Specialpedagogen som nära samarbetspartner till rektor

I studiens resultat framkommer det att flera specialpedagoger är av uppfattningen att relationen mellan specialpedagog och rektor är viktig i arbete med skolutveckling på

organisationsnivå då relationen mellan rektor och specialpedagog påverkar specialpedagogens möjligheter att få tillträde till och mandat (Struyve m.fl., 2018) att arbeta på

organisationsnivå. Det bekräftas även av tidigare forskning (von Ahlefeld Nisser, 2009). Genom att placera specialpedagogen på en plats i organisationen som nära samarbetspartner till rektor ges specialpedagogen möjlighet att påverka beslut på organisationsnivå som har med skolutveckling att göra. Utifrån ett systemteoretiskt synsätt (Öquist, 2018) innebär att specialpedagogen blir verksam på en övergripande nivå där beslut som fattas påverkar även nivåerna under och därmed får specialpedagogen inflytande över större delen av

organisationen än om hen endast varit verksam på de lägre nivåerna. Specialpedagogens placering i organisationen kan jämföras med Granströms (2006) och Blossings (2013) beskrivningar av att olika organisationsstrukturer och olika positioner i organisationen ger olika möjligheter att påverka arbetet. Sett ur ett systemteoretiskt perspektiv får

specialpedagogen i kraft av nära samarbetspartner till rektor också tillgång till att arbeta på organisationsnivå. Rektor är ytterst ansvarig för att leda den pedagogiska utvecklingen (SFS 2010:800). Flera rektorer i studien menar att skolutveckling på organisationsnivå handlar om att säkerställa att alla elever har en tillgänglig lärmiljö. Enligt skollagen (SFS 2010:800) är

44

skolan skyldig att tillhandahålla detta. Kan man då säga att det är skolutveckling att se till att alla elever får det de har rätt till? Enligt studiens resultat så är det en uppfattning hos rektorer att det är det. Om skolan i dagsläget inte kan tillhandahålla en utbildning till alla elever behöver det åtgärdas. Åtgärderna innebär då att förändringar behöver göras och ur den

aspekten kan vi tala om att säkerställandet av att alla elever har en tillgänglig utbildningsmiljö är ett skolutvecklingsarbete. Målet i skolan bör vara att alla elever från början får en god utbildning och för att göra det krävs ett förebyggande och hälsofrämjande arbete. Skollagen (SFS 2010:800) säger att elevhälsan, där specialpedagogen ofta ingår, ska arbeta främst hälsofrämjande och förebyggande. Specialpedagogen kan bidra i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet genom att ha ett nära samarbete med rektor vilket idag sker på vissa skolor (Ringdahl, 2020). Att leda utvecklingen av det pedagogiska arbetet och undanröja hinder i lärmiljön har specialpedagogen kompetens för genom sin utbildning (SFS, 1993) och specialpedagogen skulle då kunna vara ett stöd till både rektor och övrig personal i detta arbete. Att vara en nära samarbetspartner till rektor skulle också möjliggöra att den specialpedagogiska kompetensen bättre tas tillvara i arbete med skolutveckling på

organisationsnivå än vad skolinspektionen i sin rapport (Skolinspektionen, 2012) redogör för.

I studiens resultat det framkommer det att en god relation mellan specialpedagog och rektor är avgörande för om specialpedagogen ska nå ut med sin kunskap i organisationen. Enligt

tidigare forskning (Struyve m.fl., 2018) får specialpedagogen möjlighet att agera ledare och nå ut med sin kunskap när rektor är villig att släppa ifrån sig delar av sin makt. Oavsett vad annan personal på skolan tycker så är det i slutänden rektorns beslut som gäller.

I resultatet finns det en skillnad mellan svaren från specialpedagoger och rektorer när det gäller samarbetet mellan specialpedagog och rektor. I studien är det endast en rektor som uttrycker att det är viktigt att ha specialpedagogen som en nära samarbetspartner medan alla specialpedagoger på olika sätt ger uttryck för att ett nära samarbete med rektor är viktigt.

