Denna studie bidrar i huvudsak till Erikssons (2015) ramverk med fyra dimensioner av samverkan, men även kring litteratur av Eriksson (2010) med fokus på när samverkan är tillämplig. Studien stärker Erikssons ramverk (2015) när det kommer till att bredden och intensiteten, och ytterligare bredden och varaktigheten, bör beskrivas tillsammans för att förstå hur samverkan påverkas. Det här innebär bland annat att en mindre bredd med mindre tyngdpunkt i intensiteten kan ha en lika stark samverkan som en större bredd med mer vikt vid intensiteten. När det kommer till hur samverkan påverkas av bredden och varaktigheten så kan det på motsvarande sätt som för bredd och intensitet vara så att en bred grupp med en längre samverkansvaraktighet mellan samverkansparterna har en lika stark samverkan som en mindre bred grupp med kortare varaktighet. Hårda förhandlingar kring riktpris är något som tidigare har lyfts som hämmande av samverkan, men i kommunala projekt så finns fördelar som gör att förhandlingen om riktpriset fungerar bättre. Entreprenören som i vanliga fall vill höja riktpriset får här inrikta sig på att hålla nere det för att förbättra chanserna att projektet ska gå igenom hos kommunen, vidare så kan det vara så att beställaren inte heller vill att riktpriset blir för lågt då det innebär att de senare måste be om mer pengar. För att samverkan ska fungera och frågor som är avgörande för projektet ska kunna besvaras så behöver engagemang från de högre hierarkiska nivåerna i organisationerna finnas, vilket också går i linje med Erikssons (2015) studie. Tidspress i projekt är något som Eriksson (2010) kan ligga till grund för att samverkan är lämpligt, den här studien adderar även att större vikt bör läggas på samverkansstrategins utformning vid tidspress, exempelvis kring hur det går att arbeta med samverkansbredden.
Vidare när det kommer till co-creation så är studiens bidrag, i motsats till teorin (Eriksson m.fl., 2016), att lärandeprocessen kunskapsutbyte är något som kan ske genom co-creation där underentreprenörer i en större samverkansbredd bidrar med tidigare utforskad kunskap inhämtat från tidigare projekt. Hur väl co-creation utvecklas i en större samverkansbredd är starkt relaterat till samverkansvaraktigheten, för att förstärka co-creation bör underentreprenörerna involveras tidigt så att de har möjlighet att hitta lösningar som inte innebär omtag, dessutom visar studien på att större kostnadsbesparingar kan göras om underentreprenörerna blir involverade från systemhandlingsskedet. Den här kunskapen är också stärkt av teorin, där varaktigheten och prestationen anses starkt sammankopplade och största effekten kommer av involvering mellan programhandlingsskede och bygghandlingsskedet (Koolwijk m.fl., 2015). Däremot är en förutsättning för att öka effekterna att det finns deltagare från aktörerna som har teknisk kunskap, framför allt i de tidiga skedena. Tolkningen från studien är dessutom att högt uppsatta roller framförallt på beställarsidan är avgörande för möjligheten till co-creation, för att ge incitament till entreprenörerna att hitta nya lösningar i form av anpassningar och stegvis utveckling behöver det finnas roller med mandat att ta beslut på möjliga nya lösningar.
