EU:s grundfördrag stadgar att unionen bland annat syftar till att uppnå en hållbar utveckling. Detta kan uppnås dels genom att operationalisera hållbar utveckling till delmål. RDV och dess miljömål är ett exempel på detta. Vid en tolkning av sekundärrätten, bl.a. RDV, måste en hållbar utveckling även användas för att förstå ändamålet bakom vissa bestämmelser och på så sätt specificera deras innebörd. Även vid tillämpningen av miljöbalkens bestämmelser måste en hållbar utveckling beaktas och kan påverka vilken innebörd enskilda bestämmelser har. På så sätt är begreppet
hållbar utveckling en regel som kan användas vid prövningen av enskilda projekt eller ansökningar.
De delmål som ska uppnås för att nå en hållbar utveckling antar ofta formen av miljökvalitetsnormer. Trots att en enhetlig definition av miljökvalitetsnormer saknas i unionsrätten så ryms ändå samtliga kvalitetskrav på miljön inom ramen för den svenska definitionen av miljökvalitetsnorm. Bedömningen av de krav som ska ställas enligt hänsynsreglerna i 2 kap. MB blir olika beroende på om en miljökvalitetsnorm anses vara en gränsvärdesnorm eller inte.
RDV:s krav på icke-försämring har innan Weser-domen ansetts vara en ”övrig norm” vilket inneburit att när kravet tillämpats av svenska domstolar har kravet vägts mot fördelarna med den sökta verksamheten. En försämring av vattenstatusen har därför varit tillåten om det finns övervägande skäl för detta.
Weser-domen slår fast att kravet på icke-försämring är ett försämringsförbud som medlemsstaterna ska tillämpa även vid enskilda projekt. Detta innebär att svenska domstolar och myndigheter inte får lämna tillstånd om tillståndet skulle leda till att det sker en försämring av vattenstatus. EU-domstolen gör i Weser-domen en ändamålsenlig tolkning av förbudet som både går i linje med, och kan anses nödvändig för att RDV ska leda till en hållbar utveckling.
Även frågan om vad som innebär en försämring har klargjorts genom Weser-domen. Försämring av vattenstatus kopplas samman med målet att nå god ekologisk status, vilket mäts i grad av mänsklig påverkan. Trots att denna mätmetod är kritiserad så är ekologisk status uppbyggt av ekologiska kvalitetsfaktorer som specificerats både i CIS och i nationell lagstiftning. I Sverige finns kvalitetsfaktorerna förklarade i föreskrifter från Havs- och vattenmyndigheten. Weser-domen slår fast att en försämring av vattenstatusen är en försämring av dessa kvalitetsfaktorer. Även denna tolkning av RDV utgår från ändamålet att inte försämra vattenstatusen och är i linje med en hållbar utveckling. Tolkningen ger kvalitetsfaktorerna en normativ verkan som är avgörande vid prövningen av försämringsförbudet. Trots detta så kvalitetsfaktorerna inte alltid anses vara gränsvärdesnormer enligt svensk rätt. Samtidigt motsvarar en fortsatt tillämpning av ekologisk status som ”övrig norm” inte heller den normerande verkan som försämringsförbudet innebär. Detta eftersom tillämpningen av hänsynsreglerna utgår från en avvägning mellan vinsten av och kostnaden för de krav som ställs. På grund av att försämringsförbudet inte finns infört i svensk rätt och genom att Weser-domen gjort förbudet väldigt specifikt, kan
förbudet dock anses ha direkt effekt och kunna tillämpas av myndigheter och domstolar.
Den enda försämring av vattenstatus som är tillåten är i enlighet med undantagen i RDV. Artikel 4.7 RDV innehåller undantag som kan bli tillämpbara vid prövningen av enskilda projekt. Möjligheten till undantag utgår från en hållbar utveckling och verksamheter som inte främjar miljöintressen ska oftast inte ha företräde utom i särskilda fall som t.ex. när mänsklig hälsa hotas. Verksamheter som syftar till ekonomiska eller sociala fördelar, men samtidigt främjar en hållbar utveckling ska dock kunna bedrivas trots att de försämrar vattenstatusen. Genom undantaget från försämringsförbudet kan RDV sägas vara ändamålsenligt och en hållbar utveckling främjas. Ur ett hållbarhetsperspektiv är det problematiskt att frågan om försämring av vattenstatusen i del av ytvattenförekomst är oklar. Som rättsläget är för tillfället är sådan försämring tillåten enligt RDV, vilket inte kan sägas vara i linje med en hålblar utveckling.
