Utgångspunkter

Som visats ovan så var det fortfarande möjligt att annektera områden som erövrats militärt när FN-stadgan trädde ikraft 1945, även om den militära handlingen i sig var olaglig på grund av traktatsrättsliga åtaganden. Om det utvecklats en sedvanerättslig regel som förhindrar detta så måste denna regel utvecklats efter Andra världskrigets slut. Det finns dessutom ett antal olika former av annektering till följd av militärt våld som var för sig kan tänkas ha olika sedvanerättsliga rättsföljder. Det är till exempel mycket kontroversiellt att hävda att en stats militära annektering skulle kunna ge upphov till ett folkrättsligt ägande medan det är tämligen okontroversiellt att hävda att en rebellgrupp kan ta över ett territorium och konstruera en ny stat som har folkrättsligt ägande över territoriet. En statlig krigshandling är i normalfallet olaglig ur folkrättsligt perspektiv medan en rebellgrupps krigshandling för det mesta är laglig folkrättsligt (men naturligtvis inte utifrån nationell lag).

Även om ett stort antal militära konflikter har utkämpats och stora ändringar i territorium har skett sedan 1945 så har de flesta konflikter efter Andra världskrigets

34

slut varit interna.⁸⁵ Exempel på rebellgrupper som bildade stater var legio i samband med avkoloniseringen men det finns även moderna fall utanför den koloniala kontexten såsom Eritrea vilket vann självständighet från Etiopien 1993 och Sydsudan som vann självständighet från Sudan så sent som 2011.

Trots att en stor del av de moderna konflikterna är interna så finns det ett antal mellanstatliga konflikter där stater de facto annekterat andra staters mark. De mest kända lyckade exemplen som inte är kopplade till Andra världskriget är Indiens annekteringar av bland annat Portugals indiska kolonier 1961 och staten Hyderabad 1948.⁸⁶ Andra kända exempel är Israels annektering Golanhöjderna 1981samt Rysslands annektering av Krim.⁸⁷ Välkända försök till annektering som till sist misslyckats är Iraks ockupation av Kuwait 1990-1991, Argentinas invasion av Falklandsöarna 1982, Indonesiens ockupation av Östtimor 1975-2002, Libyens invasion av Tchad 1978-1987 och Iraks invasion av Iran under kriget 1980-1988.

Indonesiens annektering av Västra nya Guinea, Indiens annektering av Sikkim och Israels annektering av Östra Jerusalem är exempel på de facto annekteringar där det annekterade territoriet inte anses ha tillhört en stat. Indonesien annekterade Västra nya Guinea 1969 efter att ha tagit över området från FN:s administration, Sikkim annekterades 1975 efter att ha varit ett indiskt protektorat sedan 1950 och Östra Jerusalem som annekterades 1980 anses allmänt vara en del av Palestinamandatet, trots att Jordanien annekterat området 1950.⁸⁸

Folkrepubliken Kinas omtalade återerövring av Tibet 1951 är en komplicerad fråga eftersom det är oklart huruvida Tibet juridiskt var en självständig stat eller

85 Andregg, Michael, “Invasions and border disputes”, i Encyclopedia of Conflicts since World War II, 2 upplagan, Ciment, James, (red) 2007 s. 37.

86 Portugal förlorade kontrollen över Goa 1961 men hade redan på 1950-talet förlorat kontrollen över mindre enklaver i Indien. Indien antog ett tillägg till konstitutionen år 1962, The Constitution (Twelfth Amendment) Act, 1962, som menade att dessa territorier blivit en del av Indien 1961. Se även Fördraget i New Delhi artikel 1.

87 Golanhöjderna erövrades av Israel 1967 och Israel antog 1981 Golan Heights law som innebär att området juridiskt behandlas som en del av Israel. Lagen säger dock inte explicit att området är en del av Israel, till skillnad från lagen Basic Law: Jerusalem, Capital of Israel från 1980 som explicit säger att hela Jerusalem, d.v.s. även Östra Jerusalem, är en del av Israel. Säkerhetsrådet anser att båda dessa lagar är nulliteter, se resolution 478 (1980) och 497 (1981).

