de främsta rättskällorna internationella traktat, internationell sedvänja och allmänna rättsprinciper. Jag kommer i uppsatsen primärt att hålla mig till dessa tre och använda de sekundära rättskällorna i artikel 38, doktrin och rättsliga avgöranden, som medel för att avgöra vad som är sedvänja ellerhur ett traktat ska tolkas.
I praktiken kommer uppsatsen att bedrivas enligt följande metod: Först så undersöks relevanta traktat för att fastställa dessa reglers betydelse. Traktaten kommer att tolkas med hjälp av de regler som uppställs i Wienkonventionen artikel 31 och 32. Wienkonventionen författades av Folkrättskommissionen och med 114 parter, inklusive Sverige, så är majoriteten av världens länder bundna av den.
Wienkonventionen kom till som en kodifiering av gällande sedvanerätt och det finns därför starka skäl att anta att även de stater som inte är parter till konventionen i sig ändå är bundna av dess innehåll.9 Betydelsefulla icke-parter som USA och Indien har uttryckt att åtminstone delar av konventionen utgör bindande internationell sedvana. 10 Vissa artiklar kodifierar allmänna rätts- principer, exempelvis pacta sunt servanda i artikel 26 och suveränitetsprincipen i artikel 34.
De traktatsrättsliga reglerna bildar en fast ram då det är jämförelsevis enkelt att fastställa ordalydelsens betydelse, även om en klausuls syfte och staternas uppfattning av dess syfte kan vara dunklare. Efter att traktaträtten undersökts så kommer den sedvanerättsliga utvecklingen i FN och statspraxis att undersökas.
Här blir historiska händelser viktiga och särskild vikt kommer att läggas vid ett antal verkliga fall där annektering de facto har skett. Dessa händelser kan också vara av intresse för att se hur staterna tolkar de traktatsrättsliga förpliktelserna, särskilt om dessa är otydliga. Det bör observeras att artikel 32 i Wienkonventionen inte begränsar sekundära tolkningsmetoder till förarbeten samt att staterna
9 Klabbers, Jan, International Law, 2015 s. 25-26.
10 För USA:s del se Okänd, ”Vienna Convention on the Law of Treaties”, US Department of State, publiceringsdatum ej angivet (2017-03-27) https://www.state.gov/s/l/treaty/faqs/70139.htm. För Indiens del se Nagaraj, Sushma, ”Guest Post: Indian Court embraces the Vienna Convention on Law of Treaties”, Opinio Juris, 2015-04-02 (2017-03-27) http://opiniojuris.org/2015/04/02/guest-post- indian-court-embraces-the-vienna-convention-on-law-of-treaties/.
12
accepterat att bli bundna av de formuleringar som finns i traktaten, inte av dess förarbeten.
Det bör nämnas att ICJ:s domar formellt inte utgör bindande praxis, och rådgivande yttranden är just råd och inte bindande rätt.11 Detta följer av suveränitetsprincipen som innebär att stater endast kan bli bundna av folkrätten genom samtycke, vilket medför att domstolen inte självständigt kan skapa ny rätt utan endast tolkar den redan existerande rätten.12 Vad gäller domens bindande kraft för parterna så beror den i allmänhet på att parterna före avgörandet gått med på att bli bundna av dess utfall, jmf. ICJ-stadgan artikel 36.13 Med detta sagt så utgör rättspraxis en tolkning med hög auktoritet, eftersom de internationella domstolarna kan presumeras bestå av de allra duktigaste juristerna. Dock så spelar antalet skiljaktiga domare och deras mening större roll än i nationella högsta domstolar eftersom domskälen i sig inte är bindande för framtiden.
Icke-bindande rättskällor kommer att tolkas med försiktighet. Detta inkluderar förutom juridisk doktrin och internationella domstolars praxis även soft law. Dessa dokument kan vara nödvändiga, eller i vart fall till stor hjälp, för att kunna avgöra vad som är internationell sedvanerätt och för att tolka traktat. För att fastställa internationell sedvana så kan även vad staten säger i nationella dokument så som nationella domstolar, lagstiftning och regeringsyttranden att användas för att tolka vad staten själv anser vara sedvana.
Därtill så kommer själva statens gärningar, vilka dock måste tolkas i ljuset av vad staten säger. Enbart det faktum att en stat de facto agerar på ett visst sätt innebär inte att staten menar att det är de jure tillåtet.14 ICJ har också konstaterat att enbart för att en stat bryter mot en sedvanerättslig regel så upphör inte regeln.15 Det är ju inte ovanligt att stater begår brott mot mänskliga rättigheter i lönndom
11 Jämför bland annat ICJ-stadgan artikel 59.
12 Klabbers, Jan, International Law, 2015 s. 25. Se även FN-stadgan artikel 2 § 1. Samtidigt måste påpekas att EU-domstolen och Europadomstolen i praktiken skapar ny rätt.
13 Det bör nämnas att de särskilda fall i artikeln som ICJ ges jurisdiktion över genom FN-stadgan aldrig infördes i FN-stadgan. Kvar finns alltså endast möjligheten att staterna själva hänför fallet till ICJ eller att de har ingått ett traktat som hänvisar dit.
14 Corten, Olivier, ”Breach and Evolution of Customary Law”, i Customary International Law on the Use of Force – A Methodological Approach, Cannizzaro, Enzo, Palchetti, Paolo, (red) 2005 s. 123–124.
