Enligt projektbeskrivningen var tanken att livsstilsfasen för delta- garna skulle påbörjas den 1 maj 2006. Denna del av fas två blev dock förskjuten i nära fyra månader. Fortunas projektledare rekryterades i maj. I mitten av augusti var rekryteringen av livs- stilscoacherna klar. Då flyttade man in i Fortunas lokaler som då i princip stod tomma. Personalen gjorde allt från att inhandla möblemang till att fylla projektbeskrivningen med innehåll och planering. Veckan efter det hölls första informationsmötet med deltagarna. Det var de tre livsstilscoacherna tillsammans med pro- jektledningen, som utvecklade innehållet i Fortuna utifrån de riktlinjer som gavs i projektplanen. Mycket utgick man ifrån personalens nätverk, men också deras egna kompetensområden och erfarenheter. Dessutom gavs deltagarna möjlighet att komma med förslag på vad de ville göra. Programmet byggdes ut hela tiden efter hand som verksamheten pågick för att passa projektgruppen så bra som möjligt. Veckan efter första informationsmötet, som då hade samlat 16 deltagare, bokades de första coachingstillfällena in, vilket man på Fortuna ställer sig skeptisk till.
Projektledaren berättar att:
I början hade vi ju ingenting så vi skulle inte ha tagit emot del- tagarna förrän allting var klart med planeringen och hela den biten. Huvudplaneringen, huvuddragen och den första delen skulle man ha haft planerat ganska väl innan man började ta emot deltagare. […] Det var många praktiska saker som kom upp hela tiden och det blev mycket att diskutera och sätta ra- mar och regler för egentligen. Ända fram tills november gick jättemycket tid åt till hur vi skulle förhålla oss till deltagarna så att alla gör samma sak så att vi har grunden i projektet lika. Projektbeskrivningen ska ju följa med hela vägen
Aktivitetsplanen för Fortunas verksamhet presenterades och god- kändes av styrgruppen den 19 oktober 2006. Då hade verksamhe- ten pågått för deltagarna i nära två månader. Man skulle av detta kunna dra slutsatsen att personalen hade behövt längre tid på sig att planera innan man påbörjade verksamheten med deltagarna. Detta bekräftas av deltagarnas utsagor i såväl som enkätundersök- ningen som i fokusgrupperna:
I början kände jag att det var lite flummigt sådär. Första måna- den visste de inte själva hur de skulle göra. Sen kom de in i det, men i början kändes det som att de var lite osäkra över hur de skulle göra och vad de skulle göra.
I enkätundersökningen har också synpunkter kommit fram om att det tog lång tid innan många av aktiviteterna kom igång. Informa- tionen har enligt några deltagare varit bristfällig om när olika kurser skulle börja, vilket fått till följd att man missat de aktiviteter som man varit intresserad av. Projektledaren menar själv att det hade varit en stor fördel om hon blivit anställd tidigare i projektet och därmed kommit närmare de tankegångar och diskussioner om projektet som hölls i stadsdelsförvaltningen och styrgrupp.
Ett annat sätt att tolka det på skulle vara att verksamheten möjligen skulle ha varit mer förberedd och aktiviteterna tydligare specificerade innan hela personalstyrkan rekryterades. I detta fall kan man möjligen skönja att projektansökan till ESF-rådet byggde
på en ofärdig idé. Projektansvarig anser dock att upplägget på verksamheten blivit just som det var tänkt ifrån början. Personalen anställdes utifrån den kompetens och det nätverk som de besitter. De skulle i första hand coacha deltagarna. När deltagarna kom till projektet skulle man kartlägga vad för intressen som deltagarna hade för att utifrån sin kompetens på området undersöka markna- den efter lämpliga aktiviteter att köpa in utifrån. Därför, menar hon, kunde ju inte programmet stå klart innan deltagarna kom till verksamheten, eftersom det till stor del var tänkt att bygga på deras intressen.
Vid en värdering av detta upplägg kan sägas att det finns forsk- ningsresultat som indikerar att arbetsrehabilitering har bättre effekter om de utgår ifrån den sjukskrivnes egna förutsättningar, intressen och subjektiva uppfattning om vad hon/han har för förmågor. Genom att individen får möjlighet att påverka blir han eller hon mer aktiv och tar större ansvar för sin rehabiliteringspro- cess (se bl.a. Ekberg, 2000; Gard & Larsson 2003; Moll, m.fl. 2003). Utifrån detta perspektiv kan därmed man se detta upplägg som positivt. Å andra sidan kan det problematiseras. Med tanke på det skick som en stor del av målgruppen befann sig i när de kom till projektet (och med siffrorna ifrån Försäkringskassan att 44% av stadsdelens långtidssjukskrivna lider av psykisk ohälsa i min- net), kanske det är något optimistiskt att förvänta sig att deltagar- na ska komma med förslag till aktiviteter. Personer som är diagnostiserade med utmattningsdepression, ångest och så vidare kan tänkas behöva tydliga ramar, och klarar inte alltid av att komma med egna initiativ. Detta bekräftas också av personalen i Fortuna som berättar att människorna som kom till projektet mådde mycket dåligt. Vidare kan man tänka sig att detta upplägg
motsäger syftet med projektet – att motivera och inspirera deltaga-
ren till en hälsosam livsstil – när man förväntar man sig att delta-
garna själva ska komma med förslag på aktiviteter. Det finns
dessutom forskningsresultat som pekar på att personer som varit sjukskrivna länge riskerar att ha en försämrad självuppfattning som i sin tur kan bli ett hinder för att individen aktivt engagerar sig i sin rehabilitering. Att rehabiliteringsaktörer utvecklar en god dialog med den sjukskrivne och använder sig av redskap som stärker individens självkänsla och självförtroende på arbetsplatsen
är därför av stor vikt för en så framgångsrik rehabiliteringsprocess som möjligt (se bl.a. Björklund och Svensson, 2006).
För att sammanfatta det hela har personalen utformat huvuddelen av verksamheten, men eftersom man endast hade en vecka på sig, tog det några månader innan verksamheten var fylld med aktivite- ter. En tydligare planering innan verksamheten påbörjades torde i detta hänseende vara att föredra. Detta eftersom hela personalstyr- kan nyrekryteras för verksamheten och aldrig tidigare arbetat tillsammans, så att de får möjligheten att bygga upp ett gemensamt förhållningssätt gentemot deltagarna.