7.2.1.1. Ledning av arbete med skolutveckling

I studiens resultat uppfattar framför allt specialpedagogerna att ledningen har stor betydelse för arbetet med skolutveckling på organisationsnivå. I resultatet kopplas uppdraget som ledare till rektorns roll. Anledningen till detta kan vara på att frågor i intervjuerna ställdes om just rektors roll i arbete med skolutveckling på organisationsnivå. Enligt skollagen (SFS

45

ett uppdrag att leda den pedagogiska utvecklingen på skolan (SFS, 1993). Rollen som nära samarbetspartner till rektor skulle kunna användas för att tillsammans med rektor leda det systematiska kvalitetsarbetet med fokus på organisationsnivå och vad nästa steg i

skolutvecklingsarbetet bör vara. Genom ett sådant gemensamt ledningsarbete tar man tillvara på specialpedagogens förmåga att analysera och utvärdera verksamheten (Högskoleverket, 2012; SFS, 1993). Att specialpedagogen genom att vara en del av skolans ledning får större möjlighet att påverka skolans utvecklingsarbete kopplat till att ge stöd till elever, är något som även som tidigare forskning visar (Smith & Broomhead, 2019; Tissot, 2013). Med

specialpedagogen som en del av skolans ledning motverkas att specialpedagogen endast arbetar åtgärdande, vilket kan ses som slöseri med specialpedagogiska resurser (Aspling Davidsson m.fl., 2017).

7.2.2. Specialpedagogen som kompetensutvecklare

Studiens resultat visar, som tidigare nämnts, att framför allt rektorer är av uppfattningen att skolutveckling på organisationsnivå handlar om att säkerställa en tillgänglig lärmiljö för alla elever. Vi har också sett att specialpedagogen genom sin utbildning (SFS, 1993) har

kompetens att arbeta inom detta område. Ett led i att säkerställa en tillgänglig lärmiljö för alla elever är att arbeta med att höja personalens kompetens att möta alla elevers behov. Resultat i studien visar att kompetenshöjning är ett sätt att arbeta med skolutveckling på

organisationsnivå. Resultatet visar också på att både specialpedagoger och rektorer uppfattar specialpedagogen som en person som kan arbeta med att höja kompetensen i

personalgruppen. I och med att både specialpedagoger och rektorer uppfattar

specialpedagogen som någon som arbetar med personalens kompetenshöjning kan det antas att specialpedagogens roll som kompetensutvecklare, i de fall som är kopplade till denna studie, är relativt befäst. I den tidigare forskningen (Fitzgerald & Radford, 2017; Lansheim, 2010; Lindqvist m.fl., 2011; von Ahlefeld Nisser, 2013) kan vi se att det råder olika

förväntningar på specialpedagogen men i denna studie är informanterna relativt samstämmiga i uppfattningen om att specialpedagogen kan arbeta som kompetensutvecklare i arbetet med skolutveckling på organisationsnivå. Genom studiens resultat kan också rollen som

kompetensutvecklare tydligt kopplas till vad skolutveckling på organisationsnivå är och hur man i praktiken arbetar med det. Genom att på organisationsnivå arbeta med

kompetenshöjning får specialpedagogen möjlighet att påverka hela verksamheten enligt ett systemteoretiskt synsätt (Öquist, 2018). Om specialpedagogen i arbete med

46

specialpedagogen enligt ett systemteoretiskt tankesätt (Öquist, 2018) inte samma genomslagskraft som om hen arbetar på systemets översta nivå.