15 Militarv and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America). Merits, Judgment. I.C.J. Reports 1986, s. 14, s. 98 stycke 186.
13
och inte heller är det okänt att stater utför hemliga militära operationer. Man kan jämföra med Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som ofta har blivit bruten trots att staterna anser sig vara bundna av konventionen. Följderna av staternas gärningar är dock komplexa eftersom det ibland kan vara svårt att avgöra om statens handling ska tolkas som ett brott mot internationell sedvana eller som ett bevis för att internationell sedvana har ändrats eller som ett bevis för att en bindande sedvanerättslig regel aldrig har uppstått. Avseende internationell sedvanerätt är det viktigt att påpeka att det enligt doktrin är oklart exakt vilka statsgärningar som ligger till grund för internationell sedvana.16
När det gäller Säkerhetsrådets resolutioner så är dessas status lite speciell eftersom rådets beslut är bindande för staterna enligt FN-stadgan artikel 25.
Säkerhetsrådet är dock inte ett juridiskt organ i sig och nämns heller inte i ICJ- stadgan artikel 38. Artikel 25 i FN-stadgan kan tolkas som att staterna endast är bundna när rådet agerar i enlighet med FN-stadgan. Säkerhetsrådet i sin tur är bundet att respektera FN-stadgans principer och syften enligt artikel 24 § 2, vilket inkluderar suveränitetsprincipen enligt artikel 2.17 Detta medför att Säkerhetsrådet inte själv kan skapa nya folkrättsliga regler eftersom staterna i enlighet med suveränitetsprincipen endast är bundna av de regler som staterna själva godkänner.
Min slutsats är därför att Säkerhetsrådets yttranden avseende exempelvis vad som är gällande sedvanerätt eller hur ett traktat ska tolkas i sig inte är bindande folkrätt eftersom FN-stadgan inte gett Säkerhetsrådet makt att fatta sådana bindande beslut. Undantaget naturligtvis alla de beslut som FN-stadgan ger Säkerhetsrådet makt att göra, exempelvis fastställa vad som är ett hot mot freden enligt artikel 39, vilket är bindande för staterna enligt artikel 25. Det ska dock påpekas att staterna kan komma att acceptera Säkerhetsrådets åsikt om vad som är internationell sedvanerätt och att det därigenom blir sedvanerätt. Dessutom är det
16 Cannizzaro, Enzo, Palchetti, Paolo, ”Customary international law on the use of force…at a time of perplexity”, i Customary International Law on the Use of Force – A Methodological Approach, Cannizzaro, Enzo, Palchetti, Paolo, (red) 2005 s. 4.
17 Jämför de förenade målen C-402/05 P och C-415/05 P där EU-domstolen ogiltigförklarade Rådets förordning (EG) nr 881/2002 som införts för att efterleva Säkerhetsrådets krav på lagstiftning mot finansiering av terrorism i resolutionerna 1373 (2001) och 2178 (2014). EU-domstolen behandlade dock inte frågan om Säkerhetsrådets myndighet i sig utan prövade förordningens överens- stämmande med EU-rätten.
14
naturligtvis fullt möjligt att Säkerhetsrådet helt enkelt har rätt när de påstår att något är sedvanerätt.
Liksom Säkerhetsrådet så kan Generalförsamlingen enligt FN-stadgan fatta vissa bindande beslut men dessa är begränsade till frågor som rör FN:s interna frågor så som budget, artikel 17, och medlemskap, artikel 4. I övrigt så har dock Generalförsamlingens resolutioner status som rekommendationer.18 Jag menar därför att Generalförsamlingens resolutioner i sig själva inte blir bindande för staterna, trots att motsatt ståndpunkt ibland framförts i doktrin.19 Min åsikt stöds utav att ICJ har dragit samma slutsats.20
Med detta sagt så kan naturligtvis även Generalförsamlingens resolutioner uttrycka sedvanerätt, särskilt med tanke på hur många stater som måste rösta jakande för att en resolution ska gå igenom. Men innan man drar slutsatsen att en viss resolution uttrycker gällande internationell sedvanerätt måste man beakta möjligheten att stater röstat för en resolution för att stödja dess innehåll politiskt, och inte i syfte att bli bunden juridiskt. Därtill så måste man minnas suveränitetsprincipen vilken hindrar att stater blir bundna utan deras medgivande, vilket rimligtvis medför att den stat som röstar mot Generalförsamlingens resolution knappast blivit bunden av dess innehåll. Detta gäller dock endast skapande av nya regler eftersom staterna redan innan omröstningen av en resolution som korrekt återger bindande internationell sedvana är bundna av denna sedvana.
2 Traktaträtten och våldsförbudet
2.1 Folkrättsliga traktat före FN-stadgan
En utgångspunkt för folkrätten, vilken följer av suveränitetsprincipen, är att det som inte är förbjudet är tillåtet.21 Detta innebär att i avsaknad av folkrättsliga regler så var både krig och där tillhörande territoriella erövringar ursprungligen tillåtna
18 FN-stadgan artikel 10 och 13.
19 Klabbers, Jan, An Introduction to International Organisations Law, 3 upplagan, 2015 s. 160-161.
20 South West Africa, Second Phase, Judgment, I.C.J. Reports 1966, s. 6, s. 50–51 stycke 98. Se även Reservations to the Convention on Genocide, Advisory Opinion: I.C.J. Reports 1951, s. 15, s. 25–26.
