Ganska snart fann vi att de texter vi själva skrivit och kvalificerat i form av boken Precision och Improvisation, liksom de artiklar från våra medarbetare som publicerats i tidskriften Spelplats, hade större nytta än som rena artefakter av vårt arbete. Idag används urval av dessa texter som förberedande läsmaterial i våra kurser inom Combitech Learning Lab. De fungerar främst som kun-skapsbärare, men även som impulser för reflektion och skrivan-de som exempel för andra och inte minst som morot för eget skrivande genom möjligheten att själv publiceras.
Idag finns otaliga exempel på hur vi använt Dialogseminariet både internt och externt gentemot kund, och vi för diskussioner på flera håll parallellt kring att hjälpa kunder med att etablera sina egna Learning Labs. Som exempel kan nämnas det nätverk för tyngre industriledare i regionen som initierades genom ett dialogseminarium i samarbete med kth och Dramaten våren 2002. Idag finns inte längre flertalet av de medverkande i »De nios gäng« kvar i företaget, och fokus för företagsledningen har varit en rad andra både operativa och strategiska frågor sedan forskningsprojektet avslutades. Samtidigt har dialogseminarie-metodiken genom åren blivit genuint integrerad i företagets kul-tur, och ett tydligt bevis för hur väl instituationaliseringen av Dialogseminariet fungerat är det faktum att vi börjat se hur anställda spontant och på spridda håll i organisationen, identifi-erar situationer där dialogseminarier kan passa, samlar en grupp intresserade och själva pekar ut sin ledare för seminariet och pre-senterar sin idé om tema, innehåll och syfte. Inom en av våra
tek-nikgrupper (interna affärs- och kompetensutvecklingsfora) kom t ex nyligen förslaget att genomföra en fördjupning inom ämnet Konfigurationsstyrningrq i form av en serie dialogseminarier.
Tanken var att bygga upp en ökad förståelse i gruppen kring detta. Gruppen identifierade själva förslag till läsmaterial man tyckte passade, och bad en mer senior konsult med erfarenhet från intern ledning av dialogseminarier att ha synpunkter på idén och leda seminarierna för gruppen. En annan tydlig effekt av arbetet är att det har utvecklat våra ingenjörers förmåga till analogiskt tänkande,rw något som kan iakttas i deras skrivande (tidskriften Spelplats m fl), men som också har skapat ett fokus runt begreppet kunskap i hela organisationen. Detta i sin tur visar sig i mötesdiskussioner och präglar dagliga beslut och prio-riteringar. Att aktivt tänka genom analogier och använda dem i samtal, liksom att omvänt ta till sig och tolka andras analogier har blivit en naturlig del i vårt sätt att arbeta i företaget. På sam-ma sätt har individuell reflektion och det egna skrivandet som metod för detta blivit ett naturligt inslag i vår verksamhet. Att viljan och förmågan till tillämpning, men också till vidareutveck-ling av dialogseminariemetoden nu finns internt, samt det fak-tum att det börjar synas tecken på en självgenererande funktion i företaget när det gäller användningen av metoden, visar sam-mantaget att vi nu nått en nivå där dialogseminariemetoden accepterats och integrerats fullt ut i företagets internutbildnings-verksamhet. Det visar att vårt system för lärande nu skapat en inbyggd förmåga att förbättra och vidareutveckla sig självt. Sam-tidigt har vi vartefter vårt lärandesystem utvecklats sett nya frågeställningar och problem som vi behöver ta tag i, och som kräver nya lösningar vi ännu inte format.