88 Jordaniens annektering av Västbanken, men inte av östra Jerusalem, erkändes av Storbritannien 1950, se UK Hansard, Commons Debates Vol 474 (Session 1950) s. 1137–1138. Jordanien har sedermera gett upp sina anspråk på Västbanken, jämför Fredsfördraget mellan staten Israel och det Hashemitiska konungadömet Jordanien artikel 3.

35

inte. Tibet och Mongoliet bröt sig båda ur Kina och erkände varandra som självständiga stater 1912.⁸⁹ Dalai Lama XIII proklamerade också självständighet 1913.⁹⁰ Vid denna tidpunkt uppfyllde Tibet samtliga rekvisit som senare kodifierades i Montevideokonventionen artikel 1, inklusive förmågan att ha relationer med andra stater vilket bevisas genom avtalet med Mongoliet.⁹¹ Trots detta ingick Tibet Konventionen i Simla 1914 med Storbritannien som skulle bli bindande så snart Kina skrev under, vilket dock aldrig skedde.⁹² Konventionen stipulerade att Tibet är en vasall till Kina, men också att Tibet är autonomt och inte ska bli en provins av Kina.⁹³ Tibets osjälvständighet mot Kina styrks också av den Anglo-Tibetanska deklarationen som slöts i samband med konventionen.

Kina, både kommunisterna och nationalisterna, erkände heller aldrig att Tibet blivit självständigt och Tibet gjorde inga allvarliga försök att vinna erkännande av andra stater.⁹⁴ I doktrin förekommer dock uppfattningen att ett vasallförhållande inte medför att staten inte är en stat.⁹⁵ Tibet återfördes under kinesisk kontroll efter att Folkrepubliken Kina besegrat Tibets armé och tvingat Tibets regering att skriva på 17-punktsplanen för fredlig befrielse av Tibet, vilken dock är en nullitet förutsatt Tibet var en stat och Wienkonventionen artikel 51 och 52 motsvarade internationell sedvanerätt 1951 vilket Folkrättskommissionen menar i konventionens förarbeten.⁹⁶ I sammanhanget bör påpekas att många stater vid

89 Se preambel samt artikel 1–2 i Mongoliets och Tibets Fördrag om vänskap och allians.

90 Proklamation utfärdad av Dalai Lama XIII på den åttonde dagen av den första månaden i vattenbuffelns år.

91 Se även Barnett, Robert, “Case Study 8: Tibet: Secession based on the Collapse of an Imperial Overlord”, i The Ashgate Research Companion to Secession, Panković, Aleksandar, Radan, Peter, (red) Ashgate 2011 s. 487–488.

92 Se den Anglo-Tibetanska deklarationen och Crawford, James, The Creation of States in International Law, 2 upplagan, 2007 s. 325.

93 Konventionen i Simla artikel 2. Samma artikel säger också att Storbritannien inte ska annektera Tibet, vilket är ett annorlunda ordval jämfört med Kinas garantier som handlar om att bevara autonomi.

94 Se Republiken Kinas konstitution artikel 4, 26, 64, 91, 120 samt tilläggsartikel 4 och Barnett, Robert, “Case Study 8: Tibet: Secession based on the Collapse of an Imperial Overlord”, i The Ashgate Research Companion to Secession, Panković, Aleksandar, Radan, Peter, (red) Ashgate 2011 s. 487.

Observera dock att erkännande inte anses vara nödvändigt för att vara en självständig stat, jmf.

Montevideokonventionen artikel 3.

95 Klein, Eckart, ”Tibet’s Status Under International Law”, Tibetan Buddism in the West, publiceringsdatum ej angivet (2017-04-20)

http://info-buddhism.com/Tibet_Status_Under_International_Law.html. Jämför dock Crawford, James, The Creation of States in International Law, 2 upplagan, 2007 s. 325.

96 Yearbook of the International Law Commission, 1966, Vol. II s. 247.

36

denna tidpunkt ännu ansåg att nationalisterna på Taiwan (Republiken Kina) representerade Kinas lagliga regering. Det var först 1971 som kommunisterna kom att ta över Kinas plats i FN.

Mellanstatliga militära annekteringar kan delas upp i ett antal olika huvudfall beroende på vilket territorium som annekteras och huruvida den militära ockupationen i sig var laglig eller inte. Dessa är:

A1.En mellanstatlig annektering av en del av statens territorium, i samband med en olaglig militär ockupation.

A2.En mellanstatlig annektering av en del av statens territorium, i samband med en laglig militär ockupation.