21 The case of the S.S. ”Lotus” PCIJ Ser. A No. 10, se särskilt s. 18.
15
under folkrätten.22 Även erövringar i strid med internationella traktat ansågs ge upphov till ett folkrättsligt ägande. Ett exempel är Italiens erövring av Kyrkostaten 1870 som resulterade i Kyrkostatens upplösning och att dess territorium tillföll Italien trots att Italien bara sex år tidigare förbundit sig att inte angripa Kyrkostaten.23
I början av 1900-talet kom ett antal traktat som visserligen inte förbjöd krig i sig men som krävde att eventuella krigshandlingar ska föregås av försök att lösa tvisten med fredliga medel, exempel på dessa är de så kallade Bryan-avtalen som USA slöt med diverse stater och konventionerna från den andra konferensen i Haag 1907.24
Idag så hänvisas främst till FN-stadgan när man syftar på våldsförbudet, men liknande regler finns även i andra fördrag. NF-stadgan från 1919 förbjöd visserligen inte krig, jämför artikel 12, men ålade alla medlemmar att bevara andra medlemmars territoriella integritet. Huruvida detta innebar att territoriella erövringar från andra medlemsstater inte kunde accepteras spelar dock inte längre någon roll eftersom dess stadga endast var bindande mellan NF:s medlemmar och NF har upphört existera.
Ett traktat som dock inte har upphört att gälla är Kellogg-Briandpakten från 1928. Pakten hade drygt 65 parter före Andra världskrigets utbrott, inklusive stormakterna USA, Storbritannien, Sovjet, Frankrike, Japan, Tyskland, Italien, Spanien och Kina. Artikel 1 i pakten fördömer krig och förkastar det som ett instrument för nationernas policy. Enligt professorn Ademola Abass innebär ordet
”renounce” (sv. förkastar) att pakten inte innebär ett verkligt förbud mot att föra krig.25 Personligen så uppfattar jag dock det annorlunda, dels för att ”renounce”
(sv. förkasta) låter ännu starkare än motsvarande ”refrain” (sv. avstå) som används
22 Klabbers, Jan, International Law, 2015 s. 187; Abass, Ademola, Complete International Law, 2 upplagan, 2014 s. 202. Med termen folkrätt så bortser jag här ifrån den Katolska kyrkans ställning som överordnad rättsinstans i Europa under medeltiden, vilken man kan hävda stod en internationell rättsordning underställd påven i Rom. Jämför exempelvis påvebullan Unam Sanctam.
23 Fransk-italienska konventionen om skydd för det påvliga territoriet och evakuering av Rom inom fem år.
24 För en närmare genomgång se Asrat, Belatchew, Prohibition of Force Under the UN Charter: A study of Art. 2(4), 1991 s. 22–26.
25 Abass, Ademola, Complete International Law, 2 upplagan, 2014 s. 336.
16
i FN-stadgan artikel 2 § 4.26 Detta stöds av artikel 2 i Kellogg-Briandpakten som föreskriver att samtliga konflikter, oavsett bakgrund och natur, ska lösas med fredliga medel.
Dessutom så säger paktens preambel att en stat som har signerat pakten men bryter mot den inte ska få ta del av paktens fördelar. Implicit bör detta tillåta ett självförsvarskrig då den stat som bryter pakten inte längre skyddas av icke- våldsprincipen, men pakten är så olyckligt skriven så att det saknas ett undantag som tillåter självförsvar mot den stat som aldrig signerat pakten överhuvudtaget.
Däremot så utesluter ordalydelsen i preambeln inte stater som signerat men aldrig ratificerat pakten och stater som varit parter men sedan lämnat pakten, vilket bör tillåta självförsvar mot dessa. Abass menar att Kellogg-Briandpakten inte gav staterna någon rätt till självförsvar vilket jag ifrågasätter på grund av vad som angivits ovan, men också på grund av att det framstår som absurt att staterna avsade sig sin rätt till självförsvar, jämför Wienkonventionen artikel 32 b.27 Andra författare anser dock att en rätt till självförsvar var implicit i pakten, vilket även stöds av att staterna inte ansåg sig tvungna att avveckla sina krigsmakter vilket skulle varit fallet om även självförsvar var förbjudet.28 Till sist ska sägas att i motsats till Abass så ansåg den Internationella militärtribunalen i Nürnberg att pakten förbjöd krig.29
Eftersom Kellogg-Briandpakten fortfarande är gällande så är det av betydelse för uppsatsen att fastställa huruvida den förhindrar att ett olagligt annekterat område blir en del av den annekterande statens territorium. Observera att detta är en annan fråga än om våldshandlingen i sig var tillåten. Frågan om annekterade territoriums status kommer dock att behandlas mer i detalj nedan. För närvarande räcker att konstatera att det enbart av paktens ordalydelse inte går att avgöra huruvida pakten förhindrar en stat att vinna folkrättslig äganderätt över ett erövrat
26 Abass gör dock motsatt tolkning av orden, och anser att ”refrain” är starkare än ”renounce”, se Abass, Ademola, Complete International Law, 2 upplagan, 2014 s. 337.