Under hösten 2003 genomförde vi ännu en företagskonferens, denna gång på temat »Att driva egna projekt«. Temat identifie-rades under 2002 av ledningen som ett område där vi såg oss föranledda att ta ett större grepp för att skapa en gemensam kun-skapsbas och gemensamma begrepp, och på samma gång för-medla och ta vara på erfarenheter ifrån olika projekt runtom i organisationen. Som förberedelse läste alla anställda under som-maren medarbetares nedskrivna reflektioner från projekt och artiklar i Spelplats, samt ett utdrag ur Ingmar Bergmans självbio-grafiska Laterna Magica. Vi samlades lokalt i mindre
dialogsemi-narier och högläste medarbetarnas skrivuppgifter, för att sedan i september samlas i småländska Isaberg. Denna gång hade vi för-berett tre grupper ur tre av våra viktigare projekt för att måna-derna innan konferensen under ledning av professionella regis-sörer, skapa och repetera en gestaltning av respektive projekt i teaterform. De tre grupperna valde sedermera individuella for-mer för sin gestaltning. Ett projekt valde sålunda forumteater-formen där åskådarna genom en repris fick möjligheten att påverka slutet på föreställningen, ett projekt presenterade ett
»spex« som ett sätt att skapa distans och överlåta tolkningen till publiken och ett projekt valde slutligen en form där publiken oförberett fick besätta rollerna och agera utifrån ett väl förberett manus för själva dialogen. Var och en av föreställningarna följdes av en diskussion kring gjorda erfarenheter i projektet, där åskå-darna hade med sig frågeställningar från de förberedande lokala dialogseminarierna. Föreställningarna har videodokumenterats.
Sammantaget var detta ett helt nytt grepp, men tydligt inspire-rat av tankarna kring kunskap genom handling och gestaltning-en som ett sätt att forma och skapa ggestaltning-enom metaforer, mgestaltning-en också ett sätt att väcka tankar hos åskådaren utifrån dennes egna erfa-renheter. Resultatet måste förstås utvärderas men har givit mer-smak och vi kommer nog att få se mer av denna innovation inom Combitech framöver. Ett annat försök som kan vara värt att nämna är den videodokumentation som gjordes vid ett av de senaste Steg iii-seminarierna. Även detta behöver utvärderas för att pröva i vilken mån denna form för dokumentation kan bli fungerande inspel i kommande utbildningar.
Det finns mycket som varit framgångsrikt i allt som hänt, men idag behövs ett förnyat starkt ledningsengagemang för att, i en ständigt föränderlig omvärld och i ett förändrat Combitech Systems, vitalisera, vidareutveckla och långsiktigt förvalta det vi skapat. Arbetet med att utveckla verksamheten och kunskaps-synen kan aldrig upphöra, då dör företaget på sikt.
Sammanfattning
På sätt och vis handlar avhandlingen och detta första kapitel om att våga välja en oprövad, kanske okonventionell väg. Tanken har varit att försöka beskriva Combitechs resa och gradvis ökade kol-lektiva insikt om kunskap och lärande. En självupplevd och som jag förmodar tämligen unik resa, utifrån ett mod att våga ge sig ut i ett område som få ens funderat på att ta sig till och som ingen färdats genom före oss. Vi hade sett våra egna begräns-ningar, och insett att vi behövde gå vidare. Vi tog oss ur vårt dilemma, reste från ett dilemma till ett annat. Vi skapade oss ett perspektiv på omvärlden och förstod att det finns ett kardinalfel i synsättet hos de flesta i branschen och i ingenjörskåren, ett fel i fundamentet som hela systemet vilar på, och som vi inte kom-mer att förändra på egen hand, men där vi ändå skapat oss en gemensam mission att försöka sprida våra insikter. Under resan skapade vi oss samtidigt strukturer för vårt eget lärande och en arbetsmetodik som vi nu tillämpar i större skala. Här möter vi nya problem att ta tag i, och något jag lärt mig under resans gång är att det förändringsarbete vi gjort inte räcker. Vi kan inte nöja oss med att ha skapat oss en insikt för oss själva. Dialogsemi-nariet är något som med nödvändighet måste vidareutvecklas och arbetet med att föra ut de idéer som vi grundar vår kun-skapssyn på kan inte avslutas. Det är som med demokrati – demokratins själva existens bygger på att demokratibegreppet ständigt utvecklas och att arbetet med att slåss för demokratin inte upphör.