Studiens praktiska bidrag är att underentreprenörer kan väljas in i samverkan till följd av vilken kompetens som finns inom projektorganisationen, hur stora leveranser som underentreprenörerna har och hur mycket byggprodukten ska förändras och specificeras. Vid tidspress bör mer vikt läggas vid samverkansstrategin, där en större samverkansbredd är ett alternativ som talar för tidsbesparingar i kombination med entreprenadformen totalentreprenad. Om beställaren och eventuellt huvudentreprenören vill ha mer kontroll själva så bör
samverkansbredden vara mindre, dessutom innebär totalentreprenader enligt teorin att beställaren får mindre inflytande (Stintzing, 2005) varför det också bör övervägas. Behovet bakom en samverksstrategi med totalentreprenader är i kommunala projekt att minska risken för överklaganden i de kommunala beslutsvägarna och ge beställaren möjlighet att välja underentreprenörer och konsulter tillsammans med huvudentreprenören. Om en större samverkansbredd väljs så bör också intensiteten anpassas därefter, det här kan ske genom att en samverkansform används med exempelvis samverkansledare, samverkansworkshop och arbete med gemensamma mål. Även samverkansvaraktigheten kan användas för att stärka samverkan vid en större samverkansbredd, underentreprenörer från tidigare samarbeten kan med fördel upphandlas för att öka möjligheten till en stark samverkan. När det kommer till ersättningsform så har fördelar gällande löpande räkning lyfts som flexibilitet när det kommer till att göra ändringar och att prissättning inte behöver döljas för övriga parter då alla tjänar på de lösningar som tas fram.
Som tidigare har nämnts kan co-creation i samverkansprojekt uppnås med en större samverkansbredd, det här innebär att underentreprenörerna bidrar med kunskapsutbyte av tidigare utforskad kunskap in i det nya projektet där val gällande montage och produkter som håller över tid, då underentreprenörerna har kunskap om sin eftermarknad. Även varaktigheten påverkar co-creation, där tidigare involvering innebär att större kostnadsbesparingar kan göras och kostnadsdrivande delar exempelvis kan tas bort, medan senare involvering kan innebär att incitament för att hitta nya lösningar försvinner då dessa kan resultera i omtag och tidsfördröjning. Om målet är att förstärka co-creation så bör därför entreprenörerna involveras tidigare, där pekar teorin på någonstans mellan programhandlingsskede och bygghandlingsskedet. Studien kompletterar teorin med att bygghandlingsskedet kan vara för sent för att uppnå detta men att en större grad av kraven bör vara definierade innan entreprenörerna bjuds in för att dessa ska ha någonting att utgå ifrån och för att ansvarsfördelningen ska vara definierad. Vidare så behöver det finnas roller hos aktörerna som både har teknisk kunskap och har mandat att ta beslut om lösningar, där det senare framför allt är viktigt hos beställaren.
Några slutliga rekommendationer:
• Om tidspress är en projektförutsättning så är en samverkansstrategi med en större samverkansbredd i kombination med totalentreprenad en möjlig lösning. Vilka underentreprenörer som väljs in kan baseras på den egna kompetensen inom projektorganisationen, hur stora leveranser är för olika discipliner av underentreprenörer och hur mycket byggprodukten kommer att förändras.
• Om beställaren och eventuellt huvudentreprenören vill ha mer flexibilitet i utformningen så bör samverkansbredden vara mindre och dessutom bör entreprenadformen övervägas, där totalentreprenader innebär mindre flexibilitet för beställaren.
• Vid en samverkansstrategi med en större bredd så bör intensiteten anpassas efter det och en samverkansform som kan öka samverkan bör används, exempelvis med samverkansledare, samverkansworkshop och gemensamma mål.
För att uppnå bättre samverkan kan samverkansvaraktigheten väljas till en längre vid en större bredd, exempelvis genom prekvalificering av underentreprenörer från tidigare samarbeten.
• Om co-creation där underentreprenörerna kan bidra med tidigare känd kunskap med bland annat produktval och kostnadsbesparingar eftersträvas så bör involvering av underentreprenörer göras mellan programhandlingsskedet och systemhandlingsskedet. • Om involvering av underentreprenörer ska ske bör det göras när det finns material att
vidareutveckla, förslagsvis från en definierad kravlista men alternativt en handling som kan omarbetas.
• Aktörerna bör ha roller inom sin organisation som besitter teknisk kunskap och dessutom bör beställaren vara närvarande och kunna ta beslut för att olika lösningar ska få gehör.