27 Abass, Ademola, Complete International Law, 2 upplagan, 2014 s. 336.
28 Asrat, Belatchew, Prohibition of Force Under the UN Charter: A study of Art. 2(4), 1991 s. 32. Till Abass försvar ska sägas att om han har rätt i att pakten inte förbjuder krig så kunde statera behålla sina krigsmakter av detta skäl.
29 Judgment of the International Military Tribunal, 1946, under rubriken ”Judgement: The Law of the Charter”.
17
territorium. Samtidigt så ska det påpekas att den stat som brutit mot pakten inte ska åtnjuta paktens fördelar enligt preambeln. Motsatsvis kan detta även tolkas som att den stat som bryter mot pakten inte längre är bunden av den. Båda dessa poänger är viktiga att ha i åtanke eftersom flera stormakter visserligen är parter men har brutit mot den på olika sätt.
Ett traktat som har få parter men ändå är betydelsefullt är Montevideo- konventionen från 1933. Konventionen har bara 16 parter som alla är från Nord- och Sydamerika. Konventionens betydelse kommer från att de delar som hänför sig till staters tillkomst anses motsvara internationell sedvana.30 Däremot så är det inte självklart att övriga regler motsvarar internationell sedvanerätt. I likhet med många traktat så förbjuder konventionen i artikel 8 stater att intervenera i andra staters angelägenheter. Men dessutom finns en intressant regel i artikel 11 som förbjuder stater från att erkänna andra staters territoriella erövringar som vunnits genom våld eller hot. Samma artikel säger också att statens territorium är okränkbart och inte får ockuperas, oavsett skäl.31 Däremot så saknas liksom i Kellogg-Briandpakten ett explicit yttrande om att en illegal ockupation aldrig kan resultera i att staten folkrättsligt tar över ägandet av territoriet.
Så långt tycks Montevideokonventionen ge uttryck för principen ex injuria jus non oritur. Men detta står i skarp kontrast till artikel 1 och 3 som konstaterar att en stats tillblivelse är en fråga om fakta, ett uttryck av principen ex factis jus oritur, vilket står i skarp kontrast till artiklarna om våldsförbudet och icke-erkännande av territoriella vinster till följd av våld. Artikel 1 och 3 ger vid handen att en rebellgrupp (som ju inte är en stat och därmed inte bunden) kan bilda en stat så snart den uppfyller vissa objektiva kriterier.32 Detta bör ses mot bakgrund av att de
30 Harris, David, Cases and Materials on International Law, 7 upplagan, 2012 s. 92 not 2. Dock så anses dessa regler samtidigt vara föråldrade och ofullständiga, se Klabbers, Jan, International Law, 2015 s.
70 och Crawford, James, The Creation of States in International Law, 2 upplagan 2007 s. 37 ff.
31 Denna bestämmelse i Montevideokonventionen artikel 11 är problematisk ur självförsvars- synpunkt. Ett effektivt självförsvar kan kräva att staten slår tillbaka på den angripande statens territorium, och rent av ockuperar dess territorium under en längre tid. Att tolka artikeln så strikt att den hindrar ockupation i självförsvarskrig är visserligen korrekt sett till ordalydelsen men det är mycket osannolikt att detta verkligen var traktatsparternas avsikt.
32 Angående lagligheten av unilaterala självständighetsförklaringar, se Accordance with International Law of the Unilateral Declaration of Independence in Respect of Kosovo, Advisory Opinion, I.C.J.
Reports 2010, s. 403, särskilt s. 438–439 stycke 84.
18
flesta nord- och sydamerikanska stater bildats genom våldsamma uppror och inte genom att kolonialmakterna Storbritannien, Spanien och Portugal frivilligt släppte dem.33 Observera därför särskilt att det enligt artikel 1 och 3 inte krävs något erkännande vare sig från staten som ursprungligen ägde territoriet eller från någon annan stat för att kunna bilda en ny stat. Allt detta spelar roll för frågan om en stat kan tillskansa sig territorium genom att absorbera en nybildad stat på tredje stats territorium, vilket kommer att diskuteras mer nedan under rubrik 4.4.
Redan nu bör det dock påpekas att för att en nybildad stat ska anses vara just en stat så förutsätts i allmänhet att den är självständig.34 Lydstater så som Manchuko och Kroatien under Andra världskriget anses aldrig ha blivit stater eftersom de i praktiken lydde under Japan respektive Tyskland.35 Ett modernt exempel på en osjälvständig entitet är Turkiska Republiken Norra Cypern som Europadomstolen menar att Turkiet kontrollerar.36
Observera att Montevideokonventionen artikel 11 enligt sin ordalydelse tycks förbjuda stater att erkänna en stat som grundats av en rebellgrupp på ett territorium de erövrat, vilket dock i sig inte hindrar att en ny stat bildats enligt artikel 3. Artikel 11:s ordalydelse har dock i praktiken inte följts av någon av fördragets parter eftersom alla parter erkänt stater som bildats genom våldsamma uppror.37 Kanske tolkades artikeln redan från början som om den endast gällde redan etablerade staters erövringar. Samtidigt så har även mellanstatliga erövringar accepterats av bland annat USA, exempelvis Sovjets annektering av östra Polen.38
Det enda traktat som explicit säger att territoriella övertaganden är helt omöjliga är Antikrigstraktatet om icke-aggression och förlikning från 1933. Traktatet säger detta explicit i preambeln stycke 2 och i artikel 2 sägs att staterna inte ska erkänna vare sig överföringar av territorium eller giltigheten av annektioner till följd av
33 Se Fabry, Mikulas, Recognizing states – International Society & the Establishment of New States Since 1776, 2010 s. 49–70.
