Att leda ett dialogseminarium är som framgått av denna lilla skrift inte helt trivialt. Det krävs ett antal seminarier för att man som ledare själv ska ha byggt upp den insikt kring metoden som krävs, och kravet på den som leder bör vara genomgången utbildning på någon nivå, lämpligen en forskarkurs inom ämnesområdet under ledning och insyn av någon väl förtrogen med frågor kring systemutvecklares yrkeskunnande och episte-mologi. Inom Combitech har vi för detta ändamål utvecklat en serie kurser som i steg tränar utvalda medarbetare i de roller som erfordras för att leda och genomföra dialoger. Detta har visat sig nödvändigt för att metoden inte ska urholkas genom ett insikts-löst och förenklat användande utan förståelse om dess djupare syften och styrka. Det är när man tror att man förstått vad
dia-logseminariet går ut på som man har störst anledning att ställa sig frågan vad man inte begripit.
Maria Hammarén igen:
Arbetet i gruppen kan beskrivas som ett språkligt arbete som flyttar över intresset från ords lexikala betydelser till deras faktiska an-vändning. I detta arbete är det nödvändigt att betona exemplen och berättelserna, alltså knyta språkanvändningen till konkreta situa-tioner som förmår arbeta analogiskt. Inte alla berättelser eller exem-pel gör det – men vissa berättelser/exemexem-pel är paradigmatiska, d v s har stor kraft att fungera som påminnelser om egen erfarenhet av liknande situationer.
Att betona koncentrationens betydelse är att bejaka analogins ar-betssätt. Analogin är beroende av att den förmår driva en förflyttning – från ett exempel till ett annat. Den arbetar med olikheter och ska-par förståelse – likhet i något avseende. Den är beroende av sin este-tiska form – den måste, precis som metaforen, vara träffande eller slå-ende. Koncentrationen hos en grupp deltagare kan fånga upp ett exempel som skulle fallit platt som »bara text«. Läsningen, tystna-den, röstens betoning och läge kan tillföra ett exempel en stor kraft, även om författaren inte är – just författare.
Det är viktigt att i det stoff som måste in i gruppens arbete – genom föreläsningar och textmaterial – sörja för att utprövade para-digmatiska exempel ingår. Forskningen inom Yrkeskunnande &
Teknologi har länge arbetat med att utarbeta »paradigmatiska«
exempel ur sitt forskningsintresses perspektiv. De har hämtats ur idé-historien, litteraturen och i fallstudier.
I grunden är analogin en parallellföreteelse till generaliseringen, så till vida att den har formen av ett resultat. Men medan generali-seringen »sluter« leden kring det som åtminstone på människo-vetenskapens fält måste vara oavslutat, så lever analogin vidare i det oavslutade, idealt ska den fungera som ett arbetande exempel – en hjälp att ordna verkligheten i mötet med det nya.
Arbetet i gruppen är ett led i att skärpa kommunikationsmöjlig-heterna mellan människor som inte möts dagligen och stundligen och där alltså inte orden prövas ut i intim kontakt med handling.
Ett dialogseminarium kräver förberedelser, men för att genom-föra det i en ny grupp av människor krävs det också en
»insälj-ning« av tanken kring vad det innebär och vad det syftar till – annars kan det lätt uppfattas som något flummigt och ogenom-tänkt. Att genomföra dialogseminarier kräver en viss mognad bland deltagarna som långt ifrån alla har. Både frågan om man ska genomföra eller om man bara ska ge sig på att försöka sälja in tanken, är beslut som kräver noggrant övervägande och ibland kan det därför vara bättre att helt låta bli, tills gruppen fått en mer mogen inställning och tydligt visar en ödmjuk vilja att lära sig något nytt.