B1. En mellanstatlig annektering av hela statens territorium med följden att den erövrade staten upphör existera, i samband med en olaglig militär ockupation.

B2. En mellanstatlig annektering av hela statens territorium med följden att den erövrade staten upphör existera, i samband med en laglig militär ockupation.

C. En mellanstatlig annektering av en nybildad stat som frivilligt uppgår i staten, då den nya staten skapats på en tredje stats territorium med militärt stöd av den annekterande staten.

I uppdelningen ovan har gjorts ytterligare en uppdelning i huvudfall A och B mellan fall där den militära ockupationen är laglig respektive olaglig. I huvudfall C har ingen sådan uppdelning gjorts eftersom ifall en ny stat uppkommer så tar den över territoriet den existerar på oavsett hur den uppkom. Om den nybildade entiteten däremot saknar territorium så är den ingen stat och kan därför inte överföra det territorium den inte äger. En ockupation kan vara laglig om den företas i självförsvar eller i enlighet med Säkerhetsrådets beslut, även om flera andra grunder ansetts legitimera krigföring i doktrin.⁹⁷ Det måste dock betonas att

97 Se exempelvis Abass, Ademola, Complete International Law, 2 upplagan, 2014 s. 404–410. I doktrin förekommer ibland att man skiljer mellan laglighet och legitimitet, se The Independent International Comission on Kosovo, The Kosovo Report: Conflict, International Response, Lessons learned, 2000 s.

164 och O’Connell, Mary Ellen, “Taking Opinio Juris seriously, a classical approach to international law on the use of force”, i Customary International Law on the Use of Force – A Methodological Approach, Cannizzaro, Enzo, Palchetti, Paolo, (red) 2005 s. 9-10. Enligt min mening är detta mycket

37

en annekterings giltighet inte nödvändigtvis påverkas av huruvida ockupationen i sig var laglig eller inte. Säkerhetsrådets resolution 242 (1967) i samband med Sexdagarskriget antyder exempelvis att en annektering är en nullitet oavsett huruvida den militära aktionen som ledde fram till ockupationen skedde i självförsvar eller var ett olaga angrepp. Detta krig är den enda konflikt efter 1945 som lett fram till en annektering av statligt territorium där ockupationen ursprungligen kan ha varit tillåten enligt FN-stadgan. Lagligheten av föregripande angrepp, såsom Israels angrepp mot Egypten under Sexdagarskriget, är dock ifrågasatt.⁹⁸ På grund av detta så saknas exempel efter Andra världskriget där man med säkerhet kan säga en stat annekterat en annan stats territorium i samband med en laglig militär ockupation.

Arbetets frågeställning är huruvida det är möjligt att ett statligt territorium som erövrats med militära medel någonsin kan bli en del av den erövrande staten enligt folkrätten. Det enklaste sättet att undersöka detta ur sedvanerättslig synpunkt är därför att analysera de relativt få mellanstatliga annekteringar som ägt rum efter 1945 utan koppling till Andra världskriget. Om det skulle visa sig att en enda militär annektering blivit folkrättsligt giltig så blir svaret på frågeställningen jakande, förutsatt att sedvanerätten inte ändrats sedan detta skedde. Om däremot samtliga sådana de facto annekteringar ska anses som nulliteter under sedvanerätten så innebär det en mycket stark presumtion för att militära annekteringar alltid är nulliteter. Detta särskilt eftersom samma ståndpunkt framförts av både Generalförsamlingen och Säkerhetsrådet, samt av ICJ gällande mandatområden.⁹⁹

märkligt då laglighet och legitimitet är synonymer och något knappast kan vara både lagligt och olagligt samtidigt enligt folkrättens regler. Däremot anser jag det fullt möjligt att en militär aktion är olaglig enligt folkrätten men laglig under naturrätten, d.v.s. moraliskt riktig.

98 Wrange, Pål, Aggressionsbrottet och Internationella brottmålsdomstolen, 2011 s. 20, 22. Se även Abass, Ademola, Complete International Law, 2 upplagan, 2014 s. 358 ff. Se även ovan s. 30.

99 International status of South-West Africa, Advisory Opinion: I.C.J. Reports 1950, s. 128, se särskilt s.

131, 138, 141; Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory s. 136, se särskilt s. 165 stycke 70 och s. 167 stycke 78.

38