34 Crawford, James, The Creation of States in International Law, 2 upplagan 2007 s. 62.
35 Crawford, James, The Creation of States in International Law, 2 upplagan 2007 s. 78–80.
36 Loizidou mot Turkiet, stycke 56–57.
37 Jämför exempelvis Angola, Vietnam, Indonesien och Algeriet som erkänns trots att de bildats genom våldsamma uppror.
38 Se exempelvis Jaltadeklarationen artikel 7. Observera att Sovjet dessutom var en part till Kellogg- Briandpakten.
19
icke-fredliga medel. Liksom Montevideokonventionen så var alla parter från Nord- och Sydamerika. Detta traktat har dock upphävts och ersatts av Amerikanska fördraget om fredliga förlikningar från 1948.39 Det nya fördraget saknar intressant nog någon liknande klausul och uttrycker sig inte alls om huruvida en militär ockupation kan resultera i ett folkrättsligt ägande av den erövrande staten.
2.2 Våldsförbudet under FN-stadgan
FN-stadgan är i särklass det viktigaste traktatet som innehåller ett våldsförbud.
Detta beror på att då FN har 193 medlemsstater så är i stort sett alla världens stater parter till FN-stadgan som är FN:s huvuddokument. Den enda stat som är allmänt erkänd men inte part är Vatikanstaten, men Heliga stolen har permanent observatörsstatus i FN.40 Republiken Kina (Taiwan) var en part fram tills att Folkrepubliken Kina tog dess plats i FN 1971. Man kan därför med fog hävda att FN-stadgans regler motsvarar internationell sedvana.
Våldsförbudet i FN-stadgan återfinns i artikel 2 § 4 som anger att stater ska avstå från våld och hot om våld riktat mot staters territoriella integritet eller politiska självständighet eller som på något annat sätt som är oförenligt med FN- stadgan. Undantag från detta är självförsvar, inklusive kollektivt självförsvar, (artikel 51) och Säkerhetsrådets ingripanden (kapitel VII och artikel 2 § 7).
Liksom de flesta traktat som nämnts ovan så saknar även FN-stadgan ett explicit yttrande avseende våldsutövning med innebörden ex injuria jus non oritur. Om territoriella erövringar är omöjliga så måste detta alltså vila på sedvanerättslig grund eller följa implicit genom stadgans underliggande principer. Observera i sammanhanget undantaget avseende Andra världskriget i artikel 107 vilket gör att annekteringen av bland annat japanska och tyska territorier i samband med kriget
39 Se Amerikanska fördraget om fredliga förlikningar artikel 58.
40 Den Heliga stolen och Vatikanstaten är två olika internationella rättssubjekt. Den Heliga stolen är Katolska Kyrkans regering som lyder under påven och existerar oberoende av Vatikanstaten, vilket var särskilt viktigt mellan åren 1870, det år då Italien erövrade Kyrkostaten, och 1929 då Vatikanstaten etablerades. Vatikanstaten ägs och administreras av Heliga stolen och har påven som statschef. Se även Crawford, J., The Creation of States in International Law, 2 upplagan 2007 s. 221–
231.
20
inte strider mot FN-stadgan. Men däremot så kan man ha frågetecken kring dessa fredsavtals överenstämmelse med tidigare traktat, särskilt för USA:s del eftersom USA var part till bådeAntikrigstraktatet om icke-aggression och förlikning samt Montevideokonventionen.
Avseende våldsförbudet i artikel 2 § 4 så finns det åtminstone två fall där principen ex factis jus oritur tillämpas. Det första av dessa är att FN upptar nya medlemsstater även om dessa uppkommit genom våldsamma uppror i strid med nationell rätt. I strikt mening strider dock detta inte mot FN-stadgan i sig eftersom icke-medlemmar och icke-stater inte är bundna av stadgan. Denna princip gäller dock även när statens självständighet kommit till tack vare en intervention från en annan FN-stat i strid med FN-stadgan. Ett exempel på detta är Indiens invasion av Östpakistan 1971 som ledde till att Bangladesh grundades. Det förekom visserligen strider mellan pakistanska styrkor och bengaliska upprorsmän efter att Pakistan rensat ut bengaler ur sin armé i början av året, men Indiens invasion var ett mellanstatligt angrepp som intervenerade i Pakistans interna angelägenheter i strid med artikel 2 utan stöd av Säkerhetsrådet eller artikel 51. Trots att Indien intervenerade i strid med FN-stadgan och att Bangladesh med största sannolikhet aldrig skulle ha grundats utan denna intervention så erkändes Bangladesh snabbt av världssamfundet och blev en medlem i FN 1974. Pakistans agerande i Bangladesh före invasionen hade kantats av moraliskt oförsvarliga övergrepp men ICJ har betonat att moraliska överväganden i sig själva inte har någon juridisk verkan.41
Det andra fall där principen ex factis jus oritur tillämpas är när en regering byts ut med hjälp av våld. När detta sker helt på grund av inhemska krafter så strider detta inte mot ordalydelsen i FN-stadgan men i praktiken så erkänns vanligtvis den nya regeringen som statens lagliga representanter av FN även när regeringsbytet skett till följd av en utländsk militär aktion i strid med artikel 2. Exempel på detta är Panamas nya regering efter USA:s invasion 1989, Grenadas nya regering efter USA:s och OECS:s invasion 1983 och Centralafrikanska republikens regering