Implementeringen av undantaget i artikel 4.7 RDV innebär inte samma problem som implementeringen av försämringsförbudet. Undantaget syftar till att tillåta verksamheter som trots att de är miljöfarliga ändå bedöms nödvändiga utifrån ett allmänintresse, samt syftar till att uppnå en hållbar utveckling. Så som undantaget är formulerat kan det därför tillämpas inom ramen för rimlighetsavvägningen i 2 kap. 7 § MB och därför anses vara implementerat.
Sammanfattningsvis kan konstateras att EU-domstolens ändamålsenliga tolkning av försämringsförbudet är i linje med unionens mål och får anses främja en hållbar utveckling. Weser-domen har också lett till att rättsläget i Sverige förändrats. Kravet på icke-försämring, som tidigare setts som ett mål som endast i viss mån påverkar möjligheterna att få en tillståndsansökan godkänd, är påtagligt skarpare än hur det hittills tillämpats. Weser-domen tydliggör dock hur förbudet ska tillämpas och vilka omständigheter som tillåter undantag från försämringsförbudet. Trots att förbudet har direkt effekt måste Sverige göra lagändringar för att kunna anses ha implementerat RDV fullt ut.
Källförteckning
Offentligt tryck
Prop. 1997/98:45 Miljöbalk
Prop. 2003/04:2 Förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön
Prop. 2009/10:184 Åtgärdsprogram och tillämpningen av miljökvalitetsnormer SOU 2002:107 Bestämmelser om miljökvalitet - Miljöbalkskommitténs
betänkande angående införandet av EG:s ramdirektiv för vatten i Sverige
Rättsfall
Högsta domstolen
NJA 2009 s. 321
Miljööverdomstolen/Mark- och miljööverdomstolen
MÖD 2006:53 (M 9983-04, 2006-11-09) MÖD 2010:38 (M 10316-09, 2010-10-14) MÖD 2012:19 (M 1881-09, 2012-01-24) M 10108-11, 2012-09-13 M 10039-11, 2012-10-25 M 6369-12, 2013-03-26 M 9616-14, 2015-10-30 Miljödomstolarna M 2415-15 EU-domstolen
26/62 Van Gend en Loos, ECLI:EU:C:1963:1.
291/84 Commission of the European Communities v Kingdom of the Netherlands, ECLI:EU:C:1987:366
236/85 Commission of the European Communities v Kingdom of the Netherlands, ECLI:EU:C:1987:436
C-131/88 Commission of the European Communities v. Federal Republic of Germany, ECLI:EU:C:1991:87
C-361/88 Commission of the European Communities v. Federal Republic of Germany, ECLI:EU:C:1991:224
57/89 Commission of the European Communities v. Federal Republic of Germany, ECLI:EU:C:1991:89
C-32/05 Kommissionen v. Luxemburg, ECLI:EU:C:2006:749
C-43/10 Nomarchiaki Aftodioikisi Aitoloakarnanias m.fl, EU:C:2011:651
C-461/13 Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland, ECLI:EU:C:2015:433
Generaladvokatens förslag till avgörande
C-461/13 Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland, ECLI:EU:C:2014:2324
Europadomstolen för mänskliga fri och rättigheter
Powell and Rayner v. The United Kingdom, judgement of 21 february, 1990, European Court of Human Rights, Series A No 172.
Lopez Ostra v. Spain, judgement of 9 december, 1990, European Court of Human Rights, Series A No 303-C.
Litteraturförteckning
Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders, Europarättens grunder, 5u., Norstedts juridik, Stockholm, 2014 [cit. Bernitz & Kjellgren, 2014].
Ebbesson, Jonas, Miljörätt, 3 u., Iustus förlag, Uppsala, 2015.
Fisher, Elizabeth, Lange, Bettina, Scotford, Eloise & Carlarne, Cinnamon,
Maturity and Methodology: Starting a Debate about Environmental Law Scholarship, Journal of Environmental Law, vol. 21, no. 2, 2009, s. 213-250.
Gipperth, Lena, Miljökvalitetsnormer, Reprocentralen, Uppsala, 1999 [cit. Gipperth, 1999].