7.2.3. Specialpedagogen som stöd

Även om specialpedagogens roll och uppdrag diskuteras går det ändå att se att både i Sverige (Lansheim, 2010; Lindqvist m.fl., 2011; von Ahlefeld Nisser, 2013) och utanför Sveriges gränser (Fitzgerald & Radford, 2017; Struyve m.fl., 2018) finns tankar om att

specialpedagogen ska arbeta för att hjälpa de undervisande lärarna att göra det på ett så bra sätt som möjligt så att alla elever, även de i behov av särskilt stöd kan tillgodogöra sig undervisningen tillsammans med sina klasskamrater. Resultatet i denna studie bekräftar detta då både specialpedagoger och rektorer uppfattar specialpedagogen som någon som arbetar med att stödja både elever, pedagoger och i något fall rektor. Specialpedagogens roll som stöd kan precis som rollen som kompetensutvecklare och nära samarbetspartner till rektor kopplas till uppfattningen om att skolutveckling på organisationsnivå handlar om att säkerställa en tillgänglig lärmiljö för alla elever. Ur det systemteoretiska perspektivet (Öquist, 2018) kan specialpedagogens roll som stöd ses som att det är en roll som specialpedagogen kan inta på flera olika nivåer i systemet. Specialpedagogen kan enligt studiens resultat och även tidigare forskning (Fitzgerald & Radford, 2017; Göransson m.fl., 2015; Lansheim, 2010; Lindqvist m.fl., 2011; Struyve m.fl., 2018; von Ahlefeld Nisser, 2013) agera stöd till en enskild elev, men också till personal och rektor. Genom den möjlighet som specialpedagogen har att arbeta på flera olika logiska nivåer i systemet har också specialpedagogen möjlighet av att använda sig av omtolkningens konst (Öquist, 2018) för att hitta nya sätt att lösa problem då problemen kan ha sin orsak i en faktor som ligger på en annan logisk nivå än den där problemet uppstår. Specialpedagogen skulle även i sin roll som stöd kunna arbete hälsofrämjande och

förebyggande genom att redan på planeringsstadiet av undervisningen tillsammans med undervisande lärare, planera för en differentierad undervisning utifrån alla elevers olika behov vilket. På det sättet används specialpedagogens kompetens inte bara i ett åtgärdande arbete utan även i ett förebyggande arbete vilket är något som efterfrågas av specialpedagoger (Aspling Davidsson m.fl., 2017).

7.2.4. Specialpedagogen som ifrågasättare

Rollen som ifrågasättare skulle ur ett systemteoretiskt perspektiv kunna förstås som en möjlighet till att skapa oordning ”unfreezing” (Öquist, 2018) i systemet, som ett led i att

47

åstadkomma förändring. I studiens resultat kan vi se att specialpedagoger och rektorer är relativt samstämmiga när det gäller specialpedagogen som kompetensutvecklare och stöd. En roll som endast nämns av specialpedagoger är rollen som ifrågasättare kopplat till

skolutveckling. Specialpedagogerna menar att detta är en mycket viktig del i deras arbete. Ifrågasättandet ska här inte ses som något negativt utan mer som ett sätt att få andra att reflektera kring sitt handlande och hur saker fungerar för att synliggöra val och ge möjlighet att välja annorlunda om det skulle leda till utveckling. Att det endast är specialpedagogerna som ger uttryck för att de har en roll som ifrågasättare kan tyda på att detta är områden som specialpedagoger inte helt har lyckats göra allmänt vedertagna i andra yrkesgrupper än sin egen. von Ahlefeld Nisser (2009) menar också att specialpedagogen behöver ifrågasätta på olika nivåer i systemet för att utmana invanda tankemönster. Specialpedagogen skulle i rollen som ifrågasättare kopplat till skolutveckling på organisationsnivå kunna bidra till arbetet med att utveckla skolan enligt dess breda uppdrag (Nilholm, 2021) och motverka att en rektors egna preferenser i allt för hög grad styr skolans utveckling så att endast delar av skolans uppdrag hamnar i fokus. Rektorerna ger inte alls uttryck för att specialpedagogen har en roll som ifrågasättare. Vad innebär det för specialpedagogen att rektorer inte ger uttryck för att det är specialpedagogens roll att ifrågasätta? Detta är något som skulle kunna undersökas vidare då denna studie inte ger tillräckligt med information om hur rektorer förhåller sig till

specialpedagogen som ifrågasättare.