41 South West Africa, Second Phase, Judgment, I.C.J. Reports 1966, s. 6, s. 34 stycke 49–50.
21
efter att Frankrike störtat kejsardömet 1979.42 Även Ungerns nya regering fick företräda staten i FN efter Sovjets invasion 1956, trots kritik från Generalförsamlingen.43 Ett anmärkningsvärt undantag är Vietnams intervention mot Pol Pots Kambodja 1978 där Röda khmererna fortsatte företräda landet i FN fram tills 1988.44 Kambodja kan dock räknas som ett specialfall eftersom till skillnad från övriga exempel där striderna var mycket kortvariga så fortsatte den tidigare regeringen i Kambodja (Röda Khmererna) att slåss ända fram till 1991.
Tillämpningen av principen ex factis jus oritur avseende regeringsutbyten i strid med FN-stadgan kan vara av analog betydelse för frågan om territoriella skiften till följd av en olaglig våldshandling.
2.3 Våldsförbudet och Wienkonventionen
Wienkonventionens allmänna regler om traktatstolkning samt partsantal och status som internationell sedvana har diskuterats ovan under rubrik 1.3 s. 11.
Konventionen trädde i kraft 1980 men eftersom Folkrättskommissionen kodifierade vad som redan ansågs vara internationell sedvana på 1960-talet så var dess regler gällande tidigare.45 Enligt förarbeten så ska artikel 52 varit sedvanerätt åtminstone sedan FN-stadgan ikraftträdande 1945.46 För uppsatsens del är denna artikel av störst intresse.
Enligt artikel 52 så är ett traktat ogiltigt om den ingåtts till följd av våld eller hot om våld i strid med FN-stadgans principer. Enligt förarbeten så är avtalet ogiltigt även om den betvingade staten i efterhand skulle vilja upprätthålla avtalet.47 Att artikeln hänvisar till principerna i FN-stadgan istället för FN-stadgan
42 Se även Säkerhetsrådets resolution 1483 (2003) som implicit godkänner att alliansen kring USA och Storbritannien avskaffade Saddam Husseins regering i Irak 2003.
43 Weisburd, Arthur Mark, ”Consistency, Universality, and the Customary Law of Interstate Force”, i Customary International Law on the Use of Force – A Methodological Approach, Cannizzaro, Enzo, Palchetti, Paolo, (red) 2005 s. 54–55.
44 Weisburd, Arthur Mark, ”Consistency, Universality, and the Customary Law of Interstate Force”, i Customary International Law on the Use of Force – A Methodological Approach, Cannizzaro, Enzo, Palchetti, Paolo, (red) 2005 s. 59.
45 Se bland annat Wienkonventionens preambel stycke 3 som säger att principen parters samtycke redan är en del av internationell sedvanerätt. Det är dock oklart exakt när detta blev bindande sedvanerätt. Se även Yearbook of the International Law Commission, 1966, Vol. II s. 246–247.
46 Yearbook of the International Law Commission, 1966, Vol. II s. 247.
47 Yearbook of the International Law Commission, 1966, Vol. II s. 247.
22
i sig beror enligt Folkrättskommissionen dels på att denna regel redan är sedvanerätt och dels för att visa att regeln inte endast binder FN:s medlemmar.48
Genom artikel 52 så förhindras de historiskt sett vanliga fredsavtalen där en segrande angripare tillskansar sig förlorarens territorium. Observera dock att detta inte ogiltigförklarar dylika avtal som ingåtts före denna regel blev internationell sedvana.49 När man analyserar artikelns ordalydelse så framgår två viktiga punkter. Det första är att artikeln inte uppställer ett absolut hinder mot territoriella erövringar i sig. Att territorium kan tillfalla en erövrande stat på något annat sätt än genom avtal utesluts inte av artikeln, däremot så kan det naturligtvis fortfarande förhindras av sedvanerättsliga regler. Traditionellt sett ansågs dock stater kunna annektera erövrat territorium utan fredsavtal förutsatt att striderna upphört.50 För det andra så är avtal som ingås till följd av våld i enlighet med FN-stadgan undantagna e contrario. Fredsavtal som överför territorium är alltså inte ogiltiga enligt artikel 52 om våldet var i enlighet med FN-stadgans principer, dvs. antingen grundas på ett beslut av Säkerhetsrådet eller att våldet är självförsvar eller att FN- stadgan artikel 107 är tillämplig.51 En typ av krigshandling vars laglighet enligt FN-stadgan är särskilt omdebatterad är föregripande självförsvar, det vill säga att en stat i förebyggande syfte angriper någon som misstänks vilja angripa staten.52 Avseende rätten till självförsvar så ska dock påpekas att denna rätt endast gäller fram tills Säkerhetsrådet agerar enligt FN-stadgan artikel 51.
Det är oklart varför våld i självförsvar, våld som faller under artikel 107 och våld i enlighet med beslut av Säkerhetsrådet är undantagna i Wienkonventionen.
Folkrättskommissionens kommentar till artikel 52 (dåvarande artikel 49) berör inte frågan.53 Det är dock troligt att skälet var att inte förhindra Säkerhetsrådet, den försvarande staten eller Andra världskrigets segrare att sluta bindande fredsavtal.