Gipperth, Lena, Ramdirektivet för vatten – Ett framsteg för skyddet av unionens vattenresurser?, Basse, Ellen Margrethe, Ebbesson, Jonas & Michanek, Gabriel (Red.), Fågelperspektiv på rättsordningen – Vänbok till Staffan Westerlund, Iustus, Uppsala, 2002, s. 467-489 [cit. Gipperth, 2002].
Hettne, Jörgen & Otken Eriksson, Ida (red.), EU-rättslig metod: teori och genomslag i svensk rättstillämpning, 2. u., Norstedts juridik, Stockholm, 2011 [cit. Hettne & Otken Eriksson, 2011].
Howarth, William, The Progression towards ecological quality standards, Journal of Environmental Law, vol. 18, no. 1, 2006, s. 3-35 [cit. Howarth, 2006].
Jans, Jan H. & Vedder, Hans H.B., European Environmental Law: after Lisbon, 4. u., Europa Law Publishing, Groningen, 2012 [cit. Jans & Vedder, 2012].
Josefsson, Henrik, Achieving Ecological Objectives, Laws, vol. 1, 2012, s. 39-63. Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, Korling Frederic & Zamboni, Mauro (red.),
Juridisk metodlära, Studentlitteratur, Lund, 2013.
Krämer, Ludwig, EU Environmental Law, 7 u., Sweet & Maxwell, London, 2011 [cit. Krämer, 2011].
Langlet, David & Mahmoudi, Said, EU:s miljörätt, 3 u., Norstedts juridik, Stockholm, 2011 [cit. Langlet & Mahmoudi, 2011].
Lee, Maria, Law and Governance of Water Protection Policy, Scott, Joanne (red.), Environmental Protection: European Law and Governance, Oxford University Press, Oxford, 2009, s. 27-55.
Michanek, Gabriel & Zetterberg, Charlotta, Den svenska miljörätten, 3 u., Iustus, Uppsala, 2012 [cit. Michanek & Zetterberg, 2012].
Michanek, Gabriel, Tillstånd får inte ges om aktuell ytvattenstatus försämras eller uppnåendet av god ytvattenstatus äventyras. Analys av EU-domstolens
förhandsavgörande C–461/13, JP Miljönet 23 november 2015 [cit. Michanek, 2015].
Poiares Maduro, Miguel, Interpreting European Law: Judical Adjuication in a
Context of Constitutional Pluralism, European Journal of Legal Studies, vol. 1, no. 2, 2007, s. 137 – 152 [cit. Maduro, 2007].
Sjåfjell, Beate, Towards a sustainable European company law: a normative analysis of the objectives of EU law, with the Takeover Directive as a test case, Wolters Kluwer, Alphen Aan Den Rijn, 2009 [cit. Sjåfjell, 2009].
Van Kempen, Jasper, Countering the Obscurity of Obligations in EU Environmental Law: Analysis of Article 4 of the European Water Framework Directive, Journal of Environmental Law, vol. 24, No. 3, 2012, s. 499-533.
Uitenboogaart, Y. (red.), Dealing with complexity and policy discretion: a comparison of the implementation process of the European Water Framework Directive in five member states, Sdu Uitgevers, Den Haag, 2009.
Westerlund, Staffan, En hållbar rättsordning: rättsvetenskapliga paradigm och tankevändor, Iustus, Uppsala, 1997 [cit. Westerlund, 1997].
Rapporter
Bjällås, Ulf & Fröberg, Magnus, Är målen i EU-direktiven som rör vatten genomförda på ett juridiskt korrekt sätt i svensk rätt och kan genomförandet anses
funktionellt?, 29 mars 2013 [cit. Bjällås & Fröberg, 2013].
Ekelund-Entson, Martina & Gipperth, Lena, Mot samma mål? – Implementeringen av EU:s ramdirektiv för vatten i Skandinavien, 2 u., Göteborg, 2010 (Juridiska
institutionen i Göteborgs skriftserie, 007) [cit. Ekelund-Entson & Gipperth, 2010]. Report of the World Commission on Environment and Development, Our Common
Future, WCED, Schweiz, 1987.
Dokument från Förenta nationerna
Rio Declaration on Environment and Development, Official records, UN Doc. A/CONF.151/26 (Vol. I).
Internetkällor
http://www.miljomal.se/sv/Miljomalen/8-Levande-sjoar-och-vattendrag/Preciseringar-av-Levande-sjoar-och-vattendrag/