Till sist en reflektion över metoden, som jag själv en gång skrev under min egen tidiga mognadsprocess:
Att skriva med pennan i handen, det handlar egentligen om att finna ett tempo i sitt läsande, men allra viktigast – att lära sig lyssna till sitt inre. Att ta sig tiden att skriva ner vad som sägs där inne. För mig har just det varit en insikt i sig självt, det att jag börjat lyssna till mina egna reaktioner på det som står skrivet. Ibland genom att jag tagit ställning, ibland genom att det väckts en fråga – »vad menas här egentligen?« eller kanske »men om det vore så här istället, vad skul-le det innebära?« Ibland genom att man plötsligt förstått något som man genast velat formulera för sig själv. Ibland genom att bli påmind om något man själv upplevt och kanske se det i ett nytt perspektiv, belyst i ljuset av det man läser. Det är en upplevelse att få fästa allt detta på papper direkt. Det kanske blir mycket av lösryckta tankar, som trots det ändå fyller syftet att jag förstärker känslan av det jag läst eller lärt. Men lika ofta kan det vara mer omfattande insikter eller rentav idéer som jag direkt kan tillämpa i mitt eget arbete. Ibland har jag kommit till insikt om något jag deltog i och upplevde många år tillbaka, och först nu plötsligt förstått nyttan av, meningen med eller lika ofta, varför något misslyckades. De nedskrivna tankarna, har sedan blivit stöd för skrivandet av mina egna texter eller berättelser, i texten inför ett dialogseminarium, men lika mycket har det kunnat påverka det jag gjort i min konsultroll och det som jag t ex skrivit i mitt arbete med systemutvecklingshandböcker och processbeskriv-ningar. Dessa beskrivningar har sålunda kompletterats med t ex mer berättande avsnitt för att sätta regelverket i ett större perspektiv. De berättelser jag skapar ur mina anteckningar används i Dialogsemi-nariet för högläsning och kollektiv reflektion i gruppen. Anteck-ningarna har däremot själva inget eller ringa värde för andra – inte
förrän de har utvecklats till berättelser. För mig själv däremot blir de när jag åter läser igenom dem, ett sätt att återskapa känslan jag hade när jag läste ursprungstexten första gången. Texterna vi läst i det här projektet, som förstås valts med omsorg kring de begrepp och teman vi bearbetat i våra dialoger, har givetvis gjort sitt till. De är själva inspelet till de reflektioner man gör – de ger själva inspirationen och startar upp hela den inre tankeprocessen. Numera läser jag fort-farande dessa texter ur den slags litteratur som dörren öppnats till – och som nog lär räcka för en livstid om man så vill, med hela den klassiska filosofin som fond, kombinerat med debattartiklar och ny-skrivna forskningsartiklar kring mitt yrkesområde systemutveckling eller essäer kring ämnet yrkeskunskap, erfarenhet, dialog och reflek-tion.
Sammanfattning
Kapitlet visar på mångfalden av sätt att arbeta på, och de många effekter arbetsmetodiken ger. Samtidigt framstår med tydlighet både hur svårt det är att introducera metodiken och vilka höga krav som ställs på den som leder och arrangerar. Människor som provar på dialogseminariemetodik reagerar inte sällan med kraft mot teorierna bakom och många orkar helt enkelt inte med det engagemang det innebär att ge sig in i en seminarieserie. Svårig-heten att skapa mätbara, synliga resultat är också en av de störs-ta problemen med att försöka använda metodiken kommersiellt, och övertyga en kund om dess effekter. I synnerhet som det för att lyckas krävs ett helhjärtat engagemang från gruppen och ut-hållighet – det tar tid innan man inser effekterna helt enkelt, och även sedan man insett dem är det svårt att sätta fingret på vilka konkreta resultat man uppnått. Samtidigt är de mest talande bevisen för effekterna de människor som givit sig in i arbetet och som själva ofta med stark övertygelse kan intyga om att det för-ändrat synen på vad man gör i sin yrkesroll på ett oåterkalleligt sätt. Metoden ger stöd i att hålla fast vid gemensamma insikter, begrepp och idéer. Idén lever i gruppen, dvs mellan människor.
Kapitlet har beskrivit olika sätt att arbeta med dialogsemina-rier och visar på var vi står idag. Men metoden är inte statisk och den metod för förändring finns inte som går att följa fullt ut på förhand. I allt kvalificerat utvecklingsarbete måste man skapa sig
sin egen metod som en nödvändig del av själva förändringen. I de två följande kapitlen försöker jag utifrån två exempel visa hur arbetet med dialogseminariemetodiken skapat viktiga analogier för arbetet med att utveckla våra interna system för lärande.