48 Yearbook of the International Law Commission, 1966, Vol. II s. 246–247.
49 Se Yearbook of the International Law Commission, 1966, Vol. II s. 247 och Island of Palmas arbitration, Reports of International Arbitral Awards, vol. II, s. 829–871, s. 845.
50 Malanczuk, Peter, Akehurst’s Modern Introduction to International Law, 7 reviderade upplagan, 1997 s. 151.
51 Se FN-stadgan artikel 2 § 7, kapitel VII och artikel 51.
52 Wrange, Pål, Aggressionsbrottet och Internationella brottmålsdomstolen, 2011 s. 20, 22. Se även Abass, Ademola, Complete International Law, 2 upplagan, 2014 s. 358 ff.
53 Yearbook of the International Law Commission, 1966, Vol. II s. 246–247.
23
Dylika avtal skulle vara omöjliga att sluta om samtliga avtal som erhållits till följd av våld var ogiltiga. Det är också möjligt att Folkrättskommissionen helt enkelt inte beaktade att artikel 52:s ordalydelse uteslöt våld i enlighet med FN-stadgans principer.
I sammanhanget är det dock viktigt att påpeka att Wienkonventionen inte utesluter att territoriella erövringar till följd av våld i enlighet med FN-stadgan kan vara ogiltiga på grund av sedvanerättsliga regler, jämför preambelns sista stycke.
Enligt artikel 53 i Wienkonventionen så är ett avtal ogiltigt om det strider mot bindande internationell sedvana.54 Detta innebär att även om ett avtal inte strider mot artikel 52, exempelvis för att våldet utövades i självförsvar, så kan territoriella överföringar ändå vara ogiltiga om detta skulle strida mot internationell sedvana vid tidpunkten då avtalet sluts.
2.4 Annektering och Genèvekonventionen
Den fjärde Genèvekonventionen skrevs strax efter Andra världskriget och har 196 parter.55 Konventionen har sin giltighet i ockuperat territorium, se artikel 2. Det intressanta med konventionen är att den tar upp just annektering. Enligt konventionens 6:e artikel så upphör de flesta av konventionens artiklar att binda parterna ett år efter att de allmänna striderna upphört. Dock så fortsätter i enlighet med artikel 6 ett stort antal artiklar att gälla även efter detta förutsatt att ockupationen fortsätter och den ockuperande staten regerar över området. Detta är relevant eftersom en av artiklarna som fortsätter gälla är artikel 47.
Artikel 47 nämner specifikt att en annektering inte berövar invånarna i det annekterade territoriet deras rättigheter under konventionen. Konventionen hindrar således inte en annektering i sig men begränsar statens handlingsfrihet.
Exempelvis så får den ockuperande/annekterande staten inte införa värnplikt eller propagera för frivillig militärtjänst (artikel 51) eller ändra straffrätten hur som helst (artikel 64). Det framgår av Röda Korsets kommentar från 1958 att artikel 47 inte
54 Se även Wienkonventionens preambel sista stycket.
55 Konventionen inkluderar parter som inte är stater, så som Cooköarna och den Heliga stolen, samt Palestina vilken inte är allmänt erkänd stat. Avseende Heliga stolens status se ovan s. 19 fotnot 40.
24
avsåg att förmedla att en annektering under krigstid var laglig, utan syftet var istället att förtydliga att dessa regler fortsatte gälla även om den ockuperande staten menade sig annektera området. 56 Däremot så menar kommentaren att en annektering är laglig om den regleras i ett fredsfördrag efter att striderna upphört, något som i sin tur kan ifrågasättas med hänvisning till Wienkonventionen artikel 52 som menar sig vara internationell sedvana.57
2.5 Annektering och Romstadgan
Romstadgan som trädde ikraft 2002 har 124 parter inklusive Sverige men inte USA, Ryssland, Kina, Indien och Pakistan. Stadgan är den Internationella brottmålsdomstolens grunddokument. Artikel 5 i stadgan ger domstolen jurisdiktion över fyra folkrättsbrott varav aggression är ett. Staterna kunde dock inte komma överens om en definition av aggressionsbrottet vilket sköts på framtiden. 58 Först 2010 lyckades ett antal stater genom Kampalaöverens- kommelsen komma överens om en definition. Överenskommelsen innebär ett antal tillägg till Romstadgan som definierar och ger domstolen jurisdiktion över aggressionsbrottet. Denna definition inkluderar i artikel 8 bis § 2 a bland annat annektering till följd av våld. Kampalaöverenskommelsen uttalar sig däremot inte kring huruvida ett sådant annekterande kan ge upphov till ett folkrättsligt ägande för staten. Det är dock lika olagligt att invadera ett annat land för att byta ut dess regering enligt artikel 8 bis § 2 a som att annektera dess territorium, men det förstnämndas resultat accepteras ändå av folkrätten varför det sistnämndas resultat, ehuru erhållet olagligt, inte nödvändigtvis innebär att annekteringen är en folkrättslig nullitet.
56 Se under punkt 4 i Internationella rödakorskommittén, ”Commentary of 1958 – Article 47 Inviolability of rights”, International Committee of the Red Cross, publiceringsdatum ej angivet (2017-
04-01) https://ihl-
databases.icrc.org/applic/ihl/ihl.nsf/Comment.xsp?action=openDocument&documentId=C4712FE 71392AFE1C12563CD0042C34A.
57 Se punkt 4 i Internationella rödakorskommittén, ”Commentary of 1958 – Article 47 Inviolability of rights”, International Committee of the Red Cross, publiceringsdatum ej angivet (2017-04-01) https://ihl-
databases.icrc.org/applic/ihl/ihl.nsf/Comment.xsp?action=openDocument&documentId=C4712FE 71392AFE1C12563CD0042C34A. Avseende Wienkonventionens status som internationell sedvana se ovan under rubrik 2.3.
58 Wrange, Pål, Aggressionsbrottet och Internationella brottmålsdomstolen, 2011 s. 6.
25
Att Kampalaöverenskommelsen inte uttalar sig angående en annekterings folkrättsliga följder är dock naturligt eftersom Romstadgan handlar om åtal mot individer som har begått krigsbrott, inte de folkrättsliga följderna för staten.59 Det är dock av intresse att Kampalaöverenskommelsens definition av aggressions- brottet är hämtad från Generalförsamlingens resolution 3314 (XXIX). Denna resolution är av intresse eftersom dess annex artikel 5 § 3 förklarar att inga territoriella vinster till följd av aggression är eller skall erkännas som lagliga. Det är ett ödets ironi att Portugal drygt två veckor efter resolutionen antogs erkände att Indiens annekteringar 1961 av Goa m.m. gjort Indien till dessa territoriers rättmätiga ägare.60
Kampalaöverenskommelsen kan tolkas som ett erkännande av att resolution 3314 (XXIX) korrekt fastställer folkrätten. Personligen skulle jag dock vara försiktig med att dra en sådan slutsats. Resolutionen antogs visserligen med konsensus (utan omröstning) i Generalförsamlingen men därmed så är den inte bindande folkrätt. Att Kampalaöverenskommelsen endast lyckats samla 32 parter kan snarast tolkas som ett bevis för att staterna inte har velat bli juridiskt bundna av vare sig överenskommelsens eller resolutionens definition. Varken Romstadgan eller Kampalaöverenskommelsen utgör i sig själv ett permanent hinder för att en annektering skulle kunna ge upphov till ett folkrättsligt ägande, även om den innebär att annekteringen i sig är ett folkrättsbrott som individen kan ställas till svars för.
2.6 Slutsatser avseende traktaträtten
Det går att dra två viktiga generella slutsatser av traktaträttens ordalydelse. Den första är att alla militära aktioner mot andra stater som inte är självförsvar eller i enlighet med Säkerhetsrådets beslut är olagliga. Den andra är att avtal som
59 Stater kan också undvika att hamna under Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion avseende aggressionsbrottet genom att inte bli parter, se Romstadgan artikel 11, 12, 15 bis § 5, eller genom att deklarera att staten inte erkänner domstolens jurisdiktion i enlighet med artikel 15 bis § 4.
60 Fördraget i New Delhi.
26
framtvingats med våld eller hot om våld i strid med FN-stadgans principer är ogiltiga.
Detta lämnar dock tre viktiga frågor som inte regleras explicit i traktaträtten.
Dessa måste avgöras genom att tolka traktaten i ljuset av folkrättsliga principer eller genom internationell sedvana. Den första av dessa tre frågor är huruvida en olaglig militär aktion bildar ett permanent hinder för att det ockuperade området folkrättsligt inkorporeras i den ockuperande staten. Den andra frågan är huruvida en laglig militär ockupering, d.v.s. i enlighet med FN-stadgan, kan resultera i en laglig annektering av en annan stats territorium. Den tredje frågan gäller tolkningen av Wienkonventionen artikel 52, nämligen huruvida en stat som berövats sitt territorium till följd av en olaglig våldshandling senare kan komma att giltigt ingå ett bindande avtal där de avsäger sig detta territorium. Denna sista fråga speglar situationen kring Portugals indiska kolonier.
3 Annekteringars giltighet enligt FN
Trots att både FN-stadgan och tidigare traktat förbjöd våldsutövning så innebar tiden omedelbart efter Andra världskriget stora förändringar i territoriellt ägande där Tyskland och Japan m.fl. berövades landområden i olika fredsfördrag. Dessa militärt framtvingade traktat ansågs uppenbarligen vara möjliga att sluta trots tidigare traktat så som Kellogg-Briandpakten. Territorier fråntogs dock inte endast de aggressiva staterna utan även försvarande stater förlorade mark. De främsta exemplen är Sovjets annekteringar av delar av Polen, Finland och Rumänien som accepterades av de allierade trots att alla dessa stater föll offer för sovjetisk aggression 1939–1940.61 Sovjet annekterade dessutom baltstaterna vilket till skillnad från annekteringarna från Polen, Finland och Rumänien endast erkändes
61 Avseende Polen se Jaltadeklarationen, avseende Finland se Fredsfördraget i Moskva och Fredsfördraget med Finland i Paris, avseende Rumänien se Fredsfördraget med Rumänien i Paris.
Till skillnad från Polen som endast försvarade sig under hela kriget så allierade sig Finland och Rumänien med Tyskland och gick i krig mot Sovjet i samband med Operation Barbarossa 1941 för att återvinna de territorier som förlorats till Sovjet 1939–1940.
